5år och hatar dagis! Vad ska jag göra??

Forum för nygamla barntillsynstankar, konstruktiva förslagsalternativ och samarbete under personligt ansvar.
Skriv svar
Zappera
Inlägg: 2
Blev medlem: tis 20 okt 2009, 11:32

5år och hatar dagis! Vad ska jag göra??

Inlägg av Zappera »

Min 5åriga dotter har aldrig varit riktigt nöjd med att komma på dagis. Hon har aldrig varit så där glad och sprallig och sprungit in själv utan jag har alltid fått följa med en lite blyg och tillbakadragen tjej in.. Något som hon normalt inte alls är.
Däremot har det ofta varit att hon inte haft tid att gå hem när jag kommit för att hämta.

Under sommaren har hon varit mest ledig och nu i höst har den mesta av personalen bytts ut och de två avdelningarna gjorts om till en storbarns avd. och en småbarns avd.
I slutet av augusti fick hon en lillebror och det är har vi är idag. Bråk, tjafs, gråt och ilskna utbrott varje dag det är dags för dagis. Det börjar oftast redan på kvällen innan då hon talar om att det inte finns en chans att hon ska ha på dagis imorron.
Hon säger att hon hatar dagis och vill inte dit. Hon frågar ofta var lillebror ska vara under dagen. Frågar även varför jag vill ha lillebror hemma och henne på dagis..
Förklarar att det inte är för min skull utan för hennes så hon får leka med kompisarna. Får till svar att hon kan leka med Didde, min väninnas son, när han kommit hem.
Vi har egentligen bara 1barn i hennes ålder som vi kan umgås med hemma. Finns inga barn på gården får vi bor hon vill leka med, bara småkillar.. Däremot är hon så hästkurser 2ggr i veckan med jämnåriga tjejer och vi försöker åka på ett stort lekland ibland får det finns massa barn.
Vet inte om det här är trots för att lillebror får vara hemma eller om hon verkligen inte vill vara så dagis?

Hur ska jag göra? Idag varvas hot, lögner, försök till kompromisser, tvång, och tillslut ett uppgivet -men va hemma då.. om jag inte orkar bråka mer.
Ska jag låta henne slippa dom 15h på dagis hon ska gå varje vecka och ha henne hemma tills augusti när det är dags för lekis eller fortsätta tjafsa och se om det löser sej?
Det gör ont i hjärtat att tvinga henne.. :-( och det tror jag hon ser på mej så då skriker hon lite till..
Hjälp!
Zappera
Inlägg: 2
Blev medlem: tis 20 okt 2009, 11:32

Inlägg av Zappera »

Jag är lite orolig över att hon ska missa massa av att bara vara hemma.. på dagis jobbar nån med abc grupper, Färg och form, grupper om skogen och samspel i miljön.. Hon får mer social stimulans bland andra jämnåriga barn där än vad jag har möjlighet att ge henne.. Men ändå känns det inte rätt att tvinga iväg henne till ett ställe där hon så klart och tydligt förklarar att hon inte vill till.
Hon är som vanligt tyst och blyg vid lämning men glad och leker med andra barn när jag hämtar henne..
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Jag kan bara hänvisa till min egen generation, då storasyskonen inte gick på dagis om föräldrar och lillasyskon gick hemma. Själv har jag alltså inte satt min fot på dagis, men är både socialt kompetent och akademiskt begåvad :mrgreen:
Mer råg i ryggen och tilltro till sig själva åt dagens föräldrar, helt enkelt :thumbsup:

Tycker det låter som hon får vad hon behöver av social samvaro med det ni gör utöver dagis, dessutom, så jag hade inte haft minsta bekymmer med att låta henne vara hemma. När hon nu så tydligt visar att hon inte vill vara där. Nästa år är det 6-års och då är ju saken en annan, så varför inte passa på och njuta nu medan det går. Tänker jag :D
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Tack, Ewa :heart:

:D Välkommen är du, Zappera :wink: :lol: (Om jag missat att säga det förut :oops: )

Jag skrev följande svar men kunde inte få in det då. Under tiden kom Ewas vackra svar och ett nytt inlägg från dig, där du befarar att lilla stora barnet skulle "missa massa av att bara vara hemma" :shock: Då vaknar ju feministen i mig till husmoderligt liv och jag säger VILKEN NEDVÄRDERING AV VERKLIGHETEN :!:
Zappera skrev:Hon får mer social stimulans bland andra jämnåriga barn där än vad jag har möjlighet att ge henne..


Vadå för stimulans :?: Hur "socialt stimulerad" skulle du känna dig på ett jobb där du inte ville vara :?:

Måste flika in i detta skämtsamma ( :?: ) sammanhang att min äldsta unge, mitt första barn, var så "socialt ostimulerad" som man kunde vara. Hon fick ett syskon ett och ett halvt år senare. Det var vad "kompis" hon hade. Med henne satt ingen och lekte fingerfärg eller byggde klossar (det gjorde hon själv). Hon levde och verkade vid min sida, därhemma (jag har aldrig arbetat utanför hemmet någonsin). Vi gick naturligtvis ut - varje dag - och hon fick upptäcka världen i sin egen takt. Jag släpade henne inte till "kompisar" för lekandets skull, eller för någon "social stimulans", men hon fick naturligtvis följa med på de få resor och utflykter jag gjorde eftersom hon delade mitt liv. Inte ett barnkalas ens var hon på, dagis naturligtvis än mindre. Och vad blev det av henne? En eremit? Ett samhällsskräp :?: Det blev en dubbeldoktor i litteraturvetenskap och Sveriges första kvinnliga professor i estetik. Synnerligen socialt stimulerande själv, om man säger - mer framgångsrik i alla avseenden än de flesta dagisbarn kan drömma om att utvecklas till.

Här kommer mitt ampra svar till dig:
Zappera skrev:I slutet av augusti fick hon en lillebror och det är har vi är idag. Bråk, tjafs, gråt och ilskna utbrott varje dag det är dags för dagis. --- Hon säger att hon hatar dagis och vill inte dit. Hon frågar ofta var lillebror ska vara under dagen. Frågar även varför jag vill ha lillebror hemma och henne på dagis...
:D Vad mer kan hon ta till, kan man undra :?: Hur kan hon tydligare uttrycka vilken gemenskap det är hon vill tillhöra - den hon (och även lillebror :!: ) föddes till :?:
Zappera skrev:Förklarar att det inte är för min skull utan för hennes så hon får leka med kompisarna. Får till svar att hon kan leka med Didde, min väninnas son, när han kommit hem.
Och lösningen har hon själv på "problemet" - som inte är hennes utan ditt, hjärntvättad som du blivit :cry: av tidens samhällsevangelium: kompisar ska ersätta familjen, kompisar ska fostra, kompisar ska ge livet mening åt alla små barn fr o m ett år, ja, numera redan från bebisstadiet. Kompisar ska vara det viktigaste av allt. Det är de inte - för barnen :!:

Somliga saker springer inte bort här i livet. Det gör däremot andra :cry:
Zappera skrev:Vet inte om det här är trots för att lillebror får vara hemma eller om hon verkligen inte vill vara så dagis? --- Idag varvas hot, lögner, försök till kompromisser, tvång, och tillslut ett uppgivet -men va hemma då... om jag inte orkar bråka mer.
Trots :?: Mot vadå - tänk efter :!: Ett rättmätigt trots i så fall, skulle jag säga: hon försöker trotsa den sakernas ordning som hon med alla goda skäl i världen vantrivs med. Hon försöker få din hjälp att förändra den. Till något ni alla - även hon - skulle kunna få dela, trivas med och njuta: det verkliga livet, inte det pedagogiskt tillrättalagda, underhållande (i bästa fall)

Små barn har inga fackföreningsrörelser men de strejkar och protesterar ofta. Få gör det så välartikulerat - och medvetet :!: - som din lilla flicka. Respektera det, lyssna till henne, tro på henne \:D/
Zappera skrev:Ska jag låta henne slippa dom 15h på dagis hon ska gå varje vecka och ha henne hemma tills augusti när det är dags för lekis ---
Ja :!: Naturligtvis :!:

Låt henne få behövas därhemma. Låt henne äntligen och till slut få dela ett meningsfullt liv med familjen och sin lillebror detta sista år av det som skulle vara hennes lyckliga barndom :!:

:heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Vill passa på

Inlägg av inger »

Vill passa på att flika in att sex års verksamheten inte är obligatorisk, vilket många verkar tro i dag.

Skolplikten gäller inte förrän det år barnet faktiskt fyller sju år.
Två underbara tonåringar


http://barnboksnatet.blogspot.com/
mandel
Inlägg: 5
Blev medlem: tor 19 jun 2008, 15:33

Inlägg av mandel »

Hei Zappera!

Min datter har det på samme måte. Hun er 5 1/2 år og har ingen søsken.
Så frå august i år har hun plass på dagis 2 dager pr. uke.
1. Som en tilvenning til skolen (som hos oss er større og lenger bort fra hjemmet enn dagis.)
2. For at hun skal få leke. Hun er sosial og der er ingen barn i nabolaget som er hjemme på dagtid.
Men selv etter snart 3 mnd i dagis protester hun. Snakker om det allerede kvelden før.
En gang i blant trives hun, men mest av alt ønsker hun å slippe. Og vi har hatt noen opprivende avskjeder, dessverre.
Men vi tenker at det er bedre å ta kampen nå istedenfor ved skolestart.

Men hvor langt skal man gå? Hvor mye skal barnet gråte og protestere?
Hva gjør det med tilliten barnet har overfor sine foreldre å bli forlatt gråtende?

Siden vi bor på gård og jobber hjemme, har barnet vårt vært sosialt delaktig etter Anna Wahlgrens prinsipper. Men noen ganger tenker jeg at vår avstand til verden "der ute" ( dvs dagis), og det gode liv hun har her hjemme sammen med sin lille familie, har gjort tilpasning til livet "der ute" både lite fristende og skremmende.
CiL
Inlägg: 143
Blev medlem: sön 21 mar 2010, 06:37
Ort: Stockholm

Inlägg av CiL »

Hei Mandel och hej Zappera!

Vad många starka barn det finns, tänker jag när jag läser era inlägg. Som litar på att deras röst blir hörda, som kan känna vad de behöver och kan uttrycka det de vill.

Och jag tänker på min son och många andra barn som jag känner, som haft delar av sin barndom på barnhem. På de barnhem i världen som jag besökt där barnen har som mest föräldralik, personlig kontakt med de vuxna, där är det liv och stoj och barnen ropar, talar, skriker och meddelar vad de vill. Medan det på barnhem med få vuxna är alldeles, eller nästan helt tyst och lugnt. Små spädbarn slutar skrika och de äldre slutar ropa och kommunicera när de inte blir hörda. Och barnen på barnhem med liten eller roterande personal sitter i sängarna i flera år utan att försöka ta sig ut. Men där barnen har en nära vuxenkontakt vågar de sig upp och över spjälsängarnas kanter mycket tidigare.

Mina slutsatser är enkla. Där man blir sedd kan man utvecklas. Där man blir mest sedd och bekräftad blir man som tryggast och säkrast. Den tryggheten bär man med sig när man sedan möter främmande miljöer. Får man vara där man blir mest sedd till dess att man själv längtar ut, så blir man stark i att möta det främmande. Man lär sig att lita på andra och på sig själv, och det gör att man vågar ta sig ut i nya världar. Tryggheten växer inuti i nära kontakt med en annan eller få andra människor. Den kommer inte av en mängd erfarenheter utifrån eller av en mängd kontakter och gruppövningar.

"Men hvor langt skal man gå? Hvor mye skal barnet gråte og protestere?
Hva gjør det med tilliten barnet har overfor sine foreldre å bli forlatt gråtende?"

Alla barn slutar att protestera. Det tar bara olika lång tid. Och alla barn kommer till en längtan att göra saker utanför familjen, det kommer alldeles av sig själv. Det tar bara olika lång tid. Ett barn som både vet vad det känner och vill och som bor på landet med vettiga föräldrar som ger dem uppgifter - varför ska barnet behöva skrika om att det vill ha det så flera gånger? Undrar jag.

Men jag förstår frågan mer än det kanske verkar... Hur långt ska man gå för att hjälpa ens barn att anpassa sig till ett liv utanför familjen, när man själv upplever att ens eget liv skiljer sig från många andras? T ex att man bor på landet, medan man vet att barnet sedan kommer att gå i skola i ett samhälle eller en stad (jag bor själv ungefär så). Eller som mina grannar - två gifta mödrar som lever med sin son i ett område där inget annat barn har den uppväxten. Hur ska vi göra för att barnen ska bli trygga i helt andra miljöer?

Jag tror att svaret handlar mer om ens egen osäkerhet i det livsval man gjort. Min tanke är att jag och maken har valt att bo lantligt och där trivs vi. Sonen kommer att bli präglad av detta, medan andra barn blir präglade av att bo i stan. Det är ett val som vi gjort och så länge vi trivs tror jag att det är en bra grogrund för vårt barn. Den är visserligen långt ifrån fullkomlig. Men man kan inte både lära sig att leva i stan, på landet, i lyx, i fattigdom, i liten, i stor familj, med två, med en förälder, utan och med syskon... osv. Man lär sig ETT sätt att leva i början, och ju mer man lär sig att manövrera, vara viktig och duglig i den miljön, desto starkare blir man när man sedan möter andra miljöer och barn med andra erfarenheter. Tror jag.

Men det är ialalfall inte lätt att som förälder välja något för sina barn som få andra väljer! Vi är också så präglade att tänka att det som är speciellt är annorlunda, avvikande - och därmed problematiskt. Negativt. Också de som tycker att det är bättre med familjeliv än dagis för sina barn kan känna sig osäkra - hur annorlunda blir ens barn när det sedan måste inlemmas bland alla andra i skolan?

Också barnen blir rädda för detta att vara speciell och att ha unika erfarenheter. Jag tror att det är vi vuxna som projicerar våra egna rädslor för annorlundaskap på barnen. Som får dem att tänka att "alla andra...", vad de gör, tycker och tänker blir en så stor trygghet. Att vara som alla andra. Fast det är ju en illusion. Man kan aldrig aldrig bli det. Inte en enda unge kan bli som alla andra - inte ens som en enda annan! Lika bra att lära sig att vara trygg i att vara speciell, tänker jag!

Jag tror på speciella, unika barndomar... så länge barnen blir sedda och brkräftade. Och jag tror inte att dagisbarnens upplevelser av sin vardag heller är helt lika. I det yttre delar de en mängd saker med jämnåriga. Men alla barn har sina speciella upplevelser och drar sina egna erfarenheter också på dagis. Och framför allt - de första åren upplever de inte i grupp. De är fullt upptagna med sin egen utveckling. I bästa fall kan dagis ge utrymme för dem. Men ofta blir de inte tillräckligt sedda eller bekräftade. Och de blir inte stödda i att vara speciella.

Jag tror att vi vuxna måste göra upp med vår rädsla för att vara speciella och för att ge barnen något speciellt. Vem av oss har inte en unik unge? Som vi är mäkta stolta över? Så kanske vi borde lära oss att betrakta våra liv också. Vi är BRA som ger våra ungar UNIKA barndomar!
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

=D> Hurra för dig CiL \:D/
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Kalaskakan

Inlägg av Kalaskakan »

CiL skrev:Mina slutsatser är enkla. Där man blir sedd kan man utvecklas. Där man blir mest sedd och bekräftad blir man som tryggast och säkrast. Den tryggheten bär man med sig när man sedan möter främmande miljöer. Får man vara där man blir mest sedd till dess att man själv längtar ut, så blir man stark i att möta det främmande. Man lär sig att lita på andra och på sig själv, och det gör att man vågar ta sig ut i nya världar. Tryggheten växer inuti i nära kontakt med en annan eller få andra människor. Den kommer inte av en mängd erfarenheter utifrån eller av en mängd kontakter och gruppövningar.
Stående ovationer, busvisslingar, gåshud och hela kittet till dig och dina ord!
-Tack för dem, jäklar anamma vad mer råg jag fick i ryggen här hemma nu!

:heart:
//Kalasis
Skriv svar

Återgå till "I stället för dagis - tankar och idéer"