Camilla Läckberg: Mina tankar om Barnaboken

Här hamnar favoriter från samtliga forum till erinran, inspiration, nyskapande
Låst
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Camilla Läckberg: Mina tankar om Barnaboken

Inlägg av annawahlgren »

Camilla Läckberg skriver i sin blogg den 25 november 2009:
*
"MINA TANKAR OM BARNABOKEN

När jag var som djupast nere i min förlossningsdepression med mitt första barn såg jag inget ljus i tunneln. Men den största anledningen till mörkret var att det inte gick att få min son att sova på ett vettigt sätt. Dagtid vägrade han sova någon annanstans än på mig. Alternativt i en vagn - förutsatt att jag halvsprang på guppigt underlag - typ gräsmatta - med vagnen. Och somnade han då, vaknade han oftast redan efter någon halvtimme. Dagen hackades upp av smålurar här och där, och en grinig bebis. Nätterna gick bättre, han sov hyfsat långa pass - OM man väl fick honom att sova vilket i vårt fall innebar att han ammades till sömns, sedan fick jag sitta blickstilla med honom på mig i cirka en timme så han sov hårt, sedan fick hans pappa ytterst försiktigt lyfta över honom i vagnen - och sedan var det bara att hålla andan och hoppas att han sov vidare, annars var det bara att börja om från början igen...

Och inte bara vi har haft det här mönstret - människor omkring mig har hållit på med de märkligaste saker för att få sina barn att somna - sätta sig och köra runt i bilen, bära, bära, bära, dansa runt med barnet i famnet etc etc...

Och någonstans började jag känna när jag satt där hela dagarna medan han sov på mig (för lade jag honom ner vaknade han efter bara en kort stund) - att det kan ju inte vara meningen att det skall vara så här? Naturen kan ju inte ha avsett det så här? Hur gjorde man förr? När man inte kunde sitta i en fåtölj hela dagarna framför Oprah med bebisen sovande på sig? När man hade tio barn till att ta hand om, jord som skulle brukas, kor som skulle mjölkas, hem som skulle städas, mat som skulle lagas - hur gjorde man då? Och ständigt får man ju höra från äldre generationer att de förbryllat säger; "Jag kan inte minnas att det var sånt problem med att bebisar inte sov när mina var små." Och jag tror det stämmer. Jag tror vi har skapat en konstigt falsk verklighet med våra föräldraledigheter, där vi skall ägna våra bebisar 100% uppmärksamhet för att vara "bra" föräldrar. Ju mer odelad uppmärksamhet vi ger våra barn, desto "bättre" föräldrar är vi, har vi lurats att tro. Men barn är ju menade att finna sin plats i en existerande verklighet, att få sin egen fålla i ett liv och en tillvaro som redan finns. Inte få en konstgjord bubbla skapad runt sig där allt cirklar kring bebisen, och saker som sömn etc. Även på den tiden då det fanns något så föråldrat och förlegat som hemmafruar (förlåt Anna Anka... ) - så föddes bebisar in i en verklighet och en tillvaro som behövde fortsätta snurra och fick inte den absurda snäva bild av livet som vi har idag, där en vuxen människa - ibland två - under första året fokuserar hela sin tillvaro kring saker som om bebisen äter "rätt" mat, om den får tillräckligt med stimulans i form av massa aktiviteter som babysim, babygympa, babysång (alltså HÖR ingen hur absurt dessa saker låter??) om den sover, om den har rätt kläder, osv osv....

Dessa tankar jag hade jag där jag satt med min bebis, och det kändes som om något blivit FEL kring det här hur livet med bebis skulle vara. Och någonstans när Wille var tre månader och jag var på botten, bestämde jag mig för att ta tag i situationen. Och jag började läsa massa litteratur, både svensk och utländsk. Jag plöjde böcker om spädbarn, om barns utveckling - och om sömn. Och vad som var gemensamt med alla de böcker om sömn som verkade vettiga - var att de förordade saker som att ge barnet en struktur i vardagen, att låta dem sova i egen säng, att se till att de får ordentligt med mat i sig under dagen, att de inte behöver äta på natten efter 4 månader. Och jag tyckte det lät både vettigt och logiskt. Och studie efter studie jag läste inom området visade också tydligt att det inte är meningen eller ens naturligt att bebisar skall vakna på natten någonstans efter fyra månaders ålder. De behöver inte mat på natten OM de får tillräckligt i sig under dagen. Och framförallt behöver de sin ostörda nattsömn lika mycket som vuxna - om inte mer. Studier visade till och med att för att bebisars och barns hjärnor skulle utvecklas optimalt - behövdes ostörd sömn på natten, och rejäla, sammanhängade sovstunder på dagen.

Sagt och gjort. Detta lät ytterst logiskt för mig, och det fanns mycket vederhäftigt, sansat material som underbyggde detta. Och det kändes också självklart att det var mitt jobb som kärleksfull, ansvarsfull förälder att hjälpa mitt barn att få den sömn som det behövde. Jag låter ju inte bebisen ta sig den mat den behöver själv utan hjälp, eller hur....? - men det befängda rådet man hela tiden får som förälder om sömn är att "bebisar tar sig den sömn de behöver." Ehh..... Nej. Det gör de inte!! Visst finns det de bebisar som helt av sig själv sover som en dröm, men man beräknar att det rör sig om cirka en femtedel av bebisarna som föds. Resten behöver vägledning av sina föräldrar.

Sagt och gjort. Detta lät rimligt och vettigt, och jag insåg att jag måste ta mitt ansvar som förälder och hjälpa min son till att få sin välbehövliga sömn. Frågan var då vilken metod jag skulle använda? Då kände jag ganska omgående att Anna Wahlgrens Barnaboken var den som slagit an mest hos mig, och kändes varsammast och tryggast. Det handlade inte om att lämna barnet åt sitt öde att lösa problemet själv, utan man skulle tryggt och säkert guida barnet till att få sin välbehövliga sömn. Och det var heller ingen quick fix, utan man behövde anamma ett helhetskoncept, med rutiner dagtid, massor med mat, skratt och glädje, social gemenskap, osv osv. Ett humant helhetstänk som jag verkligen tog till mig.

Så jag/vi kavlade upp ärmarna och införde schema, vi slutade amma/bära till sömns, vi började vagna till ro istället, vi såg till att han fick känna sig delaktig i vardagliga sysslorna och fick sin plats i familjen, fick mycket bus, mycket skratt etc etc... Och ja. Vi införskaffade andningslarm och lade honom på mage.

Jösses. Vilken förändring. Och vad fort det gick. Blev några få dagars protester och gnölande, där han ilsket verkade undra vad f-n det var som pågick egentligen och varför i h-vete får jag inte somna vid tutten längre!!?? osv... Sedan infann sig lugnet och strukturen. Han sov (i egen säng). Och åt. Och skrattade. Inrättade sig glatt i de tider vi satt, och den lite gnälliga, jämt småtrötta bebisen ersattes av en otroligt solig, nöjd liten kille. Barnmisshandel?? Ha ha ha ha ja herregud, det är så dumt så jag inte ens vet vart jag skall börja... Och allt eftersom han växte fortsatte vi följa Barnaboken där det alltid fanns goda råd. Och han har sovit som en liten gris, var man än lagt honom, borta - hemma, lånade barnsängar etc... - bara man följt hans tider har han glatt lagt sig var som helst och somnat tryggt. Och sovit hela nätter har han sedan fyra månaders ålder.

Och det var bara hur det påverkade Wille. Mig blev det också en helt annan värld för. Plötsligt var det jag som guidade honom, som hjälpte honom få sina behov tillfredsställda. Jag kände mig lugn och trygg i att jag kunde förutse hans behov och möta dem på det sätt han behövde. Och mörkret försvann. Wille fick en mycket gladare mamma på kuppen. Och utsövd...

Sedan kom då Meja. (Som jag aldrig vågat skaffa om jag inte fått ordning på livet med Barnaboken!!) Och den här gången var det ett Barnaboksbarn redan från början. Vi hjälpte henne få den sömn och trygghet i tillvaron hon behövde, och jäklar vad den ungen sovit. Hon älskar fortfarande att gå och lägga sig, och säger ofta till själv om hon tycker vi såsar med hennes läggningstid... Och det blev andningslarm och magläge även med henne då självklart. Och egen säng. Och rutiner. Och lära sig somna på egen hand. Och skratt och glädje. Och social tillhörighet. Och mycket mat. Allt enligt Annas kärleksfulla principer.

Sedan kom då Charlie nu för snart ett underbart halvår sedan. Och ja, efter två succéer var det ju ingen tvekan om att det var Barnabokens råd som skulle tillämpas. Men med ny pappa fick jag ju dock börja med att skola in honom, och hade faktiskt denna gång förmånen att få handgriplig demonstration av Anna. Vi deltog i en av Annas Workshops och var pappan minsta skeptisk innan, var han helt övertygad efter det, och med på tåget till 100%. Så vi har vagnat, vi har varsamt jobbat fram rutiner som anpassats utifrån Charlies ålder och sömnbehov, vi har sett till att han fått massor av mat, har busat, låtit honom känna att han är en del i vår tillvaro, och han har fått hänga med i vårt liv - självklart dock anpassat till en bebis behov. (Jag menar liksom inte att man skall ha med bebisen i bilen om man är formel 1-förare t ex - för dem som nu gärna sitter och desperat gärna vill feltolka det jag skriver i det här ämnet...)

Och han har sovit på mage sedan dag ett - med andningslarm.

Och resultatet talar för sig själv. Sedan fyra månaders ålder sover han hela natten - från halv åtta till halv sju då han väcks varje morgon. Vagningen som var första steget, har vi övergett sen länge. Nu läggs han helt enkelt genom att han placeras på mage i sin spjälsäng, vi trycker på larmet, bäddar om honom, säger "natti, natti," - och går ut ur rummet. Och han somnar. Kan i värsta fall gnälla någon minut eller två om han hunnit bli övertrött, men låter vi honom bara vara finner han strax ro själv och somnar nöjt. Och på dagen sover han enligt fast schema. Först luren läggs han till 07.45, nästa lur läggs han 11.30, och sista luren för dagen blir 15.30. Varje lur sover han och väcks om det börjar gå över det. Lätt som en plätt. Och detta funkar eftersom vi steg för steg jobbat efter Barnabokens principer, och lärt och hjälpt honom att få den sömn han behöver.

Och jag tror aldrig jag sett en gladare unge än Charlie. Så har han farit illa av att ha rutiner och av att ha fått lära sig sova hela natten, så märks det då inte på honom - för han smajlar från det han vaknar på morgonen tills han lägger sig på kvällen. Han är typ jordens gladaste barn, och jag tror benhårt att förutsättningarna för det getts av att han fått kärleksfull guidning från början enligt Barnabokens principer. Han är glad och trygg i att vi som är hans föräldrar faktiskt verkar veta vad som gäller för honom, och han behöver inte bestämma det själv.

Därför är det så svårt att greppa - efter tre Barnaboksbarn som Annas råd stämt klockrent på - hur debatten kring detta stundtals tar sig så hätska former. Det är inte nådigt vilka anklagelser som flyger i luften, och mer än en gång har man ju efter att man berättat att man kört AW:s principer - mötts av en förälder (ok mamma då, är alltid mammor av någon anledning...) som med avsmak sätter näsan i vädret (en dock oftast rätt blek och tärd näsa, eftersom hon väcks ett par gånger per natt trots att barnet börjar närma sig året...) och säger med emfas: "Ja, jag tycker i alla fall det låter förfääärligt med den där Wahlgrens metoder! Jag skulle ALDRIG kunna låta mitt barn skrika ens en minut!" Och inte sällan har jag tittat på den trötta, bleka mamman. Och tittat på det trötta, bleka - och inte sällan gnälliga - barnet, och insett att jag behöver inte ens ta den diskussionen. Det blir lite som att sparka in en öppen dörr, eller som att sparka på den som redan ligger... Och ja - VILL man hellre kliva upp natt efter natt i ibland år, så ja. Då får man väl göra det då. Men jag kan inte för mitt liv se hur det skulle vara bättre än att ta ett par nätter då det blir lite protester, och barnet - och föräldrarna, sedan får den nattsömn de allihop behöver. Varför skulle det vara mer kärleksfullt eller "snällare" mot barnet att INTE hjälpa? Och om man är "elak" mot sitt barn om man inte klarar av att det protesterar när man lär det något nytt som är bra för det (som typ sova hela natten) - ja hur skall man då göra när ungen är ett och gallskriker för att det inte får en glass? Skall man ge barnet glassen då för att det är skadligt för barnet - eller elakt - att det låts skrika? Eller skall man låta barnet sticka fingret i elkontakten om det skriker??

Nej, i min värld handlar det om att ta sitt ansvar som förälder att lära sitt barn sova ordentligt. I min värld är det svagt - inte kärleksfullt, att förmena barnet hjälp för att man inte klarar av att det protesterar först. Att vara förälder handlar inte om att vara mest självuppoffrande och självutplånande. Det handlar om att med fast och varm hand lära barnen vad de behöver lära sig om livet, och vad som de mår bäst av.

Det som dock brukar vara den största punkten för debatt är detta med magläget som ju Anna förespråkar. Det finns inte utrymme riktigt här att gå in på varför magläge är det naturligaste för barn, och varför de sover bättre på mage, men jag kan ju bara enligt min erfarenhet om tre magsovningsbarn vittna om att så är fallet. Och jo det stämmer att antalet fall av SIDS har gått ner sedan man började lägga barn på rygg - men jag tror helt och fullt på Anna när hon säger att det beror på att de på rygg inte kommer ner i den djupsömn de behöver - men det är också i djupsömnen som de kan glömma att andas. Och visst, - som Anna säger - "Om alla slutar köra bil kommer vi minska antalet trafikolyckor drastiskt..." - men är det ett bra alternativ? Knappast. Och om det är bättre för bebisars sömn att de sover på mage - skall man då sluta med det? Nej, då löser man det genom att säkra upp med ett andningslarm. Och jag har letat runt och jag hittar inga fall av SIDS där barnet sovit med andningslarm.

Dessutom står en stor del av fallen av SIDS av barn med mödrar som rökt under graviditeten och av för tidigt födda barn. Det är ytterst få fall med barn som inte har dessa faktorer. Men vill man slippa oroa sig så gör man som vi och köper - eller hyr ett andningslarm. Och argumentet från t ex BVC att: "skaffa inte andningslarm för det skapar bara oro i onödan" är ju absurt. Oroar man sig mer för brand om man skaffar ett brandlarm? Ha ha, det är så korkat så man blir helt stum.

Och vad gäller trams i pressen om "Tryckpressen" o dyl, som ju är en av dessa saker som fullkomligt blåsts upp bortom alla proportioner av Annas belackare - ja som med allt i livet använder man sunda förnuftet. Lät utan minsta oro Anna visa verktyget "Tryckpressen" på Charlie, och ha ha ja... helt absurt att påstå att det är något han skulle fara illa av...

http://www.annawahlgren.com/index.php/v ... yckpressen

Man använder det som ett verktyg för att lugna ett barn, och använder samma mängd tryck som när man håller barnet i famnen och trycker det mot sig för att lugna det. Vilket nog många av de föräldrar som gapar om "barnmisshandel" säkert gjort. Har ni misshandlat ert barn då för att ni hållit det emot ert bröst för att lugna det? Nä, det är bara så dumt och illvilligt och dåligt påläst och okunnigt. Men det känns ibland som att samma människor som står och gapar i den här debatten, är samma människor som nog skulle stått i främsta raden och skrikit "Häxa" vid bålen...

Och som avslutning... en liten intressant iakttagelse som nog blir lite obekväm för en del av dem som kritiserar både Anna och magläge... Många av de föräldrar som kritiserar att man till exempel med Barnabokens filosofi i botten, tar kontroll som förälder och guidar sitt barn till den sömn de behöver - med schema, egen säng osv. - ofta tillhör de föräldrar som förordar det otroligt fantastiskt bra i att ha bebisarna i sängen. Men oj då... Nu kom det en studie som nog gjorde det lite besvärligare att sitta på höga hästar...

Det har nämligen visat sig att inte bara magläge ökar antalet fall av SIDS - utan även att ha bebisarna bredvid sig i sängen är nu på listan över det man starkt avråder från. Hoppsan. Det är alltså inte bara genom att lägga sin bebis på mage som man utsätter den för livsfara. Enligt nya rönen gör man samma sak om man lägger bebisen bredvid sig i sängen. Hmm... Undrar hur de som gått så hårt åt Anna hanterar den informationen? Att de gjort en lika riskabel sak genom att ha barnet i sängen!!! Hur rättfärdigar man då att gå så hårt åt Annas rekommendationer om magläge? Och vad gäller samsovningen har ju Anna rätt då - hon har ju hela tiden sagt att barn sover bäst - och bör sova - tryggt och gott i sin egen säng.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3671867.svd

Så nya listan över kända faktorer med risker för SIDS ser nu ut så här:

Kända riskfaktorer för plötslig spädbarnsdöd:
•Sova på magen.
•Sova på sidan.
•Mamman röker under graviditeten.
•Sova tillsammans med annan före sex månaders ålder.

(Och som sagt, Anna rekommenderar ju andningslarm oavsett sovläge för att eliminera risken.)

Ja, jag gör ju detta inlägg eftersom jag fått så oerhört mycket frågor om det, och jag har också fått några otroligt fina tackmail - och kommentarer här på bloggen, från föräldrar som blivit inspirerade, läst Barnaboken ordentligt, kärleksfullt anammat Annas råd och filosofi, och nu har barn som sover gott efter att tidigare haft kaos på nätterna. Och med min erfarenhet som nu 3-barnsmor i ryggen, kommer jag alltid stötta Anna i debatten, och själv villigt intyga hur fullkomligt vanvettiga och korkade och okunniga påhoppen på henne är i media. Jag har gjort det i många år nu, och kommer alltid att göra det. Heja Anna, och alla de barn som nu sover gott och ordentligt tack vare henne! Inte minst Charlie!

Och jag brukar ju sällan ge mig ut i debatten, men detta är ett område där jag stått på mig sedan mitt första barn - efter att de okunniga, opålästa påhoppen på Anna fortsätter år efter år, och jag nu kan se mitt TREDJE barn må väl och frodas efter Barnabokens råd, så var jag bara tvungen att ta bladet från munnen för vilken gång i ordningen de senaste sju åren vet jag inte...

Puh! Det var dagens adrenalinhöjare - nu skall jag nog gå ner och hämta en kaffe för att coola ner humöret lite, blir alltid lite... upprörd när jag bemöter massa korkade fördomar från folk som pratar om saker de varken har erfarenhet eller kunskap om...

Dags att väcka Charlie om tio minuter för övrigt!"

O:) :heart: :sleep:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Låst

Återgå till "Klistrade favorittrådar"