Att han trotsar hör till åldern.
Nja, det är jag inte så säker på att jag alldeles vill hålla med om. Han är inte ens 2,5 ännu, eller hur? BORDE vara den berömda "Kungen över tillvaron" (BB s 479) nu - som vet med sig att han behärskar det här livet till fullo - och behövs här i världen
. Men det är han uppenbarligen inte - i alla lägen. Så kanske börjar det komma en liten FÖRSMAK av trots. Men inte är det några särskilt stora frågor ännu.
Med trotsen - som innebär att man får korn på att man kanske faktiskt INTE behärskar den här världen just så bra som man hade fått för sig - kommer en stor del frustration över sakernas (stundom jävliga) tillstånd. Att då få "skrika sig blå" för att någon ska - eller inte ska - vinna en maktkamp, är inte särskilt fruktbart, är min erfarenhet. Vill man ha verktyg för att hantera trotssituationerna rekommenderar jag läsning av den klistrade trotstråden här ovan, samt Trotskapitlet i BB. Där ges konkreta, handfasta råd om hur man hjälper sitt barn och hur man hanterar olika situationer som kan uppstå
.
Åter till lillebror här nu då. Han vill att storebror ska leka med honom. Storebror vill ha egen tid. GE honom det, tycker jag. Ta lillebror i hampan och BEHÖV hans hjälp med något som du absolut inte klarar själv. Då får lillebror känna sig just så livsnödvändig för allas er överlevnad som han borde få, och storebror få pyssla ifred en stund. Lyssna av vartåt det barkar, helt enkelt. Och försök hindra att det går så långt att lillebror (eller storebror, för den delen) tar till handgripligheter. Hinner du inte hindra, så se i vart fall till att visa omedelbart att man slår inte. Man klappar fiiiiiint! Så här - och så tar du lillebrors hand och klappar storebror. Har du inte infört ensamlek för barnen (som är ett sätt att se till att BÅDA barnen får jobba och pyssla ifred en stund varje dag), så kan du ju istället ta vart och ett av barnen i bruk vid olika tidpunkter varje dag, så det andre får pyssla ifred då en stund.
Med rejält med social delaktighet varje dag SAMT åtminstone ett rejält utepass per dag, tycker jag konfliktstunderna i det närmaste elimineras, faktiskt. De få stunder barnen är hänvisade till varandra och sina prylar blir istället heliga stunder - då de njuter av tillsammanslek istället för att träta
. Låter möjligen idylliskt - men är faktiskt inte särskilt svårt att få till stånd. Jag märker direkt när vi är sjuka och går på varann här hemma - hur grinigt det lätt blir då istället. Och botemedlet här hemma är - alltid - delaktighet och utevistelse.
väl där skriker han "inte bada mera" o resten blev bara så fel.
Barn frågar i påståendets form. Så det där var hans sätt att fråga om det verkligen var bad på gång? Om det kanske var förhandlingsbart? Om du stod för att det var så det gick till, verkligen - varje kväll? På frågan "inte bada mera" hade jag glatt svarat "jovisst, NU ska du äntligen få bada så skönt! Härligt, va!" och inte gjort större sak av det än så. Vill han ta av sig själv, så är väl det alldeles utmärkt. Jag skulle låta honom göra det och vända mig bort och pyssla med mitt, och låta honom fundera på hur han nu ska gå tillväga. Troligen reder han då ut det och börjar ta av sig. I annat fall kanske det blir bekymmer - och då skulle jag agerar enligt principen "hjälp till självhjälp", dvs ge så lite hjälp som möjligt som underlättar för honom själv att klara uppgiften. Och sen fråga honom "var tvättmaskinen är?", så han kan stoppa tröjan däri. Och väl i karet var han ju sedan nöjd, eller hur! Det visar ju att det blev rätt till slut. Dvs han fick tillfredsställande svar på sin fråga
!
Hoppas detta var till någon hjälp. Läs, som sagt, gärna både tråden om förtrots och om trots, så tror jag du får fler råd kring hur du kan hantera de frågor som kommer att komma.
Kram Ewa
när storebror, snart 5 år, leker m lego vill lillebror att d ska leka m bilar. Lillebror tar fram bil åt storebror som säger snällt "jag leker m lego nu jag vill inte leka m bilar". 
-0211 v30 
men o visa vem som bestämmer d gör jag alltid!
