Mammig ettåring...

[frida79]

Hej alla kloka medföräldrar!
Vårt första barn är en glad, go tjej som just fyllt ett år. Hon började bli lite mammig vid nio-månaders åldern, men då tänkte vi att det berodde på att jag ammade ganska mycket fortfarande, och det var inte så mycket mammighet om man säger så. det verkar som det först nu som hennes stora seperationsångest visar sig, för om jag lämnar rummet börjar hon "gnälla" eller gråta och om jag typ ska iväg och hon ska va hemma blir hon också jätteledsen. Om hon är i min famn och hennes pappa kommer och ska ta henne istället, så klamrar hon sig fast för kung och fosterland i mig och det känns ju självklart inte så kul för min man som känner sig ratad...
Vi har provat att jag går ut ur rummet och hoppsan!Hejsan!Nu är mamma här igen (AnnaW Online) men det känns hopplöst ibland.
Har någon här haft liknande situation? Finns det något man kan göra för att underlätta för sitt barn eller är det bara att se tiden an? Tack på förhand!/Frida

[/LO]

Hej
Jag har själv en tjej som fyller 1 nästa vecka.

Mitt tips är att vara glad och tycka att allt är jättebra när pappa kommer och tar över, eller när du går en sväng och kommer tillbaka. Tyck INTE synd om henne, då bekräftar du att hon har rätt. Låtsas inte om att hon reagerar som hon gör, utan tänk er henne glad och nöjd (det kanske inte är så lätt, men försök).

Och ta henne i bruk, låt henne göra nytta. Diska, tvätta, laga mat, bläddra blad i tidningen, plocka ur besticken ur diskmaskinen. (Fast det kanske hon redan gör).

/LO

[frida79]

Visst är ett-åringar underbara? Ja, det är ju smart att göra så som du sa.
Jag försöker typ "Sitt du hos pappa nu" och så stenkollar jag på TV:n och hör eller ser inte henne under tiden, för att hon ska förstå att det går jättebra hos pappa också. Tyvärr har jag väl några gånger tvekat lite för länge innan jag går så det är väl inte så konstigt att hon reagerar nu...
Jodå, plocka bestick, tvätta laga mat osv osv...Det är hon duktig på Din lilla tjeja också förmodar jag??Ha det bra/frida

[annawahlgren]

Du har lärt henne (i handling) att hon är hjälplös utan dig - vilket hon ju är - och att det är farligt för henne att stå utan ditt fysiska beskydd - vilket det ju inte är. Så det du kan göra för att "underlätta för ditt barn" är inte att se tiden an och lägga ansvaret på henne själv för den egna, glada tryggheten i sig själv utan att i handling - inte ord! - hjälpa henne till den.

Det gör du genom att glatt försvinna utom synhåll, glatt komma tillbaka igen, glatt försvinna igen, många, många gånger varje dag, och under allt längre perioder (börja med några sekunder, utöka till alltfler minuter). Hon söker sig inte till pappa så länge du gör henne orolig för livhanken. Förlåt att jag säger det men det är den bistra sanningen

Hon ska också tas i bruk och berömmas varje dag i minst två 20-minuterpass och avtackas storstilat. Hon ska komma ut varje dag och få röra sig fritt, och hon ska ha det goda skrattet-till-go'nattet - gärna med pappa ensam medan du helt radikalt pyser