Varför ska man inte säga "INTE" till barn??

[konradbus]

Att man inte ska säga "INTE" till barn är ngt de allra flesta vet eller hört talas om. Jag ska skriva ett projektarbete och jag letar information om detta, men hittar inget. Är det ngn som vet var informationen finns att hitta eller är det helt kört för mig?

[Ewa]

Hej!

"Tänk inte på en röd isbjörn"... Ja, vad tänker du på när du läser den meningen? "Tänk på en vit isbjörn". Och vad tänkte du på nu? Så enkelt är det ju. Fokus på hur det SKA göras och vara i världen istället för på hur det inte ska så hamnar ju också tankarna och handlingarna där.

Här kommer lite trådar i ämnet. Hoppas att det ska vara till nytta i projektarbetet.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13057
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18769
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=9433
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=1633
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18950

[Mamma S]

grymt bra svar!!!! så enkelt har jag aldrig hört det sägas... tack!!

[Ewa]

:thumbsup:

[konradbus]

Tack snälla för att ni svarade så fort. Vet ni om det finns litteratur om detta fenomen. Återigen TACK

[Ewa]

Ingen aning, men jag skickar frågan vidare så får vi se om någon kan svara.

[annawahlgren]

Välkommen är du

Är det ngn som vet var informationen finns att hitta eller är det helt kört för mig?

Kört Det kan jag väl aldrig tro Tvärtom. Vilket behjärtansvärt projekt =D>

Kanske kan följande inspirera dig en smula

* * * * *

(Ur Barnaboken, 2008, "Fem och sex månader"):

*Fem månader betecknar, precis som två månader, en gräns.
Barnets personlighet slår ut i full blom, och i enlighet med min teori om det omvända eller upprepade havandeskapet drar jag en parallell med de första fosterrörelsernas tid, då det väntade barnet i ett slag blir till en realitet för kvinnan, en liten figur man sätter namn på, kanhända: Smulan, Lillskräpet, Bebben eller vad det kan vara. Den anonymt växande magen innehåller ett barn, får ett eget liv.

Det födda femmånadersbarnet får ett motsvarande eget liv: den lilla människan profilerar sig.

Låt oss se vad som hänt. Efter födelsechocken följde ett traumatiskt skede, då barnet levde under ett slags förlängt livmoderskydd.
Du sa: ”Detta är jag; min famn är din livmoder, mina bröst är din överlevnad.”
Från och med den egentliga födelsen vände sig den lilla utåt i en tydlig strävan till social delaktighet. Barnet ansträngde sig hårt under sista delen av första månaden och under andra att komma överens med sina egna kroppsfunktioner och att uppnå en elementär förtrogenhet med omvärlden.

Du sa: ”Detta är världen, där du ska leva; och jag är hos dig.”

Under de två månader som följde ”satte sig” allt det nya och blev någorlunda vant. Nu sökte barnet sin plats i ett sammanhang och deltog, tillsynes passivt, i den gällande sociala gemenskapen.

Du sa: ”Så här gör man, när man lever i den här världen, och du är hos mig.”

Nu, när barnet närmar sig halvåret, och framöver, säger du: ”Hur gör du, när du lever i den här världen? Jag är hos dig.”

I samband med tre-fyramånadersbarnet gjorde vi en jämförelse, som vi nu kan dra lite längre.

Du eller jag eller (lilla femmånadersbarnet) Vällingsson börjar ett nytt, kvalificerat jobb.

Första tiden går åt till att bekanta sig med allt det nya. Vällingsson hittar ju inte ens på jobbet, och inte vet han vad arbetskamraterna heter. Han har inte ens kläm på vad det är han ska göra, riktigt. Första tiden är ansträngande och mycket iakttagande krävs.

Till sist går Vällingsson emellertid rätt i korridorerna och sköter vad han ska. Han drar ut lådor utan att behöva leta; han vet vad som ligger var. Saker börjar gå på rutin. Han får namn om sig att vara rätt duktig. Han sköter sina uppgifter. Vanan har kommit in i bilden.

Här befinner sig femmånadersbarnet.

Nu börjar det emellertid hända något. Vällingsson, som tycker att han vet vad han behöver veta, får lust att förkovra sig. Han börjar lära sig mer om företaget. Han synar saker och ting i lite större sammanhang. Han går en kurs, och en till, och en till. Nu vill han förändra, förnya och förbättra.

Vällingsson börjar entusiasmera folk och bli djärv. Varför skulle man inte kunna göra så? Om man gjorde si, skulle företaget bli mer lönande! Han blir en riktig idéspruta. Han ifrågasätter gamla invanda rutiner och har nyskapande förslag. Vällingsson brinner av glöd. Han är inte rädd för att förändra. Tvärtom. Han går utanför det kända.

Här befinner sig halvårsbarnet (med kolleger fram i krypåldern och vidare).

Hur reagerar nu de andra?

Vällingsson har hittills inte gjort så mycket väsen av sig. Han har skött sitt. Många visste inte ens vad han hette. Nu stiger han plötsligt fram som en människa med idéer och hugskott, en som vill någonting och strävar någonstans, en som tror på någonting och är beredd att satsa. En sådan människa märks. Säga vad man vill, men någon anonym medlem av den grå massan är inte Vällingsson. Längre.

På samma sätt stiger halvårsbarnet fram ur ”anonymiteten”, profilerad och speciell.

Somliga på jobbet vill ta ner Vällingsson. Han hotar positioner. En del tycker till och med att han verkar farlig. ”Borde man inte försöka få stopp på den där”, säger några av arbetskamraterna surt till varandra.
Vällingsson vill förnyelse, och förnyelse betyder förändring; förändring hotar bekvämligheten. Man vet vad man har, och så vidare. Å andra sidan är de flesta på jobbet medvetna om att företaget kanske kommer att gå omkull förr eller senare just av brist på nytänkande. Det finns alldeles för många livaktiga konkurrenter.

Så när Vällingsson vill samla sina kolleger till möten och diskussioner kring diverse entusiastiska förslag är det många som är positiva och säger: ”Toppen, absolut!” Sedan ställer de inte upp i alla fall. Andra kommer och lyssnar ett tag och tittar sedan på klockan och måste hem: ”En annan gång, hördudu, vi får se!”

Tappar Vällingsson modet?

Det gör han inte. Han har alldeles för mycket energi för det. Han kräver inte att andra ska fixa allting åt honom. Han har själv hittat på alltihop. Han säger inte: ”Jag har en idé”, och väntar på att andra ska utföra den. Han är fullt beredd att gå hela vägen ut och vet inga gränser för sin förmåga. Det enda han begär, i stort sett, är att inte bli hindrad.

Samma fromma önskan har halvårsbarnet, krypbarnet, ettåringen och artonmånadersbarnet.

Har Vällingsson en klok chef eller företagsledare?

Vi får hoppas det.

En OKLOK företagsledare trycker till Vällingsson med tillämpning av Jantelagen och säger TRO INTE ATT DU ÄR NÅGOT, håll dig på din kant, var glad så länge du får jobba här, det blir nog inte länge!

En KLOK chef däremot låter Vällingsson hållas och tar noga del av vad han har att föreslå. Han inser sin egen begränsning. Han månar om sitt företag. En klok chef vet att det ständigt behövs nytt blod, om ett företag ska gå bra, han själv trivas med jobbet och alla andra med, som har med företaget att skaffa.

Här följer först ett PM för okloka företagsledare/föräldrar till halvårsbarn (och äldre). Följer man reglerna noga, kan man emotse en riktigt förfärlig tid:

1. Man inbillar sig att man är oumbärlig för barnet.
2. Man låter aldrig barnet vara i fred.
3. Man håller inga rutiner, tider eller vanor.
4. Man bedriver ingen egen verksamhet, som kunde ge barnet socialisation.
5. Man hindrar barnet oupphörligt med ”aja baja”, ”fy” och ”NEJ!”

Vill man däremot ha ett blomstrande företag, gör man så här:

1. Man betraktar sig själv som ett redskap och en guide.
2. Man stör inte barnets arbete utan möjliggör det.
3. Man håller regelbundna rutiner, tider och vanor.
4. Man bedriver egen, nödvändig verksamhet, där man tar barnet i bruk.
5. Man hindrar ALDRIG barnet - om inte livsfara hotar.*

O:)

[konradbus]

Tack snälla för hjälpen. Ska genast införskaffa ett exemplar utav "Barnaboken" och insupa så mycket information jag bara kan. Sedan hem och öva på mina egna knattar. Tack för snabb hjälp och ett mycket trevligt forum. Kramar på er!!

[annawahlgren]

:thumbsup: