Behöver lite tips om plötsligt väldigt jobbiga nattningar.

[Hegro]

Trodde inte jag skulle behöva skriva i det här formumet något mer. Vi har krånglat oss igenom kurer, vargtimmar och mycket annat med storebror. Han är numera 3 år och en mycket "duktig" sovare.
Med lillasyster har det liksom bara flytit på. Saker och ting har liksom gett sig av sig självt. Vi har inte kört någon kur med henne. Med hjälp av standardmodellen så har hon sovit bra alldeles utan krångel. Lite knöl att sova förbi skarvarna har vi haft men det verkar ha gett med sig nu. Jag har inte gjort någonting för att ta bort nattmålet eftersom hon tidigt höll sig till ett mål klockan 4 och sen sovit vidare. Sen har hon själv skjutit tiden till 5 och numera oftast runt 6 -6.30. Vi har inte heller haft fasta tider för hur hon ska sova på dagarna. Det har varit ungefär samma från dag till dag men beroende på hur länge hon sovit på morgonen. Ibland vaknar hon vid 7 andra dagar har jag öppnat dörren vid 8.30 för jag tyckt att nu får det vara dags att vakna. Med storebror var det, och är fortfarande, viktigt med de punktliga tiderna. För hennes del har det inte varit så. Hon verkar vara en sån där unge som ser till att sova det hon behöver. Hon slår bara igen ögonen och somnar strunt samma var man är och vad som händer runt omkring. Hon är alltid nöjd och glad så länge hon är mätt och utvilad. En riktigt solig liten unge som är helt tillfreds med livet.
Så vi har helt enkelt inte känt något behov av att strukturera upp hennes tillvaro särskilt mycket. Kvällsnattningen däremot är 19.30 och fasta rutiner.

Ramsan sitter som den ska. Nu när hon vaknar till för tidigt går det bra att bara ramsa henne till att somna om. Och på kvällarna har den fungerat alldeles utmärkt även om hon knorrat lite vid läggningen ibland.

Men nu verkar hon ha kommit in i den perioden när det är jobbigt att bli lämnad. Hon blir ledsen om jag försvinner utom synhåll och då plötsligt är kvällsnattningen jättejobbig (på dagarna blir det ju oftast i vagnen och i farten när något händer). Hon blir verkligen riktigt ledsen och det är svårt att buffa henne lugn. Ibland slumrar hon till mitt i gråten, hulkandes, i någon minut innan hon vaknar och skriker igen. Det är verklligen så olikt hennes vanliga jag. Igår höll vi på i över 40 minuter och hon var så himla ledsen. Inte arg och sur som hon visst kan vara ibland. Då räcker det bara att säga ramsan ganska så bestämt så är det stopp på någon minut. Jag kan bara inte med att låta henne ligga och hulka av gråt utan att kunna trösta henne. Så igår gjorde jag mot allt det jag lärt mig och tog upp henne till slut. Hon låg i min famn i säkert en halvtimme och eftersnyftade. Helt slut. Sen började hon lugna ner sig och var nöjd och pillade med mitt halsband. Då la jag henne igen. Lite smågnöl men då räckte det med ramsan och så somnade hon och sov sen hela natten utan problem. Det här har pågått några kvällar nu och ökat tills igår då det blev jättejobbigt. Så nu känner jag att jag behöver lite råd och stöttning inför kvällen. För jag kan inte ta upp henne en gång till. Igår fick vara ett undantag.
Hur löser man när barnet uppenbarligen är i en fas då det är jobbigt att bli lämnad själv?

[TorsMamma]

Tycker det luktar 8-mån ångest här.

Har du läst lite extra i BB om just detta?

Här är en bra länk på ämnet! Snart är ni på bana igen.


http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=12364

[Hegro]

Tack för svar. Nej jag har faktiskt inte läst på om det i BB. Jag har konstaterat att det är 8-månadersångesten men inte tänkt vidare på att jag ska läsa något om den . Fast å andra sidan är det lite så det varit hela tiden med henne. Det flyter liksom på. Úppstår det något så har vi varit med om det för , och antagligen 10 gånger värre, och vet hur vi ska göra. Så just för att hon är så himla lättsam annars så tror jag att jag blev mer ställd nu.

Jo jag är ju medveten om att det handlar om att visa attityd och inte tycka synd om. Men det är så himla svårt just när hon blir så där ledsen så hon liksom inte får luft att andas utan bara ligger och hulkar. Idag var vi faktiskt hemma när det var dags för eftermiddagsluren så jag la henne i sängen. Samma som tidigare. Hon skrek så hon fick kräkreflexer. Buffandet når liksom inte fram till henne. Igår buffade jag henne tyst (efter mycket om och men) och gick ut med ramsan, så var det i full gång igen. Idag buffade jag henne faktiskt till sömns och det brukar jag aldrig göra. Hon vaknade efter 20 min och skrek igen men tystnade själv och somnade om.
Så det är just den där totala förtvivlan som känns så svår att hantera. Jag tycker att jag kan vara ganska så cool annars när hon gråter. Det är skillnad på hur hon gråter. Och för mig är det här en alldeles ny gråt. Tror bara jag hört den en gång och det var när brorsan drog henne bakåt i hoppgungan och släppte så hon slog i pannan, hårt, i dörrkarmen. Stor bula!

Men helt klart ska jag ta och kika lite på 8-månadersbarnet i BB.

[fjällström]

Hej!
Du har säkert läst en massa här på forumet om just ditt bekymmer. Tänkte ändå skriva lite kort om vad som hjälpt oss när vi varit i det läget.

Jublande skratt till go´natten!
Fast lillan gråtit som aldrig förr, så har jag låtsats att hon skrattat av glädje och lycka Jag har tänkt att lilla ungen är världens lyckligaste som äntligen ska få lägga huvudet på kudden och soova gott!
Lämnat rummet med en GLAD ramsa x4!

Min glädje har då, efter några kvällar, smittat av sig på lillan

Skratta på

[Hegro]

När jag la henne för natten i torsdags så gick det hyfsat bra. Hon protesterade lite men inget större väsen. Somnade ganska snabbt. Så då var vi ju på rätt väg kände jag. Sen hade vi värsta natten sen hon föddes. Hon sov jätteoroligt. Vaknade med ungefär 30-minutersintervaller fram till 2.30. Oftast räckte det med ramsan men inte alltid. Normalt somnar hon på kvällen, kan vakna till vid första skarven, och sen sover hon till morgonen utan ett knyst.
Vid 2-tiden la jag henne i min säng. Kände mig ganska stressad av tanken på att inte få sova och att klara hela dagen efter med min 3-åring som är inne i en sån trotsperiod så jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Så när jag lyfte över henne så märkte jag att hon var rejält snorig och under natten så kände jag också att hon var ganska varm. Hon fortsatte att sova oroligt men med lite längre intervaller.
På morgonen och under förmiddagen, igår, hade hon feber. Inget mer sen efter det men lite småsnorig så där. Nattningen igår och idag gick ganska bra. Hon gnäller fortfarande med det ger sig på någon minut. Så jag hoppas att det där värsta var för att hon inte mådde bra. Fast det märktes inget under dagarna. Jo, hon var lite mammigare än vanligt förstås.

Skrattet till godnattet kör vi alltid med men de här dagarna så var det bara omöjligt. Hon bara knep ihop munnen och blängde på mig med bister min. Ingen antydan till något leende. Men det var ju bara att köra på ändå och låssas som ingenting.

[Hegro]

Blä, vad jobbigt det känns just nu. Själva nattningarna går bättre. Hon skriker iofs varje gång, men inte så ledset och det går över på någon minut. Däremot har hon börjat vakna mer på natten. Tror inte jag har varit uppe och sövt om henne er än någon enstaka gång innan. Ibland tar ramsan, ibland inte. Beror lite på hur hon vaknar. Man hör på gråten hur det kommer att bli. Är det lite knorrande och smågnölande så somnar hon om, vaknar hon tvärt och börjar störtgråta så är det buffande som gäller.
Ikväll somnade hon snabbt, sov ca 30 minuter och skrek sen. Jag ramsade utan resultat, buffade tills hon lugnade ner sig och lämnade sen med ramsan och hon satte igång att skrika igen. Jag avvaktade ganska länge, kanske 3-5 min, innan jag gick in och upprepade om hon inte skrek jätteförtvilat.Så fort jag slutade buffa så tog hon ny fart. Ramsan verkade mergöra henne arg än lugn. Solfjädern var också ok, men inte att jag gick därifrån.
Det hela slutade med att hon började kräkas. Två stora pölar på örngottet. Jag rullade över henne på rygg och torkade av henne i ansiktet och drog loss örngottet och bytte till rent. Fast övertygad om att inte avbryta och ta upp henne. Men hon började bara skrika mer och mer och började hosta och hulka så jag tog upp henne ändå. Hon kräktes ner oss båda två. Bara att byta kläder och tvätta rent henne. Sen började hon försöka snutta på mina armar och min kind. Magen vart väl helt tom kan jag tänka och det blir ju svårt att ha övertygelsen att hålla på morgontiden när jag vet att hennes mage är tom. Så jag gav henne en slurk till. Hon snyftade fortfarande fast hon låg och flirtade med pappa och var glad sen. La henne på nytt. Hon protesterade så klart men inte så allvarligt och somnade sen utan vidare protester.
I det här läget-hur skulle jag ha gjort? Var det fel att ta upp henne? Och hur ska vi komma förbi det? Det är ju inte meningen att hon ska bli så ledsen så hon kräks.
Hon är fortfarande lite snorig och har säkert en del slem i halsen som gjorde det hela värre. Men ändå....
Dessutom, så har hon nyss lärt sig att vända sig från mage till rygg + att åla lite så smått. Det är alltså väldiga gymnastikövningar i sängen mellan varven. Ofta tror jag att hon vaknar för att hon ligger obekvämt. I morse kl.5 tex låg hon på tvären i sängen. Dvs ganska så trångt. Antar att det bara är att vänta ut och låta henne lära sig att fixa till det själv?

[annawahlgren]

Hur löser man när barnet uppenbarligen är i en fas då det är jobbigt att bli lämnad själv?

Är du själv i en "fas" då du tycker det är jobbigt att bli lämnad själv

Sömnen är hennes egen. Du kan inte sova åt henne. Meningen är att hon ska bli trygg i sig själv och verkligen njuta av sömnen - precis som du.

Så ge henne skrattet-till-go'nattet och odla Attityden, den som säger att det är fullkomligt självklart - och underbart - att få sova så gott

Strunta i "faser", tycker jag. Se till ditt lilla barns allmänmänskliga välbefinnande i stället - detsamma som ditt eget

[Hegro]

Hm, det skulle jag ju så gärna göra om jag visste hur. Hon är ju hur glad och harmonisk som helst i övrigt och har varit hur lätt som helst med sömnen, förutom det där med skarvarna då, fram tills nu.

Hon har börjat visa tecken på att bli orolig när hon inte kan se mig och det är inte lika självklart att man kan hiva över henne till vem som helst om jag tex behöver gå på toa. Och det är väl en fas??? En utvecklingsfas?
Å andra sidan är hon en tvättäkta flörtis. Hon är fullständigt galen i folk och kan charma skjortan av vem som helst. Av någon mysko anledning så verkar särskilt karlar, mellan 30-50 sådär, vara dem som faller hårdast Det slår aldig fel om man står i kön i någon affär eller så.

Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra med den här förändringen. Vi följer våra rutiner och det skrattas för fullt. I alla fall gör jag och brorsan så gott vi kan. Hon har verkligen stenansikte i det fallet just nu och börjar skruva sig och smågnälla på väg in till sängen.

[annawahlgren]

Läs på om åttamånadersångesten, tycker jag. Och förök bryta din atityd av negativa förväntningar, som verkligen inte gör någon människa glad

Tar du upp henne mitt i natten och överhuvudtaget ägnar dig åt en massa aktiviteter - även ramsandet kan bli för mycket - förvirrar du henne och lär henne att på natten händer en massa saker, medan sanningen är (borde vara) att på natten händer INGENTING. Då sover alla människor som grisar.

Du ser tillbaka nu och tycker att allt var bättre förr. Men så kan man inte hålla på. Man får lyhört ta ställning till allt som händer NU, utifrån just NU. Och något av det viktigaste man då har att lära är konsten att låta små barn vara i fred - med förtroende, med stolthet, med glädje

Och jag vet att det är lätt att säga. Men det är också tacksamt att göra.
Mycket tacksamt. Om man bara tar sig i kragen och gör det, utan att klaga - och tänker
Leda
Visa
Lära
Hjälpa
i stället.

Jag vill inte gräla på dig men jag uppmanar dig att försöka se till din glädje och din lust

Gnäll löser ingenting. Lika lite som störda, förvirrade nätter hjälper ditt lilla barn att sova så gott, vilket hon behöver vare sig hon är sjuk eller frisk.

Så ta ledningen - i självklar säkerhet, kryddad med glädje om du så ska TVINGA fram den ur ditt bättre vetande

[Lua]

Hej

Våra knytten är lika gamla, ju Särskilt charmig årgång tycker jag

Isak är också på väg in i åttamånadersångesten. När det är lite obalanserat inombords är det extra viktigt att omgivningen är sig lik. Det är den inte hos er nu. Det är så oerhört lätt att börja göra mer och mer när någonting strular. I stället bör man strama upp. Ordentligt skratt, ordentligt svart och svalt i rummet, KORT saklig läggning och sedan fullt förtroende för den lilla.

Buffning hör kuren till tycker jag. Ramsan fungerar inte eftersom du desarmerar den när du går in. Det är ramsan som ska ta över och det tydliga, trygga, sakliga, kärleksfulla budskapet i handling ska vara: På natten händer ingenting. Då sover alla som grisar. Ingen aktivitet, annat än möjligen en ramsa som talar om att det fortfarande är natt. EN ramsa, vid kris.

Om jag var du skulle jag minikura från natt 2. Läs på i Lathunden. Att hon blir så upprörd att hon kräks tyder på att rummet är fullt av orosvargar och jag skulle tyvärr säga att det är ni som släpper in dem när ni går in.

Vad tror du

Kram Lua.

[Hegro]

Det låter absolut vettigt det du säger. Jag har nog gått in och försökt "hjälpa" henne alldeles för snabbt och för mycket och glömde att vargarna slank med på köpet.
Men nu känns det som det är på väg åt rätt håll igen.
Igår skrek hon som vanligt vid läggningen. Men innan hade vi haft en lång mysstund i min säng med både bus och gos. Sen kom brorsan in och lekte tittut med henne så hon nästan kröp ur skinnet av förtjusning. Så tänkte jag verkligen på mitt kroppsspråk och min röst när jag la henne i sängen. Åååh, vad skönt det ska bli att sova nu. Och som sagt, hon började ju skrika men inte så där värst allvarligt. Uthålligt men inte allvarligt! Så jag gick inte in igen. Efter en stund avtog det och jag sa bekräftelseramsan, och så var vi igång igen.... Hon höll väl på i kanske 20 minuter men sen somnade hon och sov vidare hela natten fram till 7.10
Idag la jag henne i sängen på dagen. Inte ett knyst och hon sov i nästan 2 timmar.
Nu på kvällen körde vi bad, lite massage och sen var pappa vansinnigt skojig som klistrade fast play-dougklumpar på sin näsa. Det skrattade hon gott åt och jobbade hårt för att få loss dem.
Sen var det godnatt på samma sätt som igår. Hon började gråta, men det lät mest som lite gnölande. Så där lite för sakens skull. Höll väl på några minuter sen somnade hon.

Buffat har vi egentligen inte gjort särskilt mycket förän nu när hon börjat vara så där ledsen. Det har känts som att man måste försöka lugna ner henne på något sätt. Gjorde det misstaget med storebror att fastna i buffandet så att han vaknade i varenda sömnskarv för att han upptäckte att man hade slutat. Så vi fick kura om honom efter två månader. Så jag har varit ganska återhållsam med det den här gången.

Så nu hoppas vi att vi är på rätt spår igen och att Lina fortsätter att sova lika tryggt som hon alltid har gjort.

[Lua]

Låter toppen, bra jobbat

Fortsätt rapportera

Kram Lua.