Behöver hjälp med frågeställningar

[Viktorsmamma]

Hej kära ni,

Min lilla kille ska börja på förskola i september, då 16 månader gammal. Detta skär i mitt hjärta och jag funderar på detta dag och natt för tillfället. Just nu är maken hemma med honom och det fungerar jättebra.

Jag ska gå ner i arbetstid sept-dec för att därefter vara mammaledig med nästa lilla skatt. Då ska vi för att behålla vår plats ha 15 h/v och det känns mer lagom.

Har sett någonstans här på forumet att någon har satt ihop en lista med frågor som är bra att ställa till förskolan. Kan någon hjälpa mig med en länk?

[cillus]

Listan känner jag tyvärr inte igen men du kan alltid fråga:
vad de gör rent konkret om de ser ett barn som bits eller slåss.
Uppmärksamma vad de säger och gör.
Det svaret kan säga rätt mycket om deras handlingsätt...

[SusanD]

Men varför i all världen ska han börja på dagis när han är en sån pytteliten man? Finns det ingen möjlighet att lösa det hela så att han får vara kvar hemma där han hör hemma så att säga. Det dröjer ju inte länge förrän familjen er utökas och då är ju det allra bästa om han får vara med sin flock och ta hand om sitt syskon. Att gå på dagis 15 tim i veckan när han fått en nykomling i familjen är onödigt för att inte säga helt förkastligt.

Dagis är inget de små har behov av förrän trotsen är över, när de närmar sig 3,5 - 4 år. Och inte ens då behöver de faktiskt gå på dagis för det finna ju andra alternativ för att vara i en barngrupp utan föräldrar.

Så snälla, snälla tänkt om för sonens skull.

Kram Susan

[Viktorsmamma]

Ja Susanne, det är PRECIS så jag känner! Älsklingen är pytteliten och jag vill inget annat än att ha honom hemma. Ju mer jag tänker på det desto starkare känner jag det. Vi har allt han behöver hemma. Ett hus att utforska och en stor trädgård med sandlåda, trädgårdsland, stockar och stenar... och många bönder med kor på gårdar i närheten.

Vi har gått på öppen förskola en del (JAG har tyckt att det varit roligt att träffa andra föräldrar) och då ser man ju tydligt att han inte leker med andra barn utan vid sidan av dem. Han vill gärna undersöka nya saker och visa dem för någon av oss.

Runt omkring oss har vi bara människor som tar förskola för givet. Det bara ÄR så. Man s.k.a jobba. Men jag sitter här på jobbet (maken är pappaledig sedan februari) med svår hemlängtan och växlar mellan att förneka att hösten kommer och vrida mina händer i förtvivlan. Det känns inte rätt. ÄVEN om "alla andra" (de positiva) säger att det säkert blir såååå roligt för Viktor och att vi kommer att se en sån utveckling hos honom som man inte trodde var möjlig osv. Andra (de negativa) tycker att jag är en hönsmamma och stimmar upp mig i onödan

Nu vet ju inte jag hur de lever med sina barn hemma hos sig - men utvecklingen går fantastiskt fort på hemmaplan med tycker jag. Oroar mig alltså inte för inlärningskurvan på något sätt. Jag oroar mig för Tryggheten.
Att han ska vara sedd och älskad och fylla en plats. Inte förvaras någonstans. Och inte börja skolan redan heller för den delen.

Ni hör ju att jag innerst inne har bestämt mig. Återstår en praktisk lösning.

[SusanD]

Åh så skönt. Först trodde jag att du hade blivit tok-sur på min väldigt tydliga och raka svar, men det är ju så jag tycker.

Men ni kommer hitta en lösning så ni kan få vara hemma allihopa, det är verkligen en gåva som man ska vara rädd om.

Barnen utvecklas en en alldeles lagom takt hemmavid och de har verkligen inget endaste behov av att gå på dagis i den åldern.

Kram Susan

[Viktorsmamma]

Jag har ingen anledning att bli tok-sur, TVÄRTOM , jag behövde höra att det finns de som tycker att dagis är fel. Och det fick jag med besked
Ville jag höra att dagis är rätt så skulle nog detta vara fel forum

Så tack ska du ha, snälla Susan

Jag har tagit upp med maken att jag tänker att den bästa lösningen för alla i familjen vore om jag gick ner på halvtid, att han hittar ett nytt jobb som inte innebär så mycket pendling, att svärmor träffar Viktor en halv dag i veckan och att vi byter barntid med antingen grannen eller någon kompis en dag.

- Sen får man knäppa sina händer och hoppas att man har makterna med sig .

[Ewa]

Underbar läsning och en lättnadens suck över det kloka beslutet och smarta lösningen - som ni garanterat inte kommer att ångra :thumbsup:

[TinasDag]

Härligt att läsa!
Jag kämpade med samma ångest som du och lyckades förhala inskolningen tack vare lillasysters ankomst. Men hjälp vad omgivningen gillar att tycka och tänka Vi som inte gick på dagis som små borde enligt deras uppfattning vara helt socialt handikappade eftersom vi inte fick äta i pedagogisk grupp, inte träna "samspel" med 15-20 andra 1,5-3 åringar under ledning av några stressade vuxna etc...
Ville bara passa på att tipsa om listan med kontakter som finns här på andra som är hemma och kan tänkas hjälpa till Själv bor jag ju liiiite långt bort, annars hade jag gärna hjälpt till!
Kram, Tina

[CiL]

Härligt att läsa för mig med! Jag som just återigen beslutat mig med min snart 3,5-åring fick ångesten att släppa samma sekund som vi beslutade att ha egna familjelösningar med honom (minst) 1,5 år till.

Berätta gärna hur det går!

[Viktorsmamma]

Ja, nu har jag pratat med svärmor också och kan ni tro, men hon sa att hon själv aldrig gillat tanken på dagis och att hon GÄRNA skulle hjälpa till när hon har möjlighet.

Nu känner jag mig stark! Ska berätta om graviditeten på jobbet nästa vecka och därefter ta upp att jag vill arbeta mindre (på jobbet) under hösten.