3 åring som leker bebis..

[Clara Cecilia]

Hej alla fina!

Min Lilla L, en spänstig tempramentsfull dam på strax tre år har lagt ett nytt trix till sin repertoar. "Bebisen". Som inte kan gå, inte kan prata - utom dadda gagga - inte kan äta själv (den här damen greppade sin egen sked innan hon ens satt rakt i barnstolen) som måste bäras överallt (15 kilo ) Bebisen behöver också hålla sin mamma i handen hela tiden och har inget tålamod alls med att dela eller vara allmänt trevlig mot sin storebror. (Och det är hon i sitt mer mogna jag - en underbart generös syster )

Eftersom hon är en humorist av rang så spelar hon rollen som "Bebis" på ett väldigt roligt sätt - dvs förr eller senare skrattar hela familjen åt henne för det är så urbota tramsigt MEN i ärlighetens namn så är det hela rejält tröttsamt. I längden.

Hon är ofta Bebis när vi kommer till förskolan (som är toppen, generös och där hon går 4 dagar vecka med korta dagar) men väl på plats i dagens aktiviteter så både pratar och beter hon sig normalt. Så det är väldigt knutet till familjen.

Känner någon annan igen detta beteende? Nån som har några råd? Sovs gör det som tusan, äts tillräckligt bra, sysslor saknas inte och ute är vi så mycket det bara går här i mörkret. Det jag ser som förändrats på sistone (förutom att hon kan så mycket nu och har utvecklat större förmåga att kommunicera sina stormiga känslor) är att det börjat några nya små barn på avdelningen. För små - så klart - men väl mottagna av dom andra barnen som hjälper dom och visar dom tillrätta. Har hon bara en fling av inspiration av dom små? Är det 3 års trams?

Oavsett vad - hur bemöter jag detta? Hållningen nu är vänligt ointresserad (helt genuina känslor ) förutom då hon är så mycket Bebis att vi börjar skratta.



Clara

[TorsMamma]

Nu vet jag inte hur mycket hjälp jag är men vi hade länge (typ 3 år) en kille som mest var katt. Kröp på alla fyra och jamade HÖGT! Vi hörde inte vad katten ville när han jamade eller pratade kattbebis språk. Mera lite ignorans av det hela och sen lite allvar som sa att nu måste katten hämta Tor så vi kan höra vad han vill. typ. Men länge med kompisar så var han katt när alla lekte mamma pappa barn. Idag kan han ändra sig lite men lätt 2-3 år höll han på.

Inget hopp?

[chokladkaninen]

Hej!

Jag har en 4-åring som ofta pratar bebisspråk. Det verkar vara mest när han gärna vill prata och få uppmärksamhet men inte egentligen har något särskilt att säga. Jag tänker mig att vi har tre olika varianter av bemötande som vi varierar mellan efter tillfälle:
Tramsa med - svara på bebisspråk etc
Vänligt påpeka att vi inte förstår vad han säger och be honom säga på vanligt vis istället, samt lyssna intresserat (= se och godkänna hans behov av uppmärksamhet på ett allvarligare vis)
Också bli en en Bebis och behöva bli buren, tandborstad etc. Det är ju ett sätt att få slut på bebisandet i en "akut" situation, t ex om man behöver komma iväg nånstans eller så.

Sedan kanske man vill ha en bebisdocka i julklapp om det nu är så att man har ett starkt bebisintresse? Våra barn har en docka som de är rätt ointresserade av, men de leker ofta mamma/pappa/barn med sina nallar i rollen som barn!

[Clara Cecilia]

Hej!

Tack kära ni!

Torsmamma - 2-3 år!!
Det är alltså bara att beväpna sig med ett djupgående tålamod.

Choko - tack!
Tramsar med gör jag och det uppskattas mycket, så till den milda grad att det blir svårt att sluta för hon tycker det är så kul.

Jag har ansträngt mig extra dom senaste dagarna (ni vet - man formulerar här på forumet och så plötsligt klarnar det i skallen ) att se vad hon pysslar med och lyssna Klart - så hon känner att hon får tid att visa/berätta för mig. Hon verkar uppskatta det, så klart, och pratade faktiskt rent hela morgonen. Tja tills det var dags för overallen då...

Men trixet att själv bli Bebis har jag inte testat - dom älskar när jag förvandlar mig så det kan bli en succé. Tack!

Bebisen Har en bebisdocka men kommer också få nya bebiskläder till sin bebis och en bebissäng och bebistäcke som mormor pysslat ihop. Det är nästan så det hade varit lättare att få en bebis till

Jag återkommer med rapport!



Clara

[Alma]

Sätt på dig blöja, Clara Cecilia, eller låt dottern göra det!

Vi har också haft stor bebis här i perioder, och vi håller den kanalen öppen - man får vara lite bebis också. T ex även här han inte är i bebisperioder men så trött att man ser att det vore bergsbestigning att dra av sig overallen, så erbjuder vi "bebisservice". Man får vara bebis ibland, och det känns rätt bra att markera att viss "service" är just det, bebishantering.

Har också märkt att kontakt med små barn gör att bebiseriet ökar. Som ett rollspel kanske. Här uppskattas rollspel mycket också när vi vuxna spelar små och behövande.

Riktiga regredieringar är svårare än när det handlar om att testa och spela hur det är att bli liten igen. Då ÄR det en bebis man har, oavsett kroppen storlek!

[Clara Cecilia]

Hej och tack för fina kloka svar!

Ja - vad blev åtgärden?
Jo
lite mer omsorg i att låta henne få ta tid att förklara saker och använda orden.

totalt vänligt ointresse när Bebisen dök upp och ville ha napp etc. Ett vänligt "jasså är du bebis nu" och så fick hon släpa med sig nappar/dockor/hundar/filtar etc vart vi än skulle. (För vi har ju regeln att vill man ta med något så får man bära det själv )

när Bebisen blev riktigt Bebisjobbig så lades den ner i sin säng och bäddades ömt ner "för bebisar som gnäller är trötta eller hungriga så nu får bebisen vila". När Bebisen sen plötsligt blev stor igen fick den laga mat och titta på SVT Play. (Lätt val )

hon har också fått följa med upp på storebrors avdelning där dom stora barnen går (3-5 år). Jag har avstyrt det tidigare eftersom hon tycker det är så kul där så vi aldrig kommer hem utan en massa bråk och skrik. Nu får hon följa med upp "eftersom du snart är en riktigt stor tjej" och leka en stund medans jag hämtar storebror.

(Dessa coola småsyskon - uppvuxna i en helt annan familj än första barnet även om det bara är 20 månader emellan. Hon står där stadig mellan 4 tuffa, men snälla, killar i 4-5 årsåldern som leker polis, hon tar för sig i leken och när någon står ivägen föser hon dom vänligt men bestämt åt sidan och fortsätter. En underbar syn!)

Om det beror på det vi gjort eller att perioden är över vet jag inte men Bebisen har lugnat sig, nappen är oviktig igen (vilket den alltid varit hos henne) och hon formulerar fantastiska tankar med fler nivåer än tidigare. Ibland är det ju så att man måste gå lite bakåt eftersom man ska framåt.



Clara

[Clara Cecilia]

Hej alla,
nu behöver jag bolla!

Lilla coola L, precis 3 år i dagarna, har fått lite trassel på förskolan. Hennes och brorsans bästa kompisar har flyttat utomlands - långt bort. Dom flyttade precis före jul, sen hade vi långt jullov, sen influensan och väl tillbaka i vardagen i mitten av januari på förskolan så känns hon - vilsen.

Många säger ju att så små barn inte knyter starka vänskapsband men dom har inte sett dessa små tjejer leka! Dom lärde känna varandra i 4 månaders ålder, började på samma avdelning vid 2års ålder och har hängt, bråkat, försvarat varandra och lekt sen dess. Äkta bästa kompisar med häftigt temprament båda två.

Nu är L vilsen på gården när vi kommer. Hon har svårt att ta sig för något - även om andra fina kompisar är där som hon leker så det dånar med väl inomhus. Jag noterade att det blev svårare och svårare att gå hemifrån på morgonen, hon startade omöjliga konflikter och allt blev sorgligt. När jag väl har lämnat på förskolan har hon suttit i famnen på någon av pedagogerna men för varje dag blivit mer ledsen.

Jag har en deal med båda mina barn att jag inte går förrens dom känner sig lugna och trygga. Storebror hade en liknande period och vid varje långt lov har jag i praktiken skolat in honom igen några dagar fram tills nu. Jag har därför senaste veckan stannat med L, funnits behjälplig men inte aktivt lekt och varit "rolig" . Hon har tinat upp en smula men jag känner starkt att hon behöver hjälp att komma igång!

(Förskolan och deras pedagoger är strålande med stor förståelse, värme och engagemang. Jag tror dock att både dom och jag står lite handfallna inför denna nya sida av henne. Och kompisen kan vi ju inte flyga hem även om vi verkligen skulle vilja)

Dom startar alltid dagen utomhus - minst en timme ute. L är bara vilsen på gården, så snart det är dags att gå in så kramas vi och hon vinkar och sticker in och leker. Det är alltså själva situationen på gården som förändrats.

Det jag hitills kommit på är att pedagogerna kan ha med en hög Pixiböcker ut och ha lässtund, en mjuk uppvärmning när hon kommer. Sandlådan är annars en favorit men den är full med isfrusen snö just nu och inte direkt grävvänlig.

Vad har ni för ideér och tankar? Vad kan jag göra för att hjälpa henne - förutom att sitta kvar tills hon känner sig lugn och trygg?

Clara

[Alma]

Hej Clara Cecilia!
Ser att du skrev detta för ett par veckor sedan - hur går det nu?

Jag ser detsamma på sonens förskola, 3-6-åringar. Alla barn har något eller ett par barn som för dem är mycket viktiga. När de är sjuka eller slutar blir det stor förändring. Min son skulle uppleva förskolan helt annorlunda utan sin bästis.

Jag har haft lång inskolning för sonen, och en del av detta har varit att hjälpa honom att bredda sina vänskaper och inte vara helt beroende bara av en.

Förutom att jag varit med på dagis och därför kunnat påverka en och annan leksammansättning, så har det mest verkningsfulla ändå varit att initiera saker utanför dagissistuationen. Vi har gjort något med ett eller ett par av barnen efter dagis.

Något att prova för att hjälpa din tjej att finna en ny förtrogen?

[Clara Cecilia]

Hej Alma,
tack för svar !

Jo tack det artar sig! Jag stannade under en vecka kvar tills hon var igång eller gick in - då hon bara vinkar lite snabbt, hinner inte mer, och springer in.

Sen tog jag med en eller två nya böcker varje dag - noga utvalda tillsammans - och så fick hon sätta sig med favoritfröken Emma för att läsa - utomhus. ( I samråd med personalen) Och strax blev detta en rutin som en hel hög barn hängde på .

Förra veckan valde hon istället att strunta i böckerna och hänga på storebror som bygger med olika träsaker i den mer vilda delen av gården. (Lastpallar, gamla stolar, brädor, koner och annat som förskolepersonalen och jag släpat dit) Storebror fick instruktion att ta hand om syster lite extra "se till att hon får vara med" - svar "här får alla vara med" . Och så var det löst!

Jag har gjort samma sak som du gjorde, lång inskolning och har avsatt extra tid efter långa ledigheter. När storebror haft liknande perioder ("om man inte har rosa strumpor så får man inte vara med", vilket ledde till ett stort genusarbete från pedagogerna) så kontrade jag med att se till att bjuda hem kompisar för rolig lek. Det är attraktivt med en mamma som alltid hämtar kl 15.00....

Lilla L´s kompisar i samma ålder är lite för få - hon går fortfarande på småbarnsavdelningen trots att hon nu fyllt tre. Hon har två kompisar till i nästan samma ålder med resten av gruppen som är från 1,5 upp till 2,5 år. Jag har tyckt att det var bra att hon fick vara störst nånstans och kunna mycket. Men i veckan fick hon följa med upp på läsvila hos dom stora barnen och hon var genomlycklig efteråt.

Så - det verkar lösa sig och jag tror att hon ska flytta upp så fort det går för att finna några andra nya vänner.



Clara

[Alma]

Gott jobbat!!

Bra tips, att ta med böcker som man väljer ut tillsammans.

Ska jag testa jag med.