Tack!

Forum för nygamla barntillsynstankar, konstruktiva förslagsalternativ och samarbete under personligt ansvar.
Skriv svar
BeeLee
Inlägg: 2
Blev medlem: mån 10 sep 2012, 19:47

Tack!

Inlägg av BeeLee »

Genom att läsa andra föräldrars tankar kring förskolestarten har jag kunnat hitta mod och följa min integritet samt övertygelse.

Våran dotter var inte glad vid lämning, hon skrek och lugnade sig så snart man lämnat förskolan. Men på kvällarna satt hon och talade om för oss, lugnt och tydligt att hon vill inte bli lämnad, hon älskar oss och hon vill inte gå. Hon sa även att hon alltid hade det roligt på förskolan, men att ha roligt på förskolan är en sak, att behöva ha ångest över lämningen när man är snart 3 år gammal är en annan.

I helgen tog vi henne och kusinerna samt mormor och gick till förskolan för att leka i den miljön, vänja henne. Redan vid grinden märkte vi att hon inte alls ville utan skulle upp i famnen och hade oro i kroppen. Under helgen hade vi läst här på forumet om andra föräldrar i liknande situation och verkligen vridit och vänt på det hela, och vi hittade jättefina råd så vi sa det att på måndag, idag så testar vi, vi peppar och går dit och ser hur det går. Vi kom inte så långt, hon ville inte gå hemifrån, hon ville inte ens sätta på sig kläderna och sa att hon vill inte gå till förskolan.

Vi har verkligen haft glada förhoppningar om förskolstarten och känt oss trygga med förskolan, vi var nyfikna och såg fram emot det här, men när förhoppningarna går över i magklump och ens barn bönar och ber om att få slippa bli lämnad på förskolan så upplever man en sorg. Många människor menar på att ett barn som är så stort som snart 3 år gammal behöver förskola för att utvecklas normalt och man får rådet att kämpa på, att så är det för alla, de gråter och så får man höra den ena hjärteskärande historien efter den andra. Vi håller inte med.

"It is easy to get out of balance in your life, especially if you try to live according to other people's standards. If you're comparing yourself to others, you'll have little energy left to do what is truly yours to do."

Idag ringde vi fröken och berättade att vi avvaktar med förskolan tills vidare. Hon förstod oss och sa att hon hoppades att när dottern är redo att vi kommer tillbaka dit. Det var fint gjort av henne och gav oss bra stöd.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag är tacksam över att ha hittat hit och över att ha funnit stöd i att läsa om andra föräldrar som tvekar om förskola och undrar om barnen verkligen är mogna. Kanske någon annan kan hitta ett stöd i mitt inlägg, vem vet! Mitt barn var inte redo att bli lämnad ännu, jag hoppas att hon blir det i sinom tid och är glad över att ha möjlighet till att pussla ihop med min make så att hon får vara hemma en eller två terminer till.
Krisse
Inlägg: 507
Blev medlem: fre 07 sep 2007, 11:51
Ort: Södermanland

Re: Tack!

Inlägg av Krisse »

Vilken tur att din dotter har dig som mamma :heart: :heart:

Var stolt över ditt beslut!

Kram
Emmy 080212
Rasmus 091223
Irmasmamma
Inlägg: 1253
Blev medlem: sön 04 dec 2011, 10:13
Ort: Tyresö

Re: Tack!

Inlägg av Irmasmamma »

Jag instämmer med Krisse, verkligen ett beslut att vara stolt över!
Och vad härligt att ni hittat stöd för det här på forumet, för jag vet att det kan vara svårare att få förståelse för såna här tankar bland väldigt många ute i samhället......TYVÄRR :(

Fortsätt att stå på er, ni är de som känner ert barn bäst! :D =D>

:heart:
Irma :heart: 111108, SM från 3 veckor.
Olof :heart: 131008, SM från början.
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Tack!

Inlägg av Alma »

Underbar läsning BeeLee!!!

Vilken flash-back jag fick också.

Vi började förskola när sonen just fyllt 4. Positivt och nyfiket inställda allihop, fick dessutom det dagis vi valde. Men för varje vecka som gick sjönk sonens tillit, och vår följde med nedåt... Vi hade oro i kroppen allihop på väg dit, och sprang lättade därifrån när dagen var över.

Att lämna honom när han inte hade tillit till någon av fröknarna eller till stället kändes omöjligt, så det gjorde vi aldrig.

Vi diskuterade, provade det ena och det andra för att han skulle kunna skapa sätt att bli trygg. Sonen var villig att hitta strategier både för det ena och andra, men var mycket tydlig: Lämnad ville han inte bli.

Efter en tid med ständig magklump slutade vi och återgick till egen verksamhet med andra barn som inte heller gick på dagis. Vilken lättnad det var...

Nu efter 1,5 år när han är dryga fem har vi startat på ett annat ställe. Helt annat läge! NU är han mogen och har eget driv i att utmana sig socialt i lite större grupp i något som liknar skolsammanhang. Och nu har han lättare att själv ta initiativ i att berätta för fröknar vad han vill och behöver, och han är intresserad av andra barn på ett nytt sätt.

Men lämna honom innan han vill och har en fröken som han känner tillit till och som känner honom, det gör vi inte. Det får ta den tid det tar.

Min uppfattning är att små barn under 4 eller så inte har behov av storgruppstillvaro med lärare. Barn behöver komma i olika sociala sammanhang, och det finns tusentals som är givande.

När sonen var just fyllda 4 och gick på dagis upplevde jag att han lärde sig mycket mer socialt på vägen hem efteråt. Vi åt lunch på samma ställe, och där lärde sonen känna ägarinnan och kocken. Han fick duka fram till andra gäster, se hur maten lagades och vara med om ur en kalkon bereds... Väl hemma hade grannbarnen slutat sina dagis, då lekte han ibland med dem utomhus och träffade deras syskon och föräldrar, som också hade en naturlig anknytning till oss och vår familj. De dagar då han träffar far- och morföräldrar lär han sig mängder, som dessutom får betydelse för fortsatta relationer med släkten resten av hans liv ("det gjorde jag med morfar").

Jag tänker också att vid 4 eller 5 år eller så behöver barn testa sina egna vingar med andra människor utan föräldrar, och att i egen takt få flygstyrka i dem. Det är i många sammanhang man kan kan prova sina egna vingar, dagis är bara en möjlig miljö att göra det på. Ibland upplever jag att flygstödet från ledarfåglarna just på dagis är lite skralt och att relationerna därför inte alls blir så givande som i andra sammanhang.

Men om det finns ett dagis som man gillar och som kan ha funktionen att barnet i egen takt får utforska tillvaron på egen hand, så tror jag det kan vara ett bra ställe att besöka innan skolan. Inte den enda möjligheten, men en av dem. För vår del hoppas vi också att några eller många av barnen kommer att följa med till samma skola som sonen ska gå i senare. Och jag ser det som lika stor träning för oss som föräldrar att möta "samhället" som för sonen.

Men lekis heter det i vår familj, och vi kommer fortfarande leva på ekonomisk sparlåga så att dagarna blir korta där och vi får tid till varandra.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
BeeLee
Inlägg: 2
Blev medlem: mån 10 sep 2012, 19:47

Re: Tack!

Inlägg av BeeLee »

Vad fina medmänniskor ni är med era pepp och tankar som delas av här. :heart: :heart:
Skriv svar

Återgå till "I stället för dagis - tankar och idéer"