Hej!
Ledsen tjej här. Inte på Walle dock.
Jag är ledsen på min gubbe. Vi har bokat resa upp till Norrand över jul. Jag tog själv upp ämnet, men betonade tidigt att snälla snälla snälla, kan vi inte åka kortare den här gången? Var ju uppe i nästan två veckor i somras och stundtals var det ju så oerhört jobbigt. Jag har försökt förklara att farmor och jag balanserar på en tunn tunn spindeltråd, hon är lika stressad som jag och att ingen av oss klarar ett uppträdande till, av det slag vi hade i somras. Jag ville åka kort, för att hellre kunna säga "Oj, vad bra det gick! Vi hade kunnat stanna längre" än att få problem dag två och veta att man skall bo där i evigheter! Förstår ni?
Vi skall vara där i tio dagar. TIO DAGAR! Det är inte kort!
Vad skall jag säga? Hans argument var ju svårt att sätta emot: "De vill ju bara träffa Waldemar"
Visst. Men med Walle kommer JAG! Relationen med svärmor är ansträngd, där är minor överallt och jag vågar nästan inte säga något alls. Åttamånadersångest kan jag inte prata om, för det fanns säkert inte på hennes tid. Jag aktar mig noga för att förklara saker och ting, det blir så undervisande då. Jag kan inte säga att vi byter schema, eller att han en dag är trött, då får hon bara vatten på sin kvarn om att rutiner och vår sovmetod är av ONDO!
Så nu skall vi alltså upp i tio dagar. Tio dagar av tassande, av vägande ord på våg och av teaterspel. Jag kan omöjligt vara mig själv. OCH DÅ TAPPAR JAG ATTITYDEN! Waldemar har tre månader på sig att visa att han kan sova, men jag kan ge mig

på att mina nerver kommer att störa hans nätter! Och jag kan omöjligt ha honom högljutt frågande vad som pågår, vägg i vägg med oerhört skeptiska svärföräldrar.
Jag skulle naturligtvis sagt ifrån igår, men det är inte så lätt. Det är hans föräldrar. MEN WALLE OCH JAG ÄR HANS NYA FAMILJ! Och jag känner bara att han tänker: Hon får skärpa sig! Och då undrar jag hur viktig jag egentligen är.
Han hade kunnat göra mig glad med en veckas resa dit. Då hade svärmor också blivit glad, fast kanske lite gnällig över att det var lite kort. Nu blir hon glad och superstressad på en gång och jag har redan ont i magen. Min svärmor har svårt att veta var gränserna går och jag är jättekänslig och tar illa upp för minsta lilla. Ofta menar hon inte så illa, men med tanke på hur känslig situationen är, så behövs i princip ingenting. Men jag MÅSTE bita ihop och jag ber till gudarna att Walle kommer att vara en SS och att jag kan ge honom vad han behöver. Senaste natten borta var rätt orolig och så vill jag inte ha det! Hans pappa var tyvärr inte något jättestöd i somras, men han kanske får se till att vara det nu! Jag kanske bara skall säga att han får ta det! (hehehehehe)
Sedan är det ju livet där uppe. Vi snackar alltså Kalix. Det kan vara 30 grader kallt. Då är jag låst till huset hela tiden. Där ses mycket på tv. Kul. Jag har inget eget umgänge och blir liksom fast med Waldemar. Visserligen har jag ju barnvakter, men vad skall JAG göra?
Lajbans värre. Hurra hurra. Hör ni hur ironin står som spön i backen????
Tur att jag snart åker till Päivi! Nu försöker jag bara ta en dag i sänder. Har ju ett schema som skall sätta sig!