Livet efter kuren - en uppmuntran!

Här hamnar favoriter från samtliga forum till erinran, inspiration, nyskapande
Skriv svar
TorsMamma
Forumets ordförande
Inlägg: 11193
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
Ort: Stockholms Skärgård

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av TorsMamma »

:mrgreen: =D> :heart:
Tor 2006
:heart: BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
:heart:

:heart: FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. :heart:
Gabriella01
Inlägg: 107
Blev medlem: ons 30 jan 2013, 13:43

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av Gabriella01 »

Ja, då är det otroligt nog min tur att skriva här!

Det är inte länge sedan vi kurade, vi startade på skärtorsdagen så det är lite mer än två veckor sedan.

Jag hade en förlossning som varade i 47 timmar från första värken. Fick en livmoderinfektion ovanpå det. Jag hade otrolig smärta vid varje amning (ammade varannan timme hela dygnet i 3 månader) så de första tio veckorna grät jag varje gång Eleonora (Ella) skulle äta. Hennes stackars mage tog stryk av antibiotikan jag fick mot infektionen i livmodern och under en månads tid skrek hon från ca kl 17 till 02, utan avbrott och i ren smärta. Jag kunde inte göra något.

Vår start blev inte bra. Jag sov ingenting. Min sambo jobbar mycket så jag hade knappt någon avlastning. Givetvis påverkades min lilla tjej av mina känslor. Då hon inte sov sökte jag land och rike runt efter en lösning. Jag blev besatt av det. Jag kunde inte tänka på annat. Jag frågade alla, surfade på nätet, tjatade på BVC. De ville ge henne sömnmedel och skicka mig till en psykolog....

Jag hörde tidigt talas om SHN men tyvärr läste jag på olika forum en massa skitsnack och vågade inte prova.

Tiden gick och samma dag som Eleonora fyllde fem månader (då hade hon vaknat 3 ggr i timmen i en hel månad) kraschade jag och fick sjukskriva mig. Samtidigt tvingade jag BVC att undersöka Ella för att se att det inte var ngt medicinskt som spökade. Det tog sin lilla tid att få till en undersökning eftersom de hela tiden svarade mig med att "Det är så det är att ha små barn" och "barn tar sig den sömn de behöver" och "det går över, skaffa avlastning så länge". De fick mig att känna mig som en nojjig förstagångsförälder.

Det visade sig dock att hon hade en urinvägsinfektion. Efter en vecka på antibiotika sov hon 7 timmar i sträck men sedan började hon vakna varje timme igen. DÅ beställde jag SHN-boken. Jag tänkte att ofta sprids saker på nätet utan att folk har någon aning om vad de pratar om så jag läser boken och bildar mig en egen uppfattning. Och GUD VAD GLAD JAG ÄR ATT JAG GJORDE DET!!!!

Vår resa mot fungerande sömn har varit förvånansvärt enkel.
Visst krävs det mycket av dig som förälder, men det är ju så det ska vara. Det är ju JAG som har ansvaret för mitt barns välmående. Man måste lägga band på hönsmammigheten och se över situationen. Lära sig att lyssna och hysa förtroende. Inte så lätt alla gånger men när man lärt sig vad de olika gråten betyder är det faktiskt inte speciellt svårt!

Nyckeln tror jag dels ligger i att lära sig att lyssna och dels känna sig säker på det man gör.

Som förstagångsförälder är man förståss osäker och mottaglig för information för man har ju ingen aning om vad man pysslar med. Jag surfade på nätet en hel del i jakt på en lösning men det gjorde mig bara än mer osäker eftersom det finns lika många tips som det finns människor på jorden och att testa alla gjorde givetvis bara mitt stackars barn förvirrad och orolig. Klart hon inte kunde sova, jag visade ju tydligt att jag inte hade någon aning om vad jag höll på med!

Jag var så himla rädd för att jag skulle orsaka psykiska och känslomässiga problem för min dotter om jag lät henne skrika så alla skrik reagerade och agerade jag på. Jag tystade henne ofta med napp och blev så stressad av hennes gråt för jag tolkade ALLA hennes gråt som att hon var olycklig. Jag LYSSNADE inte. Jag kände mig som världens sämsta mamma och människa. Helt oduglig och tyckte synd om mitt barn som hamnat hos mig.

SHN har givit mig lugnet, säkerheten och verktygen. Jag har förstått vikten av att välja en strategi och hålla sig till den. Att visa mitt barn att jag är stark, lugn och här för att bevaka hennes intressen. När jag hittade detta lugn gick nätterna som på räls! Jag insåg att hon läser av mig och studerar mig precis lika mycket som jag studerar henne. Om jag hela tiden ger henne dubbla budskap blir hon otrygg och då är det inte konstigt om hon inte kan sova...

Jag har fått tillbaka mitt liv. Jag kan inte uttrycka hur otroligt tacksam jag är över all hjälp jag har fått och för dessa fantastiska böcker (BB och SHN).
SHN har inte bara givit familjen dess sömn, den har räddat mitt förhållande, givit mig möjligheten att njuta av mitt barn, att glädjas åt miraklet ett barn innebär. Nu orkar jag engagera mig. Jag bubblar av lycka och JAG ÄLSKAR MITT LIV!! NU är jag inte rädd för att skaffa fler barn, jag ser tvärtom fram emot det med glädje. Jag kan knappt bärga mig tills det blir morgon så jag får väcka min flicka som numera är glad och solig och äter som en häst.

Låt inte tvivlena ta över om ni får motgångar under kuren. Försök ta ett steg tillbaka och objektivt se över situationen. Ge inte upp för det som väntar på andra sidan är värt ALLT!

Hoppas ni inte somnade av mitt långa inlägg :oops:
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Om någon vill följa vår kur så är min tråd "Utmattad mamma behöver hjälp"

Tack AnnaW, TorsMamma, Mumintrollet, Jenny, Acnaib och alla ni andra som guidar, vägleder, peppar och inte minst räddar oss utmattade föräldrar. Ni är helt enkelt värda nobelpriset!
Stor kram!
Mamma till Ella född 120913 och Max född 150915.
Kurstart Ella: 2013-03-28, skärtorsdagen
Kurstart Max: 2016-02-14
TorsMamma
Forumets ordförande
Inlägg: 11193
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
Ort: Stockholms Skärgård

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av TorsMamma »

Du gjorde jobbet, tänk på det! Ett strålande jobb, förvalta det väl :D =D> :lol:
Tor 2006
:heart: BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
:heart:

:heart: FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. :heart:
Manfred10
Inlägg: 2276
Blev medlem: tor 06 jan 2011, 21:19
Ort: Handsjön, jämtland

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av Manfred10 »

Vilken tråkig start ni fick Gabriella01 :(
Men vilken bra fortsättning och härlig lycka du beskriver i din text! Underbar läsning!

:heart: :sleep: :heart: \:D/ :thumbsup:

Jenny

Manfred 100419
Hilding 110702
Mauritz 130208
Hildur 140903
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av annawahlgren »

Gabriella01 skrev:SHN har inte bara givit familjen dess sömn, den har räddat mitt förhållande, givit mig möjligheten att njuta av mitt barn, att glädjas åt miraklet ett barn innebär. Nu orkar jag engagera mig. Jag bubblar av lycka och JAG ÄLSKAR MITT LIV!! NU är jag inte rädd för att skaffa fler barn, jag ser tvärtom fram emot det med glädje. Jag kan knappt bärga mig tills det blir morgon så jag får väcka min flicka som numera är glad och solig och äter som en häst.
:D Vilken FANTASTISK berättelse. Tack =D>

(Och vilken maximalt gräslig början på ditt moderskap... :shock: )

Väkommen till de levandes skara :lol: Och de NJUTANDES :heart: \:D/ :heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av annawahlgren »

TACK ANNA!! - Skrivet av Therese 2014-10-08 07:02 i Gästboken:


"TACK!

Är detta verkligen sant? Drömmer jag?

Läste din bok i torsdags i ett sträck. Det var efter flera veckors (månaders?) påtryckningar från en mycket klok kvinna (inser jag nu, först tyckte jag ju att hon var allt annat än klok som ville att jag skulle göra en "skrikmetod" med minutiöst schema utan utrymme för glädje. Ja, det var den uppfattningen jag hade).
Jag läste din bok en andra gång. Första gången var hälften aha-upplevelser och hälften "men det där kan ju inte funka på vårt barn, hon är ju så speciell". Andra gången var bara aha-upplevelser och "såklart detta funkar! Vi kör!". Ger boken till min man, han läser och jag läser ytterligare igen utvalda kapitel. Läser igen, antecknar, gör schema, antecknar igen, skriver rent, diskuterar "vad tycker du", "vem gör vad", "funkar schemat i praktiken" etc etc.

I söndags var det dags! Hade haft barnet hos farmor och farfar på lördagnatten, måste vara utvilad (så gott det går, får betänka att jag har nästan 1.5 års sömnlöshet bakom mig. Sov dåligt under graviditeten och sedan dottern föddes för ett år sedan har jag inte sovit en enda hel natt).
Inför nattning läste jag på ytterligare. Kändes som jag skulle göra en tenta! Laddade mentalt med säkerhet, nu är det jag som bestämmer! Här ska sovas!

Första natten vaknade hon 11 gånger. Varav många av gångerna var svåromsövda och stundtals hysteriskt. Själva nattningen tog 25 minuter, mycket skrik och bök och stök. Det var väldigt stökigt mellan ca kl.02-05 men sedan fick vi väcka henne kl.07. Och det bästa av allt, vilken kick jag fick! Även om jag inte sovit alls så var jag liksom glad. Det kommer jag inte ihåg när jag var sist. Glädje är en känsla som försvunnit på vägen. Jag var stark och jag hade inte vikt en tum, och det verkade som att barnet fattade det tillslut. "Det är ingen idé att jag protesterar för nu säger mamma att jag ska sova och det verkar ju faktiskt vara ganska skönt".

Första dagen följdes schemat på minuten. Det var ett trött litet barn som blev arg när jag väckte henne efter fm-luren. "Jag brukar ju få sova så länge (eller lite) jag vill! Varför väcker du mig nu?!?" "Jo lilla vän, nu är det nya tider och nu ska vi ha roligt! Vi ska busa och skratta och leka tills du inte orkar mer".

Och det kändes så bra! Det finns en plan! Det är någon annan som säger vad jag ska göra. Är jag osäker, tar jag fram boken och läser. Sen läser jag igen tills osäkerheten försvinner. Min man läser och frågar. Han undrar en massa, och nu är det jag som har svaren.

Första dagen är förbi, trött och gnälligt fram på eftermiddag/kväll. Men det gör mig inget, jag ver ju att det går över. Plus att jag slapp ta hand om henne då, dagen var min mans:)

Så kom kvällen och vi busade som aldrig förr. Både jag och min man fjantade oss och fick henne tillslut att ge sig. "Jaha ska ni hålla på sådär nu så är det väl lika bra att jag är med! Men mamma, ser du inte att jag är sååå trött och vill lägga mig nu". "Jo jag ser, men det är 10 min kvar av bus och skratt". Den nattningen tog fyra (4) minuter! FYRA minuter! Min man gick in i duschen precis när jag skulle lägga henne och när han kom ut undrade han vart jag gömt barnet nånstans. Hon sover, kvittrar jag. Visste inte vad jag skulle göra riktigt, ska jag sitta och vänta på att hon vaknar? Vågar jag ringa mamma? Kan jag gå ner och ta en macka?

1,5 timme senare vaknar hon och undrar vad som står på. Ramsar, hjälps inte, solfjädrar, ramsar, ramsar...höll på kanske 10 min innan hon tystnade och hann ju tänka att det blir en likadan natt som den första. Men om hon vaknar en gång mindre än första natten så är jag nöjd, så det var mitt mål.
Jag la mig i sängen (vet att man inte får, men vi har henne i rummet bredvid och jag har utvecklat en megahörsel och hör när hon andas). Måste ha somnat på stört, nästa gång jag vaknar är av min mans väckarklocka. Han skulle upp extra tidigt så den ringde 04.50 redan. Men! Jag hade inte vart uppe! Barnet SOVER FORTFARANDE! Sen kl21! Det är inte klokt! Det är åtta timmar!! Och hon har legat i sin säng sedan 19.30. Så låg jag där och liksom väntade på att hon skulle vakna, det kändes så konstigt att inte ha fått "träffa" henne under natten. Det har jag ju alltid gjort! Jag har burit, vaggat, vyssjat, gett välling, burit, klappat, haft henne bredvid mig i sängen, gett vatten, klappat....ja, sådär har det hållt på.
Kl.06.10 vaknar hon. Och jag ramsade, hjälpte inte, solfjädrade och ramsade tre gånger och sen sov hon. Kl.7 stegade jag in och sjöng godmorgon! Vilken härlig dag det är! Solen skiner och oj vad roligt vi ska ha idag! Hon tittar storögt och förvånat och undrar vad det har tagit åt mig. Men nu är det nya tider!
Förut har morgnarna varit en pärs. Jag som vanligtvis är extremt morgonpigg och älskar att hoppa upp kl.6 även på helger, har helt förlorat det sen jag fick barn. Ju senare jag kan gå upp, desto bättre. Så när barnet vaknat på morgonen har jag väntat in i det sista med att hämta henne, så hon har fått skrika upp sig. Och sen har vi lekt i vår säng en stund tills jag tvingat mig upp vid åtta för att ge henne frukost. Nu det sista är det min man som tagit henne innan han går till jobbet. Det bara blev så, jag var helt förstörd på morgonen och klarade ingenting. Så han flexade och såg till att barnet var ombytt och mätt innan han placerade henne bredvid mig i sängen med X antal leksaker.

I våras, när barnet var omkring 5-6 månader, brakade det löst. Jag bröt ihop på en föräldragruppsträff på BVC. (Och det där är egentligen intressant. Där sitter jag storgråtande och hyperventilerar med mitt barn i famnen som har skrikit sig genom hela träffen, och INGEN annan mamma gör nåt, de tittar bort, säger ingenting). Så efter det var det psykolog och läkare i ett rasande tempo och jag blev sjukskriven. Hade sedan länge redan då lidit av sömnbrist och ett barn som aldrig ville sova mer än i min famn. Hon är född en månad för tidigt och precis ALLT som var med vårt barn förklarades med det. "Ja men hon är ju född en månad för tidigt, då kan det bli så här". Att hon alltid skriker, att hon aldrig är nöjd, att hon hatar barnvagnen, att hon aldrig sover? Ja ok. Och vad ska jag tro? Som den förstagångsförälder jag är. Jag lyssnar ju på vården.

Så var då min man hemma, jag fick sova och mitt självförtroende som mamma var sedan länge bortblåst. Och vanligtvis är jag stark, envis, ödmjuk, energisk, glad och väldigt driftig. Det är jag som drar ihop middagar i kompisgänget, det är jag som fixar tjejkvällarna, det är jag som är problemlösaren på jobbet.
Men jag klarar inte detta! Det var inte meningen att vi skulle ha barn! Och som vi har kämpat, tre år tog det och lyckades tillslut med hjälp av IVF. Ska jag inte då vara mer tacksam? Ska jag inte då njuta av detta lilla barn som vi så ömt har längtat efter? Och där brister det ju ännu mer, för jag känner ingenting. Jag vill bara sova.

Tiden går och jag ljuger för att slippa psykologen. Jag vill inte gå dit mer.

Sommaren kommer och "nu måste det väl ändå vända". Barnet blir 8-9 månader och det är den varmaste sommaren i mannaminne. Jag älskar sommar! Jag älskar att sola och bada och att vara på stranden. Vi bor 10 minuter promenad från närmsta strand, jag var inte där en enda gång på hela sommaren. Jag kände ingenting, jag ville bara sova.

Så åkte vi på semester, till mina svärföräldrars hus i Spanien. Och de skulle med, äntligen tänkte jag, jag kommer att få sova! Det var två veckors helvete. Barnet sov inte en enda natt. Hon ömsom skrek, ömsom var vaken och ville leka. Vi vaggade, matade, vyssjade, klappade, matade lite till... Det var vissa dagar jag inte orkade gå upp ur sängen. Jag som älskar sommar! Jag älskar Spanien och att vara där, hänga vid poolen och dricka sangria. Men jag kände ingenting, jag ville bara sova.
Jag fick höra av svärmor "vi hör ju henne också på nätterna du vet, det är ju lyhört här". Ja men varsågod! Jag ska inte hindra dig från att hjälpa till på nätterna.

Sedan åkte jag till London en långweekend med tjejkompisar. Den ena har en dotter som är lika gammal näst intill på dagen som med min dotter. Hon var orolig för barnet och längtade och pratade om henne och ringde pappan för att stämma av.
Jag kände ingenting, jag ville bara sova.
Jag sa rakt ut att jag var så j-vla trött på mitt barn att jag inte ville åka hem.

Sen kom hösten och jag ville inget hellre än att börja jobba, men av olika anledningar så bestämde vi att jag ska vara hemma till årsskiftet. Jag orkade inte vara hemma med barnet en dag till! Jag orkade inte gå till öppna förskolan eller hänga med andra mammor som tycker att detta är sååå mysigt, den bästa tiden i mitt liv och jag vill alltid vara mammaledig.
Jag fick både konstiga blickar och påhopp när jag sa att jag längtar till jobbet för att slippa ta hand om mitt barn, att jag inte klarar mer.
Jag orkade inte se alla lyckliga nyblivna mammor som ammade med ett léende och sa att deras barn sov hela nätter och aldrig skrek. Jag fick höra när jag hade som mest problem med min amning att "det måste kännas jobbigt att inte kunna ge sitt barn mat". Eh, det finns ersättning sa jag...men det var tydligen till för såna som "ger upp".

Så kom då tredje natten. Det var kvällen då nattningen tog mindre än 1 minut. Vi pratar sekunder här! Vi busade och skrattade, la barnet i sängen, drog ner rullgardinen, släckte lampan, la henne tillrätta, på med täcke, ut med ramsa. Hon pratade lite och sen var det tyst. Jag tror inte mina öron!
Sen vaknade hon visserligen efter ca 20 min. Men det var för att hon är förkyld och fick en stor hostattack. Hon hade hostat ett par gånger innan (även de andra nätterna) utan att vakna. Så jag gav henne vatten, sen var hon nöjd och la sig ner själv och somnade på stört. Sen vaknade hon en gång vid 23, men det räckte med att lägga henne ner och ramsa ut. Sen sov hon till 6.30!! Vi har vakna-tid kl7 så jag ramsade och fick solfjädra ända till kl7 egentligen, hon var inte helt nöjd. Men jag kände att jag måste få henne lugn innan vi gör godmorgon, även om klockan skulle bli 7.10. Och då "väckte" jag henne med pompa och ståt och välkommen till en ny, härlig dag!
Så hittills verkar det som att vargtimmen inte är problemet utan att hon vaknar lite för tidigt. Men jag har så stor tilltro till att detta löser sig med tålamod och fortsatt säkert arbete.

Så igår fick jag energin att greja ordning i hennes rum som hittills sett ut som...jag vet inte, ett förråd. Så nu kan vi vara där och leka och hon var så nöjd som fick vara med och hjälpa till. Och JAG är nöjd som får hjälp:)
Så mycket som jag fått sova på dessa två nätter är min sammanlagda sömn på två veckor normalt sett.

Vår dotter fyller 1 år på söndag. I lördags var jag helt säker på att vi måste ställa in alla kalas. Jag orkar inte! Jag orkar inte ha folk här som säger " men hon som är så söt, så jobbigt kan det väl inte vara. Hon är ju så glad, konstigt att hon inte sover på nätterna". Jag börjar ju bara gråta så fort jag öppnar munnen för att få till ett svar.
Men nu! Jag har köpt ballonger och presenter och ser fram emot hennes födelsedag! Det är helt otroligt vad fort det vände, jag känner mig nästintill upprymd.

Hon fattade efter första natten att hon inte får välling! Hon frågade efter det först men insåg ju att det inte var nån idé. Och nu de andra två nätterna har hon ju bara sovit förbi.
Och dagarna, vilken dröm i jämförelse. Hon är trött men energisk, om det nu går ihop;) hon pekar och pratar och kryper och står och går (med hjälp) och hämtar saker och skrattar. Jag ser ljuset i tunneln på tröttheten, hon ser mindre svart ut under ögonen för var dag. Hon känns mer harmonisk, inte gnällig till som tätt. Igår tror jag inte hon gnällde alls faktiskt.

Vilken styrka, trodde aldrig jag skulle kunna jobba upp den så. Men nu har jag verktygen, jag har boken att läsa närhelst osäkerhet smyger sig på. Jag viker inte en tum nu. Vi vet att detta funkar!

Så ett evigt TACK! Det finns ingen gräns för den tacksamhet jag känner."
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av annawahlgren »

THERESE skrev vidare i Gästboken så här:


"Om du visste vad detta betyder, tack från mitt djupaste inre.

:arrow: En rapport efter 4:e natten:
Nattning ca 1 minut
Vaknade kl21 och 23, la tillrätta, ramsade, tog ca 30 sek var gång
Och nu, trumvirvel! 07.00 stegar jag in och sjunger god morgon!! Kan du fatta!? Jag är mållös.

Fjärde natten! Vart ska detta sluta? Hade ju förberett mig på fyra megasuperdupertuffa dygn och sedan en halvjobbig uppföljningsvecka. Men detta är ju rena semestern! Nu gäller det bara att stå stadigt på marken om det skulle komma en höststorm. Men jag har ju precis allt jag behöver för att klara det! Jag har tilltro till mig själv, jag har boken, jag har DIG, jag har min man och sist men inte minst: jag har mitt fantastiska lilla underverk till dotter som behöver mig mer än någonsin, och vem kan neka henne det:)

P.S vet du vad BVC sa när jag ringde dem sist? Hade som vanligt haft en helvetes-natt och jag visste ingen annan utväg än att ringa dem. Jag grät i telefonen. Fick till svar att hon kanske är allergisk mot mjölk, så ring barnmedicin. Jag log gott när jag läste om detta beteende i din bok. Och det känns så bra att gå på 1-årskontroll nästa vecka och berätta att hon "bara" hade sömnbrist som jag påpekat i stort sett sen hon föddes. Och varför har jag inte getts dessa verktyg? Så igen, tack:)

O:)

EPILOG :-({|= En månad efter kurstart

1 åring med nyupptäckt livsglädje! heter Thereses tråd på Kurforum. Där fick vi "slutrapport" den 6 nvovember 2014. Läss och njut! Det gör då sannerligen jag \:D/

TACK, Therese - säger jag å lilla älsklingens vägnar också :P :heart:

:arrow: "Anna, vad skulle jag göra utan dig? Tack tack tack, ett oändligt stort tack. Nu fick jag den sista lilla styrke-biten som krävdes för att jag skulle våga ta sista steget. För att jag skulle våga lita på att min röst gör det som krävs.

Barnet sov borta i helgen (välbehövlig vuxentid trots att vi nu får sova på nätterna). Och sedan i söndags, 4 nätter, har jag inte gått in till henne på natten en enda gång (förutom täcket på, tyst och snabb som en vessla). Hon har vaknat en gång vid 22-tiden ganska prick i tre nätter och en av nätterna vaknade hon inte alls. Jag lät bli tillrättaläggandet och körde 110% på ramsan utanför dörren. Och ja, det funkar ju! Vilken magi. Nästan så jag tyckte det var kul där en stund att testa olika tonlägen.

Och fortfarande frågar folk både tre och fem gånger om det verkligen är sant, hur kan jag vara så säker på att det fortsätter? Men det klart jag är! Jag vet ju hur jag ska göra, och barnet vet vad som gäller alla tider på dygnet. På dagen har vi roligt och på natten sover vi gott. Det är ju inte svårare än så.

Och hur kan det vara så svårt att förstå, hur kan det vara så svårt för mig att övertyga? Kanske för att det mest självklara och basala i vårt mänskliga behov är något som vi småbarnsföräldrar inpräntas dagligen med att det får komma igen senare, då när barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Tillsvidare går livet endast ut på att "stå ut". Vi ska inte ha kul! Vi ska inte njuta! För det är ju så tufft det här med småbarnsåren och det liksom hör till att man inte får sova, det ska skrikas vid matbordet, det ska protesteras vid läggning. Och inte minst, det är helt normalt! Allt är normalt! Ja men hon vaknar ju 10 gånger varje natt? Det är normalt, det går öööver ska du se lilla gumman, bara stå ut ett litet tag till så får du sova sen.

Helt, fullkomligt galet och befängt är vad det är.

Och jag är så glad att jag kommit till insikt! Jag sover ju mina 7-8 timmar nu, VARJE natt. Varendaste en. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte få sömn.

Och om det mot förmodan skulle komma en dålig natt, ja då kan jag ta det för jag vet ju att jag får sova natten därpå.

Som vanligt kan jag gå på i oändlighet med fördelar och framsteg, men det räcker nu för denna gång. Tack tack tack, du är min hjältinna varje dag, varje minut!" :heart:


O:) :heart: :sleep:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av annawahlgren »

shn - Skrivet av hanna 2015-05-20 10:21 (i Gästboken)

:-({|= "Hej Anna! Vill tacka dig för kuren!

Bakgrund: baby nästan ett år gammal. Somnar själv i egen säng. Vaknar efter 2-3 timmar. Sover resten av natten bredvid mig. Jag ammar med 2-3 timmars mellanrum resten av natten. Dagssömnen är dålig. Vaknar oftast efter 35 min. Bäbis är ändå på rätt gott humör trots sömnbrist och dåliga nätter.

Vi kör kuren.

:arrow: Natt ett går helt ok. Ett längre uppvak på en timme och 3 kortare uppvak.

:arrow: Natt två; otaliga uppvak, men ramsan börjar ta över mer och mer.

:arrow: Natt tre: 12h sömn utan ett pip!

:arrow: Natt fyra: kl.5.30 hörs gråt, men bäbis tystnar innan jag ens hinner till dörren.

:arrow: Natt fem: 12h sömn igen!!!

Dagarna går fint. Hon sover 1,5h och ifall hon vaknar halvtid somnar hon om med ramsan!

Tack! Tack!"

O:) :heart: :sleep:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Avocado14
Inlägg: 135
Blev medlem: tis 09 dec 2014, 10:29

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av Avocado14 »

Detta bad Torsmamma mig att kopiera från vår kurtråd för lillebror och lägga in här!
Vill också tillägga att jag förstår så väl detta som Anna W skriver i sin signatur här på forumet "några tusen nästanbarn" - för utan Anna och hennes kur vet jag inte om vår lillebror hade funnits! :D Så nog är han hennes nästanbarn.

-------

Har bara lust att gå in och skriva, även om vi - ta i trä - inte har några problem just nu.

Jag kommer ihåg när jag läste en hel del på forumet innan vi kurade storebror, jag var osäker på om det var rätt väg att gå eller inte. Och sen efteråt har jag insett att folk skriver ju bara här när de har problem, så då får man lätt intrycket att alla som kurar får problem... :wink: Men det är väl därför "Livet efter kuren" - tråden finns! I alla fall:

Vi valde mot rekommendationerna att byta till 2 lurar och det har känts som rätt beslut. Dock hade vi en del problem med tidiga morgnar ett tag, som jag nu i efterhand VET att det berodde på för mycket osäkerhet här hemma, vi hade besök tidigt i kuren som ställde upp och ner på rutiner och skapade osäkerhet hos mig och därmed hos lillebror också. Jag blev också extra osäker av att lillebror inte betedde sig precis som storebror. Typiskt. #-o

MEN efter en "vändpunkt" en morgon när jag var inne och körde statisk solfjäder i nästan en timme, och var på gränsen att ge upp, så vände det plötsligt bara - kanske lillebror insåg att "mamma ger inte upp"... hihi. Det vände för mig också och min säkerhet är numera på topp vilket ger en sån trygghet för barnet!!! Jag gör inte alltid rätt och tummar lite på Annas regler, men gör det på mitt sätt och konsekvent. Det blir så tydlig signal till honom, och det är så skönt att han börjat verkligen respondera på ramsan, vilket jag inte tyckte han gjorde på de första veckorna! Nu om det blir en tidig morgon så vet jag att jag får honom att somna om eller i alla fall ligga tyst och nöjd och jag vet att nästa morgon sover han längre.

Det känns så skönt att jag har ett tryggt barn som sover gott och är nöjd! Och all min noja över mat har släppt, det tog sin tid men nu äter han både frukost och kvällsmat ordentligt! Den här veckan är min sista som föräldraledig och jag ser fram emot en ny period där pappa är hemma och får njuta av barnen!

Ville bara skriva hur skönt det känns och hur nöjd jag är att vi inte gav upp. Och dela med mig av en glimt från vår härliga vardag:
storebror har hela tiden sedan lillebrors kur började gått och "härmat" ramsan här hemma. Eller kommit fram och sagt "du ska säga ramsan" om lillebror gråter på sitt rum... Så häromdagen får jag vara med om ett fantastiskt skådespel när storebror tar sin kära vän nallen, lägger honom i sin säng, går ut och stänger dörren och säger ramsan fyra gånger med riktig sjungande melodi och bekräftande fjärde gång!! :lol: Han väntar nån sekund, och öppnar sedan dörren och sjunger vår egna "gomorron"-sång som vi sjunger både för storebror och lillebror när vi väcker. "Gomorron min älskling, gomorron min skatt, det är så fint att se dig" etc... Mitt hjärta bara smälte av kärlek. :heart: :heart: :heart:

Vår ramsa är för övrigt "nu ska vi sova, sov så gott" - vilket man såklart kan få in i en massa situationer i vardagen. "Nu ska vi äta, ät så gott" säger storebror gärna och pappan berättade nyss att han även satt på toan och sa "Nu ska vi kissa, kiss så gott!" :lol: Eller på vägen hem från lekparken idag, jag säger "nu kommer nog snart pappa". Varpå storebror svarar "nu kommer pappa, papp så gott!"
Mamma till O, född 2014-09-05
Kur startad 2015-03-13
Och lille M, född 2016-08-19
Kur startad 2017-03-04
Och L, född 2018-05-24
Kur startad 2018-11-02
TorsMamma
Forumets ordförande
Inlägg: 11193
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
Ort: Stockholms Skärgård

Re: Livet efter kuren - en uppmuntran!

Inlägg av TorsMamma »

Från en tvillingmamma

Hur kura tvillingar samtidigt - 5 månader?

UPPFÖLJNING EFTER AVSLUTAD LYCKAD KUR!

Hej igen,
Kom på att jag aldrig hann skriva mina tankar efter att kuren avslutades med våra tvillingar. För det första är jag och min man SÅ TACKSAMMA FÖR ATT DENNA KUREN FINNS! Vilken skillnad det blev i våra liv efter detta! Från att vi var två “vrak” som försökte fungera normalt trots att våra längsta sovperioder var 3 timmar i sträck, tills att vi kunde få oavbruten sömn på nätterna.

Livet blev faktiskt ganska normalt igen efter vi körde kuren - iallafall sömnmässigt. Våra söta 5-månaders tvillingar blev mycket mer harmoniska under deras vakentid. Våra tvillingar fyller snart ett år, och vi är varje dag så tacksamma för att de sover i snitt 11-12 timmar varje natt i sträck. Detta verkar vara väldigt ovanligt för när man berättar detta för släkt, vänner och andra mammor på BVC säger alla att detta är otroligt. Jag nämner för alla att vi har Anna Wahlgrens Sova-hela-natten kur att tacka för att våra barn sover om nätterna.

Kuren tog nog en vecka för våra tvillingar, sedan tog det en vecka till innan rutinerna satt. Kan tillägga att vi var tvungna att lägga dem i varsin spjälsäng i ett separat rum, istället för att de som tidigare sov i vårt sovrum i sina sängar. Vi kan se och följa barnen när de sover via varsin babyvakt med kamera.

Självklart finns det tillfällen när barnen vaknar på nätterna (tandprickning, förkylningar), men oftast somnar de själva om igen. Är de ledsna får de en snabb ramsa (eller fler), eller en pangramsa, och så sätter vi på vattenkranen i några minuter för att de ska höra husljud.

Det kom även som en chock att behöva följa tidsschema så slaviskt, då man inte var van vid detta. Men som boken skriver - schemat blir en befrielse efter några dagar då man välkomnar rutinerna för att veta hur man ska hinna med allt samt när man kan få en välbehövlig paus för att ta hand om sig själv (läs: när barnen tar sina tupplurar).

Ni som tvekar att köra kuren med tvillingar - VÄNTA INTE! 5 månader anser vi vara en lagom ålder att börja då de behöver äta mycket fast mat under dagarna för att inte bli hungriga under nätterna. Jag gick från helamning veckan innan med bara tillskott sista kvällsmåltiden, till att under kurveckan börja med enbart amning 3 gånger per dag, resten fick de gröt och burkmat samt banan + mosad frukt. (Hade kört smakportioner från 4-månaders ålder.) Riktig mat ökades upp successivt men fortsatte amma 2 ggr per dag tills 11 månaders ålder.

Vill också passa på att tacka er som svarade på mina frågor här på forumet, speciellt Susan. Fick även några svar mitt i natten vilket hjälpte. Era svar och råd var helt ovärdeliga när jag var mitt uppe i kuren, helt sömnberövad och utmattad av att följa alla regler, tider och skriva anteckningar. Då hjälpte era tips och pepp så otroligt mycket. Tack snälla :heart: Och tackar även Anna Wahlgren för att denna kur finns!
Tor 2006
:heart: BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
:heart:

:heart: FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. :heart:
Skriv svar

Återgå till "Klistrade favorittrådar"