Det är så svårt det där...
Jag har ju båda mina hemma med mig. (snart 2, snart 4 år)
"Alla" sa "-När bebisen kommer sätter ni väl Clara på dagis, annars kan hon få det tufft sedan om man väntar för länge" och dylika floskler.
Då Clara bara var knappt 2 år när Ida kom tyckte vi verkligen inte det fanns någon anledning till det! Och med Barnabokstänket i huvudet kände jag att det var BRA för Clara att vara hemma.
En väninna fick barn med samma intervall som jag. Den "stora" flickan gick redan på dagis, så hon fick fortsätta. (Hon var alltså 2 år då)
Tyvärr skickade dom iväg flickan på dagis redan samma dag bebben kom hem
och hon fick gå även de första 14 dagarna när mannen i huset var hemma. Det tyckte jag var hemskt gjort! Snacka om att känna sig förvisad ur flocken!
Mycket riktigt gav hon hela tiden bebben tjuvnyp, slog, rev, attackerade detta "hot", och det pågår än idag.
Jag tror det kan ha att göra med hur det startade där.
Vad jag vill säga med detta är att, ska du ha kvar honom på dagiset, så låt honom åtminstone få lära känna bebben de första veckorna i hemmet!
Jag tror det är SÅ viktigt!
Han är ju äldre, så det bör ju inte vara problem att lämna "flocken", men kan du göra dagarna korta? Kan du kanske ha honom varannan dag hemma?
Som sagt, svårt att råda i detta,
hoppas AW ser denna trådutveckling och skriver vad hon tror.kram anna
Jag tror fortfarande att gränsen går vid, eller rättare sagt mot slutet av, trotsåldern (ca fyra år). Jag skulle hellre sälja bort min högra arm än sätta en tvååring på dagis som just fått ett syskon. Det är under de första tre åren hem- och tillhörighet etableras och att laborera med den grunden i tidiga livet kan inte bli annat än vanskligt 
