Det är min!

[extradarkchocolate]

Jag har en liten känning av att min pojk på 2½ år har börjat sin förtrots. Han vet precis hur allt ska vara och han ska göra allt själv, och det är ju bra. Han är världsduktig, snäll och är sådär kramgo som en medmänniska ska vara.
Men, jag har ett "uppfostringsproblem", i brist på ett bättre ord. När han leker med andra barn, framförallt nya så är alla leksaker i s t o r a bestämda bokstäver Mitt. Det är mitt, gormar han och tittar på mig, sin kära mor. Som liksom ska ha ett bra svar. Är det mitt, eller hur ska jag bete mig? ser det ut som att han frågar. Och jag har inget bra svar. Jag brukar antingen säga något i stil med, ALLA barn får vara med/leka. Du får visa hur man gör. Berätta för XX hur man gör. Osv.
Han är också noga med att berätta för andra barn hur man ska bete sig. INTE kastaaaa! Måste städa! Bara titta! Och där är jag som öm moder bara tyst. Ingen aning om vad jag ska säga. Jag vill inte ta andra barns parti mot honom, men jag vill också att han ska "bete" sig. Är han för ung eller hur mycket kan jag kräva att ska kunna föra sig med andra?
Men det känns som han inte blir tillfredställd.
Hur ska jag bete mig, eller bemöta honom?


Ska jag vara tydlig med att, Nej det är inte din.
Ska jag låta det vara och mest le åt hela historien, dvs ska jag låta honom vara och visa vad han vet och kan?
Ska jag säga att de andra barnen får göra som dom vill?

Fortsätta som jag gör?
Hur mycket kan han förstå?
Och så vidare.

Alla tankar är välkomna, jag känner mig helvilsen i detta.

[extradarkchocolate]

Inte förtrots, jag rättar mig: Kung Över TIllvaron.

Men samma frågor återstår ändå.

[Clara Cecilia]

Hej igen

Jag känner igen mig, eller oss, ska jag väl säga.

Det är svårt i den här åldern tycker jag att leka inomhus överhuvudtaget om det inte är ett något mindre barn eller något äldre. Just 2.5 åringarna är lite upptagna av att dom kan och vet och allt är just mitt..

Jag brukar köra så här:
leker ni borta, sitt brevid och parera: nu vill "Johan" ha tåget, då kan ju du titta på (sök raskt igenom rummet med blicken) BILEN! Ge "Johan" tåget och introducera BILEN. Och fortsätt så tills ni går hem..

Kommer barn på besök så brukar jag förbereda V på att det kommer gäster och att barnen som kommer vill titta och leka med hans saker. Visa dom hur man gör med etc. i övrigt samma som ovan..

Bäst tycker jag det funkar att ses utomhus, i parken eller ännu hellre i en liten skog där inga saker finns att bevaka. Kasta sand, sten, löv, gå balans på nån gren, springa. Leka picnic, bondgård med stenar, ja det är bara att hitta på. Där är det också mycket enklare att avvakta och se om dom får igång något själva.

Efter trotsen tror jag att det kommer det där med att leka ihop och turas om.

Så - nej du kan inte kräva mognad och att han ska kunna föra sig av sig själv.
Men med lite hjälp och styrning så funkar det oftast men bäst utomhus.

Känns det som nån hjälp?

Många varma hälsningar
Clara

[miniz]

Hej.

Clara har som vanligt gett ett kanonsvar! Tack Clara!

Men jag màste bara tillägga hur viktigt det är att du gör som hon skrev.

I helgen var vi pà besök hos nàgra vänner med 2 barn i samma àlder som 2 av vàra.
Min pojke pà 2 àr 9 mànader älskar bilar och tàg.
Barnen där borta hade varsitt (!) tàgsett, finaste Thomastàgen i plàt.
Wow!
När min pojk fick se tàgen fick han stjärnor i ögonen. De var sà fina och man sàg hur det riktigt kliade i fingrarna för att han skulle fà provköra dem.
Han kan ligga i timmar och köra bilar, han älskar det verkligen.
Men den ena pojken körde med sina tàg alla 6. Den andra pojken ville inte làna bort dem, stängde in dem i làdan och ingen fick röra dem. Min pojk försökte leka med den andra som redan hade sina tàg ute, men icke och den andra tog bort tàgen och med hjälp av pappan (:shock: !) fick lagt upp tàgen högt högt upp sà ingen kunde nà dem. Stackars barn.

Jag vet inte vem jag tycker mest synd om, min pojk som inte fick provköra de skinande spännande nya Thomastàgen eller pojkarna som inte kunde (kan) dela med sig...
Det blev lite tryckt stämning där ett tag.
Föräldrarna vet att det är fel, men de vet inte hur man kan fixa problemet. Jag har försökt hjälpa dem förut, men de förstàr inte.
De ser inte lösningen, de ser bara min och din och man respekterar det ägaren vill.

Det är ett lysande exempel pà hur vi inte vill ha det!
Man delar och leker med det som finns. Om nàgon har det man vill ha kan man vänta lite eller hitta nàgot annat.

Kram.

[extradarkchocolate]

Perfekt! Tack snälla. Jag brukar säga att Alla får vara med och leka, Du får visa hur man gör, eller Först får du köra, sen får XX köra - som exempel. Men detta råd var helt klart väldigt bra. Nu är det inte ett så himskans stort problem, han är faktiskt väldigt bra på att dela med sig. Men i mammas öron låter det så illa när han bestämt hävdar att allt är MIN. Jag vill gärna ha tips på hur man gör, för att inte verka ha en bortskämd unge - i andras ögon - bara för att man inte tillrättavisar, nejar och fyar. Så detta är kanon!

[chokladkaninen]

Jag tror det var i den här tråden som nån fantastisk förälder tipsade om att lära barnen säga Varsågod, din tur! Det har gått hem så sjukt bra hos mina barn, och är enkelt att påminna om. http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=22862

[Clara Cecilia]

O så bra Chokladkaninen! Jag tänkte på den men mindes inte var den fanns,
den tråden är underbar, massor av tips!

Miniz,
vi har varit i precis samma situation, vissa vänner träffar vi bara utomhus nuförtiden .

Jag har enormt svårt att klara av just den typen av situation och ibland kör jag helt enkelt över mina värdar och fördelar "godsakerna"
Inte helt smidigt socialt kanske... men hellre det än att se blicken slockna på en liten person, mitt barn eller någon annans.

I början missionerade jag och berättade glatt - prova det här istället! med varierande framgång och lite sura miner här och där .

Numer tror jag på att bara göra som vi alltid gör och dom som blir inspirerade tar kanske efter?

Kram Clara

[extradarkchocolate]

Igår låg minstingen i barnrummet och stora pojken satt bredvid. Jag gav minsting ett tåg och min stora pojk ville naturligtvis ha tåget på stört. Då praktiserade jag tipset om att han kunde leka med något annat sålänge, så bytte jag sen. Han skrattade så jag antar att han tyckte om det. För det är ju så man ska bete sig, och det känns antagligen bättre -även för en 2½ åring - att dela med sig.

[extradarkchocolate]

Jag tror det var i den här tråden som nån fantastisk förälder tipsade om att lära barnen säga Varsågod, din tur! Det har gått hem så sjukt bra hos mina barn, och är enkelt att påminna om. http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=22862

Blir alltid lika fascinerad av vilken skattkista detta forum är! :thumbsup:
Tack.

[miniz]

Miniz,
vi har varit i precis samma situation, vissa vänner träffar vi bara utomhus nuförtiden .

Jag har enormt svårt att klara av just den typen av situation och ibland kör jag helt enkelt över mina värdar och fördelar "godsakerna"
Inte helt smidigt socialt kanske... men hellre det än att se blicken slockna på en liten person, mitt barn eller någon annans.

I början missionerade jag och berättade glatt - prova det här istället! med varierande framgång och lite sura miner här och där .

Numer tror jag på att bara göra som vi alltid gör och dom som blir inspirerade tar kanske efter?

Ja visst är det trist att de inte ser hva de gör med sina barn. Stackars smà.

Nu är vi mycket i parken medan lillen sover morgonluren. Vi bor i en liten by sà vi är nàgra stycken där med vàra barn. (iofs jag med mina barn, de med sina dagsbarn) Vi har med bilar, de har med bilar och alla leker med allt. Det är sà himla bra.

Idag fick jag vara vakt 70 cm fràn barnen för min älsklingsplutt hade en trotsdag i dag, han ville rycka bilar fràn alla och sitta där de andra satt... Men med lite guidning i form av blickar, avledning och "goda ràd" gick det bra. Jag hoppas ju att de andra vuxna ser hur fantastiskt bra jag gör och tar efter. Barnaboken pà franska! NU! Tack.

Vi fàr fortsätta att göra som vi gör och man kan ju spe pà med lite idèer här och var.

Kram.

[annawahlgren]

Härlig läsning \:D/ Ni år ju så sanslöst kloka och förståndiga, allihop

Låt mig bara påminna lite fint om att folk som inte avancerat till trotsåldern än, och genomgått den med allt vad den (underbart nog) leder till, bl a just hänsyn till andra och förståelse för att världen består av fler än man själv, om man säger - de är fortfarande upptagna med att möblera världen. Att lära känna världen. Att annektera världen. (Sin arma plats i den.) De är sysselsatta med att finna sin plats på jorden, det som också kan kallas hemhörighet - tillhörighet Den processen tar tre år, ungefär som språket gör det.

Så att förvänta sig av en 2,5-åring att han eller hon ska kunna dela med sig av Saker (tillhörighetsvärlden) är ungefär som att kräva att ungen ska dela med sig av sin mor. "Du måste dela med dig av mamma, förstår du väl! Här, du får låna en annan mamma i stället! Det blir väl bra?"

Sådana djur finns inte i så små älsklingars sinnevärld Och det tycker jag inte de behöver heller

(Och nu pratar jag inte känslomässig mamma, om man säger. Jag menar mamma som den första och därmed viktigaste "bekantskapen" med denna barnets absolut nya värld, som möter efter födelsen. Mamma som en person att annektera, att känna igen, att knyta överlevnaden till.)

Världen måste få vara liten innan den kan bli stor. Och bra mycket större blir den efter genomgången trotsålder.

Så man kan säga, på detta gapande om MIN: "Ja, älskling, den är DIN. Så vad ska X få då, tycker du "

Det tar sin lilla tankemöda, men så småningom kommer lilla älsklingen upp med ett förslag. En gammal smörgås, en kasserad leksak, en meningslös kloss... Vackert så, skulle jag säga För det är ju tanken som räknas, den som räcker utanför en själv. Och den har små barn, med lite uppmuntran à la fantasi

[Clara Cecilia]

Hej,
ja det behöver man påminnas om! Tack.

Det är ju också stor skillnad på att träffa familjer som arbetar i samma anda.
Igår kväll lyckades min 2,5 åring och 9 månaders leka med tvillingarna 21 månader övervakade av klok storebror på 10 år! (Och några mammor och pappor som höll koll med stora öron precis brevid )

Tillsammans gjorde dom ett enormt Legobygge och förutom en liten konflikt om rummets enda stol, som raskt avhjälptes med pallar till alla, så höll dom på i nästan en timme i högljutt och glatt samspråk.

Så utvilade med mat i magen och i rätt sällskap är allt möjligt

Kram Clara

[annawahlgren]

Så utvilade med mat i magen och i rätt sällskap är allt möjligt

Det är jag den första att skriva under på :thumbsup:

O:) O:)

[extradarkchocolate]

Så man kan säga, på detta gapande om MIN: "Ja, älskling, den är DIN. Så vad ska X få då, tycker du "

Jaaa! Tack, huvudet på spiken. Precis så känns det att jag vill göra.