"Du är DUM" säger 2-åringen

[Ylvalina]

Hej alla söta rara......

Skulle behöva lite råd kring hur jag/vi ska tackla tvååringens senaste "mantra" och som han använder sig av ca 20 ggr per dag. Så fort det går honom det minsta emot så är saken/personen som enligt honom motarbetat honom, dum.

Vår inställning rent allmänt i familjen är att vi inte kallar varann för "dum", det är inte bara otrevligt utan dessutom sällan sant. Storasyster (4 år) häver förstås också ur sig detta då och då, och det är självklart därifrån lilleman snappat upp det.

Vi tillrättavisar och säger "Nej XX, så säger vi inte till varandra" och ger en kortare förklaring kring att det är situationen som är dum, inte personen i fråga. (Fast något förenklat kanske).

När storasyster ibland fortsätter att kalla någon dum, då händer det att hon blir förvisad till sitt rum (med en förklaring på varför hon blir placerad där)där hon får sitta X antal minuter. Gråt och skrik förkommer förstås, och efter en liten stund går vi in till henne och försöker prata om det.

Med lilleman har vi inte börjat nån form av förvisning ännu, för vi inser ju att han bara testar effekten av orden.

Frågan är bara hur man bäst hanterar detta. Ignorans är ju en metod, d.v.s. att inte ge orden "du är dum" någon betydelse, och hoppas på att intresset då svalnar. Men samtidigt vill vi ju tala om att det inte är okej att tala så till varann.

Vore kul att få höra hur andra hanterat situationen, som egentligen känns lite larvig att ta upp, för det blåser säkert förbi såsom mycket annat.....

[/LO]

Hej
Det låter som alldeles för mycket ord och förklaringar. Det förslår inte och i synnerhet tvååringen är för liten för en massa förklaringar.
Fyraåringen också.

Saker väl få vara dumma. I alla fall jag kan bli otroligt frustrerad om något (typ datorn) inte funkar som jag tänkt. Då kan den få sig en omgång så att det osar (när ingen hör...). Se frustrationen och förstå den.
Däremot kallar man ingen människa dum.
Sakligt svarar du att så säger inte jag till dig så det gör inte du till mig heller. Utan ilska eller minsta sarkasm i rösten - bara sakligt.

Om syskon säger det till varandra tycker jag att du ska agera. Bara sakligt säga att så säger vi inte till varandra, vi tycker om varandra. Och se till att de kramas - handgripligen tar du barnets armar och lägger om det andra barnet. Man kramas! Bra.

Gör sedan gärna något konkret. Du behöver hjälp av den ena eller helst båda. Kom nu måste vi vika tvätt, torka bänken, diska, borsta håret på mamma, bädda - vad som helst som tar dem i bruk.

Och du, ingen fråga är för liten att ta upp och saker och ting försvinner inte av sig självt och blåser förbi. Barn behöver lära sig hur man lever och beter sig i denna världen. Det kan de inte veta. Så fråga på!

/LO