profylax-berättelser

Tips- och samtalsforum kring havandeskap och förlossning
nilam
Inlägg: 1098
Blev medlem: ons 02 nov 2005, 21:40
Ort: Göteborg

Inlägg av nilam »

Det här är min förlossningsberättelse :D

:heart: Albin föddes söndagen den 14 januari 2007 kl 08,22 på Mölndals BB :heart:

Lördag den 13 januari, 15 dagar över tiden, börjar misströsta lite men är ändå fachinerad över att jag går över så länge även med barn nr 3, vi är bjudna på fest, stort fest 3x25 år, det var roligt att gå på fest, klä upp sig, göra sig riktigt fin, vi var några över 30 år, de flesta runt 25, och jag var den enda som var gravid 8) .

Jag hade tidigare på dagen sagt att nu ska här buggas, så det kommer någon bebis, :twisted: jag och min man tog ett par tre danser, (man är ju inte så smidig :oops: ), vi hade en trevlig kväll, vid 01,00 säger jag till min man att det är lika bra att vi åker hem, ifall något skulle hända dagen efter, barnen sov hos farmor och farfar så jag såg fram emot lite sovmorgon :D kl 01,30 släckte jag. :sleep:

05,00 vaknar och går på toa, konstaterar att slemproppen går WOWW, något är på gång, har inte känt något innan, känner att jag börjar få sammandragningar, gå och lägger mig på soffan, tycker inte det är någon ide att gå upp och lägga mig, då min andning skulle väcka mannen.
Det sätter igång med dunder och brak de känns att det är allvar, mina fösta tankar är ändå :- Men jag har ju knappt sovit något, jag kommer aldrig att orka :shock: Negativa tankar.....sudda bort :evil: fram med det possitiva, jag ligger och andas djupandning och slappnar av /halvsover den första timmen, ser min profylaxlärare och "nörd" ansiktet framför mig.

mellan 06,00--06,30 ökar värkarna i styrka och jag får som båda gångerna förut "mammabarn" värkar, är på väg att kräkas, tänker att det är nog dax att väcka mannen, kl 6,40 märker jag att jag får gå över till mellanandningen, det är så tydligt hur kroppen behöver snabbare andning, tycker det är lika bra att ringa till förlossningen, jag måste gå över till lättandningen nästan med en gång.

I telefon säger BM "du som har fått 2 barn innan, känner väl om du måste komma in" :shock: jag känner mig ganska usel, klarar jag bara 1,5 timme med värkar hemma :roll: men snabbandningen bekräftar bara det jag egentligen vet, det är dax, åk in :!:

Bilresan var det värsta på hela förlossningen, kunde inte slappna av, kände varje gupp och sväng, vi är på Mölndals BB kl 07,15
Så fort jag fick träffa en BM så får jag komma till förlossningrummet, de försöker sätta ctgbanden runt min mage, men får ingen kontakt med bebisen, jag lättandas hela tiden, ligger på sidan och bara slappnar av, värkarna är täta, smärtan är hanterbar, jag försöker att fokusera på mina lillfingrar, Bm vill ha kontroll över barnet, men han ligger så djupt i bäckenet så de blir tvugna att sätta en skalpelektrod.

Runt 08,00 händer allt, jag började andas lustgas, använder lättandningen i masken, med gott resultat, nu blir jag lite lullig :oops: , vattnet gå, när BM ska sätta skalpelektroden känner hon att jag är nästan fullt öppen, krystkänslan kommer, jag känner hur kroppen rycks med i den starka kraften, är lite ofokuserad men kommer snabbt på banan igen och tänker "blås på ljuset", just det, det var ju det man skulle göra :shock: Bm ber mig ta det lugnt, inte krysta full ut, krystvärkarna började 08,15 och 08,22 är lille Albin född, WOW vilken känsla, helt fantastiskt, 3 timmar och 22 min tog hela förlossningen, inte ett stygn behövdes.

Han vägde 3570g och var 50 cm lång :heart:

Vi hade ganska roligt när vi dagen efter ringde till kompisar som varit med på festen och berättade att det var klart, inte många trodde oss, vi hade ju precis dansat :wink:

//N
:heart: Storasyster sep 02
:heart: Lillasyster aug 04, kurade vid 4 månader.
:heart: Lillebror jan 07, standardmodell

Storasyster omkurad vid 2,5 år då vi hade tagit bort spjälsängen alldeles för tidigt.
TorpSara

Inlägg av TorpSara »

Här kommer vår, den bästa av förlossningar!
Klockan 3 natten mellan fredag och lördag den 3 och 4 november fick jag regelbundna värkar. Per fick packa Väskan och hjälpa mig med TENS och vetevärmare. Vid halv sju så vaknade jag till och konstaterade att det så kallade värkarbetet hade lagt sig. Skönt. Jag hade INTE hunnit bli särskilt less på min graviditet, så där som man ska vara. Nej, Edvard kunde gott stanna över nästa helg också hade vi bestämt. Att gå över tiden kändes mer praktiskt än som ett problem mitt i sovrumsrenoveringen...

Nåväl vi ställde ändå in lördagens resa ut i skärgården, att bli hämtad med helikopter på Ornö lockade faktiskt inte alls. Helgen förlöpte som vanligt och inga tecken tydde över huvudtaget på att en förlossning skulle vara i sikte. Klokt barn som känner vibbarna. På tisdag morgon vaknade jag med två ordentliga värkar. Eftersom det hade hunnits med en och annan värk under graviditeten så reagerade jag inte nämnvärt, vi åt frukost och Per åkte till jobbet. Jag tog en lång dusch och upptäckte helt plötsligt en blödning.

Då ska man ju ringa förlossningen, sagt och gjort. Vi kunde konstatera att det kunde vara en teckenblödning. Eftersom jag fick en så kallad "känsla i kroppen" så bad jag Per komma och hämta mig för lunchmötet med Emma, arkitekten som ska hjälpa oss med ritningarna på utbyggnaden. Det var en trevlig lunch, fortfarande med en "känsla i kroppen". Eftersom Per behövde jobba åkte vi till kontoret och jag satte mig vid datorn och strösurfade lite. Vid halv tre fick jag en värk och efter ett tag kom en till. Ungefär en halvtimme i mellan, och inte så starka, men tillräckligt för att jag inte ville sitta där och se lidande ut, bättre då att åka hem och sova. Latensfasen är LÅNG och den ska man sova sig igenom om man kan, har jag läst mig till. Per "skulle bara", så han körde hem mig och åkte tillbaka till jobbet.

Värkarna kom var 20:de minut. Jag tog en tupplur i fåtöljen och tänkte att det var bättre att sova ordentligt eftersom värkarna kom så glest, minst en halvtimme emellan. Väl i sängen kom det en VÄRK! Väldigt ond faktiskt, och jag insåg att här kommer det att gå åt pipan med profylaxen. 12 timmar med den här typen av värkar klarar jag inte. Mitt i denna helvetiska värk gick vattnet. Jag stapplade mig till toaletten och konstaterade att slemproppen följt med. Ringde åter förlossningen och vi konstaterade att jag inte hade något vidare värkarbete men att vi skulle komma in för att se om det var vattnet som gått.

Per ringdes hem, nu fick han sluta jobba, punkt. Klockan var halv sex. Han behövde mat, kunde vi konstatera, så jag tinade lite wok åt honom. Sedan är allt lite rörigt, men jag hade inga fler onda värkar, bara en massa små irriterande täta sammandragningar. När Per ätit så flaxade jag omkring en stund och försökte få ordning på saker och ting, t ex den redan packade förlossningsväskan.

I bilen till förlossningen fick jag två mindre onda värkar, intervallet var nu cirkus tio minuter. Klockan 19 och väl inne på intagningsrummet kom det några fler, jag fick stå och andas lite och rulla med höfterna. Doktor hämtades eftersom de var tveksamma till undersökning om vattnet gått. Undertiden fick jag ligga och ta en CTG- kurva, skitjobbigt. När jag legat den utlovade kvarten, med nu helt plötsligt regelbundna men svaga värkar, så kom det en ny VÄRK! CTG-kurvan började skriva på väggen, vattnet rann och jag trodde jag skulle spy. Jag kastade mig ur sängen och hängde mig på Per. (Hur i helsike kan människor LIGGA och föda? Man har ju ingen kraft alls till någonting!)

Precis när denna galna VÄRK avklingat så kom doktorn. Han tog en liten titt på mig, konstaterade att jag sa att jag mådde illa och att det nog var ett etablerat värkarbete trots allt. Gynläge ordinerades, ner i liggläge igen. En värk hanterades på detta sätt, och det konstaterades att jag var öppen 5cm. Jag fick beröm för att jag jobbat så bra hemma, vadå bra jobbat, jag hade ju inte gjort någonting! ( som jag svarade barnmorskan lite harmset) Knappt ens haft värkar. Vart tog 22 timmars latensfas vägen? Nu letade de ett rum åt oss, och rätt snart, tio minuter kanske, så fick vi komma in.

Nu kom värkarna tätt och TENSen fick göra nytta. Det gjorde den också. På den förlossningsförberedande kursen hade vi lärt oss att det var effektivt om någon tryckte på höfterna under värkarna och det gjorde Per. Det kändes mycket bra. På förlossningsrummet bad de mig säga till om jag ville ha mera smärtlindring, det hade jag inte behov av då tyckte jag, det fanns många fler kanaler på TENSen att ta till och hade inte ens tagit mig till duschen.

Sture Alléns Dansorkester och andningen hjälpte också bra när man stod upp. Alla människor borde föda till reagge, riktigt bra rytm för höftrullningarna! Värkarna kom regelbundet och Per kunde förutsäga dem precis och berätta när jag skulle få vila (Nja, så exakt var det inte alls, men man kan ju gissa och låta övertygad! /per). Det kom tre rätt täta värkar och sen en längre vilopaus, ibland kom en liten värk till emellan, men ingen speciellt ond. Under vilan fick jag god hjälp att slappna av och stå på hela foten, och inte bara på tårna…

Efter en stund av arbete kom en ny barnmorska, Cecilia, och avlöste och jag skulle kissa tyckte vi. Lättare sagt än gjort, det kom ingenting mer än lite blod, så Per klädde av mig och rullade in gåstolen i duschen. Eftersom jag hade TENS-plattor på magen så kunde vi ju inte duscha den… Men lite mjukt mot underlivet gick bra, men bara mellan värkarna, eftersom Per skötte duschen och hans pressande på höfterna kändes helt och totalt oumbärligt när jag väl hade värk.

Nu hände det magiska, värkarna blev riktigt lindriga! Avslappningen som värmen gav gjorde att intensiteten på värkarna avtog och jag blev mycket klarare i huvudet. Alltså stod vi kvar i duschen. Vår barnmorska lyssnade lite på magen och konstaterade att den här bebisen märker inte ens att han föds, helt cool. Huvudet hade inte trängt ner riktigt så när jag fick tidiga krystvärkar så fick jag flåsa bort dem. Det var inga större problem, utan gick helt automatiskt. Efter ett tag så ville underbara Cecilia kolla om jag kunde få krysta, eftersom hon tyckte sig se att huvudet nu var nere. Jag stapplade mig in i rummet och lade mig under högljudd klagan i sängen igen. En värk till där och hon kunde konstatera att jag var öppen helt. Nu fick jag krysta! Upp på fötter igen!

Tjaha, hur gör jag då, undrade jag, som ju hade flåsat mig igenom krystvärkar ett bra tag. Jag guidar dig, sa hon. Någon gång här fick jag ett av mitt livs bäst placerade komplimanger. Cecilia och undersköterskan skojade och sa: ”Är du säker på att det är din första förlossning? Du har inte en tre fyra stycken barn hemma redan?” När jag så fick kläm på hur man gjorde tog jag ett par tre krystvärkar ståendes. Sedan bad de mig att flytta över på knä i sängen, det var rätt skönt efter att ha stått i fyra timmar.

Krysta var inte så kul tyckte jag, det spände förfärligt, så när jag fattade hur man gjorde så tryckte jag på ordentligt. Efter tre krystvärkar var huvudet ute och då tryckte jag ut resten på en ordentlig ”tjuvkrystning”. Stackars Cecilia hade inte en chans att hindra mig, utan fick nog att göra med att ta emot! En pung! ropade Per glatt.

Följden av mitt dåliga tålamod blev en fin son, en duktig bristning och en generad barnmorska. Jag berättade om min mors lite trista effekter av min födsel, så förlossningsläkaren hämtades för att göra sömnadsjobbet. Under tiden kom moderkakan i ett stycke, och jag drabbades av stort adrenalinpåslag. Edvard hittade tutten och Per fick lugna mina skakningar genom att ge mig lite fotmassage. Den trevliga förlossningsläkaren kom, samma som tagit emot oss och han sydde sina stygn under lite skämt och småprat, och några bannor över mitt dumma tilltag att tjuvkrysta…

Summa summarum, förlossningen gick fort och lätt, och jag gissar att det hade tagit minst dubbelt så lång tid och varit mycket smärtsammare om jag inte stått upp. De värsta värkarna, förutom de två när vattnet gått, var de två jag fick ta liggande. Pers coachning var så viktig att det kändes som vi födde vår son tillsammans. Ja, i efterhand känns det faktiskt som om han var mer aktiv än jag under själva förlossningen, och barnmorskan och undersköterskan kommenterade också att det var kul att se en pappa jobba så mycket. Det var en ära att få vara med, sa Cecilia efteråt och vi kan inte annat än hålla med!
mariaGW
Inlägg: 101
Blev medlem: tis 20 sep 2005, 22:19
Ort: S?rmland

Inlägg av mariaGW »

Vill gärna meddela att det går att få tag i "att föda barn utan smärta" på vissa universitets-biblotek! Själv fick jag napp på Linköpings -jag tror det var vårdhögskola. Närbiblioteken hjälper dig att söka över hela landet och de kan beställa boken som fjärrlån. Det finns inte många ex men är helt klart värt att söka efter! Tyvärr var jag själv som vanligt ute allt för sent i tid och jag har nu bara ca sex veckor på mig att träna inför förlossningen, men bara att ha läst boken har hjälpt mig långt redan det.Det är en verklig skam att samhället idag inte bryr sig det minsta om det största skeendet i en kvinnas liv - det gör mig ursinnig! Med mitt första barn i magen frågade jag på den sk föräldrautbildningen hur man gör när man krystar: svaret jag fick var att " det vet du när du väl ligger där- då känner du vad du ska göra"
Så f-n jag gjorde heller...ursäkta svordomen.
Halva världens befolkning föder med största sannolikhet ett eller flera barn i sitt liv. Men om detta talas det icke. Vad är meningen med livet? Det största i livet? Det vackraste? Frågar man människan får man ett svar som har med framfödandet alt barnet och dess kärlek att göra men varför finns inte ens frågan och farmförallt svaren i offentligheten?
Oj- detta skulle bara bli ett kort informativt inlägg om att boken finns att hitta... nåväl tack för mig :D
Majamamma
Inlägg: 273
Blev medlem: fre 03 feb 2006, 16:42
Ort: Göteborg
Kontakt:

Inlägg av Majamamma »

Molly föds den 15:e april kl. 18.07 på Östra Sjukhuset i Göteborg

Den 15:e april, 13 dagar efter beräknad nedkomst, gick jag för att kissa efter att Maja, vår 21 månader gamla dotter hämtats till sängen för sin morgonvälling. Konstaterar lyckligt att slemproppen äntligen släppt. Sist släppte den ca 3 dagar innan värkarna satte igång, men just nu var jag överlycklig över att äntligen få något tecken på att förlossningen tänkte sätta igång.

Kvällen innan hade jag och mannen bestämt oss för att sluta sucka och stöna över att bebisen aldrig ville komma ut, utan istället verkligen ta och njuta av dessa sista dagar av lugn och rutin som vi haft med Maja under lång tid. När väl bebisen bestämt sig för att komma så skulle det ju vara slut på lugnet för ett tag. Tyvärr hann vi inte njuta så värst länge… Värkarna satte igång nästan omedelbart, lätta och inte svåra att hantera med djupandning och avslappning.

Andningen ja… Jag hade en god ambition redan när pluset på graviditetstestet var ett faktum, att här skulle det andningsövas. Men, men… Kom igång alldeles för sent och drabbades snart av graviditetstäppa (dålig, dålig ursäkt för att inte öva…) varpå jag la ner andningen. Blåst på ljuset hade jag också gjort sporadiskt, men långt ifrån regelbundet.

Klockan 9.15 ringde vi barnvakten, bara för att förvarna. Värkarna kom med ca 10 minuters mellanrum, och var utan problem uthärdliga. Ringde förlossningen för att kolla läget och höra när de rekommenderade oss att åka in. 2 rejäla verkar på över en minut med 5 minuter emellan lydde rådet. Maja och mannen gick ut till parken, och jag la mig och vilade. Märkte snart att jag var tvungen att flytta andningen högre upp, det var tydligt när det var dags att ändra andningesteknik.

Ringde barnvakten igen vid 12 och sa att det nog var dags att komma, utifall att. Barnvakten dök upp, Maja sov och värkarna fortsatte att komma, men ganska glest. Vid 15.00 kände jag instinktivt att nu vill jag åka in. Värkarna var fortfarande inte riktigt 1 minut långa och kom glesare än med 5 minuter i mellan. Väl i bilen var det som att värkarbetet satte igång rejält. Plötsligt kom värkarna med bara några minuter i mellan. Det var som att jag lyfte från sätet av varje värk, och det fanns ingen möjlighet att andas på annat sätt än med små flämtande andetag. Lungorna hade ingen plats.

Kom in till sjukhuset vid 15.15, fick ligga med CTG under 20 minuter. Andas mig fortfarande bra igenom värkarna och slappnar av bra där i mellan. Är lika fascinerad som förra gången över att jag känner mig helt normal och smärtfri mellan värkarna. Vid kontroll konstateras att jag är öppen 7 cm.

Trots dålig övning kommer andningen naturligt. Andas mig bra genom värkarna och i ömsom halvliggande ställning för bästa avslappning och ömsom framåt lutat stående med massage i korsryggen går någon timme. Förra gången tillbringade jag flera timmar i badet, men kan nu konstatera att det allra bästa är att ligga lätt bakåtlutad med en kudde under knäna och bara slappna av. Tanken på att böka mig ner i ett badkar känns inte lockande, då jag känner hur mycket ondare värkarna gör varje gång jag försöker ändra ställning.

Vid 17.50 börjar det sippra vatten under värken. Ringer på klockan och det konstateras att jag är 10 cm öppen, men bebisen ligger fortfarande för högt i förlossningskanalen. Under nästa värk, samtidigt som barnmorskan mäter öppningsgrad forsar vattnet ut och krystvärkarna kommer som ett brev på posten. Jag får andas mig igenom en värk utan att krysta, men sedan går det inte att stå emot. Försöker desperat att blåsa på ljuset, men de krafter som rycker i min kropp är allt för svåra att stå emot. 18.07 poppar vår Molly med ett skrik ut under en krystvärk. Vilken lycka! Vid Majas födelse följdes förlossningen av ödslig tystnad, och hon ilades iväg för att så småningom köras med ambulans till ett annat sjukhus. Att denna gången få höra barnskrik var himmelriket. Fick henne på bröstet och efter lite bök och stök hittar hon bröstet och suger bra. Lycka!

Sprack tyvärr en aning, men betydligt mindre än förra gången. Moderkakan kommer som den ska, men en del hinnor blir kvar vilket kräver sitt lirkande och dragande innan de är ute.

Jag kan varmt och innerligt rekommendera alla att om inte annat läsa på kring profylaxandningen och framför allt öva att blåsa på ljuset samt krystningsteknik. Det är en enorm känsla att få föda sitt barn utan hjälp utifrån utan följa kroppens rytm.
Mamma till
-Maja 0507
-Molly 0704
-Miranda 0902
l03sool1
Inlägg: 1
Blev medlem: tis 28 aug 2007, 14:34
Ort: staffanstorp

I väntan på HermanEllen

Inlägg av l03sool1 »

Hej!
Läste om sammandraget av boken (som är praktiskt taget omöjlig att få tag i )och vore oändligt tacksam om du ville maila det till mig.

Jag har hittat en bra profylaxkurs som inte verkar bli av p.g.a. för få anmälda, och borjar bli lite stressad över att inte få någon vägledning i "maratonloppet" som ska till i början av november.

Det är så trevligt att läsa om lite solskenshistorier istället för de vanliga skräckisarna som alltid dyker upp när det ska diskuteras förlossning.

min mail: l03sool1@stud.slu.se

Ha´de´
soffipropp
Susanne G
Inlägg: 1202
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 18:15
Ort: malmö
Kontakt:

Inlägg av Susanne G »

Ville bara skriva och säga att jag har ett ex av "Att föda utan smärta" som jag köpte på loppis i somras. Jag lånar gärna ut den till den som behöver. Själv är jag inte i ngt behov(än i alla fall men man kan aldrig veta för framtiden). Förordet är skrivet av AW.
Susanne
Susanne G
Dotter född 25/6-04
Kurad vid 4-månader.
Dotter född 31/10 -09. Sm från start.
Susanne G
Inlägg: 1202
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 18:15
Ort: malmö
Kontakt:

Inlägg av Susanne G »

Skicka ett pm om du vill låna boken :D
Susanne G
Dotter född 25/6-04
Kurad vid 4-månader.
Dotter född 31/10 -09. Sm från start.
Antonias mamma
Inlägg: 846
Blev medlem: lör 11 mar 2006, 11:29
Ort: Österbotten, Finland

Inlägg av Antonias mamma »

Hej!

Jag sökte länken på GrowInlife men fann den inte. Har den kanske tagits bort? Jag tar gärna emot sammandraget av boken på mail;
anna.sand@netikka.fi.
Har hittills bara en mardrömsförlossning att berätta om - hoppas kunna återkomma om 9 månader med en bättre historia...
Diplomerad SHN-kurare och mamma till
Antonia :heart: :heart: :heart:, född 25.11.05, kurad 8/06
Amadeus :heart: :heart: :heart:, född 17.8.08, kurad 1/09

www.sandsdrommar.com
anna
Inlägg: 4520
Blev medlem: tor 25 nov 2004, 14:23
Ort: Ulricehamn
Kontakt:

Inlägg av anna »

:D
Den länken funkar inte längre, vet inte varför, men kanske för att Anna Wilsby gav ut en bok "Innan du föder", där det antagligen står med övningarna.
Klokt nog har jag sparat texten på en word-fil, så jag mailar den, och även sammandrag ur boken "Att föda barn utan smärta"!

kram anna
p.s. min första förlossning var också en ren och skär mardrömsförlossning, :shock: min andra var en profylaxförlossning, och i en helt annan dimension :!:
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03. Driver eget grossistföretag hemifrån huset.
wifsta
Inlägg: 270
Blev medlem: lör 19 jan 2008, 23:06
Ort: Timrå
Kontakt:

Inlägg av wifsta »

Vera föddes torsdagen den 24 april kl 03.47 på Sundsvalls Sjukhus precis på dagen v 41.

De sista veckorna innan förlossningen hade jag tränat profylax lite sporadiskt efter det schema som anna mailat mig (och som jag förlagt och hittade först i v 39). Det var bara de sista dagarna som jag tränat både morgon och kväll och bekymrat mig över att det var så svårt att få in en bra, naturlig rytm i flämtandningen.

Under sista halvan av graviditeten hade jag rätt flitiga sammandragningar när jag var i rörelse, ffa när jag gick med hundarna i skogen eller tränade sök - dock inget särskilt smärtsamt. Tisdag kväll kände jag mig trött i ryggslutet när jag gick och la mig, men på onsdag morgon var det som vanligt. Bestämde då med mina träningskamrater en sökträning kl 14 på onsdag eftermiddag. Vi kör ett rejält sökpass, jag har några sammandragningar men inget märkvärdigt och kommer hem vid 17.30. Är trött i ryggen och smörjer på lite tigerbalsam. Lägger mig vid 10-tiden. Vaknar ca 23.30 och går och kissar. Blodigt slem på pappret. Slemproppen? Ringer förlossningen, de säger slempropp - gå och lägg dig igen. Tillbaka till sängen, slumrar, molvärker lite i ryggen. Kliver upp igen 00.30 för att kissa - framför sovrumsdörren går vattnet - känns ungefär som 10 liter... Går vidare ner och tar en snabb dusch. Ringer sedan förlossningen igen - pratar med samma BM och hon säger åt mig att komma in så de får kolla vttenavgången så kan jag åka hem och vila sedan. Har då sammandragningar (jag vill inte kalla det värkar) med ca 20 min mellanrum.
Resan in till förlossningen på vinterskadade norrlandsvägar med pottor var inte så trevlig... Spänner mig som en fiolsträng inför varje presumtivt gupp och djupandas däremellen igenom värkarna. När vi närmar oss förlossningen kom jag på att jag kanske skulle ta tiden mellan värkarna - då var det 3½ min...

Skrevs in på förlossningen 01.20, fick ta av mig mina våta kläder (INGEN tvekan om att vattnet gått) och CTG-apparaten sattes. Obehagligt tyckte jag att det var när jag hörde hjärtljuden sjunka i värktopparna (djupandades fortfarande). Efter 15 min när BM kollade kurvan och gick för att konsultera läkaren var jag dock tvungen att övergå till flämtandning - och se - det gick alldeles utmärkt och rytmen föll sig naturligt när jag väl hade en värk att arbeta tillsammans med.
BM kom tillbaka och flyttade oss till en förlossningssal efter att ha kollat hur mycket öppen jag var (7 cm). I förlossningssalen satte hon en skalpelektrod och försökte igen förhöra mig angående smärtlindrning - men jag avböjde då jag inte alls tyckte att det gjorde särskilt ont (tänkte bara - det kommer att bli MYCKET värre och då kommer jag att behöva smärtlindringen tills dess) och andningen fungerade bra. BM peppade mig med positiva tillrop och påtalade hela tiden vad duktig jag var på att andas och följa värkarna. Återstående delen av öppningsskedet tog jag emot värkarna knästående mot sänggaveln - det funkade jättebra. När låren började darra efter en timme skulle jag pröva att sätta mig på huk, men då sjönk hjärtljuden igen så det var bara att ta till lite mer muskelstyrka - otroligt vad man orkar om man måste!
De första krystvärkarna tog jag också på det viset, dock påverkades hjärtljuden hårt när huvudet tog emot bäckenbottnen så både uskan och jourläkaren kom in. Dags att vända sig i gynläge (DET var jobbigt, kände mig som en elefant). Efter den första krystningen på "egen hand" så fick uskan hjälpa till och trycka, då bebisen tydligt signalerade "nödläge" vid varje värk. Eftersom det var bråttom och "hjälptryck" behövdes gjorde BM ett litet klipp och efter kanske 10 krystvärkar, kl 03.47, kom hon så ut, vår lilla prinsessa! Pappa fick klippa navelsträngen innan hon kom upp på min mage, den var så kort så det gick inte att lägga upp henne. Moderkakan kom en minut efteråt och var hel och fin. Möjligen kunde bebisens nedgång i hjärtverksamhet bero på att navelsträngen töjdes för mycket och hon hade 9 i APGAR-poäng direkt efter födseln (liiite blå) men efter 1 min var poängen 10. Sökte bröstet gjorde hon direkt och det ondaste på hela förlossningen (TROTS att jag fick bedövning då) var när BM sydde klippet med 5 ynka stygn...

Som helhet så var förlossningen en MÄKTIG upplevelse som jag gärna gör igen, helst dock utan tryckhjälp... Resultatet blev också alldels strålande - VACKRA VERA!
Hade aldrig trott att jag skulle kunna klara allt med bara andningen som hjälp och på så kort tid, innan BM gick hem på morgonen kom hon in och krmade om mig med tårar i ögonen och tackade för en mäktig upplevelse av URKRAFT - häftigt att vi kände på samma sätt efteråt!
Mamma till vackra VERA f 080424 (v 40+6)
och allvarlige ARON f 100725 (v 39)
Gäst

Inlägg av Gäst »

:D Tack snälla snälla Wifsta - känns tokbra att läsa att det gick så bra. Jag har övat ungefär lika mycket som du på andning, men har ju en förlossning med profylax i bagaget. Den tog dock 30 timmar, så jag hoppas kommande förlossning går liiite snabbare :cool: .
blivandemamma
Rådgivare/advisor
Inlägg: 1573
Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03

Inlägg av blivandemamma »

Wifsta va fint du skriver! Så duktigt du jobbade! Låter som du hade en jättebra förlossning! Tack för att du delade med dig.

KRAM! :heart:
Gammalt barnaboksbarn och mamma till
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
Gäst

Inlägg av Gäst »

Här är min berättelse... :D Har inte hunnit smälta det hela riktigt än, och vet inte riktigt om berättelsen är sammanhängande. Men håll till godo :wink:!

Började hemma vid 16-17-tiden, den 3 maj. Jag lagade middag, men det gick inte så bra. För jag hade så mycket förvärkar. Regelbundna. Förvärkar? Nej, tydligen inte. Men det visste jag inte då. 4 dagar före bf, nej, inte en chans. Jag skulle gå över minst en vecka, det var jag helt säker på… Erik fick laga klart maten.

Lovisa, barnvakten, kom hit till middag, och lovade att sova över. Ifall att. Anton är inte på topp, rejält förkyld och ledsen vid läggdags. Jag är lite rädd, för dom här himla förvärkarna gör skitont. Vi går och lägger oss, jag slumrar och värker och andas. Vid 4-tiden kan jag inte sova mer, går upp för äta lite fil. Det är lite blod på pappret när jag var på toa. 8-10 minuter mellan de flesta värkar, ibland 5. Korta värkar, inte mer än 30 sek, men mer ont än djupandning. Värkarna börjar inte smygande, utan sätter igång med full kraft och klingar av sen. Flämtandas en del, vilket får mig att hoppas att jag öppnats i alla fall lite.

När det tätnar på, och blivit mer 3 minuter mellan värkarna än 5 ringer jag förlossningen. Då är klockan strax innan 5 på morgonen. Fattar att det nog är på riktigt. Det var fullt på Mölndals förlossning, så vi blev hänvisade till Östra. Spelade ingen roll alls för mig. Ville bara veta vad vi skulle säga till taxi-chauffören.

Vi kom in, blev mottagna av en trevlig och trygg bm. Öppen 2-3 cm. Misslyckad jag kände mig då. Alltså, 2-3 cm på 12 timmars arbete. Deprimerande. Försökte ta en promenad i korridoren, med en sån där snygg gåstol. Men det kändes bara vidrigt. Chockvärkarna var inte så kul att ta ståendes.

Efter ytterligare två timmar inne på förlossningen, med flämtandningskrampvärkar och massor av bajsapåsigtryck, samt lite kräk, så tänkte jag i min enfald att jag kanske öppnat mig massor! Eller så behövde jag bara bajsa?

Nej, fortfarande 2-3 cm vid kl 8.30. Va? Då blev vi utkörda från förlossningen.
- Sätt dig på sjukhuscaféet, eller åk hem. Förlossningen har inte startat på riktig än. Det kan ta ett dygn till. Här kan du tyvärr inte ligga kvar.

Den barnmorskan som sa det hatade jag (just då). Jag vägrade sitta på ett café, och ville absolut inte åka hem. Dessutom var jag faktiskt rädd. Det gjorde inte värkont. Det gjorde kramp- och knipont. Värkarna började bara poff. Ingen förvarning, utan smärtan på topp direkt. Ingen chans att parera. Då fick jag två värktabletter och ett rum uppe på bb. Sov, sa dom. Jag låg mest och tänkte på att jag skulle ligga med dessa pinvärkar ett HELT DYGN innan dom kunde snitta. Och vad bitter jag var på alla som hade planerade snitt.

(Erik upplevde/uppfattade det snarare som ett erbjudande om att vila ut på BB, och sen komma tillbaka)

Vi slumrade på bb, jag hade mina chockvärkar med flämtandning var 5:e minut. Mellan klockan 9 på morgonen och kl 12 låg vi så. Ungefär. Lite vila fick vi nog. Erik käkade sina mackor, jag fick i mig nyponsoppa. Vi var trötta, och jag var skärrad och rädd. Kände inte att jag hade så mycket stöd av Erik, men jag hade det. Han var kolugn hela tiden, och hjälpte mig igenom värkarna. Inte så lätt för honom att hänga med, när jag inte gjorde det själv. Om han var rädd, så visade han inte det alls.

Vid 12-tiden gick jag på toa (fy, vad det är jobbigt att förflytta sig med värkar, toabesök verkligen kräver att man laddar en stund innan). Då gick vattnet!! Tjoho. En barnmorska kom och undersökte hur öppen jag var. 6 cm!! Samtidigt ändrade värkarna karaktär, och blev så som jag kände igen från Antons förlossning. Dom gick att parera fint med andningen, men jag minns inte vilken fart jag hade på andningen.

Nu vände hela förlossningen och jag tog tillbaka makten och hade kontroll igen. Det kändes så. Efter detta var jag inte rädd en enda gång till. Mest tack vare den UNDERBARA barnmorska som mötte oss när vi kom tillbaka ner på förlossningen runt 12.30. Vi hade ny energi, men var rätt så slitna ändå. Maria Byström Palm hette barnmorskan som mötte oss, och som skulle bli den som förlöste också. Hon var inte ute ur rummet många gånger för härefter gick det rätt snabbt.

Jag minns inte så mycket från tiden mellan vi kom ner till förlossningen igen och jag var öppen 9-10 cm (vi tror det var 14-tiden). Jag lärde mig hantera lustgasen i kombination med flämtandning. Börja andas i masken när värken kommer, långa djupa andetag. När det gjorde så ont att jag ville gå över till flämtandning så tog jag bort masken och flämtandades. Erik höll koll på värkmätarsiffrorna och bekräftade mig att jag bedömde värkarna rätt. Lustgasen var på det näst lägsta, och jag kände mig inte yr eller borta mer än ett par gånger då jag missbedömde vart i värken jag var. Fick beröm av barnmorskan för att jag prickade rätt på nästan varje värk – man ska ju ta bort lustgasen när värken är på topp. Erik och bm såg ju på värkmätaren att jag tog bort den prick rätt hela tiden. Sedan flämtandades jag resten av värken. Visst, det gjorde skitont. Men jag hade koll, och Erik sa till när det var 20 sek kvar. Varje värk. Vare sig det var 20 sek eller inte kvar, haha.

Frågade lite efter epiduralen, men rätt halvhjärtat. Bm tyckte inte att jag behövde den, och jag protesterade inte. Det är jag glad för. Det är stor skillnad på att föda med epidural och utan. Bra mycket lättare utan. Andningen satt som en smäck, trots vårt extremt sparsamma övande (2 kvällar, haha). Erik är tokbra som förlossningscoach. Kan rekommendera honom!

Jag fick i mig lite saft. Jag var och kissade. Erik fick gå och ta lite luft. Så såg det ut ungefär till ungefär kl 15. Då började krystimpulser komma. Jag fick perfekta instruktioner av barnmorskan att andas och prova att trycka på lite samtidigt. Kände hur bebisen gled längre fram varje gång jag tryckte. Helhäftigt. Tydligen gick bebisens hjärtfrekvens ner ganska mycket vid varje värk, så jag fick värkstimulerande dropp. Jag antar att bm berättade detta för mig, men jag var helt fokuserad på att andas genom värkarna och trycka ner bebisen lite längre varje värk.

Enligt journalen kallar bm på doktorn här, pga hjärtljuden. (Hjärtrytmen gick ner allt mer och mer vid krystningarna, bebis var rejält trött /Eriks anm). Jag hör henne säga att vi måste skynda på lite, annars får vi hjälpa till med sugklocka. Ingen oro eller så alls. Bara ett konstaterande. Jag ber om hjälp med hur jag ska använda krystvärkarna bäst, får jättebra instruktioner och som det står i journalen:

”Vid levatorpress (vad är det??) kommer barnets huvud fram fint vid värk, varför jouren vänder i dörren.”

Kl 15.21 glider Abbe ut, först kommer huvudet på en värk och kroppen på nästa. Jag fick ta i lite mer än vad värken egentligen bjöd till, eftersom navelsträngen låg runt halsen och Abbe behövde komma ut snabbt. Fortfarande kändes det som att jag hade full koll på allt, och kunde följa barnmorskans råd utan att tveka. Kände precis hur bebisen rörde sig framåt, spännet när huvudet kommer ut och glidet när kroppen kommer ut. Det här mindes jag inte alls från Antons förlossning, min teori är att det beror på att jag då fick epidural.

Sprack enligt journalen en grad II-bristning. Samma som vid Antons förlossning, men den här gången har jag inte känt något obehag alls av bristningen. Inget svid, inget ont. Känns inte som jag spruckit alls.

Nu är vi trötta, nöjda och förvånade hur lätt allt gått. Snart är sängen som gäller för mig, och jag hoppas att Abbe, som blir 6 dagar imorgon, gör om natten från igår. Natt 24-07.15, med ett nattmål kl 03. Mer mat, Abbe? :mrgreen:
blivandemamma
Rådgivare/advisor
Inlägg: 1573
Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03

Inlägg av blivandemamma »

så himla fint, Jenny. hoppas du är riktigt stolt över det fina jobbet du gjorde. tycker du var modig och väldigt duktig. men visst är det ett teamwork! Härligt :wink:

Å vilken kille Abbe är som snarkar på och låter mamma vila ut!

Ta hand om varandra :heart:

Kramar,
Anna
Gammalt barnaboksbarn och mamma till
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
Kajsa D
Inlägg: 80
Blev medlem: mån 26 maj 2008, 13:34
Ort: Värmdö

Inlägg av Kajsa D »

Hej!
Tänkte passa på att dela med mig av min profylax-berättelse. Det blir ganska långt...

Efter ett snitt och en traumatisk, långdragen, jobbig förlossning som slutade med sugklocka för åtta år sen, var jag klart orolig inför förlossningen av mitt tredje barn. Att profylaxkursen skulle bli ett fantastiskt verktyg som gjorde hela upplevelsen med att föda barn till nånting oerhört fint och vackert, hade jag aldrig kunnat tro.

Jag har två barn med min första man sedan tidigare och när min sambo Mark pratade om att ha barn var jag först klart tveksam tilI fler barn, särskilt med tanke på min senaste förlossning för åtta år sen. Efter 20 timmar tog jag då till slut en epidural och när värkarna försvann fick jag en massa dropp. Det hela blev en långdragen och smärtsam historia och till slut drogs Oliver ut med sugklocka vilket resulterade i stora bristningar på mig och en avsliten muskel i Olivers ena öga, en skada som han alltid kommer att ha kvar.

Jag fick höra om Profylaxgruppen av tre olika kollegor, som alla sa att det var helt suveränt och hade hjälpt dem jättemycket. Mark och jag bestämde oss för att det kunde ju i alla fall inte skada att gå kursen - om inte annat för att jag skulle fräscha upp minnet av förlossningsförloppet (som jag vid det här laget trängt långt, långt bak i hjärnan) och så att Mark, som kommer från England, skulle få inblick i hur det fungerar här i Sverige. Glatt överraskade blev vi av att det kändes jättebra när vi kom från kursen som vi bägge tyckte hade givit oss en massa redan innan vi ens kommit till förlossningen. Hem och öva spända av förväntan de sista veckorna som var kvar.

Fredagen den 2 maj var jag på besök på BB Stockholm efter att ha passerat BF-datum med 15 långa dar. Vi hade fått tid för igångsättning på SöS dagen efter och jag var lite halvorolig för att bli igångsatt på medicinsk väg med dropp. Jag hade läst att det då många gånger blev längre och smärtsammare förlossningar som oftare resulterade i kejsarsnitt. Det lät ju inte direkt som något man signade upp sig på frivilligt...

Vi åkte in på förmiddagen, det var klämdag så ungarna var hemma från skolan och min syster skulle komma en stund senare för att vara med dem. "Vi är hemma till lunch", sa jag till killarna (som vid det här laget hade helt övergivit hoppet om att det verkligen skulle komma en lillasyster).

På BB Stockholm satt vi sen och pratade ett bra tag med en barnmorska om olika igångsättningsmetoder och så sa hon att hon skulle undersöka mig. Det var vid ungefär 11,45. Undersökningen resulterade nästan direkt i värkar och hon sa att vi skulle passa på att äta lunch. Jaha, tänkte jag, varför ska vi äta lunch, vi ska ju ändå strax åka hem till ungarna och se om något kommer hända på riktigt (för det här kunde ju inte vara riktiga värkar). Vid 12,15 satt vi och åt lunch med ca 1,30-2 min mellan värkarna och jag hade fått veta att jag var öppen 3 cm. Andades jättefint gjorde vi och Mark hade jättekoll på värkarna åt mig, både när de strax skulle komma och vid toppen, att de strax skulle klinga av. Allt efter profylax-instruktörens anvisningar om hur pappan bäst är behjälplig!

Bm kom in då och då och tittade till oss och kramade mig och sa att andningen var ett skolboksexempel på väl använd profylaxandning! Vid 13,30 skickade jag ett sms till mamma och några vänner om att i natt skulle vi nog få barn (baserat på tidigare erfarenheter av långdragen förlossning). Vid 14 tyckte jag att nu var det nästan så att jag inte stod ut längre med smärtorna och jag höll krampaktigt i Mark som hjälpte mig att andas igenom varje värk ihop med honom. Vid något tillfälle kände jag för att kasta in handduken, men Mark hjälpte mig igenom detta. Jag höll krampaktigt i honom för att ha honom nära, nära.

Jag satt upp som i en fåtölj hela denna tid och hade provat att stå, men det gick helt bort. Strax efter 14 bad jag om lustgas och bm föreslog att jag skulle sitta på en pall med Mark bakom mig. Värkarna kom så tätt att det var svårt att hinna flytta sig mellan värkarna utan det blev liksom flytt i värkarna.. När jag kommit över på pallen började krystvärkarna komma. Va?! Var det redan dags att krysta? Både jag och Mark glömde helt att nu skulle jag ju byta andningsteknik men då satte sig bm på huk bredvid mig och påminde om att flåsa.

Med världens fart kom sen liten Smilla ut kl 14,20 och jorden stannade en liten stund och allt som fanns var vi och hon. 3965 kg och 53 cm lång och brunt hår och så klart världens sötaste!

Moderkakan kom en liten stund senare och så fick jag sys litegrann, men mycket av det var gamla skador från sist som hade gått upp. Sen åt vi smörgåsar och åkte hem så att vi fick sova första natten hemma.

Det ni! Vilken fantastisk förlossning! Och så mycket på grund av att vi gick och lärde oss profylaxen och hur pappan verkligen kan hjälpa till! Helt otroligt! Vi är så glada och tacksamma över att ha fått vara med om denna upplevelse som var så totalt annorlunda än mina andra förlossningar. Det gjorde världens skillnad - tog förlossningen från en mardröm till en otrolig upplevelse som födde mycket respekt över kvinnans kropp, om att vara förberedd på rätt sätt men också för varandra.

Jag kan bara varmt rekommendera profylax till alla som tvekar! Lycka till!
Kajsa
Mamma till Oscar född -97, Oliver född -00 kurad i Gastsjön 2000 och Smilla född 080502 i vecka 43, Säker Sovare sen 3½ månad
Skriv svar

Återgå till "Barnaväntan"