Hej!
Jag har ju hängt med här på forumet sen min lilla Vera var 6 veckor då jag introducerade standardmodellen på henne. Allt har fungerat jättebra, hade lite strul vid 8 månaders ålder då hon började vakna tidigt men det löste sig rätt så snabbt.
Hon har fått sin välling 19:30 å sen har det varit natti natti. Inga ramsor har direkt behövts utan hon har somant in helt själv utan tandagnisslan. Har alltid ramsat när vi går ut ur rummet men inte med någon större kraft kanske eftersom vi inte tyckt att det behövts. Dagslurarna har gått lika lätt.
Nu till mitt verkliga problem. För 1v sen åkte jag (och Vera) och sov hos min syster i 2 dagar. Vera låg i eget rum i sin resesäng men blev helt plötsligt LIVRÄDD för sängen. Grät helt hysteriskt efter sin välling och där stod jag som en fågelholk och förstod inget alls. Jag försökte verkligen med ramsan för att få henne att lugna ner sig men det enda som hjälpte var när jag gick in i rummet igen. Då la hon sig ner själv på mage å försökte somna. MEN så fort hon märkte att jag gick ut ställde hon sig upp å började skrika igen. Jag har aldrig hört henne skrika så hjärtskärande förut... Så vad jag gjorde var att stanna där inne tills hon blundade... Och det gick precis lika illa på dagslurarna. Sen till råga på allt lämnade jag bort henne till farmor å farfar direkt efter det i 2 nätter (som jag har tokångest över nu i efterhand). Hon är jättevan vid dem och det har heller aldrig varit några problem med nattning för dom men där vägrade hon tom att äta vällingen... Och det gick lika illa med läggingen där...
Jag behöver verkligen er hjälp! Hur ska vi få rättsida på detta? Jag vill ju ha tillbaks min säkra sovare och inte behöva sitta där inne i rummet för att hon ska komma till ro. Kan tillägga att hon även vaknar på nätterna nu och är ledsen vilket hon ALDRIG gjort i hela sitt "långa" liv... Jag är jätteledsen och blir lite orolig för vad som har hänt min lilla solstråle.
Kram
Petra
gaska upp attityden av självklarhet och tillsätt lite jävlar anamma 
Nu duger inte ens pappa längre vid nattningen. Men vi gav oss inte, jag gick inte in eller så utan han fick ta henne. Eller gav och gav; han var ändå inne i rummet tills hon somnat, eller iaf så pass lugn att hon inte orkade öppna ögonen längre för att titta att han satt kvar... Maken till mammighet har jag aldrig skådat. Hon är som ett litet plåster på mig hela sin vakna tid när vi är hemma (ett otroligt sött plåster dock 
).
Jag vet att jag måste jobba på attityden, måste gaska upp mig! Lite svårt just nu bara...
Sedan har det inte varit några protester från henne över huvud taget vid läggdax! 