Leka själv - flyttad tråd

[Ewa]

Lilla Morran skrev:

Läste tråden och det var skönt att höra att det var fler som har funderingar kring kompisar i den här åldern.
Jag känner att jag skulle behöva lite råd faktiskt.

Har en dotter på fyra år som går tre dagar i veckan på dagis, fem timmar om dagen. Enligt personalen så har hon svårt att leka med andra barn, hon vill inte dela med sig eller vill att allt skall ske på hennes villkor. Och gör dom andra barnen inte som hon vill så struntar hon helt enkelt i att leka med någon!
Och jag som var rädd för att min dotter blir överkörd av andra barn eftersom hon är så lugn och som jag uppfattar henne tillbakadragen.

Hon har uttryckligen sagt till förskoleläraren att - jag leker själv så får jag som jag vill!
Hon umgås mest med vuxna. Vi har inga jämnåriga runt omkring oss tyvärr varken i familjen eller bekanskapskretsen.
Har försökt att hon skall leka mer med de barn som vi träffar i lekparken osv men nej, hon har inga såna behov!
Problemet som jag ser det är att hon "biter" sig fast på mig eller andra vuxna som hon tycker är hennes lekkamrater! Då har hon inga problem att leka.

Jag är hemma med hennes lillebror på 8 månader och det är svårt att både ha koll på en liten vildbasare samtidigt som tjejen tycker att jag skall leka med henne! Hon har alltid varit med oss och gjort vardagssysslor, när hon var mindre så tyckte hon det var jättekul men nu står hon bara och hänger brevid.
Hon säger saker som: När du är klar med tvätten mamma så ska vi leka ditten och datten.
-mamma, vet du vad vi ska leka idag?
När jag förklarar att när jag hängt tvätten t ex så vill jag göra annat men hon får gärna hjälpa till men då svarar hon att jag väntar på dig mamma...
Jag försöker få henne att hitta på saker själv som hon kan göra under tiden men nej, hon står vid mina ben och följer mig som en hund var jag än går!

När hon och jag leker så förklarar jag att nu leker du och jag medans lillebror sover t ex sedan så fortsätter du själv. Och det tycker hon är helt ok tills lekstunden är över! Då skriker hon och bär sig åt! På samma sätt beter hon sig mot t ex pappan, mormor och morfar mm.

När pappa kommer hem från jobbet så skall det bara lekas med henne och dom har jättekul tillsammans även med lillebror men sen så kan hon säga till pappa att du får inte lägga mig! Det vill jag att mamma skall göra. Du får inte vara med osv. Vi har alltid haft systemet att vi turas om med läggningen och det är inget vi ruckar på. När hon väl ligger i sängen så går det jättebra med pappan. När det är jag som lägger så får hon separationsångest verkar det som. Hon gråter och försöker få hitta på alla möjliga saker för att jag skall stanna.

Jag har konstant dåligt samvete för att jag hela tiden, känns det som, nekar henne att leka tillsammans. Pappan har dåligt samvete eftersom han känner att han inte räcker till när han kommer hem. Det är ju några få timmar som hela familjen skall få sin dos!

Ska vi verkligen finnas till som lekkamrater 24 timmar om dygnet? Skall andra vuxna verkligen känna sig obekväma i att dom inte törs säga ifrån när vår dotter hela tiden skall leka med dom?
Är detta bara en fas som hon går igenom? Kommer hon släppa taget om oss när hon kanske upptäcker hur kul det kan vara att leka med andra barn?
Ska jag låta henne hänga kvar i hälarna tills hon börjar delta i min aktivitet eller hittar på något eget?
Det här blev långt men jag hoppas att någon förstår min uppsats
_________________
Finner glädjen i andras skratt!

Mamma till två guldklimpar födda -04 och -07
Till överst på sidan

-----------------------
Ewa skrev:

Hej!

Jag ser leken som en naturlig del av barnets utveckling för att lära sig förstå världen och bearbeta intryck. Men leken är också en paus ifrån arbetet. Och arbetar man aldrig, så blir heller inte den egna leken något man söker sig till. Detta blev oerhört tydligt när maken var hemma när lillasyster kom. Jag har aldrig varit någon lekmamma. Vi har jobbat ihop och sedan tagit pauser ihop. Var och en med sitt. Men med en lekpappa hemma hela dagarna i ett par månader så "kunde" helt plötsligt inte sonen leka själv längre. Och ville leka med någon hela tiden. Till skillnad från annars. När vi så återgick till våra rutiner, med rejäl tid för utelek och rejält mycket social delaktighet där han verkligen blev livsnödvändig för att få tillvaron med liten lillasyster att flyta bra så tog han sig också sina pauser igen, och lekte själv.

Så mitt recept är att du involverar henne i arbetet på RIKTIGT. Och då är det inte fråga om att hon kan hjälpa till om hon vill. Då MÅSTE ni hjälpas åt, för annars GÅR DET BARA INTE . Är du med på skillnaden?

Hon är också så pass stor att ni skulle kunna sätta er ner och göra upp om arbetsuppgifter som kan vara hennes alldeles egna. Vilka kan det vara? Och vilka dagar ska de göras? Med det ansvaret kommer hon växa mycket, vågar jag lova. Fundera tillsammans och låt henne komma med förslagen.

Bara en kort reflektion kring en del av din frågeställning. Vad tror du? Tips på social delaktighet finner du under den klistrade trådan här ovan i Barnafostran.
_________________
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
Bilder: http://picasaweb.google.com/la.famiglia.tiselius
Till överst på sidan

--------------------------------
lilla morran skrev:

Nej, jag är verkligen ingen lekmamma! Skönt att höra att vi är fler!

Jag har trott att man ska leka med barn? Alltså en stund på deras villkor där dom får full uppmärksamhet. Där man verkligen är närvarande.
Det är nog därför som jag har så dåligt samvete jämt. För att jag inte lyckas så många gånger med dessa lekstunder. Lyckas inte heller längre att få med henne på "jobb". Där är pappan lite bättre men han är som du skriver en typiskt lekpappa! Och det är väl så hon ser alla vuxna omkring henne, som lekkamrater! Trots att jag aldrig varit någon lekmamma men det dras väl till sin spets nu när jag går hemma och vi nöter på varandra lite mer.
Hon har svårt att leka själv, då vill hon gärna sätta på TV´n och det får hon inte...Hon har svårt med att prova saker själv, hon behöver hela tiden hjälp. Vi skall hela tiden stå till hands. Hon vågar inte själv!
Vi har aldrig servat för henne men ändå så tar hon för givet!
Häromdagen skulle hon bygga en koja men hon krävde hela tiden hjälp med att ställa iordning kuddar och filtar. Jag sa att jag kan visa dig en gång sedan får du försöka själv. Först blev det tjat och sedan skrik när jag förklarade att du får faktiskt försöka lite själv.
Hon byggde inte koja mer.

Min fråga är vad hade jag i en sådan situation kunnat göra annorlunda?
Jag blev glad över att hon självmant ville bygga koja. Men det hon ville var att jag skulle bygga och sen att vi tillsammans skulle leka i den.

På dagis verkar det ju vara tvärtom, där leker hon själv om hon inte kan hänga med personalen förstås.

Den här situationen gör mig ledsen då vi hela tiden ryker ihop då jag till slut lackar ur på hennes tjat om att vi ska leka. Hon blir sur tillbaka på mig och blir ännu mer mammig!

Hon är otroligt språkligt begåvad, artig, hjälpsam, lugn, försiktig osv. Kan skriva en del! Förståndig. Hon är mer som en vuxen människa i en liten kropp. Hon har aldrig varit speciellt förtjust i att klättra, cykla, hoppa eller så. Där är hon väldigt försiktig´och verkar inte intresserad av att lära sig hoppa på ett ben, cykla t ex som andra barn gör. Hon är inte vidare fysisk!

Hur uppmuntrar man sånt?
Åh, nu blev det så där långt igen...
Tack för svar.
_________________
Finner glädjen i andras skratt!

Mamma till två guldklimpar födda -04 och -07
Till överst på sidan

-----------------------------
Lovis skrev:

Hej lilla morran!

Min lilla är inte heller fysisk det minsta....mycket förståndig och en "tänkare" men hon vill t.ex. inte åka rutschbana och är väldigt försiktig..
Jag tror att det kan ändra sig eller så gör det inte det! Det är nog inget att fundera över så mycket, jag själv har tänkt mycket på det men bestämt att hon är som hon är. Man kan ju pusha lite, ibland kan de ju behöva hjälp med att upptäcka hur roligt något är. Jag ser hos mig själv att jag har en tendens att jämföra henne med andra och eftersom jag själv alltid varit "osmidig" och framför allt "rädd" så vill jag inte att hon också ska bli det..
Så problemet ligger kanske hos mig...

Gällande den andra frågan, om leken...Ewas svar är klockrent! Men jag känner igen mycket av dina funderingar där också....
Det är lätt att man "dras med" i deras krav och behov utan att tänka steget längre. Jag har flera gånger gjort som min lilla har velat eftersom det inte har haft någon egentlig betydelse för mig. MEN så har jag har kommit på att "hoppsan nu behövde hon bara knäppa med fingret så gjorde jag som hon ville" och det är själva den grejen som är viktig att jobba med.
Det spelar kanske ingen roll vilken klänning hon ska ha på sig för dig men ändå så Bestämmer du att hon ska ha just den blå klänningen idag- därmed basta! Just för bestämmandets skull!! Hon behöver ledning och veta att någon tar hennes "bekymmer" åt henne.
Så tror jag och det har jag behövt jobba med en del! Jag vet hur det ska vara men det är svårt att omsätta det i praktiken ibland. Om du har Barnaboken så står jättemycket bra om detta i den. Även här på forumet som Ewa tipsade om.

Här blev det också långt!!

Kram
Malin
_________________
---------------------------------------------------------------------
Malin med lilla Ingrid, född 050711 och lilla Anna född 070617. Båda Barnaboksbarn!

[Ewa]

Hej!

Några tankar till:

Hon har svårt att leka själv, då vill hon gärna sätta på TV´n och det får hon inte...Hon har svårt med att prova saker själv, hon behöver hela tiden hjälp. Vi skall hela tiden stå till hands. Hon vågar inte själv!
Vi har aldrig servat för henne men ändå så tar hon för givet!
Häromdagen skulle hon bygga en koja men hon krävde hela tiden hjälp med att ställa iordning kuddar och filtar. Jag sa att jag kan visa dig en gång sedan får du försöka själv. Först blev det tjat och sedan skrik när jag förklarade att du får faktiskt försöka lite själv.
Hon byggde inte koja mer.

Visst kan även stora små raringar behöva hjälp. Och det kan man också erbjuda, tycker jag. Jag brukar erbjuda hjälp till självhjälp.
"Det går inte att bygga någon koja, mamma"
"Jaså, varför inte det?"
"För att det inte finns några bräder!"
"Jaså, var ska vi kunna hitta några sådana då?"
Ge tid att fundera själv. Men erbjud också att ni kan leta tillsammans, och så kan hon sedan fortsätta bygga när ni hittat det som behövs. Och behövs ytterligare någon handräckning någonstans, så kan man - tycker jag - tänka på samma sätt. Kuddarna trilskas. Beklaga eländet och försök hjälpa henne att reda ut det själv, genom att hålla dig i bakgrunden, men ändå finnas tillhands om något behövs. Din uppgift är att visa, leda, lära, hjälpa - och hjälp till självhjälp i situationer där hjälp efterfrågas, tycker jag är helt rimligt. Och därefter kan man ställa lite krav på att hon själv kan lösa situationen. Och överlåta det åt henne själv.

Men återigen - behovet av paus och egen fredad tid, uppstår inte om man inte först känt sig behövd - på riktigt. Så det är DET ni i första hand ni behöver se till, tror jag. Och då får ni kanske räkna med att det tar sin lilla tid, då ni härmed delvis kommer att förändra förutsättningarna för hur gemenskapen hemma har sett ut, hittills. Är du med?

Kram Ewa

[Bjorna]

Jag har alltid deklarerat för mina barn att vuxna inte kan leka, att det är en förmåga som man förlorar. Det är alldeles unik förmåga som barn har. Jag har aldrig lekt med mina barn, vi har pysslat ihop och kanske byggt koja och byggt garage i lego eller dylikt några gånger men jag har aldrig LEKT. För det är så, jag kan inte leka. Jag kan inte leva mig in i olika roller i en lek.

Mina barn har tidigt accepterat detta och lekt antingen med varandra eller för sig själva. Framförallt min fyraåring kan leka själv i timmar, sjuåringen har alltid varit lite sämre på det. Om jag var du skulle jag berätta för dottern att du from nu inte tänkte leka mer med henne (eftersom vuxna faktiskt inte kan leka). Jag skulle också aktivt gå in och ta exempel på situationer som kan uppstå med andra barn, att man faktiskt måste jämka lite ibland och att andra barn är 1000 gånger roligare att leka med (eftersom dom vet hur man gör).

Uppmuntra henne att försöka leka med dom andra barnen på dagis, hon måste ju lära sig att relatera till andra barn också, inte bara vuxna.

Jag känner igen det där med det fysiska, mina barn är lite sent grovmotoriskt utvecklade och man gillar ju ofta inte att göra det man inte är så bra på. För oss har det funkat att verkligen påvisa att öva ger färdighet. Ingen kan från början, alla måste träna.

[lilla morran]

Det är nog så att man inte vill att barnen skall bli som man själv var när man var liten

Vi har även försökt att uppmuntra fysiskt aktivitet genom gymnastik och "simskola" men man vill ju inte puscha för hårt.
Hon kan stå och titta på dom andra barnen när dom rusar runt och provar alla möjliga saker på gymnastiken. Sedan när hon kommer hem så tycket hon att det varit jättekul fast hon har egentligen inte gjort nåt Hon har bara varit där men tydligen så har hon fått något ändå tillbaka. Men det är klart att man blir lite frustrerad när hon inte vill utan bara ska titta...

Nu har hon sysslor varje dag Duka bordet och hämta in posten.
Känner mig som en tonårsmamma då jag hela tiden får tjata på att få det gjort Och hon svarar med att slå ut med armarna och säga - varför skall bara jag duka

Hon har surat mycket dom två sista dagarna, rent demonstrativt lekt själv...
-mamma, nu leker jag så om du kan vänta

Och jag har fortfarande dåligt samvete över att jag inte leker och att jag hela tiden besvarar frågan med att - du kan väl hjälpa till här istället
Och svaret blir - Får jag sätta på TV´n

[inger]

Du måste pränta in i henne att hon är behövd på riktigt.
Granska dukningen. Anmärk på något som hon måste rätta till.
Låt henne dammsuga. Granska arbetet. Det står bra i Barnaboken om att man ska se på aallvar på barnens sysslor.
Gnäller hon över sina sysslor sätt dig i ögonhöjd med henne och säg
jamen då vill inte mamma handla eller laga mat heller. Om vi int e hjälps åt kan vi lika gärna svälta ihjäl allihopa. Vill du det?

Jag tror att grundproblemet är att du inte tar hennes sysslor på allvar. Du måste som vuxen förmedla att de är viktiga för hela familjens skull.
Ge henne inte för enkla sysslor.
MIn dotter kunde vid den åldern stryka kläder samt själv kolla prickarna på strykjärnet kontra prickarna på kläderna.

Underskatta aldrig vad ett barn kan.
Sen är det bra om ni kan göra något tillsammans baka bra matbröd matlagning med mera.
Det viktiga är att hon känner att hennes medverkan är nödvändig. Utan mig klarar sig familjen sämre.

[inger]

Visa det inte för barnet.
Inta en attityd av självklarhet.

Vår uppgift som föräldrar är inte att gå in i en lektillvaro utan att förbereda barnen för livet.

[lilla morran]

Tack för mycket bra svar. Har fått mycket att tänka på.

Jag tycker att jag tagit hennes uppgifter på allvar. Kollat hennes dukning mm
Har fortsatt med fler saker som hon skall göra. Typ hänga tvätt, gå upp med sin rena tvätt osv men det är ju inga saker som sker precis på samma tid varje dag. Men det kanske inte har någon betydelse
Dukningen känns mer som ett återkommande arbetsmoment på samma tider och därför känns det som ett bra moment för henne att ha ansvar för.

Men tjatet står jag fortfarande för Nu känns det som om jag har fått merjobb i form med att springa runt och tjata för att få sakerna gjorda
Har kört principen Först-sedan.

Häromdagen när hon hängde tvätt så slängde hon i princip upp kläderna på samma ställe, när jag skulle visa hur man skulle göra så blev det uppror
Så här gjorde minsann hon
Hur skulle jag gjort då Jag var verkligen pedagog från början men det urartade från bådas sida tyvärr...

Hon har slutat tjata på mig att vi skall leka Nu leker hon själv ibland