Dissande mammor

[Prinsmamman]

Hej alla! Jag är ny som medlem här på forumet, men har dock varit in och spanat lite då och då. Nu känner jag dock ett pockande behov av att uttrycka mig. Idag var min lilla familj med om en obehaglig händelse inne på IKEA. Vår son som är två och och tre månader och MYCKET trotsig just nu var väldigt högljudd. Först i restaurangen (han ville inte ens äta köttbullar, och då är det illa!) och sen när vi skulle gå igenom butiken ut till bilen. Vi visste att han helt enkelt lessnat på att vara i affären och ville ut. (Anledningen till att sonen över huvud taget var med var för att det var dags att köpa nya skor till honom. IKEA ligger bredvid skoaffären och därför passade vi på att äta där). Vi hade också upprepade gånger försökt både säga ifrån (funkade ju inte) och att avleda men inget ville sig just idag. Idag var det nog extra jobbigt dels för att han är lite förkyld (men inte sjuk, då hade vi naturligtvis inte åkt någonstans) och dels för att han var svettig. Han hade också haft ett raseriutbrott i skoaffären, han gillar av förståeliga skäl inte att prova skor. Bara att härda ut tills vi kommit ut till bilen, alltså. Vid gardinavdelningen stannade jag till en kortis och just då började sonen låta rätt högt. Han har ett speciellt ljud han gör ibland, men det har ingenting med ilska att göra, han testar bara olika läten plus att han nu var rätt otålig. Det lätet varvade han med att skrika till, och jag VET att det låter förjävligt eftersom han har en väldigt stark röst. Och jag kan förstå att okända människor reagerar, men ändå: Då hör jag en kvinna säga: "Det där hade då jag aldrig tillåtit om det varit mitt barn!". Jag trodde jag hörde fel. "Ja, det är lätt att stå och säga när man inte har egna barn" sa jag då. Jag förutsatte att hon inte hade egna barn, för då hade hon väl begripit läget? Eller? Det finns väl ingen förälder som tycker om att ens unge skriker och beter sig, i synnerhet inte ute bland folk? Och själv förutsätter jag då att föräldrarna gör så gott de kan, det är ändå dem det är värst för.

Men nej. För att göra en lång historia kort så gick jag fram till henne vid utgången och bad henne förklara vad hon menat med det hon sa. Hon upplyste mig då om att hon minsann har två egna barn och att de ALDRIG skriker! "Sen tycker jag faktiskt att man ska säga till barn som skriker", säger hon. "Tror du inte vi har försökt med det?" sa jag. Han är en förkyld tvååring i trotsåldern, herregud! Jag blev oerhört provocerad och frågade varför hon måste kommentera andra människor, om det får henne att må bra? Tror hon det får oss med skrikiga barn att må bra, att det underlättar för oss att omgivningen ger sura blickar och kommentarer? Hon sa att hon inte ville prata med en människa utan hjärnceller. Hur moget sagt var det? Sen sa hon att hon tyckte att jag skulle skita i andra och sköta mig själv. Då blev jag ännu mer förbannad och sa att det kunde hon ju själv tänkt på innan hon öppnade käften första gången.

Både jag och sambon var helt slut och mitt tålamod var väl inget vidare. Egentligen borde jag struntat i henne och åkt hem, men jag kunde bara inte. Det kändes som om hon sa att vi var dåliga föräldrar. Jag har väldigt svårt för folk som slår sig för bröstet och tror att de är supermammor. "Mina barn och andras ungar", liksom. För det första är ju alla barn olika, och alla föräldrar med för den delen. Och mycket av det som händer beror på situationen, det handlar om vanlig socialpsykologi helt enkelt. Puh! Det var det. Nu har jag skrivit av mig, tack för det. Är det någon mer som varit med om liknande händelser?

[Gunzan]

Ja, det är inte lätt med folk som tror sig förstå situationen.

Faktiskt så brukar jag inte äns höra någon annas barns skrik/gråt. Kopplar liksom bort det, iom att jag själv inte behöver göra något så är jag fortfarande i zombie stadiet. Jag har en tendens att inte se eller höra något som inte har med mina barn att göra, vilket folk i min omgivning har väldigt roligt åt

/Gun

[marie-d]

Hej!
Vad tråkigt att hon reagerade på det sättet. Det hjälper ju inte direkt.
Modigt av dig att gå och fråga. Har inget barn i den åldern själv men vår granne har det så jag har hört "typiska" trotsutbrott. Märker att mamman tycker det är väldigt pinsamt. Något jag inte alla vill att hon ska känna.
Det funkar ofta så ute i samhället: mina barn och andras ungar, vilket är tråkigt. Du ska veta att det är många som inte alls tänker som damen ifråga.
Kramar
Marie

[br]

Hej
Igår var jag ute i en lånad, ganska skranglig tvillingvagn. Båda barnen är/har varit sjuka. Vi skulle uträtta ett ärende med stortjejen och då ville jag att lillgrisen skulle sov ( det var dessutom hans sovtid) han hade dock svårt att somna i den skojsiga tvillingvagnen så jag ställde mig lite avsides för att vagna grisen till sömns

Barnen var helt tysta, grisen var nära att somna och då kommer det fram en parant, välklädd, välfriserad nykter tant runt 60 år och böjer sig ner mot barnen. Jag vrider vagnen för att visa att hon stör och berättar att jag vill att den lille ska somna lite snabbt. Då börjar hon kommentera mitt sätt att stå vsides där det inte finns ngt att titta på! Då svarar jag att jag inte behöver ngn hjälp från henne och då säger hon " ju mer du säger att du inte behöver ngn hjälp ju mer hjälp behöver du. Om du bara visste vem jag är! Och dessutom så gungar du vagnen för hårt, de kommer aldrig att somna!" Behöver jag säga att båda barnen glodde och inte sov!!

Jag skrek mkt omoget tillbaka en massa okvädningsord!

Efteråt undrar jag såklart vem tanten är!! kanske supenanny?! Och varför måste en del lägga sig i? Och var är dessa "hjälpsamma" människor när man ska kliva på pendeltåget eller bussen?

[maxikaxi]

Bra att du tog upp det med damen i fråga Det är mycket jobbigt och irriterande över människor som ska veta bättre hela tiden, och dessutom gladeligen låter hela omvärlden veta det. Jag hör inte heller när andras barn skriker, men när det händer en själv blir man verkligen påverkad. Jag försöker intala mig själv att andra gör som jag, reagerar på sina egna barn men inte på andras. Tydligen finns undantag...

Sura och förfärande blickar och suckar har jag mött, men undsluppit kommentarer.

[Prinsmamman]

Låter nog som Supernanny, gud vad roligt! Man upphör aldrig att förvånas, och som du skrev, var är de "hjälpsamma" människorna när de verkligen behövs? En kompis till mig har ett par i 50-års åldern till grannar och de har för vana att banka i taket (kompisens golv) när de tycker att hennes barn är för högljudda. Ett av barnen har för ovana att vakna väldigt tidigt på morgonen och gör allt för att påkalla uppmärksamhet. Han är också ett barn med starka röstresurser. En dag fick min kompis ett brev från nämnda grannar där de beklagade sig och talade om hur hemskt de tyckte det var med det stackars barnet som skriker så hjärtskärande, och de förfärade sig över att ingen tar hand om honom! Till saken hör att dessa grannar har egna barn, förvisso vuxna och utflugna för länge sedan, men ändå. Det verkar som om många glömmer hur det kan vara med småbarn.

[pia-lotta]

Jag får ofta höra att så fort man är gravid och i all framtid kommer folk runt omkring kommentera allt mellan himmel och jord.

Jag måste vara förskonad av en anledning jag inte förstår

ALDRIG har jag mött människor som kommenterat mitt sätt att ta hand om min dotter.
ALDRIG klagar mina grannar.
ALDRIG har min svärmor kommentarat på ett elakt sätt hur vi tar hand om vår dotter.

/Pia-Lotta

[Kristin]

Hej!

Vilka SKRÄCKHISTORIER ni berättar. FY vad tråkigt! Vad modiga ni är som konfronterar. SKIT BRA!

Jag har inte heller råkat ut för något sådant än, men bävar lite för att det kommer när plutten också kommer i trotsåldern och vi är i en affär.

Jo, nu minns jag! Vi var på restaurang och plutten fick faktiskt tokspel. Ingen sa åt oss. Vi gick själva! Det hade varit vääääldigt mycket den dagen så det var ju inte så konstigt. Vi åt fort som f-n och gick sedan hem. Väl hemma blev han coollugn.

Min mamma brukar "häva ur sig" lite svidande kommentarer typ "skall han ligga där och skrika", "vad kall du är" bla bla bla..... Usch, inte roligt.

Stå på er!!!!!

Kram
Kristin