HJÄLP! Skrikande morsa behöver verktyg...

[Mamma till två]

Snälla söta, nu behöver jag verkligen er hjälp och era verktyg ni tar till då ni skulle skrika åt era barn.

Vi besökte det öppna dagiset här i byn idag, vi gör det sällan, men idag gjorde vi det. Där var väldigt stökigt, ingen ledd verksamhet alls, och barnen bara for runt och sprang omkring. Jag höjde på rösten x antal gånger, tycker inte själv att jag skrek, men kanske även så. Efter ca 1½ timme gick vi hem, då det tydligen inte var något för oss. Ingen annan mamma gjorde något för att hålla ordning på sina barn och inte heller ledaren, vilket gjorde att jag försökte få mina barn att sluta springa.

Nåja, väl hemkommna ringer ledaren mig och berättar att jag före ett fasligt oväsen och att på hennes öppna dagis skriker man inte. Hon menade tom att någon funderat värför jag skrek hela tiden. Jag mår så dåligt över detta och min självkänsla fick sig en rejäl törn, antagligen för att jag vet att det finns en del sanning i påståendet. Det känns fruktansvärt hårt då någon påpekar om ens uppfostran.

Så, nu skulle jag behöva er hjälp och era verktyg att ta till då jag känner att tålamodet tryter. Inne brukar det fungera bra, på toa får man skrika, både storasyster och mamma. Det är då barnen inte samarbetar, typ klär på sig eller springer inomhus, som jag blir gapig, och det hjälper inte ett dugg att skrika heller. Så hur skall jag ändra mitt beteende? Vill inte klassas som den "skrikiga mamman", vilket jag nu tycks vara.

Snälla hjälp mig, jag känner mig helt nertryckt i skoskaften. Tack på förhand!

/ledsen Mamma till två härliga busungar

[Gäst]

Hei!

Det första jag kommer att tänka på är ifall du kan ge dig själv en liten paus mitt i situationen där du skulle vilja bara skrika? Kan du säga "kommer strax" och kila in på toaletten för att riiiva lite toapapper för att sen återvända till vad det nu var som fick det att koka över? en slags nödbroms, liksom...

Häromdagen när mina båda förde ett fasligt oväsen och jag ville dämpa dem lite började jag med att dämpa mig själv. Vi satt och läste bok. Jag började nästan viska fram meningarna. Lite hemlighetsfullt. 8) Kan lova att det blev tyst(are... )

Men på öppnis kanske det inte hörs så vidare bra? Kan du möjligen bryta en stund INNAN det blir för mycket? Redan när du märker att den där lilla irritationen börjar rycka i dig Resa på dig, samla ungarna till dig och säga: NÄ, VET ni vad, NU så skall vi...! (Vad du nu hittar på, ut och gunga eller vad som..)

Om det är ett fasligt bråk vid påklädning skulle jag nog koppla på mentala öronkåpor och få det överstökat så fort jag kan - fokus på solen där ute, på bilen som står och väntar, på den goda lunchen som du har planerat, eller vad som helst som kan få DIG att se en bit framåt från den jobbiga situationen.

Fler röster

[Mamma till två]

Tack, Päivi!

Har rannsakat mig själv det senaste dygnet, även ringt upp ledaren igen och undrat vad hon menade, och kan konstatera att jag nog inte skrek, utan höjde betydligt på rösten. Eftersom det inte ordnades något program är det ju självklart att barnen började springa omkring, således borde jag ju ha tagit tag i saken och plockat fram något material, typ vattenfärger. I alla fall hittat på något att syselsätta dem med. Men jag var uptagen med min kaffekopp och sällskapet...

Dessutom behöver nog mina barn vara ute på förmiddagen och få springa fritt, utan att någon/något hindrar dem, vilket vi gör alla andra dagar. Öppnis är inget för oss alls. Jag har bara inbillat mig att lillsyster som är hemma med mig behöver träffa andra barn, men det behöver hon nog inte, eller hur?

Och hemma går det nog bra att behärska sig, för det mesta. En nödbroms ska jag nog skaffa mig ändå , då jag känner att det är nära. Och så ofta är det ändå inte, fast det igår kändes väldans förtvivlat. Det svåraste var nog att ta emot kritik på sitt moderskap då man försöker göra så bra man kan, speciellt då kritiken framfördes anklagande. Nå det om det, få se hur det går då jag är illa tvungen att träffa ledaren på måndag?

[kiki]

vilken spännande tråd.
Jag har inte haft förmånen i mitt liv att folk har talat om för mig vad dom sett.
Men de senaste åren har jag folk runt mig som verkligen är ärliga, Och ojojoj vad jag utvecklas.

jag skulle (om jag var du, vilket jag inte är) nästa gång jag träffade personen, Tacka så mycket för feedbacken, och berätta att jag fick mig en tankeställare. (sättet hon sa det på kan man ju tycka vad man vill om men du tog ju in)

Grattis till utveckling
kramar Kristina

[Gäst]

Hej!

Vad MODIG du är som tar till dig det du hörde, och fokuserar på din EGEN betydelse i vad som hände. Vet många som skulle skylla på barnen, på öppiset, på de andra föräldrarna osv. Och det kan man ju göra, men du kan bara förändra dig själv. Ingen annan! Blev glad av ditt inlägg, trots att du inte var glad . Trots den ledsna undertonen, kändes det väldigt ansvarsfullt skrivet!

Jag funderade spontant på en grej när jag läste ditt inlägg. Du tyckte att barnen skulle vara lugnare och inte springa så mkt. Trots att alla andra barnen uppenbarligen röjde loss, och det var ok med omgivningen! Vad hade hänt om du hade låtit även dina barn springa? Varför tyckte du att de skulle vara lugnare? Detta är en ärlig fråga, ingen kritik alls!

Det är då barnen inte samarbetar, typ klär på sig eller springer inomhus, som jag blir gapig, och det hjälper inte ett dugg att skrika heller. Så hur skall jag ändra mitt beteende? Vill inte klassas som den "skrikiga mamman", vilket jag nu tycks vara.

Hur vill du klassas? Hur kan du nå dit?
Du skriver här om samarbete! Är det samarbete du beskriver ovan? Eller står det egentligen "då barnen inte gör som jag vill"? . Vad är skillnaden?

Om du vill svara, så är jag väldigt nyfiken!
Kram Jenny

[Mamma till två]

Tack!

Kiki, du har säkert helt rätt, fast det känns nog inte så just nu...

Jenny, tack för fina ord! Ja, tja, varför får man inte springa där inne... Är väl någon fånig regel, men antagligen beror den på att det blivit väl stökigt. Utrymmet är inte heller bra, det fungerar i en källarvåning med många soffor och bord, och lämpar sig inte så väl för spring. Kanske, blev lite osäker nu... De andra barnen blev nog tillsagda, men jag sade väl till högst , och så gjorde jag ju inte heller något konkret för att få dem att sluta (ingen annan heller visserligen...).

Hmm, där står nog säkert "då barnen inte gör som jag vill"...
Jag vill definitivt inte vara gapig, utan en mamma med massor av kärlek och tålamod, med humor och glimten i ögat, mina barns bästa vän och vägledare. Det försöker jag nog vara, men tålamodet borde nog bli lite längre ibland, det borde jag nog jobba med. Och att ta emot kritik, för det är jag också dålig på.

Jisses, vad jag lär mig om mig själv här! Tänk att det kanske kan komma något bra av detta, för jag har faktiskt varit förtvivlad och gått igenom varje minut under den där 1½ timmen...

[susanneethel]

:-k Jag funderar på det där. Att det bästa vore om alla på det där öppis tog och samlade sig och tog barnen samtidigt och sa att NU ska vi göra ...vad det nu kan vara. Att en försöker lugna sina barn är nog så gott som omöjligt om alla andra fortsätter springa. Grupptryck eller inspiration eller vad man ska kalla det, barn gör som de andra barnen gör och härmar varann. Och vuxna. Höjer en ljudnivån så smittar det.

Om alla andra springer och ingen vill organisera något kan du ju låta dom kuta eller gå hem. Blir det för mycket folk på öppis så att mina öron inte orkar så brukar jag gå hem. Men är det lite folk har vi roligt där både Karl och jag.

Som Päivi skrev, att tala tystare. Att sätta sig ner framför dom och hyscha med vänlig röst. Typ oj, då, ni skriker och springer visst. Man pratar lugnt. Det kan funka här hemma. Men inte om alla andra kutar.
Jag brukar fråga Karl om han kan några fina ord när han skriker. OOOboj, macka säger han då.

[Mamma till två]

Du har nog helt rätt, susanneethel. Att jag inte tänkte på det! Klart mina ungar inte lugnade ner sig, då faktiskt de andra fortsatte springa omkring. Grejen är ju den att det är meningen att ledaren ska ha något pyssel (typ kritor/vattenfärger whatever) framplockat, men inget hindrar ju mig heller från att plocka fram material. Ledaren är ny för denna höst, och jag känner inte henne så bra än, och hon är kanske inte insatt i sina arbetsuppgifter än.

Hur som haver, så har jag nog lugnat ner mig nu. Inser ju att hon antagligen inte menade att forumlera sig som hon gjorde, utan mer ville göra mig uppmärksam på att jag var för högljudd (för jag vidhåller fortfarande att jag inte skrek ) och att det inte var lämpligt. Helst ok så (fast lite undrar jag hur jag klarat mig i 4 år där tidigare...?). Nog om det. Vi tar en paus och kanske återkommer i vinter, kanske inte, lite beroende på vad jag känner att barnen behöver. Storasyster får nog sina sociala kontakter två förmiddagar i veckan på församlingens dagklubb, medans lillasyster främst träffar andra barn i parken nu och då eller så storasysters kompisar hemma. Men kanske det är tillräckligt?

Stort TACK för alla svar, det betyder verkligen mycket för mig!

[Mamma till två]

Kort uppdatering:

Idag besökte vi då lekparken, där hon (ledaren) fungerar som parktant på måndagar. Jag bemötte henne artigt, var kanske lite fåordig, och sade inget om vårt telefonsamtal. Inte heller hon sade något. På frågan om vi ses på onsdag så kunde jag berätta att vi ska fira svärmors födelsedag då. Storasyster hade haft trevligt i parken då jag hämtade henne, lillasyster var hemma med pappa idag. Så, helt okej alltså. Tänker glömma denna historia nu, bara lägga litelite bakom örat som en påminnelse för mig.

[Gäst]

Bra tänkt! Inte lönt att älta situationer som inte gick så bra. Precis som du gjort, så kan man fundera igenom vad som hände och sedan lämna det bakom sig.