Vi har vargtimmar nästan varje timme...

[marias]

Nu börjar goda råd bli dyra...
Vi har efter nogrann inläsning på kuren kurat vår dotter men något har tydligen ändå gått helt fel. Nån vecka efter kuren sov hon rätt bra, bortsett från de vanliga vargtimmarna. Hon somnar lätt i egen säng i magläge, äter bra på dagen, dagslurarna funkar också som de skall.

Nu den senaste veckan vaknar hon med 1-2 timmars mellanrum natten igenom, skriker olyckligt i sitt rum men somnar om direkt efter en betryggande ramsa.

Varför alla dessa frågor helt plötsligt? Jag känner mig verkligen rådvill just nu. Tacksam för alla råd.

[camilla]

Min vaninnas flicka holl pa sa i 1-2 veckor da hon var 8-9 manader gammal, det hela forklarades med att hon var inne i ett utvecklingssparng och att detta da latt hander. kan ju vara samma for din dotter...

[annawahlgren]

Nej, vi talar inte "utvecklingssprång" här, vi talar obesvarade - eller felaktigt besvarade - frågor

Jag föreslår att du läser på - Tips på vägen, Lathunden, allt du behöver repetera och påminna dig om och förstå, för att räta upp det hela.

Scenariot är inte ovanligt. Allt går fint till em början inte minst för att lilla ungen är stuptrött och tacksam över att äntligen få sova. Sedan börjar trafiken och viker förtroendet - både det för mamma/pappa själv, som i sin säkra Attityd tog ledningen i början men nu börjar tvivla och tveka, och för barnet, som ställer förnyade och kanske helt nya frågor allteftersom tiden och nätterna går. "Ska det verkligen vara så här? Vågar jag ligga här, håller ni vakt ordentligt? Är det garanterat säkert att vargen inte kommer och tar mig?" Och i sin egen oro släpper man blixtsnabbt in vargen. Det kan verkligen gå på en enda kväll.

Så läs på tills du verkligen i ryggmärgen VET vad du gör och VARFÖR, och ramla aldrig mer i fällan att själv fråga barnet, vilket är vad du gör nu

[Isobel]

*suck* Svaret "utvecklingssprång" tror jag att jag har fått på alla frågor om alla olika situationer som jag har ställt på andra forum eller till folk i omgivningen. Alltså är det vanligt med utvecklingssprång i 1-2-3-4-5-6-7-8-9 etc månaders ålder enligt "folk"... *mer suck*
Tänk att dessa eviga gissningar och svar i brist på riktigt svar har blivit till vedertagna sanningar!! Hemskt!

Nä obesvarade frågor tror jag mer på, precis som marias själv tror och som Anna skriver!

[marias]

Jo jag känner också att hon frågar men det konstiga är att jag också känner att svaret är bra och övertygande. Därav förvirringen.... Jag förstår tydligen inte frågan om jag ger fel svar.

Upplever också att jag läst på såå mycket. Vi planerade en månad före vi körde kuren så jag trodde åtminstone jag hade säkerheten och kunskapen. Kanske jag ändå måste ta en paus då om uppvaknandet och frågandet tyder på att jag trots allt frågar henne.... Vet bara inte hur jag skall få in det här mera i ryggmärgen eller hur min attityd skall kunna bli mer övertygande.

När hon vaknar och gråter avvaktar vi först. Sen när hon arbetar upp sig gläntar vi på dörren och ramsar. Vi går inte in i rummet och vi har inte fastnat i ramsan. Tack vare ramsan somnar hon om direkt, utan ramsa tar hysterin över.

Visst har hon lärt sig massor den senaste tiden och under de senaste veckorna har hon har också haft en otroligt stark separationsångest från mig.

[annawahlgren]

"Kanske jag ändå måste ta en paus", "rådvill", "goda råd dyra" - det tyder inte på säkerhet och övertygelse

Så jag ber dig ändå och igen: läs och läs och läs på

Glänta på dörren? Så att hon ser er? Det är att störa-

För att lilla älsklingen ska kunna (fortsätta) göra framsteg, måste du och ni göra "baksteg". Först och kontinuerligt

Och allt börjar med att jaga ut vargen. Den som hotar också dig.

[marias]

tack för dina härliga svar Anna.
Min säkerhet fanns där och ramsan har ju hittills funkat bra och Amanda har somnat. Men efter flera nätter av envist frågande infann sig tvivlen och MINA frågor.... Därav mitt vacklande intryck Det är mest jag som kört kuren.

I natt var det då pappans tur.... Och då blev Amanda ARG! Hon fråga som vanligt med lite skrik men när mamma inte svarade med ramsan blev hon verkligt ledsen. Det tog rejält länge för pappa att ramsa ner henne. Kan det alltså ha blivit så att Amanda förknippar ramsan med mig och inte ramsan med sovande om ni förstår vad jag menar??

Nu tar vi nya tag igen! Detta skall nog lyckas.

[/LO]

Hej.
Jag tycker att du eller pappan ska ramsa så fort hon vaknar 1x4. Sedan inget mer om det inte är kris.

Sedan är det så att man lär sig något nytt varje gång man läser på, så gör det igen. Och en gång till om någon månad eller så. Då hänger man liksom med och vet alltid vad man ska göra om det behövs.

/LO

[kokos]

Här ska inte ges upp

Goda råd får du gott om

Man måste backa, dvs ramsa mindre och mindre. Ha förtroendet att hon klarar sig igenom sina små nattskrik själv. Kanske är hon inte ens vaken innan ni sätter igång och ramsar?

Fundera igenom när på natten hon har svårast att somna om. För oss är det så här att Adrian sköter sig själv ända fram till nån gång runt 5: då kan han behöva en ramsa eller ibland två. Men fram tills dess kan han skrika till (kanske drömmer han nåt) och ligga och prata för sig själv en kvart och så somnar han om tryggt och lugnt. Han skriker inte ens upp sig utan det kommer ett pip och sen lite mutter och så blir det tyst.

Det här fixar ni!

[mammamy]

Hej!
Glänta på dörren och ramsa? Nej, ramsa utanför, helst i förbifarten som om ni bara sladdar förbi på väg bort, som om ni är helt säkra på att barnet genast (givetvis) reagerar med att somna. Gå bort från dörren medan ni ramsar, som om ni verkligen är på väg mot kastrullen som kokar över för fullt eller till toan eftersom din urinblåsa spricker om tre sekunder! Det gör inget om tredje och fjärde versen knappt hörs in till barnet då intrycket blir att ni verkligen förväntar er ett direkt gensvar och verkligen inte ens tänker höra efter hur det gick, för ni är ju så upptagna och ni vet ju dessutom att ramsan tar direkt varje gång! :
Jag tror som de andra att ni framförallt måste backa mera, det är det vi som muppiga kärleksfulla föräldrar har svårast för tror jag och då kör man lätt fast.
Lycka till och ge inte upp för allt i världen!

[Nemi]

Ville bara delge mina erfarenheter. Vi var frustrerade och osäkra som ni verkar vara. Ramsade och ramsade. Fast sonen lärde sig inte somna för vi ramsade for mycket. Lösningen vara att avvakta. Det var ju det som alla skrev här inne: avvakta mera. Men vi trodde inte att det var det som skulle lösa allt.

Så till slut så sa vi till varandra: nu ramsar vi en MAX två omgångar och låter sonen vara sedan. MINST 10 minuter. Låter inte så länge kanske, men för oss var det en evighet. På två kvällar och två nätter så hade lille sonen äntligen blivit övertygad om att han kunde somna själv. Sover superskönt nu och somnar så gott om kvällarna.

Till historien hör att lillen _hade_ sovit gott ganska länge (flera månader) men plötsligt börjat med nattliga frågor igen. Vi ramsade och ramsade flera gånger på natten och morgonen, utan att det blev bättre.

Man tror att man har attityden men det gäller att ha ATTITYDEN!

[JH]

Man tror att man har attityden men det gäller att ha ATTITYDEN!

=D> sååååå rätt!!!!

[marias]

Nu har det gått en tid och vi har skärpt till oss ordentligt! Jag har kastat ut mina vargar från balkongen så de kommer inte tillbaka!
Det var nog så att vi hade attityd men inte ATTITYDEN som Nemi skrev. Jag har också ändrat tonfall på ramsan när det krisar till, körde med en ganska bestämd version tidigare men nu har jag en gladare version och den verkar funka bättre. Många gånger verkar hon fråga "är nån där eller är jag ensam här?" och då funkar den positiva tonen bättre.

Vi har fortfarande kvar de "normala" vargtimmarna men nu sover lilla fröken åtminstone 19.30-03.00. Därefter vaknar hon nog med 1-2 timmars mellanrum tills det är morgon och frågar och ibland tror hon att hon är jättepigg, då tar jag i med en bestämd ramsa.

tydligen är det nog så att man ibland måste gå bakåt själv för att sen kunna gå framåt.. tack och lov att detta forum finns, annars skulle det vara svårt att peppa sig själv och hålla målet i siktet.