Desperat! Jag låter mig provoceras!!! Har börjat "vråla

[mf]

Nu är jag helt grinfärdig. Jag vet inte hur jag ska hantera detta längre. Jag bor ensam med mina två ljuvliga barn, en pojke snart 3 och en flicka 8 månader.

Pojken har precis slutat dagis för säsongen och nu är det en månads ledighet som ligger framför oss. Ja jag vet att många tycker jag är hemsk redan där, att han går på dagis fast jag är hemma med andra barnet, men jag skulle gärna inte gå in i den debatten!??! Kanske jag nu är helt utdömd av många, men jag provar att skriva ändå.

Jag erkänner till min fasa att jag är livrädd för den kommande månaden! Det är viktigt att säga att jag älskar att vara hemma och jag avgudar våra barn och för det allra mesta tycker jag att jag ,med i det närmaste militärisk disciplin, får allt att fungera bra.

Låt mig tillägga att det är tack vare Anna Wahlgren, "Barnaboken" och detta forum som detta projekt överhuvud taget varit genomförbart. (Barnens pappa ska flytta hit i höst.) Sömnen fungerar helt fantastiskt och jag försöker verkligen genomgående använda dom fantastiska nycklar som finns att tillgå i boken och i detta forum.

Nu på senare tid har jag däremot fått problem att tygla min ilska! Alltså jag blir så vansinnigt provocerad av min sons beteende att jag vrålar saker.. Inga hemskheter, men typ "nu får det vara nog"...ja det spelar kanske ingen roll vad man vrålar... Jag är varken nöjd eller stolt, jag vet bara inte hur jag ska bryta mönstret.

Jag blir ju som mest provocerad när han skriker dumma mamma (får väl undersöka anledningen till varför han gör det bättre ibland, men det sker ju nästan alltid när jag vrålat..ja han blir iallafall inte det minsta rädd..) eller när han hållit på och retats med lillasyster om och om igen.

Mycket ofta kan jag anta en saklig och odramatisk attityd och då är ju förstås allting lättare att hantera. Han har alltid varit extremt aktiv och nu på förmiddagen har han farit runt som ett jehu hela hela tiden.Ibland har han lekt och så, men det har varit ett triangeldrama hela tiden mellan oss då han ger sig på lillan, jag ber honom vara försiktig, han går iväg och ser lurig ut, kommer tillbaka och kastar en kudde på henne och trycker till, hon börjar grina osv osv.

Fast jag måste också erkänna att dom har roligt ibland, och jag ser mig själv såsom ovanifrån ibland hur jag iakttar dem med rynkade ögonbryn och nästan väntar på att något ska hända. Men titta måste jag, annars är det väl nästan fara för hennes liv!!! (nej överdrift)

Nu idag valde jag att inte gå ut vilket jag vet är ett fatalt misstag, men det var så trist väder.. Ja jag vet, det var helt fel beslut...

Något annat som jag tycker är svårmanövrerat är situationen då vi är ute och lilltjejen blir less på att vara i vagnen! När vi är ute så busar ju jag och storebror och så, men börjar hon pipa måste man ju nästan gå hem! Ty om jag bär runt på henne blir han så svartsjuk och tycker inte att det är roligt. Då känns det liksom viktigare att han får ha det bra, så hon får sitta där och småpipa ibland, det går liksom inte att undvika.

Jag önskar ofta att jag kinde kloona mig, vilket säkert de flasta föräldrar gör... Nu känner jag mig bara så fullständigt värdelös och det ger ingen positiv energi direkt.

Vad gäller social samvaro tror jag saker och ting kunde vara bättre, han dukar bordet, plockar av, vattnar blommor t.ex, men när jag har bett honom dammsuga o dyl så ser han bara trotsig ut och "vill inte". Jag borde väl lägga fram det på ett annat sätt förstås.

Jag känner nog att i botten av detta ligger ett slags "dåligt samvete" som jag bär på inför storebror, jag är livrädd att han ska känna sig åsidosatt. Jag minns i början när jag ammade henne kunde jag bli helt iskall ibland om han "råkade" se att jag gullade med henne. Jovisst håller jag på med henne, och honom också föstås, men det blir ju inte så många magpruttar på bebismagen som man skulle vilja... Samtidigt var jag oerhört driven att försöka tillverka ett syskon till honom, jag har alltid själv velat ha ett!!

Ja det här blev långt och jag förstår om många tröttnat på vägen, menb har någon ett råd eller positivt tillrop att komma med så skulle det uppskattas enormt.

[mf]

Jag vill bara tillägga att båda barnen är harmoniska, glada och sociala (förutom 8månaders ångesten med främmande ansikten,då..!). När jag ser mitt eget inlägg verkar det så otroligt hemskt, fast det är i vardagen bara en liten del av en mycket fin helhet.

[miar70]

Hej mf!
Kul att se dig här igen, ja, såklart inte att du har det lite jobbigt nu, men ändå... minns så väl hur du jobbade med lillasyster och SM i... våras var det väl???

Nåväl, det var ju inte det det hela handlade om nu

Nu är jag lite trött, så jag orkar helt enkelt inte skriva så mycket men tänkte länka dig en tråd som Päivi startade för ett tag sen, om barnen och svartsjuka osv... Nu är hennes son yngre än din,men jag tror du kan hitta många AHA-upplevelser i den!

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... sc&start=0

Så läs den, och berätta sen om du fick ut nåt av den

Kram på dig
Mia

[Lua]

Jag minns i början när jag ammade henne kunde jag bli helt iskall ibland om han "råkade" se att jag gullade med henne. Jovisst håller jag på med henne, och honom också föstås, men det blir ju inte så många magpruttar på bebismagen som man skulle vilja...

Han ska vara med! Han ska prutta på magen, gulla, och amma... typ Utan hans hjälp klarar ni er inte! Flocken går under... Mamma hittar inte lillasysters blöjor. HJÄLP! Vet storebror?

Kan inte lillejejen krypa omkring lite? Det låter trist att bara sitta!

Kram Lua.

[lillith]

Hallå hallå

Några tips från en som alltför väl känner igen sig:

- Tiden innan minstingen kan gå kan vara jättejobbig när man ska ut - den var det för mig. Det blir MYCKET lättare när hon kan gå när ni är ute tillsammans. Mina var i den åldern under vintern och då kunde inte lilleman krypa i snömodden så det blev att han fick stanna inne med pappa när vi var ute med den stora. Men tips för sommaren - tag med filt ut, lägg lilltjejen på den. Gå till lekområden där det inte är många barn så slipper du flänga efter båda.
- Lär dig att hushålla med dig själv. Att börja vråla visar att säkringen har gått. Se till att du alltid är väl utsövd och att du äter bra. Är jag trött eller har ätit skitmat är min energinivå mycket lägre och stubinen MYCKET kortare. Numera skiter jag i vad som är det bästa uppfostringssättet, när jag blir trött och den verbala smockan hänger i luften hystar jag lillebror i sin spjälsäng för lite spontan ensamlek med favvoleksakerna (jag har aldrig haft schemalagd sådan) och storebror får sitta och dumglo på tv/barnfilm. Efter en kvart-tjugo minuter (eller 45 minuter) av att jag får slösurfa, läsa min tidning eller vad det nu var jag behövde göra är jag påfylld igen och ljusår bort från det utbrott som hängde i luften innan. Och det är MYCKET bättre än att jag skriker åt dem. Samma gäller aktiv delaktighet - för det mesta får de hjälpa till men ibland orkar jag bara inte ha dem i köket. Istället för att jag brister tillämpar jag ovanstående när jag lagar mat och undviker ett utbrott.
- Jag har helt slutat med att säga sluta. Det är en återvändsgränd. När storebror uppvisar ett icke-acceptabelt beteende förklarar jag att jag inte vill att han gör det, och varför. Han är stor nog att förstå. Sedan får han ett val - antingen gör han som jag vill och då får han vara med oss eller så gör han som han vill och får vara där vi inte är. Om han gör det "dumma" en gång till åker han in på sitt rum och jag står utanför och förklarar varför han inte får vara med oss, men att jag älskar honom och vill att han ska vara med oss. Sedan får han komma ut och vara med igen. Ofta räcker det med en gång - otroligt sällan får jag göra det två gånger. Härhemma är det ingen som darrar på manschetten - storebror vet att mamma menar 100% allvar när jag ber honom att ändra sitt beteende och bara att jag ber honom välja gör att han ändrar sig. Mer om detta finns i "Active Parenting", en fantastisk metod som jag fått stor hjälp av.

Lycka till!

lillith

[Evrok]

Hoppar in och tackar för tips

[mf]

Tack snälla snälla ni för svar!!!

Och hej igen Mia, min kära SHN-coach från i våras!!! Jag har inte hunnit läsa tråden du skickade, ska göra om en stund.

Måste bara berätta att jag idag verkligen, verkligen, verkligen har gjort allt i min fantasivärld för att stämningen skulle vara god. Jag lät mig inte provoceras (alltså visade det inte...) av retstickan utan föreslog och genomdrev massa skoj (tyckte iallafall jag) som avledningsmanövrar. Lera, skoj ute i regnet, köttbullar, gemensamt bad (ja lillan kunde ju inte vara med men.. ja det pep hon förstås över..), rolig film och t.o.m glass!

Men han har varit så retsticketrotsig ändå, hela tiden med det där blänket i ögonen. Farit omkring, alltid nära lilltjejen, hela hela tiden nära att slå, trycka eller sparka, ja ni förstår. Jag hade en sån stressklump i magen nu på slutet för jag kan helt enkelt aldrig koppla av!!!

Sen har jag inte varit så bra på positivt tänkande - jag tänker hela tiden att jag gör fel, eftersom han är så otroligt retsam. Detta resulterade i att jag bröt ihop till slut, lagom till Bollibompa. Jag började storgråta och jag vet, man ska inte visa!! Då grät jag ännu mer, jag kan inte gömma mig någonstans för vi bor så litet. Ljuvliga lillpojken kom förstås direkt och kramade om jättelänge, sen försvann han en stund och kom tillbaka med ett mjukisdjur!!! Oj oj oj. Ja sen har vi haft det ok tills läggning.

Jag tror att saker och ting är lite extra jobbiga för han är har fått värstinghostan och lillsyrran har fått nåt slags utslag och har varit gnälligare än vanligt vilket nog har "triggat" honom extra mycket.

Nä nu ska jag ta och läsa den där tråden. Måste läsa igenom ditt svar lite mer noggrant också, Lilith.

[Mule]

Hej!

Jag har en treåring och en ettåring. Det går bra för det mesta, men ibland puttar/slår etc. hon den lille. Jag vet hur otroligt arg man kan bli. Kunde inte föreställa mig vilken vrede som kan välla upp inom en när det händer. Jag har också vrålat en gång och det var såklart inte kul, men hela världen går kanske inte under för att det händer någon gång. Man skuldbelägger sig så lätt och det är väl bra till viss del, men ibland tror jag att man sätter så höga krav på sig att man aldrig kan tillåta sig att göra fel över huvud taget. Jag känner att jag måste slappna av lite mer. Det är lätt att glömma att barnen är till för njutas, som AW ju säger, när mycket ändå handlar om att få middagen på bordet i tid, få till utevistelsen på ett bra sätt för bägge barnen, hålla sovtiderna och allt annat som är själva förutsättningen för att de ska må bra.

När min stora har slagit den lille har jag tillämpat förvisning någon gång och alltid varit mycket noga med att hon ska klappa och krama istället för att slå. Det verkar som om det går att lära in ett positivt bemötande (med återfall dock). Några gånger nu senaste veckan har jag observerat att hon varit på väg att slå, men ändrat sig och klappat istället. Det är helt underbart att se. Om du har haft kontakt med djur så kanske du kan tänka på hur det är att lära en hund eller häst någonting. Man måste ibland upprepa det tusen gånger innan det sitter där. Andra saker lär de sig direkt!

Vill också säga att jag tycker att det är väldigt starkt att klara två så små barn (och båda i en känslig ålder) själv. Du skrev att pappan skulle flytta till dig i höst. Det måste kännas skönt.

[annawahlgren]

Tack alla och välkommen tillbaka

Dubblering, felåt

[annawahlgren]

Tack alla och välkommen tillbaka

Pojken har precis slutat dagis för säsongen och nu är det en månads ledighet som ligger framför oss. --- Jag erkänner till min fasa att jag är livrädd för den kommande månaden!

Bara en liten synpunkt - det är ju ett dagisbarn du har fått hem, om man säger. Det är inte den lilla pojke som du brukade dela vardagen med i lugn och ro. Det är en gosse som bär sig åt på dagis antagligen exakt som han gör hemma nu och där fungerar det, enligt djungelns lag. Hemma fungerar det inte men det vet inte han. Än. Eller längre.

Du tyckte det var viktigt och bra att han gick på dagis trots att du var hemma. Det är ingen som förebrår dig för det Men resultatet ser du här. Du bävar för att vara med honom en hel månad och han gör inte livet lättare för dig och er precis

Det förundrar mig att människor inte tycks förstå eller ens tänka på vad som faktiskt händer med barnen när dagis / samhället / "kompisarna" tar hand om deras vardag och därmed såkallade fostran. Det är klart att de påverkas alldeles kolossalt Precis som en vuxen människa som har ett heltidsjobb påverkas alldeles kolossalt av det som händer och krävs av henne DÄR

Tack för dina varma ord. Skulle han verkligen vara hemma nu och inte återvända till dagis och de levnadsvillkor som gäller där, kunde du sätta in en avprogrammeringskur... och verkligen metodiskt visa honom vad som gäller HÄR i motats till DÄR. Det skulle inte vara så väldigt svårt och inte ta evigheter alls.

Men frågan är om det är lönt, när du ändå ska lämna ifrån dig ansvaret, fostran och ledningen så snart igen. Undermedvetet tycker du nog inte det utan försöker bara stå ut, så gott det går.

Jag förstår dig, men jag tycker förstås det är förskräckligt ledsamt

Ty små barn ska ju njutas, och njuta själva.

De ska inte jäklas, retas, mobba, intrigera, skrika, slåss, tjuvnypas, bedriva maktkamp.

De ska inte behöva önskas bort.

[mf]

Jag ska skriva mer om en stund, men "önskas bort"... Jag blir så ledsen. Det är ju inte alls så det är. Men det är nog för svårt att förklara. Jag önskar att jag vore en sådan där fantastisk Barnaboksmamma, men måste bara erkänna att jag inte är det. Men det är iallafall en underbar bok.

[annawahlgren]

Kära du, jag förstår att du blev ledsen, och jag borde ha uttryckt mig klarare. Förlåt mig om du kan

Jag menar inte önskas bort KÄNSLOMÄSSIGT. Ingen kan betvivla din djupa kärlek till ditt barn. Verkligen inte

Jag menar rumsligt, konkret, ungefär så som man helt enkelt önskar man slapp befatta sig med det man inte klarar av / orkar med / bävar för.

Tack för dina varma ord. Känn lite värme tillbaka, om det går!

[mf]

Måste bara säga att självklart, självklart hade jag egentligen velat ha Anton hemma från dagis, hade jag bara trott mig om att ha orken och tålamodet.

Visst har jag varje gång jag lämnat haft dåligt samvete och innerst inne har jag varit orolig för vad dagislivet ska betyda för hans utveckling. Men utan att bli för personlig så har jag trott detta vara det bästa ändå.

Nu när pappan (äntligen) ska flytta hit vill jag att Anton ska vara hemma så mycket som möjligt.

När jag skrev att jag nästan bävar för den här dagisfria månaden så menar jag det som ett rop på hjälp, inte som att jag vill ha sympati och medkänsla. Det känns så förfärligt att vara nervös för hur det ska gå. Den känslan är ett sånt underkännande av mig själv som mamma. Jag har varit otillräcklig som inte orkat ha honom hemma, så är det, jag vet det.

Men tack Mia för trådtipset - jättebra. Och Lilith, jättefina tips. Fast filt på marken går inte - hon rafsar med enorm vilja bort filten och börjar mumsa grus och gräs... Men snart är väl "alltskainimunfasen" över. Och Carola, helt sant, släppa de höga kraven är väl det bästa men också svåraste. Men tack för alla stöttande ord. Just nu är jag inne i en mörk tunnel, jag måste måste ta mig ut ur den så snart det går.

[TorpSara]

Men vad gör lite gräs i munnen i sammanhanget? Min son gör som katterna, tuggar lite och kräks. Det har inte hänt att han har svalt ner gräs eller jord, han tillbringar hela dagarna krypandes på gräsmattan!

[lillith]

Hej igen

Apropå att äta allt - det finns många lekytor utan ätbart på marken: asfalt, gummi, träplank, lekstugor, lekställningar med olika plana ytor, etc. Finns det leksaker hon gillar som du kan ha på filten? Eller finns det någon annan förälder du kan träffa ute så att ni kan ha uppsikt på barnen mellan fyra ögon? Eller kan ni vara i någons trädgård? Jag (innerstadsbo) var helt enkelt inne visa dagar och barnen fick leka på balkongen. Eller så var jag på öppen förskola. Parkleken brukar ha inomhusutrymmen också och med tanke på hur denna sommar är är det ingen större förlust...Det viktiga är att se det som en kort fas, innan lilltjejen kan gå. Nöden är uppfinningarnas moder.
Och jag är INGEN förespråkare av att barnen ska sitta ute och äta saker från marken. Min förstfödde, som åt ALLT han fick i händerna, fick i sig fågelbajs när han åt i sandlådan (eller någon annanstans utomhus) och fick svår salmonella med inläggning på sjukhus, hög feber, fruktansvärda magkramper (de trodde först att han fått tarmvred) och flera månaders VAB som följd. Lillkillen har därför inte fått många chanser att stoppa i sig något från marken, men så har han (lyckligtvis) inte varit ett sådant barn heller. Tummen verkar vara mycket godare!
Så hitta de lösningar som passar dig under denna korta tid!
Hälsningar,
lillith