Andra kuren: Nu är goda råd dyra!

[grekmamma]

Hej på er alla (i denna sena/tidiga? timma!)

Efter första kuren var min son Babis (grekiskt smeknamn: uttalas Babbis, för den som undrar ) sömn mycket bättre, men aldrig helt bra. (Kurade i augusti.) Han blir snart 20 mån och vi har ett mindre kaos om nätterna...

Mat, promenader till fots, lek, social delaktighet = bra. Skratt till gonatt också.

Fastnade i buffning och backade nog inte som jag borde (tycker detta är mycket svårt). Har nu, då vi befinner oss i tredje natten i andra kuren, bara solfjädrat och det har han accepterat fint (man får ju vara glad för det lilla... )

Har läst massor (igen) innan jag satte igång, och tyckte att jag fått massor av "kött på benen" tack vare andras inlägg, men det är ngt som inte står rätt till...dvs jag måste göra ngt fel, men jag kan inte se vad!

Första och andra natten "råkade" han somna med solfjädern vid läggning. Jag ramsade förstås ändå (Gonatt gonatt, vi ses i morn. Har bytt denna från Natti natti sov så gott).

Mina 2 största problem just nu är att han vaknar alltid med gråt och då menar jag panikartad jätteledsengråt! Jag ramsar direkt, med den mest betryggande attityden jag nånsin förmår, men utan någon som helst förändring i skrik eller gråt. Och väntar jag lite här innan jag går in (vilket jag har försökt några gånger, fastän han gråt skriker så att det darrar i väggarna) kommer det andra problemet: han klättrar ur spjälisen och kommer rusandes "maaaaaammmmaaaaaa uhu uhu".
=; Direkt utanför dörren. Tar honom i handen, "nu ska du sova, klättra tillbaka till sängen" Inget svar, bara lite snyft. "Ska jag lyfta dig eller ska du gå i sängen själv?". Svarar "mam hulk ma". Lyfter sakligt tillbaka.

Här har jag antingen solfjädrat tills han är lugn igen och andas djupt, trycker lätt till och ramsar ut, eller snabb tillrättaläggning, på med täcket, tryckt till och ramsat ut dirket. Bestämd säker ramsa.
Reaktionen har varit densamma, dvs direkt storgråt i panikstil, han ställer sig dessutom direkt upp i sängen. Jag fortsätter ramsan som om jag inte hör detta, bara med mer magstöd och något bestämdare i tonen. Sen är det fråga om sekunder så hör jag DUNS och så kommer han farandes (trots kolmörkt!) och så börjar vi om...

Hur ska jag få honom att inte bli sååååå störtledsen? Det är vad jag tycker känns svårast just nu Om han blir arg eller "bara" vaknade och "pratade" lite (det sistnämnda har ALDRIG hänt i hela hans liv) så skulle det kännas som jag hade ngt att jobba på.
Iom att man inte ska låta barnet vara ledset, så blir det mycket mer spring på rummet än vad jag känner är nödvändigt för en lyckad kur, men han lugnar inte ner sig ett snäpp på ramsan...

Nånting har gjort eller gör att han fastnat i detta "panik-gråt-uppvaknadndet" och jag vet inte hur jag ska bryta detta mönster! Om detta på ngt sätt kunde rättas till tror jag att hoppet ur sängen kanske kan fixa sig av sig självt...

Vargtimman har varit ok det senaste, han har varit vaken strax innan (med hela köret som jag beskriver ovan, som tar ca 2 timmar innan jag till slut har solfjädrat honom till sömns = jag har givit upp att han skulle somna om själv) så den har han sovit förbi och vaknat ung den tid han ska, kl 7 ("kors i taket"). Men funderar på att införa en väckarklocka, dock var min tanke att vi först skulle komma ur den onda cirkeln med hans panikartade uppvak först.

Ändå vill jag fråga ngt om uppvak i vargtimman: ett sätt är alltså att pangramsa och sedan "låtsa som om det regnar". Rätt? Om han då gråter och inte slutar? Går in solfjädrar kort och sedan ut eller solfjädrar tills han är sömntung och ut? Och om han gråter igen? ...då är det svårt (och fel? att stoppa in öronpropparna...)

Hoppas ni förstår det jag försöker beskriva, det är lite svårt att koncentrera sig halv sju på morgonen efter så många månaders dåliga nätter. Jag måste få honom att förstå vad skönt dät är att sova Håller på att tappa det lilla tålamod jag har kvar vad det gäller allt egentligen...
Babis är på dagarna en MYCKET livlig krabat och det tar på krafterna hela tiden. Svårt att alltid reagera "rätt" i alla sjuttioelva situationer vi har varje dag tillsammans med denna lille "skruttis". PUST! (Min man och även min 6-åriga dotter avlastar mig en del under dagen, så att jag kan "andas ut lite" men i det stora hela är jag by my own vad det gäller att hålla programmet och även på att få ordning på Babis sömn.)

Så här ser för övrigt sömnprogrammet ut: Sova 20-07, sova middag 12-14. Låter honom dock sova till 14,30 ibland då han är riktigt trött. Är det fel? Kanske ska ändra lite på tiderna?

OBESKRIVLGT tacksam för allt som ev kan hjälpa mig och min lilla älskling med allt detta

Kramar till er från oss här i Grekland!
Sofia

[tove79]

Jag hoppas någon annan svara dig också men jag vill bara tipsa om att inte bete dig som att du står och vaktar utanför dörren, även om du gör det. Sysselsätt dig! Inför din son är du strängeligen upptagen med att dammsuga, diska, sortera böcker eller öppna och stänga skåp och lådor. Det får gärna höras. Livet och vardagen går vidare utanför hans dörr och du håller ställningarna!
Synd att han lärt sig klättra ur sängen innan sömnen satt sig, det krånglar ju till saken en aning men det låter ändå som att du vet hur du ska göra.
Är du upptagen med annat som kräver din uppmärksamhet, kommer hans gråt inte heller att vara lika skärande i dina öron och han kommer fatta galoppen snart.
Lycka till!

[annawahlgren]

Tack, tove79 Läs och begrunda, kära grekmamma

Trist situation och som du själv konstaterar är det ett mönster här som måste brytas. Du är så insiktsfull, men det är inte lätt att veta vad man ska göra när det inte "går" att backa på kurvanligt vis

Han ropar på mamma, och han får svar. Inte bara i ord utan också i handling. Ramsan når inte fram därför att han väntar på att du ska komma in. Och så gör du det, och allting börjar om. Du pratar t o m med honom. Och du lyfter upp honom i sängen, om han hunnit ut. Kort sagt, det händer en massa saker, på natten när det egentligen skulle hända absolut ingenting - för honom.

Fundera på detta:

"Gråtledsen" - är det så säkert Eller är det "bara" ett sätt att kommunicera som han anlagt (och fastnat i) därför att han lärt sig att det är så (och bara så) han får svar från dig När han då vaknar och kör igång igen, är det för att han tror att du måste komma igen för att han ska kunna bli lugn igen, osv MEN - det intressanta här är ju att de svar du ger inte är lugnande alls, dvs egentligen inte de svar han behöver för att kunna sova lugnt, fredad för vargen i alla dess skepnader även när han vaknar till. Och tänk efter, när du tycker synd om honom och tror att han verkligen är ledsen - ÄR det synd om honom Har han inte fått allt han behöver här i världen Har han det egentigen inte hur bra som helst Ska han verkligen tyckas synd om, när han inte har minsta anledning att klaga Nej, det ska han inte. Så tänk om: han ÄR inte ledsen. Han LÅTER ledsen som ett sätt att skrika till sig (otillfredsställande ) svar.

Ramsa alltså på två annorlunda vis i fortsättningen. Skippa den betryggande varianten - som lätt blir tröstande. Den funkar inte (som vi sett). Den bekräftar bara att det är synd om honom, att han har skäl för att vara orolig - vilket han inte har, vid det här laget.

Så ge honom direkt han sätter igång en alldeles kolossalt klämkäck hurtig superglad ramsa som riktigt kvittrar x4. Sätt sedan omedelbart på musik och / eller skramla i huset (enligt tove79:s råd) och gå INTE in, och ramsa inte heller mer - förrän om och när han slutligen tystnar; då får han bekräftelsen, glad och trevlig också den men inte fullt så äppelkäck utan mera berömmande, med tonfallet "Just så gör man, jättebra, man ligger ner så skönt och somnar så himlans gott. Bra!"

Ramsa modell två: en riktigt sur, för att inte säga klart förb-d ramsa x4 som i barska toner talar om att NU FÅR DET VARA NOG. Du lär känna när det kan vara dags för den - när du faktiskt har fått nog och känner vansinnet spira i stället för vanmakten. Då ger du röst (tonfall, tonläge) åt kanske inte vansinnet men ilskan Och den ska sätta PUNKT. Då får du tänka på honom som en orättmätigt krävande karlslok, som begär uppassning mitt i natten - inte som en liten ledsen bebis (vilket han inte är).

Så kommer han då upp och letar rätt på dig, där du nu är, upptagen. Då blir du INTE glad, men säger inte flasklock (à la på natten händer ingenting, för honom). Ta honom i handen utan silkesvantar och gå snabbt in i rummet med ledljus från dörren. Där ska du ha en pall i beredskap. Ställ den vid sängen och ge honom en enda order: "Hopp i säng!" Han ska ta sig i själv. Och det blir en cirkus första gången. Men aldrig mer en sådan cirkus, om du bara orkar framhärda med att INTE lyfta, INTE prata, INTE släppa av på din barska, icke-belönande och icke-underhållande attityd. Du ska helt enkelt inte vara något eftersträvansvärt sällskap

Försöker han låtsas att han absolut inte kan ta sig upp i sängen kan du till nöds ge honom en hjälpande hand, men bara då i ena handen, INTE i kroppen, och inte särskilt älskvärt utan bara minimalt styrande. Upp i sängen ska han, och han ska känna det som om han gör det själv. Inga kommentarer på det.

Inget solfjädrande mer. Inget omstoppande, inget kvardröjande alls Ut direkt, så fort han kommit in i sängen; dörren på glänt och ramsa x4 utanför OCH på väg bort, hög och störtglad respektive nu är det nog-punktsättande, vilketdera du känner i lmagen att det är läge för. Sedan direkt andra ljud i huset.

När han sovit i tio minuter, inte tjugo, kan du tassa in och lägga på, rätta till osv, om det känns absolut nödvändigt, utan att han märker det.

Det blir en gräslig första natt med mycket trafik, men redan under den - om du följer mina förslag - lär han sig att det är slut på både underhållning och oro på nätterna och kan börja ta till sig det du lär honom genom att slopa dessa båda: PÅ NATTEN SOVER MAN. Och att det faktiskt är både skönare och lugnare, än att krångla sig upp och ner ur sängar och skrika på en mamma som är upptagen med att hålla vargarna borta från en och inte alls tycker synd om en. ("Så då är det väl inte synd om mig, då..." )

Känner du dig gräslig och otrevlig, om och när du sätter in minikuren ovan, så betänk att ju gladare ni är allihop vid skrattet-till-go'nattet och ju roligare morgnarna och det härliga återseendet är, desto "gräsligare" kan man faktiskt vara på natten med gott samvete. För PÅ NATTEN SOVER MAN Allt annat är en missuppfattning, som å det snaraste ska tas ur lilla barnet

[miar70]

Vilka bra svar du fått, den här tråden ligger lite fel, så jag tar och klistrar in de här svaren i din tråd på kurbarnens för äldre barn!

[annawahlgren]

Tack, miar 70