Hur ska det vara då?

[Tina-Stina]

Hej!
Har laddat med massa läsning om förlossningsskedet...och i en del av böckerna står det att man ska vara uppe och stå och gå under hela förlossningen, och en del att man ska ta det lugnt och vila mycket...Ja, hur ska det vara? Om man tränat Lamaze, när ska man vara passiv och vila? Efter att man är hälften öppen? Får inte ihop det riktigt...
Tacksam för svar!
Mvh Tina-Stina

[Gäst]

Hej!

Så här fick jag för mig att det var: under latensfasen ska man vila mycket. När du går hemma och väntar på att åka in. Sedan kommer den aktiva fasen, och då hinner du jobba alldeles så det räcker - står det i mina böcker. Men vad vet jag, har ju aldrig upplevt en värk...

Refererar till boken "Att föda", skriven av en barnmorska, som jag nu inte kan namnet på... återkommer!

[J och Å]

Gudrun Abascal.

[Gäst]

Så var det ja... Tack J och Å! 8)

[Renee]

För oss som föredrar att vara passiva och spara på krafterna kan jag berätta att Gudrun Schyman som totalt avslappnad och glad föder sitt första barn med profylaxtekniken med Signe Jansson som barnmorska, inte är uppe och rör sig särskilt mycket. Åtminstone vad man ser på filmen. Inte ens under utdrivningsskedet - där halvligger hon.

Själv låg jag ner i ett varmt, skönt bad under större delen av öppningsskedet, från 4-10 cm och rörde mig inte nämnvärt alltså. För mig och denna bebis gick det fantastiskt bra

[Therese]

Jag har svårt att tro att det finns en modell som passar alla. Man måste nog lära känna sej själv i en förlossningssituation för att veta vad som fungerar och inte. All träning innan är ju jättebra, och så länge man behåller lugnet och hänger med kroppen så får man svaren på vägen.
När vi fick vårt första barn hade jag enbart hört om hur bra det var att vara aktiv hela tiden, det skulle gå fortare då. Jag kan säga att jag vankade av o an i sjukhuskorridoren i 2dygn!!! innan de fick tillsätta värkstimulerande dropp. Sen fortsatte vi att traska ett halvt dygn till.
När vi fick barn nr 2 så började jag i samma takt hemma, med att vara väldigt aktiv alltså. Men på vägen tröttnade på att värkarna var så enormt orgelbundna, så jag gick surmulet och la mej o somnade. Vaknade 30min senare med ordentliga o regelbundna värkar.
Likaså har ryggbedövning skyndat på det hela (annars tenderar det att dra ut på tiden) då min kropp jobbar bäst när den får vara i viloläge o ifred från hjärnan. Förlossningen tog bara 2dygn!!! och slutade med ett akut snitt eftersom flickan inte kom ned fast det var 10 öppet. Det visade sej senare att hon låg fel och det hade inte spelat nån roll hur länge vi hade väntat.
Hur som helst en alldeles underbar förlossning o ett förarbete som jag är väldigt nöjd med.

Lycka till!

[anna]

Hej!

Ja, min sista förlossning - profylaxförlossningen - gick undan.
Jag var inte uppe och gick, jag försökte fokusera på att slappna av så mycket som möjligt.
Förutom när jag var så dum ](*,) i början...Nu blir det personligt :
Jag tog ett lavemang när jag kom in. Fick för mig att ALLT måste bara ut,(som om inte barnmorskan skulle varit van att se det mesta ) och satt på toan JÄTTELÄNGE, och det ska jag tala om, det var INTE lätt att försöka slappna av när man satt på en toastol. Dum, dum...

På kursen pratade dom om att gå omkring och gunga. Jag tyckte inte jag hann med det, hann inte ens bada, tyvärr!! DET är bra annars, både gunga, och bada!

kram anna

[Tina-Stina]

Hej alla!
Och tack!
Ja, man kan ju bli förvirrad för mindre..Tur att ni alla finns att rådfråga!
Som jag känner nu, skulle jag nog vilja ta det lugnt i början och senare försöka resa mig till stående för att få lite fart på det.
Men vem vet! Sist fanns det inte en chans att jag orkade upp på knä ens.
Ja, vi får se hur det blir!
Kram på er alla!

[SusanD]

Vi hade inte gått någon kurs alls då Emil skulle födas med ett planerat kejsarsnitt då jag har en cysta i huvudet som gör att jag får en förskräcklig huvudvärk så fort jag tar i. Emil hade lite mer bråttom än så och värkarna satte igång en månad för tidigt när pappan var i Stockholm och jobbade. Från första värken, som var ganska rejäl, tog det en timme så var det tre minuter mellan värkarna. Syrran körde in mig till förlossningen, fick dropp som stoppade värkarna, Pappan tog sig ner från huvudstaden och anlände tidigt på morgonen. Vi var då helt inställda på att snittas under fm men ack vad vi bedrog oss! In kommer en äldre, mycket duktig, läkare som undrade om jag inte ville försöka föda vaginalt. Mycket hjälp finns att få med smärtlindring, sugklocka och så var ju barnet inte så hiskeligt stort heller. Hm, först blev vi arga men jag hade ju hela tiden velat föda vaginalt så visst ville vi försöka. Neo- och operationsteamet stod dessutom redo om några komplikationer skulle tillstöta.
Värkarna kom igång igen dagen därpå vid lunch och kl. 19.59 föddes Emil. Jag använde mig av andningen, inte enligt någon bok utan gjorde som det kändes bra att göra. När jag var öppen åtta cm tog jag lite lustgas, blä, och sen fick jag en epidural och han "vila" i 45 min innan krystvärkarna satte igång. I 45 min krystade jag och sen var den lilla ute. En så otroligt härlig upplevelse. Jag skulle kunna föda hur många barn som helst!! Visst var det jobbigt men jag hade hela tiden kontroll över situationen och lämnade över kontrollen då och då till Pappan och våran underbara barnmorska som ledde oss igenom det hela med en fast-, vänlig- och trygg hand. Det kändes verkligen som ett team-work.
Jag tycker det är helt ok att läsa på innan förlossningen men ibland glömmer man att lita på sig själv, känna efter vad som känns rätt för en själv och ta stöd av de som är med.

Hälsn Susan