...När man träffar andra vuxna som inte tänker som AW!

[Puffis]

Var bara tvungen att tipsa om den här tråden i min blogg. Hoppas att det är många som får nytta av den. Har väl inte så många läsare eftersom bloggen mest är till för släkten så att de kan se nya bilder på oss, men jag hoppas att jag lyckats dra hit nån i alla fall, för du skriver så perfekt, Anna!

[annawahlgren]

{|=

[cece]

Jag ville bara dela med mig om hur jag brukar göra ang SAKER som jag får erkänna att sönerna har. Även om jag hellre går ut i skogen utan något

Min 3-åring har en stor traktor med släp, väldigt poppis hos grannkillarna. Speciellt en kille vill gärna låna den och frågar alltid. Om han får ett nekande svar brukar jag lägga mig i och påminna om tiden han själv inte hade någon och fick låna en annan pojkes traktor och hur glad han var då. "Och hur tycker du att vi ska göra då" frågar jag och då brukar polleten trilla ner. Jag kör också ofta med typ "i vår familj är det viktigt att låna ut", vilket vi också gör med vuxengrejer... Det samma gäller om han och kompisar leker och börjar bråka om sakerna; pratar mycket och frågar om de kan hitta någon lösning (annars ger jag den vänta på din tur/ta en annan/hjälps åt etc).

Men det gäller ju att de kan prata och resonera lite med varandra. Faktiskt så brukar mammakompisarna bli lite förvånade hur mycket man faktiskt kan resonera, men det är ju viktigt att inte underskatta barnen. De förstår så oerhört mycket mer än vad många vuxna verkar tro. Med lillebror på 8 mån är det handen på handen som gäller (klappa blomman etc). Och man får inte ta lillebrors saker om han inte ger dem till en eller får ett utbyte (jag påminner dock om det 50 ggr per dag så det går inte så bra ).

/cece

[Saara]

PS Så lätt givk det visst inte, nej. Vad jag vill säga med mitt tjat om sjön är TA UT BARNEN. Antingen ska de vara med i social delaktighet - i händelsernas centrum, men inte utgöra händelsernas centrum - eller också ska de få träffas tillsammans UTE, utan Saker.

Ta dem till skogen. Till havet. Till sjön. Till park utan Saker. Ta ut dem, sätt ner dem, släpp dem fria. Stå tillbaka, göm er bakom en tidning, håll tyst, vänta - och se vad som händer.

Det händer

Ja det gör det. Har två färska exempel på lager:

1.Här var jag bor ordnar ÖF skogsutflykter höst och vår. Inga andra prylar är närvarande utom på sin höjd luppar. Och inte går barna sysslolösa inte Ledarna brukar försöka ordna lite program, sång och nån lek, men ofta verkar det som om det sku vara mindre intressant än själva skogen med alla ihåliga stubbar, pinnar, fåglar och ekorrar

2. Nära oss finns en lekpark med en rejäl skogsremsa intill. Gissa var barnen är då vi går till den parken. 80 % av tiden tillbringas i skogen

Mera skog till barnen kunde man säga,

Kram,
Sara

[Krümel]

Men vilket intressant inlägg av Anna W! Jag har ju alldeles missat det tills nu, vilket säkert andra också har. Skulle inte det kunna bli sticky kanske? Det är så bra att bli lite påmind av och till när man vill att de små ska leka snällt tillsammans med alla massor av leksaker...

[Solglimt]

Jag har också missat detta fram till nu. Har läst Annas inlägg med stor behållning. Det är riktigt befriande att få höra om sakernas förbannelse i ett tidevarv där det bara gäller att köpa mer och mer. Hur blev du så klok, Anna? =D> =D> =D> =D> =D>

[annawahlgren]

Hur blev du så klok, Anna? =D> =D> =D> =D> =D>

Genom att iaktta och lära av de små barnen

Tack för vackra, varma ord 8-[

Jag hade, har jag ju förstått efteråt, stor hjälp av att jag faktiskt inte hade råd att köpa en massa Saker. Och hade inga ömma släktingar heller som försåg barnen med Saker. När barnbidraget kom, gjorde vi samlad expedition till leksaksaffären, där de fick gå i evigheter och välja varsin Sak. Det var stora stunder Men barnbidraget kom bara en gång i kvartalet

Jag hade också hjälp, har jag likaså förstått efteråt, av min fullkomligt obefintliga självkänsla. Jag ville helt enkelt inte pracka min egen trasiga person på barnen och stod tillbaka så mycket som möjligt. Jag såg som min uppgift att ge dem förutsättningarna för friheten att utvecklas så som Gud hade tänkt sig att de skulle. Och då skulle varken jag eller Saker styra och ställa och påverka, utan bara det som stod Gud nära, om man säger Som just vattnet, skogen, stenarna på marken, blommorna på ängen - hans egna fria, tidlösa, bokstavligen naturliga skapelser, som var av harmoni

Jag höll mig i bakgrunden och spionerade på barnen. Är jag klok, så var det då jag blev det O:)

[Solglimt]

Ja, man kan inte annat än beundra dig.

Jag såg som min uppgift att ge dem förutsättningarna för friheten att utvecklas så som Gud hade tänkt sig att de skulle.

Så otroligt starkt och osjälviskt av dig att vara den du var för dina barn, när du själv fått så hårda smällar ( Har läst Mommo nu )

[annawahlgren]

Tack 8-[

[inger]

Intressant att så många i den här tråden reagerade och uppfattade mig som en perosn som inte tycker att barn har något utbyte av varandra alls om de inte är syskon.
Tack Anna Wahlgren för att du förstod vad jag menade.
Jag var rädd innan jag fick barn, att jag skulle känna mig tvingad att umgås med andra småbarnsmammor och bara då centrerat kring barnen.
Jag har liksom aldrig tillhört de duktiga flickornas gäng och skulle aldrig liksom kunna klämma ut mig normala kommentarer kring gardiner och gubben till människor som jag inte känner eller har något annat gemensamt med än att vi har barn.
Ja gär så glad för de vänner som jag har och som dessutom råkar ha barn och när våra barn gillar varandra så är det ett plus.
Herregud! Det är klart att jag tror att barn visst kan ha utbyte av varandra.
Det var ju inte riktigt det huvudfrågan gällde heller.

[inger]

Jag försökte gå på Öppna förskolan när Agnes var liten.
Jag fixade inte att sjunga små grodorna.
Agnes satt bara och tittade på sig själv i spegeln.
Men jag tycker att det är bra att öppna förskolan finns för de som gillar den förstås.

[Mule]

Hej!

Vilket inlägg, Anna! Jag läste det för ganska länge sen nu och har tänkt på det nästan varje dag, faktiskt. Har rensat upp bland leksakerna och burit upp en massa på vinden och nästa vecka ska jag och maken rensa ut i våra garderober också. Att man kan vara så blind!

Mitt problem nu är att det finns så otroligt få andra mammor och barn att träffa just UTE. Vi träffade en "utemamma" med ett barn hela förra året, men nu har flickan börjat hos dagmamman och är trött när hon kommer hem. Ev. kan vi träffas en gång/vecka. En annan som vi har brukat träffa har ett barn på 4 och ett på 2. 2-åringen stretade emot under dagisinskolningen och efter inrådan av en kurator sköts han dagisstart upp.Dagispersonalen bestämde att han skulle gå på öppna förskolan istället (!), så nu är de oftast upptagna med det. Den stora flickan går på dagis sedan flera år. SUCK! Jag skulle såklart kunna gå på öppna förskolan jag också, men jag får nästan panik när jag tänker på hur det brukar vara där. Plus att fökylningarna kommer som ett brev på posten. Plus att min dotter säger så otroligt bestämt att hon INTE vill gå på öppna förskolan när jag föreslår det. "Nej, jag vill vara ute hela dagen istället!" säger hon.

Hälsningar Carola, mamma till Selma (04) Waldemar (06)

[Ewa]

Beklämmande intryck från sagostund i dag:

Vår underbara bibliotekarie var på kurs idag. Vikarierande "sagotant" visar sig vara stor vän av ordning. "Nu måste ni faktiskt ställla er här på ett rakt led annars kan vi inte gå iväg. SÅ! HÄR nu har jag sagt" Oj, hoppsan, tänkte man stilla - men kanske människan är lite nervös. Men under hela sagostunden fortsätter det. Inte ett glatt leende, inte ett enda "Bra! - vad fint ni kan", eller liknande uppmuntran. Bara barskt gnäll och hojt på de lite stökigare barnen som har svårt att sitta på rumpan eller inte göra sin fina stämma hörd mest hela tiden. Det finns ju bra mycket effektivare sätt än gnäll, ryck och tjat för att få med sig lite mer högljudda små ligister. Om man säger.

Och för att gnälla vidare , så inte blir man gladare av samvaron mellan barnen och föräldrarna heller. När barnen stökar som värst under själva sagostunden, överlämnar de helt på bibliotekarien att ta i med hårdhandskarna för att få lite ordning, medan föräldrarna sitter helt tysta och inte rör vare sig min eller annat för att med glatt humör få lite ordning på situationen. När sen stunden är över och ungarna härjar fritt på barnavdelningen en stund hör man så mycket trista tillsägelser om minsta lilla rörelse som sker. Nu ska här kompenseras, eller ?

Och när en liten 1-åring får beröm av någon av de andra föräldrarna, som säger "Åh, vad duktig du är?", så är pappa snabbare än tåget med att inte låta ungen suga åt sig något av detta, då hans rappa kommentar blir "Ja, på att skita ner, ja" (skrock, skrock). Varför gör vi så ofta så här mot de små barnen?! Det underförstådda, gemensamma lidandet kring det här med att ha barn, tar över så i samvaron med andra vuxna att man blir fullständigt blind för hur man beter sig mot det egna barnet... Eller vad?

[miar70]

Ja, Ewa, det är nästan alltid så som du beskriver när man är ute bland barn, t o m där det ska VARA barn är det otrevlig stämning och inte som gjort för barn

Berättade för ett tag sen om när min Alice (snart 3) blev bite på öppna förskolan, men ur det kom faktiskt nåt väldigt roligt! Den lille gossen som bet henne och hans mamma har varit på samma öf och vi har träffats flera gånger sen den trista händelsen, och jag tror att jag sått rätt många frön i mamman om hur hon kan ändra förhållningssätt mot sonen! Jag har INTE gjort det genom att predika, utan helt enkelt genom att jag suttit med barnen och visat, berömt, förklarat och den "bråkige" killen är SÅ go och snäll nu med Alice, kramar henne så fort han kommer åt, delar med sig av sina saker, 'är GLAD! Och det behövdes sannerligen så lite, men klok som barn är så fattade han galoppen direkt och mamman strålar av glädje
Hon har säkert fått höra och förstå, vilken "hemsk" unge hon har, som slåss och bits,och hon har helt enkelt inte vetat hur hon ska hantera det

Så vi får hjälpas åt med att smygmissionera ute bland de små, där det märks direkt

Kram på er

[Vargmor]

Oj!! Efter att ha varit mindre aktiv på forumet under en period återkom jag nu ikväll för att se vilken intressant debatt som mitt inlägg renderade i. Tack allihop! Och stort tack till Anna Wahlgren som sitter stadigt kvar på min tron över -människor jag imponeras över!- Älskar ditt svar som behandlar dagens materialism!! Ja, herregud vad folk shoppar leksaker till sina barn. Och när jag säger folk så menar jag verkligen folk. Vi handlar faktiskt i princip aldrig leksaker till vår lille vargpojke...tanken slår oss inte ens. Och när jag tänker efter så består hela hans rum av en massa ärvda leksaker och leksaker som han fick i julklapp förra året. Sedan dess har inte mycket tillkommit. Och appropå det där med saker så måste jag berätta om en intressant kommentar som en mamma jag känner sa för länge sedan, när våra söner bara var dryga året och precis lär sig gå! ....

Det var januari och mörkt och kallt ute. Bodde man som vi gjorde då, i Stockholms innerstad, så innebär det lera, lera, lera och is. Att vara ute i lekparken innebär att vara ensam En dag så säger en mammakompis till mig "oh, jag vet inte vad jag ska göra, min son är så gnällig hela dagarna när vi är hemma, har precis köpt lite nya leksaker till honom, men borde kanske köpa ytterligare något nytt som han tycker är roligt!" Jag svarar att min lille vargunge just nu mest är intresserad av att träna på att gå och älskar att bara vara ute i porthuset och åka hiss och gå i trappor -ibland en hel förmiddag.

Några veckor senare träffar jag sedan samma mammakompis som berättar att hennes pojke älskar att bara vara ute i porten, trycka på hissknappen och inte göra något speciellt. Hon hade glömt bort att det var jag som tipsade henne om det -men visst säger det väl ändå något om hur prylfixeringen som råder!! Skrämmande egentligen.

Förresten Anna, du borde verkligen skicka in såna här typer av texter till DN debatt! Det skulle vara väldigt intressant och välbehövligt!

MÅNGA KRAMAR!