Barn under tre år är för små för dagis.

Forum för nygamla barntillsynstankar, konstruktiva förslagsalternativ och samarbete under personligt ansvar.
Skriv svar
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Barn under tre år är för små för dagis.

Inlägg av annawahlgren »

:D I tråden "Mammig 2-åring, vad gör jag?" på Barnafostran har jag gett en del synpunkter som jag skulle vilja förmedla här också. Kanske värda en eftertanke :!: Eller ännu hellre en tanke före... :mrgreen:

Läs också gärna den långa, välformulerade frågan! Barnet, som just fyllt två, är på dagis 8-15 fem dagar i veckan.

Mitt svar i utdrag följer här:

* * * * *

:arrow: '"Ingenting har hänt i familjen", säger du.

För din tvååring har allting hänt i familjen. Hon förpassades ut ur den.

Jag vet att jag inte borde skriva och försöka svara på din fråga - "vad gör jag?" - eftersom jag står där jag står i dagisfrågan. Barn under tre år är helt enkelt för små för dagis, hur mycket förskola det än kallas. Dagis med eller utan förträffliga pedagoger - oftast utan - betjänar inte de mycket små barnen. Dagis betjänar arbetsmarknaden.

Inga ettåringar och inga tvååringar (och långt ifrån alla nyblivna treåringar) klarar av att med bibehållen jämvikt ryckas bort från hem och familj för att tillbringa medparten av sin vakna tid någon annanstans - någonstans dit de inte hör, där de inte bor, där de är oskyddade och utlämnade.

Det finns en studie ingen forskare vågar göra, eftersom den vore alldeles för politiskt inkorrekt och inte skulle ge några anslag: Hur många gånger om dagisdagen vänder sig en liten ettåring eller tvååring om och söker med blicken efter sitt beskydd här i världen, förtvivlat eller uppgivet, skrikande eller stumt, men alltid förgäves :?: Mamma är inte där. Pappa är inte där. Ingen ur barnets tillhörighetskrets är där.

Och den tillhörigheten var inte rotad än. Den behöver tre år på sig för det, minst - precis som språket tar dryga tre år på sig för att bli barnets flytande, förtrogna modersmål. Och det kan inte forceras.

En dagisvistelse är inget hål i tiden. Livet tog inte paus för barnet, bara för att man själv tog paus från barnet. Man hämtar inte ut samma barn som man lämnade in på förvaringen. Och ingenting vet man om vad som hände under tiden, under alla dessa långa timmar. Kontakten var bruten. Inget så litet barn kan berätta. Inget så litet barn kan heller förstå.

För en själv är det kanske både skönt, praktiskt och nödvändigt, som man tycker - för jobbet - att kontakten bryts, men för det mycket lilla barnet, som tänker och känner konkret, inte abstrakt, och som inte ens förstår att den värld existerar som inte syns eller finns för stunden, är den brutna kontakten som en livlina som slets av.

Så varför skriver jag det här, fastän jag vet att jag inte borde, inte som svar på din fråga i alla fall? Därför att jag misstänker att ingen annan heller kan ge dig det svar du skulle behöva - till hjälp för DIG:

"Jobbigt att se henne så oerhört ledsen."

Ingen kan nämligen ge dig den knapp att trycka på som du skulle behöva: en som gjorde henne större, äldre och "vuxnare" än hon är, mottaglig för samhällspolitiska resonemang, till exempel. Ingen och ingenting kan göra henne ens tre år gammal över natten i stället för två. Ingen och ingenting kan heller få henne att tala flytande svenska till i morgon bitti.

Jag skriver ändå - för att jag blir så ledsen :cry: Tankarna på den lilla lämnar mig inte. "Mamma." - "Mamma sitta." - "Mamma bära." Vad betyder det :?: "Jag tror vi är ganska inlyssnande mot henne, analyserar osv." skriver du. Men LYSSNA då, vill jag ropa!

Låt henne få komma hem igen.

Folk lånar pengar till allt möjligt här i landet, bilar och hus och hem och nya kök. Men inte till att rädda de tre första åren åt ett litet barn man satt till världen. Inte till att låta världen vara liten innan den blir (för) stor. Inte till att i lugn och ro följa BARNETS väg ut och bort mot vidare vyer med hemmet och familjen som grundmurad bas av tillhörighet, trygghet och hemhörighet. Inte till att låta det lilla barnet möta världen beskyddat. Beledsagat.

Fick en fyraåring själv bestämma (och DET finns det undersökningar på) ska utflykter hemifrån absolut företas, gärna dagligen, och på egen hand utan medföljande mamma eller pappa. De ska vara i ca tre timmar, varken mer eller mindre. Sedan vill man gå hem igen! Det är fyraåringen, det. Tre timmar på bortaplan. Själv. Inte mer.

Ingen ettåring, och ingen tvååring heller, har någonsin funnits, i någon tid eller någon kultur, och kommer aldrig att finnas så länge människan förblir människa, som frivilligt vinkar hej då till hus och hem och föräldrar för att tillbringa sina dagar någon annanstans.

Varför ska de tvingas till det?

Är verkligen grupptrycket så stort bland svenska föräldrar - redan i Finland är det helt annorlunda - att man anser sig nödgad slå dövörat till för såväl sitt lilla barns sorg och förvirring som för sina egna föräldrainstinkter? Låter man sig så beredvilligt styras av vad "alla andra" gör, tycker och säger, att man plötsligt inte kan tänka själv, än mindre känna själv, när det kommer till det viktigaste och käraste man har i livet? Som man har fått som en gåva och ett lån? Varför ska just det prioriteras bort? De allra första, mest värdefulla åren? Varför ska allt annat gå före?

OM det skulle bli så att du och din man bestämmer er för att återge henne vardagskontakten med er och slippa förvisas från det hem ni har gjort - var i färd med att göra - till hennes trygghets plats på jorden, kan jag trösta dig med att små barns läkkött är gott! Det skulle inte dröja länge förrän hon glömt - åtminstone här och nu - hur ni lät henne förlora fotfästet, skyddslös.'
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "I stället för dagis - tankar och idéer"