piggelin - somna själv på dagen, och på kv&

[rebekka4]

Hej,
Har en underbar liten flicka på dryga 10 månader. Använde SHN när hon var 4 1/2 månader (efter ett misslyckat försök när hon var dryga två...) och fick henna att sova hela natten. Hon vill dock max sova 10 och helst 9 tim.

Hon har ALDRIG sovit mer än 10-12 timmar per dygn. Men hon är pigg och glad, utvecklas normalt och har bara varit sjuk en gång, och det var bara lite snuva utan feber. De andra jämnåriga barnen, som hela tiden sovit mycket mer än henne, är sjuka stup i kvarten, tycker jag.

Har accepterat att hon nog bara är väldigt pigg. Alla kan väl inte ha samma sömnbehov?!? Det har vuxna ju inte heller....

Just nu har jag två problem:
Hon har väldigt svårt för att bara lägga sig och somna. När de andras spädbarn blev lagda och bara somnade, eller när de somnade i famnen på deras föräldrar, så har min dotter nästan alltid ammats/"vällingats" i sömn på dagen.
På kvällen är det inte nödvendigt (sen några månader tillbaks). Men på dagen är det fortfarande så. Om jag bara lägger in henne i sängen vid den tid hon brukar sova sätter hon sig och leker eller blir ledsen och gråter. Och detta oavsett om hon har varit jättetrött eller verkat pigg.

I dag har vi lagt in henne efter lunch (då brukar hon sova). Hon var trött och hade lagt huvudet på bordet under måltiden. Blev lite piggare efter vällingen, men var absolut trött. Knappt två timmar tog det innan hon somnade... Vi ramsade, solfjädrade, pratade från andra rummet osv. I början var hon glad och satt och lekte i ca 45 minuter. Sen grät hon och pappa gick in för att lägga ner henne. Men hon hade bajsat så hon kom upp och fick torr blöja. (Han tröstade henne innan han tog upp henne). Efter det tog det alltså ca en timma innan hon somnade! Och så sov hon 45 minuter (hennes favorit-pass, men väl ändå ovanligt kort efter den upptakten).

Normalt sover hon igen ca. 16.30. Hon somade inte när jag ammade henne, så vi la igen in henne vaken. Först klagade hon och smågrät (ramsa och prat från oss). Efter tio minuter var hon nöjd och glad, men istället för att sova lekte hon. När hon varit i sengen 45 minuter tog vi upp henne. Hon var nöjd och glad. Och klarvaken.

Om två månader börjar jag jobba... Och vi kan ju inte kräva av barnflickan (passning kommer vara hemma tillsammans med ett annat barn) att hon skall ge välling tills hon somnar. Vad skall vi göra?

Mitt andra problem är att hon inte vill somna ensam på kvällen. Det HAR hon kunnat. Från hon var ca 6 månader till hon var knappt 9 månader var det inga problem alls. Vi la in henne, så godnatt och gick ut ur rummet. Och så låg hon och "pratade"/lekte i 10-30 minuter. Väldigt sällan ramsade eller pratade vi med henne för att hon klagade/grät.

Men så plötsligt, när hon var dryga 8 mån blev hon helt förtvivlad bara vi la ner henne i sengen. Och hon grät redan när vi sa godnatt. Sen skrek hon som en galning tills hon blev röd i ansiktet. Tre kvällar var vi tuffa och använde våra verktyg. Men så kom jag på att alla utveklingsteorier innom psykologin pratar om en separationsångest som uppstår just i den åldern. Anna Freud f ex skriver att man under inga omständigheter får lämna barn i denna åler som skriker hysteriskt. De känner sig som om de är ingenting. Och detta kan på sikt resultara i ångest, anknytningsproblem etc. Också när barnet blir vuxen. Andra utveklignsteorier säger samma sak.

Så vad gör man? Jag klarade inte av tanken om att ge henne men för livet... Så jag (eller pappa) har legat i dubbelsängen varje kväll i 1 1/2 månad tills hon somnar. Vi ligger en bra bit ifrån henne och med ryggen till. Om vi bara gör antydning till att gå ut ur rummet skriker hon. För det mesta somnar hon efter ca. 20 minuter. Ibland måste vi ramsa och mycket sällan använder vi solfjädern.

Men det känns absolut ohållbart. Om vi skall gå ut en kväll, så kan en barnvakt ju inte lägga henne, som läget är nu.

Och förresten, så vaknar hon jättetidigt. Senast klockan 6. Oftast kvart över fem eller halv sex. Så var det inte heller förut. Då vaknade hon prick klockan sex nästan varje morgon.

Det blev ett mycket långt brev, men jag tycker faktiskt att detta är en jättestor utmaning. Särskillt för att hon alltid har sovit så lite och har haft så svårt att somna av sig själv på dagarna.

Var skall jag börja, och hur? Och kan jag vara säker på att hon inte får men om jag inte är inne hos henne när hon skall sova? Hon skriker ju tills hon blir knallröd i ansigtet.

Sommarkram

Ulrika

[/LO]

Hej
Jag skulle säga att hon lider av kraftig sömnbrist hur glad och pigg hon än verkar.

Ju tröttare barn (och vuxna också för den delen) är desto svårare har de att komma till ro. Desto oroligare beter de sig när de ska somna och sova.

Det är synd att du inte körde kuren ordentligt när du ändå var igång då för ett halvår sedan. Men nu är det som det är och det är bara att utgå från dagen som den är nu.

Läs på ALLT om kuren. Igen och igen och igen. Här ska sovas 14 timmar på dygnet och hon ska vara lugn och trygg när ni lägger och glad och pigg när hon vaknar av att ni väcker henne när ni bestämt att det är morgon.

Så som sagt, läs på! Så att ni vet exakt vad ni gör och varför. Här finns tyvärr inga genvägar. Man genomför eller inte. Med den så otroligt viktiga attityden av självklarhet.

/LO

[rebekka4]

Hej igen,
Och tack för ditt svar LO. Både hoppas och befarar att du har rätt. Det skulle vara skönt om hon sov så många timmar per dygn. Men tråkigt att tänka på att hon skulle ha haft sömnbrist hela livet.

Men jag håller på att bli helt desperat. I dag försöker jag igen lägga henne för att hon skall sova middag. Och hon gråter och skriker helt hysteriskt. Vad gör man, när verktygen ikke tycks funka. Hon är ju olycklig. !!!!

Jag vet inte hur jag skall palla med detta. Och jag kan inte låta bli att tänka på utvecklingsteorierna.... skadar jag henne? Anna Wahlgren - har du en åsikt om detta? Alltså det som utvecklingsteorierna säger om att barn från ca. 8 månaders ålder kan känna sig som om de är ingenting och bara "finns till" i speglingen med (primärt) mamman.

Jag är helt desperat just nu - känns som ett fängelse att ha ett barn som kämpar mot sömnen så intensivt. Känns som om det bara är jag (och mina bröst eller min närvaro) som kan hjälpa henne och det gör det så fruktansvärt jobbigt.

Ulrika

[rebekka4]

...kan det verkligen vara meningen. För det är det hon håller på med just nu. det är 35 minuter sen jag la in henne. Hon tystnar varje gång jag kommer in och vill gärna ligga ner så länge hon känner min hand på ryggen. Men hon flyger upp och gråter så fort jag flyttar mig.

Vad gör man??????