5 år och nervös vid stora grupper

[Fanny_carlsson]

Jag har en tjej som tidigare alltid har gillat nya äventyr. Hon har inte haft några problem att lämnas till kompisar mm.
Vi har bytt dagmamman mot förskola för att hon inte fick någon stimulans hos dagmamman, de ritade inte, läste inte, spelade inte spel mm.
Hon fick testa förskolan två dagar i veckan under hösten. Hon ville vara där mer och vi beslutade att flytta henne helt nu efter jul.

Hon gnäller en del när hon skall lämnas (mår illa)och även vissa gånger på dagarna. Annars nöjd och glad. Hon är nervös och tycker att det är svårt att hitta nya kompisar. Hos dagmamman har de bara lekt med en vagn och några hundar var. Så jag tror även utbudet gör att hon har svårt att veta vad som händer nästa dag.

Har ni några tips på hur jag kan peppa henne, hjälpa henne.
Funderar på någon typ av lista för att veta vad hon skall göra. ????
Snälla några tips? Eller skall jag bara vänta några veckor ? Hon har varit där två veckor nu.

[TorsMamma]

Hej, Hur gammal 5 åring talar vi om?

Det kan ju vara 6-års krisen på G. Läs om den i förebyggande syfte i Barnaboken, så kommer du ha massa fina grejer.

Sen, pakta! berätta om en händelse från när du var liten (även hittepå är ok)

Sen efter det, rollspel! Gör lite rollspel hemma om hur man kan göra, typ fråga skall vi leka "tjuv och polis"? Eller skall vi leka kull? osv... rollspel om de olika situationerna.

prata om dem, hur kan man göra? osv. Oftast har de egna jättefina lösningar och då gör man rollspel av det.

Sen kommer ju så klart tiden att spela roll, men stärk henne i hennes starka sidor och peppa henne, hur gjorde man nu igen?

[miniz]

Hej fanny.

Här är en kanontràd!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17195

Kram.

[Fanny_carlsson]

Tack för era tips!
Hon gnäller hela morgonen när pappa lämnar henne. Tror att det kan ha låst sig för dem, tror att jag skall ta lämnandet några dagar nästa vecka.

Nöjd och glad på em. Vi pratar mycket om vad som de har gjort, ätit mm. Hon berättar gärna. Vi försöker förbereda henne, tittar varje kväll på gruppkortet på hennes nya kompisar, pratar om vad man kan göra mm.

Inte lessen eller gnäller att hon vill tillbaka till dagmamman. Hon säger att hon mår illa, vet inte vad hon skall leka med, känner ingen.

På fsk säjer fröknarna att det går bra.

Hoppas detta snart vänder. Tycker lite synd om henne. Detta visar jag inte utan vi pratar bara posetivt om förskolan.

[Ewa]

Hej!

Förutom vad man själv kan förbereda och peppa (som tipsas så bra om i tråden och i svaren) så kan man se på hur hon kan tas emot när hon kommer.

Jag känner igen min 4,5-åring när hon började ny förskola. Det tog lång tid för henne att känna sig helt trygg där. Hon kände sig lätt utanför och vilse där de flesta andra gick till sitt och sina. Alla barn förmår inte dyka in, utan behöver lite draghjälp. Så det kan man ju prata med fröknarna om - att de gärna får vara uppmärksamma där. Välkomna henne stort när hon kommer, ta emot henne och gå till någon aktivitet direkt så att hon varje morgon får draghjälp med att komma in och igång. Sätta sig och läsa, spela ett spel tillsammans och ta med några andra också...

Och att de har den kollen resten av dagen också. Se när hon drar sig undan eller står lite vilse och ta med henne i något göromål eller tussa ihop några ungar i något särskilt, just så att man bjuder med och öppnar upp både för henne och de andra att "kolla, vi kan OCKSÅ leka/jobba ihop". Det blir ju lätt små grupper och enheter som bildas, så det är viktigt att aktivt jobba med att låta olika konstellationer bildas genom att man får små uppdrag ihop eller genom grupplekar. Tänker att din tjej blir vilse, eller får ont i magen, vid aktivitetsbyten eller när hon inte har någon given roll och vet vart hon ska ta vägen eller vad som förväntas av henne. Det kommer ju ge sig med tiden när hon blir van och hitta sin roll där, men under tiden tycker jag hon är värd att få stöd och hjälp där.

/Ewa

[Fanny_carlsson]

Jag är mycket nöjd med personalen. De har koll på henne hela tiden och hjälper henne hitta sådant som hon vill göra. De försöker spela spel med några få barn mm. De tycker att det går bra !

Jag tror att det tuffast vid överlämnandet på morgonen. Vi har pratat och pratat om detta. Vi tittar på bilder på de andra barnen. Går igenom vad de kan göra och vad de får göra mm. "vilken tur du har som har hittat en så bra förskola" "Ja"

Tjatar jag för mycket? Skall jag vänta till hon börjar prata om det?
Jag vill att hon skall ha roligt för jag tror att det skulle hon kunna ha. Det är en lugn förskola med många bra barn.

[Fanny_carlsson]

Det gör ont i mitt hjärta när hon säjer
"jag vill att du skall vara med hela dagen på förskolan." Det är en massa gnäll innan hon åker dit. PUST!!!

Hon har alltid varit lätt att lämna och detta är så jobbigt. EWA Hur lång tid tog det innan det vänder.

Tror att det tyvärr har låst sig. Jag funderar på att ta lämnandet nästa vecka och be mormor hämta någon dag mm. För att få en nystart.. Vad tror ni ? Skall vi bara köra på och låssas som inget och bara prata om allt bra.

HJÄLP!! Detta gör ont i hela mig

[TorsMamma]

Alltså, detta kanske inte passar alla, men har passat oss...

jag kör "skratt till lämning" typ. Samma som skratt till gonatt. är sonen kinkig eller ledsen någon gång, så börjar jag kittla honom hysteriskt så han bara måste skratta. Sen vinkar vi i fönstret och då gör jag en massa lustiga ansikten. Allt för att "troll spricker i solsken".

Det absolut bästa att bli av med knutar på är att skratta, eller ha något trevligt att se fram emot.

[Fanny_carlsson]

Idag gick det bättre !!
Hoppas att det har vänt! Vet att det kommer komma fler bakslag, men det är lättare att ta dem efter några bra dagar.

[Fanny_carlsson]

Nu är det dåligt igen. HJÄLP!!!
Känns som det gnälls massor. Ont över allt, kattens fel, fel mat och mycket annat. Men det gnälls inte på förskolan utan bara hemma. Hon vill ha någon att leka med. Vill inte till förskolan, inte vara hemma själv. Det är inte mycket som passar fröken just nu. Vi känner inte igen henne! Hon som alltid har gillat nya äventyr. Grät när hon skulle sova hos mormor. Hon som alltid har gillat att sova bort hos andra...

När vi lämnar henne på förskolan kastar hon sig runt halsen, håller fast. Får bryta loss henne... Spelar ingen roll vem som lämnar, tar emot mm. Hon vill bara inte lämna oss. Gör ont i mig. TIPS!!!

hon har börjat leka med de andra barnen och de har roligt. Tror att hon trivs men att det är svårt att lämna oss. Hon skulle vilja att jag var med hos henne hela dagen.

[TorsMamma]

Säger bara, JAPP 6-åringen på intågande. 8)

Försök göra världen lite mindre ett tag, man måste liksom inte ta sig an den med samma mod som en 5 åring gjorde. Låt henne få vara liten ett tag. Utan att klema förståss.

Lite sånt där stöd som AW pratar om vid 8-mån ångesten. Läs gärna det igen och om 6 åringen i BB.

[Fanny_carlsson]

Hittade lite på nätet. Låter precis som vår tjej. Det blir att läsa på lite mer och låta henne få lite mer lugna dagar hemma.

Men hur skall vi lösa lämningen? Vet att dagmamman hade ett fönster som man fick springa till. Hon på insidan och jag på utsidan, kanske kan vara något. Skall se vad personalen tycker eller om de har några andra förslag.

[TorsMamma]

MIn son avslutar alltid med att vinka i fönstret och vi gör massa tokiga grimarser till varandra och slutar med och slängkyssar.

Man får liksom göra det som funkar. Läs i Barnaboken också, Anna beskriver just utvecklings stegen så jättebra där!

[Alma]

Det gör ont i mitt hjärta när hon säjer
"jag vill att du skall vara med hela dagen på förskolan." Det är en massa gnäll innan hon åker dit. PUST!!!

Hon har alltid varit lätt att lämna och detta är så jobbigt. EWA Hur lång tid tog det innan det vänder.

Tror att det tyvärr har låst sig. Jag funderar på att ta lämnandet nästa vecka och be mormor hämta någon dag mm. För att få en nystart.. Vad tror ni ? Skall vi bara köra på och låssas som inget och bara prata om allt bra.

HJÄLP!! Detta gör ont i hela mig

Jag tror du är på rätt spår, lystring är bra här. Du kan peppa och förbereda så bra som du gör, men det är ju uppenbarligen något inom henne som gör att hon har svårt som också måste lyssnas på.

Kolla vad som gör det lättast för henne. Om det är lättare när du lämnar, gör det. Tag tid att lyssna och få henne berätta och sätta ord på det hon känner och tänker - inte bara i akutsituationen på väg till förskolan utan också efteråt - kommer du ihåg imorse.... Om du kan, var med henne på förskolan en stund på morgonen, förbered med henne hur du ska vara med. Om du kan, gå dit lite senare så ni får en lugn, lyxig morgon ihop. Snacka med personalen och visa att du tar dotterns olust på allvar så att de också gör det och inte bara ser det som att 'med tiden skrattar alla barn'.

[Susanne*]

Hej du
Känner väl igen mig och oss i det. Det blir rörigt och tungt i hur man ska göra och bemöta, vilket jag tänker sannolikt sänder ännu fler blandade budskap till små raringar.

Kanske är det så att världen blev lite stor och osäker plötsligt. Tycker att de har sådana språng i perioder. Det har ju vi stora med när vi tex. flyttar eller börjar på nytt jobb. Även om vi vill det och egentligen är nöjda. Utveckling är osäkerhet men utan osäkerhet ingen utveckling. Så ert främsta jobb här är att lära henne hantera perioder av osäkerhet. En viktig kunskap för framtiden.

Så först tänker jag att man försäkrar sig om att allt är bra. Att förskolan är bra. Att det inte är något annat. Det är svårt att fråga och prata om för dem för hur ska de kunna sätta ord på sin osäkerhet när vi ofta har svårt för det själva? Men om ni väl vet att all faktiskt är som de ska så led henne genom denna period av osäkerhet. Bekräfta sakligt och konkret att det kan kännas som ex. fjärilar i magen när mycket är nytt. Och annars ändå. Se till att det alltid är någon som tar emot henne i hallen och "tar över henne". Det tycker jag har varit mycket viktigt för mina raringar i de perioderna. Försök håll din oro för dig själv och pakta för henne och var stabil själv (japp, lättare sagt än gjort). När ni blir oroliga så blir hon orolig.

Prata med henne om hur ni bäst gör när ni lämnar och att det är ok att vara ledsen då. Vart vill du vi vinkar? Hur vill du fröken tar emot etc. Inte beklagande eller oroligt utan bara sakligt "att så är det ibland". Berätta gärna någon period när du varit osäker och hur det blev sedan. Ge henne förtroende för att det går över för hon vet inte det av erfarenhet. Låt henne inte bestämma för mycket utan sätt upp i en lugn stund hur det ska vara och sedan genomför. Hon behöver ramar i otryggheten - att få vara liten inom utmaningen om du förstår hur jag menar.

När vår första fick en sådan period i 6-års åldern så kom det en dag som en blixt från en klar himmel. Hon grät helt hysteriskt och ville inte gå. Först trodde vi något hade hänt och var hemma med henne. Sedan förstod vi att vi skulle leda henne igenom och pratade med förskolan enligt ovan, var kanske med en stund på morgonen men efter ett tag blev det bara värre för hon väntade oroligt på att vi skulle gå, och sedan gjorde vi kortare dagar. Oroligt frågade jag mig vad som hade hänt och om gjort något? Dessutom stod vi inför flytt och lite annat. Hon kunder inte förklara vad det var som kändes fel utan att det var ett stort moln med gråt som bara kom. Hon kunde oroa sig för att vi skulle dö och hade långa resonemang om att någon kanske druckit för mycket vin eller svimmat så krockade med oss. etc. Vi försökte göra världen liten men ändå öppna den. Försäkra henne om att allt ok och inte prata realistiskt om att visst kan vi dö vilken dag som helst. Hon var inte där - tankarna var där men hon var inte där i mognad att kunna hantera det. Förstås. En konflikt mellan tankar, mognad och känsla. Lika plötsligt sedan gick det över och hon svarade "jag sa ju att det skulle det" som om inget hade hänt.

Sedan tänker jag också att det är inte alla som är glada när de lämnas och måste det vara så? Jag ser ingen koppling mellan de som trivs och är trygga på dagis eller i allmänhet, och de som är glada/ledsna när de lämnas. Fast för en vuxen känns det bättre...

Berätta gärna hur det går för er.

Varm kram
Susanne