En mamma skrev i ett mail till mig:"Vart tog den stora fascinationen över det lilla barnet vägen
"
*Utöver att föräldraskapets vardag är så mycket mer fascinerande än jag trott så ger föräldrarollen verkligen också en inblick i det samhälle man lever i. Jag har förvånats över hur enormt starka normerna är, hur många som går in i dem oreflekterat och hur få promille det är som inte följer dem. Jag har nu som förälder följt många mammor och pappor i deras fantastiska kärlek till sina spädbarn. Men sedan har de så ruskans bråttom. De ger så kort tid till den där enorma förälskelsen och livskärleken som ens barn väcker, den som kräver tid och stillhet.
Där jag och maken bor rycker mångas sociala föräldraliv igång med elva dagar gamla bebisar på innecentret där de träffar en annan mamma med en lika liten. Alla bebisar besöker sedan minst en affär om dagen utöver fiket och mataffären. Redan vid två månader inköps första barnmatsburken, för att vara beredd på fyramånadersdagen, men helst lite tidigare eftersom barnet måste läras av att amma i god tid innan jobb och dagis startar. På tremånadersdagen startar de regelbundna besöken på olika öppna förskolor. När barnet är fyra månader har föräldrarna besökt ett antal dagis och mamman har börjat planera med arbetsplatsen för jobbstart. Vid fem-sex månader har barnet fullt schema med mammagrupper, babysim, babyrytmik, babygym och allsköns andra kurser, öppen förskola olika dagar på flera ställen… Vid sju månader svettas föräldrarna av nervositet för att inte få plats på något dagis fyra månader senare, och pappan tar över ledigheten månaderna innan dagis ska starta. Och på ettårsdagen har barnet tränats i så många gruppaktiviteter med folk som kommit och gått, varit i så många miljöer där man träffar folk man inte får relationer till, och fått i sig så många matburkar att man kan vara säker på att det överlever då Det Stora Riktiga Livspusslet inträder. Dvs då hela vardagen präglas av att familjen ska skingras till dagis och jobb. Och med kvällarna som fylls av jäktet att få till middagen, och sedan ska ju barnprogrammen på TV slås på i rätt tid innan nattningen börjar.
Vart tog den stora fascinationen över det lilla barnet vägen?
Och ja, ändå klarar de det. Att vara kärleksfulla föräldrar för det mesta. Men hu vad barnen skriker! Och vilken stress.
Trots att den minoritet som inte följer mönstren verkligen är liten och på intet sätt hotar Den Breda Vägens Föräldraskap, så blir folk ofta provocerade av den. Vi promilleföräldrar, som lever familjeliv med barnen i första hand. Inte går regelbundet på en massa verksamheter som andra vuxna ordnat för barn, och vi som inte har ens vår treåring på dagis. Vi som tror att relationen med mormor och andra som vi har relationer till är viktigare än institutionerna med pedagogiska inriktningar av olika slag. Vi som inte tycker att det är jobbigt att koka ihop en småbarnsrätt på spisen, och som dessutom tycker det är kul att göra vardagssaker tillsammans med barnen. Vi som pusslar för att dra ned på utgifter och för att minska konsumtionen, för att kunna ha mycket tid. Men som inte gärna pusslar med tider för att kunna ha samma, eller större, konsumtion som innan barnet kom. Vi som vill ha kvantitetstid – mycket tid tillsammans – med våra barn… Vi tystnar i de stora grupperna. Säger man att det är helskoj att vara med sin tvååring i vardagen är man antingen oförskämt stenrik och lever i en annan värld (fast inkomsten ofta är klart mindre än för dem där båda jobbar mer eller mindre fullt) eller skadlig för barnet som inte låter det utvecklas med proffspedagoger och jämnåriga ”kompisar”. Och man är en som hindrar barnet att gå den enda vägen för att bli en Social Varelse som Alla Andra. Men jag klagar inte, det är inte mig och andra liknande promilleföräldrar det är synd om. Det är bara så sorgligt att det i storstadsmiljöer nästan anses som fint att uppleva småbarnsperioden som ett jobbigt livspussel, och att missa hela njutningen. Och jag tycker det är underligt med alla dessa barn som växer upp med så många ickerelationer och avbrutna relationer!Jag har jobbat två dagar och maken tre dagar i veckan (och ibland blir det några nätter) från starten. Vår son kom till oss som sexmånadersbebis, och han går inte på dagis. Nu är han just fyllda tre. Det var inte säkert att det skulle fungera ekonomiskt, men vi var beredda att flytta till ett billigare boende om det inte skulle gå ihop utan dagis de första åren. Jag vill inte kalla det för att vi ”är hemma med barn” även om vi naturligtvis är i hemmet med honom också. Mer att vi varit tillsammans och delat vardagen, och att vi träffat dem som betyder mycket för oss. Och att vi ägnat mycket tid åt att bara vara – med den intensitet som ett barn har...
Ofta har jag tänkt att vi inte skulle ha tid att ha vår son på dagis... När ska man då hinna träffa och skapa riktig kontakt med mormor, morfar och farmor, farfar, syskon på min sida och deras respektive och syskon med respektive på min mans sida, vår sons kusiner, mina kusiner och deras barn, mina och makens bästa vänner och deras barn, våra gudbarn, samt en stor hoper andra mycket viktiga personer… Skulle vi träffa dem enbart på helgerna skulle det innebära ett par enstaka träffar per år eller så med var och en av dem! Och inga lediga helgdagar för oss själva. Och aldrig en hel härlig vardag ensam med sitt barn om det inte är sjukt?! Sedan i somras har vi startat en liten grupp med några andra föräldrar som inte jobbar heltid. Vi har en koja i skogen som vi bygger på med en lägereld, en odlingslott och en 4H-gård där vi ses och gör det som behövs och som faller in. Det är bara jag, min man och min son som är svenskar (sonen har visserligen möjlighet att ha sitt utländska medborgarskap senare i livet men han är ju svensk). Men det har funnits många svenskar som tycker det vi gör är en bra idé. Det är litet, informellt och obyråkratiskt och tack och lov utanför alla kommunala system. Kanske är det därför svenskarna inte riktigt tar det på allvar – vi är inga proffs med en lokal full av leksaker och kommunala bestämmelser. Vi har två veckodagar som grund och ringer varandra och ändrar om det behövs. Ofta har det blivit tre träffdagar i veckan, vi gillar varandra och har börjat lära känna varandras vänner, köpa ekologisk mat ihop från ett gemensamt ställe som gör det billigare, vi delar skidor, kläder och prylar, börjar tänka på semestrar ihop och andra samarbeten. Och vi spanar ibland in dagis tillsammans och har hittat en skola som vi tänker oss för våra barn med samskjutsning av oss vuxna mm. Kompisar i samma ålder, det är något som jag inte fattar att så många tycker att deras ett- och tvååringar behöver. Kontakt ja, det är kul lite då och då, men vänner? Inte ens nu när vår son är tre år tycker jag att jämnåriga är alls lika viktiga som mormor, min bästa väninna, en favoritfarbror, kusinerna, vuxna som jobbar med något och man får vara med, mm. Men i alla fall, relationerna och kanske framför allt samspelet som sonen har med de andra barnen i gruppen blir allt intressantare och de små rutinerna med sång, dans, eld, inledning och avslutning och annat som vi har likaså. Dessutom tycker han och de andra att det är oändligt spännande att komma hem till varandra och att besöka de andra föräldrarnas jobb, så det gör vi nu ibland. Intressant tycker jag också det är att få se andras föräldraskap lite mer på djupet, det ger inspiration och idéer. Ju närmre vi vuxna kommer varandra och varandras barn, desto mer syskonlika har våra barns relationer blivit.Med adoptionen i bagaget kan jag inte låta bli att jämföra. Alla föräldrar som får sina barn via adoption gör allt de kan för att få veta så mycket som möjligt om barnens biologiska ursprung, men också för att få veta, se, lära känna så många som möjligt som tagit hand om barnet. Man tar sig de mest krångliga vägar och utsätter sig för nästan vad som helst för att få veta, intervjua, förstå, fota, få känna sig in i hur barnet haft det. Man tänjer gränser och tar risker för att få minsta lilla information.
Och så kommer man till Sverige. Föräldrarna är inte helt säkra på vilka det är som nu jobbar på deras barns dagis. Tiden de spenderat med personalen för att känna in vilka dessa vuxna är som tar hand om barnet är ofta mycket kort. Det är konstigt!
En annan tanke som slagit mig: Alla barn som fått vara barn i barnhems- eller fosterhemsmiljö med en eller få vuxna som barnet kunnat knyta nära an till, är och anses som lyckligt lottade jämfört med dem som varit i stora grupper med få vuxna närvarande, eller som flyttat och bytt personal flera gånger. Och så kommer man till Sverige. Efter tre-fyra år på dagis har personalen ofta bytts ut helt, ibland flera gånger. Det anses som mindre allvarligt än om personalen är utbildade pedagoger eller inte. Och man ser sällan att föräldrarna satsar på att hjälpa barnen att knyta an till någon särskild i personalen. Precis som på kinesiska barnhem till för ca tio år sedan, då europeiska protester till slut ändrade på saken. Där roterade man personal för att man trodde det var skadligt för barn att knyta an till en vuxen innan man hittat en permanent lösning för barnet – ända till sexårsåldern. Samma ålder som svenska skolbarn har när de äntligen får och förväntas knyta an till Fröken eller Magistern…
Men jag tror på läkekraften. Också barn på kinesiska barnhem utan anknytning klarar att läka när de får det de behöver. Och så är det säkert för svenska dagisbarn också.Men underligt är det, svenska samhället.*
O:) 
