Min flicka är tre år och har efter A.W införandet i vår familj (vid 15 månaders ålder) sovit bra både på natt och dag och nattningar har vi aldrig sedan A.W. införandet haft några som helst problem med. Nu är hon precis tre år och har sedan cirka en vecka trasslat vid nattningarna. Inte så mycket vid kvällsnattningarna, men desto mer på dagen!!!
En tanke som rör sig i mitt huvud är att hon helt enkelt är för stor för att sova på dagen. hon kanske inte behöver detta mera?
Det som får mig att ifrågasätta det nyss nämnda är att jag misstänker att sovvägran mer är ett trotsuttryck, än ett uttryck för att hon inte behöver sova. Förra gången hon var mitt i sin trotsperiod var det nämligen likadant. Alla rutiner kring sovning ifrågasattes, dock INTE ALLS i den här styrkegraden. (Hon är nu mitt inne i "höjdpunkten"
på sin andra trotsperiod.) Dessutom ser jag ju att hon är trött och hon kan själv säga det stunden innan, men sedan när hon klättrat upp i sin säng, så säger hon "Jag vill inte sova!!!"
Jag fortsätter att enträget att lugnt säga "Jo, nu sover du, sov så gott!" och går igenom de nattningsritueler vi har. (Sjunga, stoppa om, säga; nu sover du, sov så gott). Den senaste veckan har min dotter under tiden, högt skrik-gråtande "Jag vill inte sova!", befunnit sig i andra änden av sängen, ilsket kastandes allt som kommer i hennes väg. Sedan har jag gått ut. Ibland har jag försökt att lägga henne ner, men det blir mest en styrkekamp, så det känns inte bra. Jag har sedan gått in till henne när hon verkat lugnat sig, men då har allt startat om igen. Jag har gått ut och sagt " Du kan kalla på mamma när du skrikit färdigt, så kan jag stoppa om dig." Ibland hoppar hon ur sin säng och sitter på golvet och gråt-skriker och kastar saker vilt omkring sig. Då har jag gått in och sagt "nu sover du" och lagt henne i sängen igen. (Under visst slit, då hon spjärnar emot allt vad hon kan och bits och slåss.) OSV. I oändlighet .... Känns det som i alla fall. Mer realistiskt håller det på i en kvart. Ibland längre om jag hanterat hennes övriga ifrågasättande under dagen på ett dåligt sätt. Men även övriga dagar då jag klarar av att bemöta henne på ett bra sätt, så strular detta.
När jag läser detta så tänker jag på att det kanske är fel att gå in när hon börjar lugna ner sig, men det känns inte bra att hon ska somna ledsen . Fel?
Det känns inte heller bra att lämna henne i sängen där hon mer och mer arbetar upp sin ledsnad till nära nog hysteri. Men i kuren, så skall man väl vara så neutral och upprepande samma ord om igen? Är det här det går fel? Detta är inte alls samma sak? Jag skall kanske hålla henne (med alla mina krafter) tills hon lugnat sig.?
I vilket fall så har det här smugit sig in för mycket tvekan i den här situationen. Jag vet helt enkelt varken ut eller in och min dotter får lida för det... Känns Inte bra i min mage heller....
