Ja, instämmer till fullo!knyttet skrev:Wow va bra sagt Miniz!!
Ja, men precis, säger jag med. Ibland har det slagit mig hur mycket mindre konflikter vi har här hemma när barnen har kompisar på besök och jag har kommit fram till att den stora skillnaden är att JAG behåller lugnet, coûte que coûte ("kosta vad det kosta vill", säger man nog på svenska kom jag precis på ). Och det gör underverk.miniz skrev:Ja, men precis! Det Anna säger om att tala med barnen som kollegor, det kan làta lite konstigt, men till kollegor talar man vänligt, sakligt och lugnt. Om en kollega spiller ut kaffet du just tänkt dricka, suckar du ju inte högt och ber honom torka upp. Du säger iställey oj, vad tokigt det kan bli. Ville du ocksà ha kaffe, vi fixar nytt. Typ.
Jag brukar ocksà tänka pà mina barn som andras barn.
Hur pratar jag med andras barn?
Om de inte vill städa efter sig, berättar jag sakligt och lugnt hur det gàr till här hos oss.
Jag kommer inte ihåg i vilken gammal tråd det stod, men någonstans här på forumet står det om det magiska i att behandla sin fjortonåring som en utbytesstudent. Det tyckte jag lät lite intressant (och konstigt) när jag läste det för några år sedan, men jag tror att jag precis kommit en bra bit på vägen mot förståelsen.
Så skönt att få ventilera sånt här med folk som fattar. När jag försöker prata med kompisar häromkring får jag oftast till svar saker i stil med "men var inte så hård mot dig själv, trotsungar/sexåringar/barn ÄR jobbiga, det är helt normaaaalt att du blir arg och det är bara braaaa att du sätter ner foten Ordentligt". Vilket ju inte är helt och hållet osant alla dagar, men verkligen långt ifrån det förhållningssätt jag strävar efter.knyttet skrev:Nu tycker jag att jag börjar fa lite koll igen och vipps sa lâttar trycket hos barnen ocksa, precis som hos dig Sarisparis. Tur att vi har barnen som far oss att tvinga oss in i bättre faser i livet hela tiden.
tack båda två