Standardmodellen i levande livet

Här hamnar favoriter från samtliga forum till erinran, inspiration, nyskapande
Skriv svar
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Standardmodellen i levande livet

Inlägg av annawahlgren »

En mamma avger i dag den vackraste rapport om Standardmodellen i levande livet:

"Är helt ny på detta forum, men vill så gärna berätta om någonting som verkligen öppnade mina ögon.

Vår son föddes i mitten av juli och är nu fyra veckor gammal. Innan han föddes hade jag inte läst Barnaboken, men jag lånade den från biblioteket när sonen var några dagar. Emellan matningar (men ersättning i flaska från tredje dagen pga psykiska hinder för fortsatt amning), blöjbyten och besök av släktingar försökte jag få grepp om Standardmodellen, men fick aldrig riktigt ro för att sätta mig in i det hela.

Sonen var och är en vad man så komiskt brukar kalla för 'snäll bebis', en sådan bebis som 'inte skriker mer än när han ville ha mat'. Och trots ett flertals släktingars 'goda' råd om att inte låta min son äta 'hela tiden', så förutsatte jag också att så gott som varje skrik betydde just 'Jag vill ha mat'.

Dagarna flöt på och bebisen åt och sov, låg på sin lekmatta och sprattlade och följde med mamma och pappa på det mesta. Efter två veckor kom också ögonkontakten, försöken till samspel. Men i samma stund kom också 'problemen'. Sonen var vaken i åtminstone fem, sex timmar i sträck om morgnarna och trots att han fortfarande inte skrek mer än i direkt anslutning till matning, så märktes det att han var ack så trött, han blev grinig och drack en klunk ersättning, spottade sedan ut nappen och blev spänd i den lilla kroppen. Senare på dagen var han helt utmattad, vaknade bara kort för att äta (och verkade mycket orolig och trött under tiden) och sov sedan vidare.

Överallt ifrån hade jag fått höra att bebisen tar sig den sömn som den behöver, men inte kunde det vara meningen att ett litet spädbarn skulle vara vaken upp emot 7(!) timmar i taget? 'Låt spädbarnet styra', var mantrat, men till vilket pris?

'Det här kan inte vara rätt', tänkte jag. Min son verkade ju heller inte särskilt lycklig över att vara vaken halva dagen och varför skulle mitt barn behöva vara olyckligt? Jag har haft ett flertal hästar, hundar, katter och smådjur under min levnadstid och deras avkommor, då de fick några, var så vitt jag kunnat uppfatta det inte olyckliga. Varför skulle då våra avkommor behöva vara det?

DÅ öppnade jag Barnaboken igen. Jag visste, eftersom jag flaskmatade och ett tag skrev upp exakt hur mycket sonen åt på en dag och vågen på BVC dessutom visade på en stor viktuppgång de första två vägningarna, att sonen fick tillräckligt med mat. Betydligt mer mat än rekommendationerna på baksidan av ersättningspaketet. Efter att ha plöjt igenom de första avsnitten i Barnaboken förstod jag plötsligt att det var dags att ge min lilla son ledning, ge honom möjligheten att sova. Jag kunde helt enkelt inte, för HANS skull, acceptera att han var vaken i fem, sex timmar i sträck.

För exakt en vecka sedan, då sonen blev tre veckor gammal, var det så dags att styra upp dagen för hela familjen. Klockan 7 gick vi upp och sonen fick mat (och det i stora mängder), skötsel och umgänge. Klockan 9 syntes tröttheten i sonens ansikte och den märktes också i hela hans lilla kropp. Han blev gnällig och skrek till, fick flaskan och drack några klunkar (som han sedan kräktes upp), spottade ut nappen och gnydde vidare.

Nu gällde det. Jag la ner sonen i vagnen och där låg han med öppna ögon och gnällde. 'Nu är det dags att sova', sa jag glatt (allra mest för min egen skull, för helt övertygad var jag egentligen inte på att det här skulle gå vägen) och började 'vagna' utan att varken prata med honom eller titta på honom. Fem sekunder tog det innan sonen tystnade, medan har förvånat tittade upp i taket. 'Vad hände?', såg han ut att tänka. Jag fortsatte vagna ytterligare några minuter och sonen låg lika tyst och stirrade upp i taket (att han ligger på rygg beror på att han i annat fall inte alls vill sova, magläge har hittills inte varit en hit). Jag lät sedan vagnen stå, mitt i vardagsrummet där Iron Maiden lät ifrån högtalarna och satte mig i soffan för att läsa en bok. När jag fem minuter senare tittade ner i vagnen hade sonen somnat och såg helt fridfull ut där han låg.

En halvtimme gick och ett skrik steg från vagnen. Fast besluten att få sonen att somna om igen gick jag fram till vagnen och drog den taktfast fram och tillbaka. Samma sak som förra gången upprepar sig. Fem sekunder tar det innan skriket tystnar och sonen stirrar om möjligt än mer förvånat i taket. Några minuters vagning och så börjar ögonen falla ihop. Genast stannar jag vagnen och någon minut senare sover sonen åter fridfullt.

Två gånger till får jag 'vagna' och när två timmar har gått tar jag upp en sovande bebis i famnen och ger honom nappflaskan. Han vaknar upp och en förvånad blick möter min. 'Hejsan gullunge', hälsar jag med fånig röst och ler stort. Sonen stirrar likaväl förvånat, men äter vidare, för en gång skull lugnt och sansat.

Dagen fortsatte sedan med två timmars vakenhet (med ett överflöd av mat) - två timmars sömn, tills natten kom och det blev två och en halv timmes sömn, tjugo minuter mat och ev blöjbyte. Under det första dygnet behövdes en ytterligare omgång 'vagning', sedan somnade sonen självmant efter cirka två timmars vakenhet och sov i ungefär två timmar på det.

En vecka har nu gått och jag kan inte påstå att det gått helt problemfritt, men vilken enorm skillnad! För en vecka sedan hade vi en onöjd bebis som inte kunde komma till ro och inte alls verkade må bra, trots att han enligt all expertis 'skulle ta sig den sömn han behövde' och med det två olyckliga föräldrar som tyckte synd om såväl bebis som sig själva. Idag har vi en bebis som somnar av sig själv, äter med god aptit och som varje dag är lika pigg på nya aktiviteter (de egna fingrarna är för tillfället det mest fascinerande som finns), samt två föräldrar som sover bra, vaknar utvilade och har all energi i världen att ägna åt vardagen med en ny liten familjemedlem.

Nu får vi också höra vilken tur vi har haft som fått en sådan 'snäll' bebis, för att inte tala om den av ett hånflin åtföljda kommentaren 'Vänta bara, snart bryter helvetet löst'. Vilket helvete?, frågar vi oss. Varför i hela världen skulle det vara ett helvete att ha barn? Inte tänker vi gå och vänta på något helvete heller, vi väntar i stället spänt på nya framsteg och nya underbara dagar med vår lika underbara son.

Tack vare Barnaboken vågade vi ta ledningen och det är jag oändligt glad för idag! Tänk vad svårt man gjort någonting som egentligen är så enkelt!"
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
kokos
Inlägg: 1031
Blev medlem: ons 01 dec 2004, 08:48
Ort: Härnösand

Inlägg av kokos »

Härlig rapport! Det är verkligen fantastiskt att kunna ge sitt barn förutsättningarna att må gott. :)
Maria - mamma till underhållaren Adrian (juni -04) och professorn Edvin (juni -06). Förstfödde sonen kurad. Yngste sonen standardmodellbebis i Gastsjön -06 och grundaren till verktyget "skogspromenad".
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: Standardmodellen i levande livet

Inlägg av annawahlgren »

Litet välkomstbrev till en mamma som alldeles just fått sin lilla flicka(hämtat ur en tråd på Barnaväntan):

:D Varmaste GRATTIS! Vilken lycka :heart:

Bekymra dig inte för någon klockren Standardmodell nu på en gång utan njut, bara! Hon har reserver så hon står sig och ska inte behöva känna sig hungrig eller överlevnadsångestig än på något dygn. Ge henne tid bara, försök hålla henne vaken riktigt länge varje gång och umgås och kontakta :D Och lägg till bröstet när hon är så fint lugn och bryt så fort hon blir orolig och "rapa" bastant, vare sig det behövs eller ej, och så bröstet igen. Lugnt och fint. Det viktigaste nu är att hon i lugn och ro och försiktig glädje får bekanta sig med dig och er och världen :wink: :lol:

Du har väl larm, förstås, och lägger henne slätt och VARMT på mage :?: Väldigt varm ska hon hållas fram till den egentliga födelsen.

:heart: :heart: :heart:

Se vidare den klistrade tråden med Standardmodellen i sammanfattning, 0-2 mån :wink: :D
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Och så här berättar en nybliven mamma (sign. Augusti06):

:arrow: "Har en liten son på snart tre månader. Började redan från dag tre med standardmodellen och det har fungerat SÅ BRA! Lite kvällstrassel här och var, några amningsstrul och vissa dagar obeskrivligt trött mamma - men nu när jag ser tillbaka så har min prins säkert ägnat mer tid i sitt liv åt att skratta än att gråta. Har ännu inte kört någon sova-hela-natten-kur eftersom standardmetoden verkar föra med sig denna effekt automatiskt för oss. Vi får se. Nätterna verkar i alla fall bli längre och längre.

Detta känns helt otroligt. Trodde att det skulle bli jättejättejättejobbigt att vara mamma men hittills har jag mest njutit och känner att jag och min son är ett eget litet team. Så TACK för alla bra råd jag hittat i Barnaboken och i detta forum. Det har gjort att jag har fått en flygande start på mitt nya mammaliv!!!"

:heart: Tack tack, säger jag :lol:

:arrow: PS : "Igår tog nattningen 5 minuter, sedan somnade han själv. Sov från kl 21 till kl 05, fick en nattslurk, och sov vidare till kl 08. Är det inte fantastiskt?!"
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Tack sign. Kattklo för rapport om liten Karla, 3,5 mån nu :lol:

"Jag vill bara berätta vad som blivit av oss och allt och att det är så roligt alltsammans.

Karla längtade efter fasta tider redan som mycket liten, eller var det jag som gjorde det, nåväl efter några veckor med standardmodellen började ett mönster göra sig synligt och ett schema smög sig på oss. Det började helt enkelt med att Karla inte klarade av för sena kvällar, alltså började vi sikta in oss på en tid som var godnatt. Sen skulle ju dom sex timmarna oavbruten sömn klaras av och då spikade vi var dessa timmar skulle ligga (22-04) och efter det var inte ett helt schema långt borta.

Nu sover hon nio timmar oavbruten sömn efter 22-målet (i sömnen) plockades bort för en månad sen ungefär.

Jag kom på att vi håller på att lära känna varandra nu, Karla och jag. När hon sover längtar jag efter vår vakentid efter som det är så spännande. Och jag är övertygad om att vårt schema ger oss den möjligheten.
Hon vet att hon får sova och blir mätt och jag vet att hon får sina behov tillfredsställda. Alltså kan vi bara vara.

Utan standardmodellen och schemat som följde på den hade våra dagar varit fyllda av frågor istället för liv. Så här:
Är du hungrig nu, lilla vän?
Igen?
Eller kanske trött?
Såja, såja.... (hjälp jag blir galen. ingenting fungerar, jag är en urusel mor....)

Med fasta rutiner törs vi båda leva och hallelulija, ja jag är alldeles salig, vad bra allt blev!

I helgen sov vi för första gången borta hela lilla familjen och åkte tåg ganska långt. Karla somnade som vanligt i sin vagn, sina vanliga tider.
Vi badade henne i en diskho precis som vanligt före läggdags och även om dagen hade varit intensiv och ovan, log hon förväntansfullt så fort kvällsrutinerna började och somnade därefter lika vackert som varje kväll hemma.

Vi kunde umgås med vänner som vi inte sett på flera månader.

Jag upplevde att rutinerna gav stadga även på ny mark, när hon sov sin lunchlur gick vi på långpromenad och jag kunde planera var vi skulle vara när hon skulle vakna, och när hon var vaken visste jag vad hon behövde hela tiden.

Underbart!!!
Tack Anna, tack alla."

:heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Ur ett mail från en svensk mamma bosatt i England:

:arrow: "Ville bara skicka en personlig hälsning och tacka dig - och dina barn för att du fick öva dig på dem - för Barnaboken, som jag haft under armen med båda mina barn (olika upplagor dock, eftersom de är 14 år isär...). Man kan säga att jag övade in Standardmodellen på min dotter, nu 14, och förädlade hela metodiken på min lille son, nu 7 veckor.

Min pojkes första 7 veckor har varit som en dröm. Jag törs nästan inte säga hur bra det varit, eftersom jag är lite rädd att bryta 'the magic'. Han har ätit och sovit som den lycklige prins av vårt lilla kungarike som han är, och vi har haft fantastiska dagar och framförallt nätter på ett sätt som jag inte trodde var möjligt med spädbarn.

Han sover på mage med larm sedan födseln. Han sover en av sina två lurar per dag i vagnen - och jag får två timmars promenadmotion!

På natten sätter jag in öronproppar och pappa går upp om det behöver buffas. Dessutom som en extra bonus, vaknar jag inte av pappas snarkning, pappa vaknar inte av att jag puttar på honom, och alla sover mycket bättre. : )

Jag är en glad och snäll mamma, och det är en himla skillnad mot förra gången, även om det ordnade upp sig till slut förra gången också. Jag har därför kraft och energi att njuta av mitt barn och min familj, tack vare dig!

Nu hoppas jag att detta goda liv håller i sig även framöver. Jag går in på Forumet och frågar alla kloka annars. Min dotter har, efter att ha varit med och sett hur vi gör med sonen, läst delar ur BB och säger att hon skall också använda sig av den när hon skall få barn. Sug på den och ta åt dig inför kommande generationer!

Önskar dig en bra höst, och att du kan hålla din varg stången genom att skaka av dig den knäppa norska debatten och alla "messerschmitts" som inte förstår att du värnar om barnens bästa.

Det är du som har rätt, och vi är många som kan vittna om detta."

Tack :heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
TorpSara

Inlägg av TorpSara »

Jag hittade till standardmodellen efter att jag, precis som en till här ovan beskriver hade ett "snällt" och nöjt barn, men som inte kunde komma till ro själv på dagarna. Nätterna sov han som en prins, åt 22 och 04, punkt slut. Gjorde morgon 07 och sov nån timme till på det. Någon enstaka gång hade han vaknat vid 01 varpå jag tänkt att han säkert var hungrig. En gång somnade han om i väntan på att jag skulle böka klart och en annan gång så somnade vi båda efter det att han satt fart på utdrivningen... :roll:
Han hade ett eget optimalt "schema" när det fungerade, mat var tredje timme, men när han en lördag varit vaken från 8-16 med inte mer än en liten snabbtuppis så insåg jag ju att något behövdes göras. I samma veva fick jag veta att med Standardmodellen så lär man barnen att sova på nätterna tidigt, DET hade jag aldrig hört talas om, och det lockade en mor med stort sömnbehov. Lite senare insåg jag ju alla fördelar för barnet också... 8-[

Nu efter drygt två månaders standardmodellande så har de goda erfarenheterna inte låtit vänta på sig!

Eftersom Edvard och jag har samma förutsättingar varje dag så blir ju livet så förutsägbart för oss båda. Han litar uppenbart på att jag vet när han ska sova och äta, han ifrågasätter det aldrig, hur pigg och nöjd han än är precis när jag nattar honom. Jag tror att det, precis som Anna Wahlgren säger, borgar för ett tryggt barn, som kan slappna av och njuta av livet istället för att behöva fundera över sina basala behov och när det är dags för det ena eller det andra.

För mig var ju egentligen det viktiga att slippa amma på nätterna, trötter som jag är, och det har ju gått utmärkt att ro i land.

Förutsättningarna var enkla:
1. Fyra stadiga mål mat om dagen om ca 2x 20 minuter, och en redig nattslurk sist på kvällen. Flaskmatande mammor vet ju att det kan vara en mindre mänd mat till frukost som gör att man inte står sig på natten helt plötsligt. Alltså funkar det inte med bara ett superstadigt nattmål, något många försöker. Och om man ska kunna äta så mycket som krävs så måste det få ta sin tid, där skiljer sig ju inte små och stora magar åt. För oss var det som så att när Edvard flyttade fram tiden för nattamat så visste vi att han kunde och eftersom förutsättningarna är de samma varje dag så kunde jag låta den senaste tiden gälla eftersom han visat själv att han kunde stå sig.

2. Du måste ju kunna argumentera med ditt barn som ändå kommer att vakna upp och bli ledset och förvirrat över att det är vaket. I en spjälsäng har du inte så många argumentationsmöjligheter, annat än att mata. I en vagn så kan du söva om snabbt och effektivt. Snart nog så lär sig barnet att ta hand om sina egna uppvak, och somnar om själv. En begagnad lagom skranglig Emmaljunga införskaffades alltså. Den vackra vaggan fick bli pynt, även om den hade fyllt ett liknande behov men inte lika effektivt.

:!: Bonus1: Tryggt barn som inte behöver "kuras" till sömns.
:!: Bonus2: Mätt och nöjd och aldrig övertrött bäbis som ler och skrattar mest hela sin vakna tid.
:!: Bonus3: Ett barn som har god koll på hur det känns att vara mätt i magen redan från start, OM det nu skulle vara som Charlotte Erlandsson-Albertsson tror om korellation mellan sk. "fri amning" och småätande.
:!: Bonus4: Förutsägbara dagar som gör att jag gissar att jag egentligen skulle kunna jobba halvtid hemmifrån, eftersom jag vet hur Edvard reagerar på olika saker. Han är aldrig övertrött eller hungrig, varför ingen dag blir katastrofal och upp och ner, något SÅ många andra vittnar om.

Standardmodellen, i sitt esse!
\:D/
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Ur Gästboken den 14 februari 2008 från lille Loves mamma :heart:

:arrow: "Detta skrev jag för ett tag sedan och i dag på alla hjärtans dag tar jag mod till mig och skickar det till dig Anna!

24/1-08

Den 24 september 2007 föddes Love. En ny människa gjorde entré i den här världen. Det var jag som födde fram honom och det var fantastiskt!

Förlossningen var jag väl förberedd inför. Hade varit ledig från jobbet i tre veckor innan beräknat födelsedatum och verkligen fokuserat på den uppgift jag stod inför: att föda fram mitt och Claes barn. Jag promenerade flera gånger varje dag och under de stunderna tänkte jag på förlossningen. Jag såg fram emot det hela, kände mig lugn och trygg och säker, litade till min kropps förmåga: min kropp vet vad som ska göras, jag behöver bara gå med den.

Så ut kom Love, en glamourförlossning säger mina kompisar när jag berättar att jag inte tyckte det var särskilt jobbigt eller läskigt, förberedd som jag var. So far so good.

:arrow: Men sedan då, efter förlossningen?

Dit hade mina tankar inte vandrat så mycket.

Det budskap alla (mödravård, föräldrar, kompisar, syskon, media osv) förmedlade var att barnet vet vad det behöver och det är min uppgift som mamma att lära mig förstå det.

Så vi åkte hem med Love, och vi tyckte nog att han inte var som vi trodde att bebisar är mest – de bara äter och sover och bajsar hör man ju.
Love hade inte sovit så mycket under de första dygnen, ätit och bajsat jovisst, men sömnen var inte lika självklar.

Jag var orolig under den här tiden, inser jag så här i efterhand – när Love skrek, och det gjorde han ju ofta, blev jag orolig att jag inte skulle veta vad han behövde, för det visste jag ju inte. Var han hungrig nu? Eller var det blöjan? Behövde han närhet?

Utöver den här oron var jag orolig över att det skulle vara något fel på honom, att han skulle vara sjuk. Jag ville ha honom nära hela tiden och beskydda honom. Från vad? Jag vet inte.

Vet bara att hans skrik gjorde mig nervös och att jag alltid tolkade dem som om han behövde äta, tutta. Sömnen var svårfångad och det gjorde mig också osäker, jag visste aldrig när Love skulle sova eller vara vaken, när han var hungrig eller inte.

Så osäkerheten ökade, och krånglade inte hans mage? Kanske var det därför han skrek och inte kunde sova? Barn sover ju, säger alla, men inte Love. Han somnade gärna vid bröstet, bara för att vakna upp, skrikande, så fort vi la ner honom i hans säng.

Nehej, det här vill han visst inte, tänkte den osäkra mamman (jag) för bebisar vet ju själva vad de behöver och tydligen behövde Love inte sova…

:arrow: Så höll det på i ungefär två månader. På dagarna sov Love lite slumpvis och vi var tacksamma för de stunderna. När han var vaken var han ofta missnöjd och skrek.

Han måste ha ont i magen, som han pruttar, tänkte vi och fick medhåll av BVC och familj. Det vet ju alla att bebisar har ont i magen. Claes och jag började till och med prata om kolik, och jag slutade äta komjölk för att se om det gjorde någon skillnad.

Men Love fortsatte att skrika och ”inte vilja” sova någon annanstans än på våra kroppar och möjligtvis några timmar i egen eller vår säng på natten.
Vi bar och han skrek, vi oroade oss och försökte trösta. Han skrek.

Vi ställde in oss på att jaha, så här kommer det vara nu i tre månader, för det hade vi läst att efter tre månader så släpper koliken.

:arrow: Så här i efterhand är jag är helt säker på att Love kände vår, min, osäkerhet inför hans skrik, och att det i sin tur gjorde honom än mer osäker och frågande. För om inte vi, hans överlevnadsgaranter, vi som skulle ta hand om och visa honom världen, var riktigt säkra på att det är lugnt och tryggt och säkert att leva utanför livmodern, då kan ju omöjligtvis Love förmås att känna det heller.

Men någonstans bakom oron och felsökeriet fann jag den rationella, kloka mamma Linan. Hon sa till mig att barnet behöver sova, för det ska små barn(människor) göra, de ska sova mycket, och det är min uppgift som mamma att hjälpa till här – hur?

:arrow: Jag bestämde mig helt enkelt för att det inte var något fel på Love, han är inte sjuk och jag behöver inte tycka synd om honom, och tvärtemot vad alla sa (”barn tar sig den sömn de behöver”) så kan jag helt uppenbart inte förvänta mig att Love ska ta ansvar för sitt sovande. Love vet inte hur man lever i den här världen – jag vet och ska visa honom, det är min uppgift, tänkte jag. Och här i världen sover folk, allra helst små barn och bebisar (i alla fall i min värld…).

Så hur göra?

Av någon anledning kom ordet vagning upp i mitt huvud, Love måste få ro och detta är ett sätt, tänkte jag och satte mig att söka på internet.
Då dök din hemsida upp, Anna, och jag kastade mig över den med hull och hår.

Äntligen! Här var det någon som bekräftade det jag kände och visste: att ungen inte var sjuk utan snarare i stort behov av att hans föräldrar tog ledningen, istället för att oroa sig för honom.

Idag är Love på pricken fyra månader gammal, och han äter och sover som folk. Sedan en månad tillbaka sover han natt tolv timmar utan nattmål, det sov han själv över.

Kan knappt tro att det är sant, och tänk om jag vetat då, från början, det jag vet idag, så mycket enklare det hade varit för oss alla.

:arrow: Så vad har jag, vi, gjort? Jo, vi tog ledningen och styrde upp Loves dagar enligt standardmodellen, och här sitter jag nu med en helt underbart söt liten groda som sover som en gris om natten + tre lurar dagtid.

Numer vet jag när Love ska sova, när han ska äta, när han ska vara vaken och med och njuta av livet, och Love vet att jag vet. Äntligen! Jag känner mig (för det mesta) säker på det jag gör, vet att det är bra och fungerar.

Och om/när jag är det minsta osäker, nervös eller stressad i samvaron med Love, så märker han det direkt och påminner mig genom att gnälla/skrika(fråga) och så blir jag (förhoppningsvis) medveten om vad jag signalerar, känner, tänker och kan hugga tag i rodret igen.

:arrow: Love lär mig om mig själv varje dag, och det är jag honom evigt tacksam för.

Till dig Anna – tack! För din hemsida med det underbara forumet (man kan lugnt säga att jag fastnat upp till öronen i AW-forumträsket…), för Barnaboken, standardmodellen och inte minst, tack för ditt tillsynes outtröttliga engagemang för de viktigaste personerna här på jorden – de små barnen – och deras livsviktiga sömn, TACK!"

:heart: :sleep: :heart: :lol: :heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Klistrade favorittrådar"