Är vi ett fall för "SHN", eller finns det något annat sätt för oss???
Jag har en dotter på snart 1 år och 9 månader. Min dotter sover hela natten och har gjort sedan hon var ca 5 månader. Hon är dessutom jätteduktig på att somna om själv på natten, när hon vaknar. MEN....
Har aldrig haft problem med hennes sömn tidigare.
Hon har alltid velat sova i sin egen säng, som står jämte min, och har oftast somnat på ca 20 minuter. Jag brukar lägga mej och vila en stund samtidigt, så hon är van vid att ha sällskap när hon somnar, 
men det har jag inte sett som något problem eftersom det har gått fort plus att hon aldrig väcker mej på natten. (Vet att hon vaknar några gånger varje natt, men hon somnar om själv nästan alltid). Så är det inte nu…. Senaste veckorna har de 20 minutrarna nämligen bara ökat och ökat och är nu uppe i ca 1,5 timme!!!!
Hon brukar själv annonsera att hon är trött och det gör hon oftast vid halv sju på kvällen. Då hämtar hon sin pyjamas och säger ”sova”. Då skulle man ju kunna tro att det kunde gå tämligen smärtfritt, men se där tar jag fel. Hon ligger en stund, reser sej och tittar runt i rummet och så kan hon stå jättelänge. Så fort jag säger att hon ska lägga sej ner för att vi ska sova, så börjar hon skrika, och skriket ökar sedan successivt till illvrål och hysteri.
Jag har testat att med prat försöka ”lirka” ner henne till liggande igen, försökt att mer handgripligen hålla handen på magen så att hon inte kan resa sej, vänta ut henne, sjunga för henne, muta henne med att läsa en saga om hon lägger sej ner etc. etc.
Alla ovanstående försök lyckas alltid, men som sagt… att nattningen ska ta så lång tid fixar jag inte längre. Jag hinner bli superirriterad
under tiden, och det märker hon naturligtvis. Dessutom är det inget av ovanstående som lyckas helt UTAN gråt och tandagnissel.På sistone känns det nästan som att hon MÅSTE gråta minst en kvart innan hon somnar i ren utmattning. (gråten tar den sista energin som gör att hon orkar hålla sej vaken), men det känns naturligtvis fruktansvärt! Jag hade hellre sett att hon somnat med ditt tankesätt, Anna, att barnen ska skratta – om man så ska kittla dem, innan de somnar.
Så mycket skratt är det då inte här, även om jag försökt trötta ut henne med det också, men slutligen är det ändå bara gråt och en utmattad, genomsvett unge som hickande somnar…
Och jag, som sitter och stortjuter….
Hjälp!!!
