Tänkte bara berätta lite om hur vårt första uppföljningssamtal på dagis med en pedagog gick i veckan. Plutten har varit på dagis i 3 månader nu. Det var med spänd förväntan jag och maken knallade dit. Vad skulle de säga?? Summa summarum gick det hela mycket bra. Vi har turen att ha en mycket bra pedagog som kontaktperson för vår son. Allt var öppet och avslappnat. Bl a hade hon skrivit ned "mål att arbeta med" (=sådant som idagsläget inte fungerar med sonen) och där stod "insomning/läggning vid vila" samt "drar i hår" (ja, typ så stod det).
Varför drar vissa små barn andra barn i håret? Eller, varför nyps och bits vissa barn? Vet någon? Hon, vår pedagog, menar att sonen gör så för att få uppmärksamhet av fröknarna... Själv vet jag inte alls vad det beror på.Det här med insomningen har blivit ett problem den senaste veckan. Han somnar varannan dag. De hanterar det hela genom att ligga brevid honom och typ hålla fast honom. Han tycker att detta är jätteskoj och triggas allt mer......Han är jätteglad helt enkelt.
Jag berättade att sonen inte alls är van vid att ha en "sovkompis/ledare" brevid sig, utan somnar alltid själv utan hjälp. Hon såg förvånad ut....
Om nu sonen är superkurad (vilket jag anser att han är [-( ), varför fungerar inte insomningen på dagis nu då?I och för sig kommer detta inte att bli något mer problem då sonen fr o m nästa vecka kommer att sova alla lurar hemma i sin säng och i 1,5 år framåt
. Men det stör mig att det inte fungerar (de första 2,5 månaderna på dagis gick dock bra med sömnen även om den var halverad i jämförelse med vad han klämmer hemma 
).En tredje sak som togs upp var att pedagogerna inte kan få sonen att förstå ett "nej"
. Jag och maken skrattade gott när hon sa så. VI VET, sa vi i kör och så berättade vi att vi lever efter filosofin "ett nej skall alltid följas av ett ja" (något som hon faktiskt antecknade ). Att vi försöker visa och avleda så mycket vi bara kan. Fast vi brister ju också...... 
Konstigt nog kände jag mig STOLT när hon sa att han inte fattar innebörden av det sagda ordet "nej". Varken jag eller maken tycker att sonen är "svåruppfostrad", men att inte köra det som typ 90-95% av alla föräldrar gör (neja, fya, aja, hytta, spänna ögonen i mm mm mm) det gör att vi känner oss rätt ensamma "ute på fältet". Jag tyckte dock att jag hade svar på allt hon frågade, kommenterade och det känndes så jä-la SKÖNT! Jag kände mig stark och säker i vårt samtal!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Andra ord som hon beskrev sonen med var busigt charmig, gosig, aktiv, social.
Vi konstaterade att pedagogerna hade samma bild av sonen som vi och det kändes bra!
Kram från en stolt mamma