Missfall v11+4

En ängel kom - och vände om. Barnasorgens alla ansikten
Alexandra
Inlägg: 185
Blev medlem: ons 06 apr 2005, 07:03
Ort: Öglunda
Kontakt:

Missfall v11+4

Inlägg av Alexandra »

Så var det min tur. Jag sa ju det när jag förstod att jag var gravid igen: den här gången är det nog min tur att råka ut för nått. Efter tre hyfsat normala graviditeter så vore det ju, rent statistiskt sett, min tur nu... och mycket riktigt...
Började blöda i går morse, det höll på hela dagen. När jag gick och la mig på kvällen kände jag en molande mensvärk och insåg väl att det här kommer inte gå vägen. Kl 1 vaknade jag och kände mig tom och när jag ställde mig upp kom hela paketet i byxorna. Jag gick ner i badrummet och ställde mig i badkaret. När jag tar av mig byxorna ligger det en blodig klump i bindan och brevid den en liten fostersäck. Jag tar upp den i handen, den känns ungefär som en påse mozarella ost, fast varm... Jag ser två små foster, inte större än 1-2cm, deras små armstumpar sträcker sig mot varandra som om de försöker kramas. Herregud vad ska jag göra med dem!? Jag la bindan med allt i en påse och nu står den i badrummet. Jag kan ju inte slänga dem i soporna, eller??
Jag berättade om missfallet för maken, men har inte kunnat få ur mig att de var två, eller att de ligger i en påse i badrummet. Han kramade om mig och sa att han tyckte synd om mig, sen gav han sig ut på en springtur och nu sitter jag här... Känner mig helt galen som har sparat två foster i en sopsäck! Men jag har aldrig varit med om något sånt här förrut så vad gör man!? Måste vara stark för mina tre barn oxå å låta vardagsrutinerna rulla på...
Jag har inte berättat för någon om graviditeten i övriga familjen. Nu undrar jag hur det kommer kännas att bära på den här hemligheten... Samtidigt känns det så meningslöst att prata om någonting som ändå inte kommer hända...
Sen kommer ju frågan varför? Var det något fel på fostren, eller var det något jag gjort? Druckit kaffe (max 2 koppar med mycket mjölk/dag och inte mer än 4dgr/vecka), ätit något?? Stressat? Min man sa något om att det är nog min kropp som säger ifrån att det går för fort, för många barn på för kort tid... vet inte om det får mig att känna mig bättre till mods precis... Andra har ju fått en unge om året i 14 år och klarat det oxå...
Jag vill ha ett barn till. Har alltid sagt "inte tre barn", två eller fyra... och när Harald kom till världen så var ju "två-alternativet" inte att tänka på längre... Men nu vet jag inte om jag vågar. Jag kanske är för gammal, min kropp kanske inte orkar, det blir kanske inga fler "friska" barn för mig så det är dumt att försöka fler gånger när jag har tre underbara!!! barn...
Ja, gode tid, vart ska detta sluta och hur??
Tack för att jag får skriva av mig...

Kram, Alex
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
Gäst

Inlägg av Gäst »

Kära du,

Du är inte galen. :heart: Du ville inte slänga något i soporna som hade funnits inne i din kropp, som hade armar och som du kände igen som början till liv. Det är inte galet, det är sunt. :heart:

Det var inte något du gjorde. jag förstår så väl att du frågar dig om du skulle kunnat göra något annorlunda eller bättre. Det är mänskligt att sörja. Det är okej. Känn det du känner, och skriv till oss när du vill prata av dig. [-o< Här finns många som har varit med om missfall och jag vågar lova att de kommer att störta till din hjälp och undsättning på momangen. Nu. Du är inte ensam.

Jag finns här också, att bolla med och att prata med.

I takt med att du orkar.

Största och varmaste kramen till dig!

:heart: [-o< :heart:
Alexandra
Inlägg: 185
Blev medlem: ons 06 apr 2005, 07:03
Ort: Öglunda
Kontakt:

Inlägg av Alexandra »

Tack Päivi! de orden tröstade!

Tankarna far, varvade med grötkok och barnbus... Tänker på hur shimpansmamman bär omkring på sitt döda barn i flera dagar. Det är väl ett ryggmärgsbeteende... Jag försöker vara lugn och låter saker vara som de är just nu. Tårarna bränner i ögonen, men jag vill/kan inte storgråta inför barnen...
Tack gode gud för de älskade ungarna jag har!!!
Vad ska jag göra? Vad kan jag göra?? Kroppen är tom, jag mår fysiskt bra, blödningarna minskar... men min hjärna!! Får försöka hålla mig sysselsatt med annat, orkar inte tänka... vet ju ändå inte vad som kommer hända sen förrän jag är där... sen alltså... Lite galen känner jag mig allt ändå... :lol: :cry: :shock:
/Alex
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
miar70
Inlägg: 9795
Blev medlem: tis 31 jan 2006, 10:59
Ort: Alby, Ånge i Västernorrland
Kontakt:

Inlägg av miar70 »

Hej Alexandra :heart:

Så väldigt tråkigt :(

Jag har också varit med om missfall, ett i vecka elva och ett väldigt tidigt, kanske var det vecka 5-6. Men sorgen var lika stark, och även fast man har flera barn så sörjer man.

Mitt första missfall var min första graviditet, medans mitt andra var efter tredje barnet, precis som för dig.

Första gången åkte jag in och skrapades, men den andra gången hände allt hemma, och det liknar det som du råkat ut för väldigt mycket.

Jag fick ont och gick på toa och allt kom, jag hann fånga upp fostersäcken i handen och där satt jag - och tänkte: vad ska jag göra nu?
Att spola ner kändes helt otänkbart, så jag lade klumpen i papper och i en påse och sen in i kylen. Nu låter det helt galet, men då kändes det fullständigt logiskt.

Sen ringde jag min gynekolog, efter att ha pratat med sambon. Jag berättade vad som hänt, och att jag sparat fostersäcken ifall att han ville se den :shock: men det ville han ju inte... Och han tröstade mig och sa, att eftersom jag fått tre friska barn, så var det helt säkert kroppens sätt att tala om att det här fostret inte var livsdugligt. Och att jag inte behövde komma in för nån koll om jag inte fick ont eller så.

Sen hade jag mitt lilla barn (för det var det för mig) i kylen till nästa dag, och sen spolade jag ner det i toan... Inte nån värdig begravning, precis, men nåt annat alternativ fanns inte. Och så sjukskrev jag mig några dagar, och låg i sängen och sörjde. Efter ett halvår var jag gravid igen, och efter den flickan har två till kommit.

Så sörj, du måste få göra det, men säkert är det så att din kropp kände att fostren inte var levnadsdugliga och då blir det missfall. Och dina chanser att återigen bli gravid är säkerligen lika stora som innan!

:heart: Varma kramar från Mia :heart:
:heart: :heart: :heart: 6 barn :heart: :heart: :heart: (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) :heart: två barnbarn :heart: (-1309, -1505)
Lingontuva
Inlägg: 682
Blev medlem: ons 21 mar 2007, 10:33

Inlägg av Lingontuva »

Vet inte vad jag ska säga, det är så sorgligt, men skickar en stor varm kram :heart: :heart: :heart:
ilindstrom
Inlägg: 2797
Blev medlem: ons 14 nov 2007, 14:56

Inlägg av ilindstrom »

Tänker på dig. Saknar ord. :cry: :heart:

Lång varm kram :heart: :heart:
Ida
Storbus :heart: -02
Mellanbus :heart: -04
Lillbus :heart: -07

www.sovgott.net
Elle
Inlägg: 4720
Blev medlem: tor 02 feb 2006, 20:16

Inlägg av Elle »

Hej Alexandra!

Åh, vad jag känner med dig :heart: Min första graviditet slutade i ett missfall i v 10. Vi hade inte heller berättat för någon i familjen men vi berättade då. Vi kände att vi ville dela denna sorg med de nära och kära och samtidigt att de visste varför vi mådde som vi gjorde. Jag och sambon var hemma några dagar från jobbet och sörjde, kramades och bara var.

Det är abolut inget som du gjort, utan ett missfall är kroppens sätt när inte fostret är livsdugligt. Så tillåt dig att vara ledsen, prata med sambon så ni går igenom detta tillsammans.

Vi finns här :heart:
Kram Elle
:heart: Storebror :heart: född -05 kurad feb-06
:heart: Lillasyster :heart: född -07 SM från start
Alexandra
Inlägg: 185
Blev medlem: ons 06 apr 2005, 07:03
Ort: Öglunda
Kontakt:

Inlägg av Alexandra »

Tack för alla kramar och tröstande ord.
Jag har varit ute och kört ett varv med Vespan. För att skingra tankarna och uppföra sig "normalt". Träffade lite folk vi känner, när de frågade hur allt var blev jag bara ståendes med tom blick och fick inte fram ett ord. Tur att Patrik var med och kunde föra konversation - jag var inte kapabel...
Det är det här som är så knepigt med sorg, jag minns det sen vår älskade hund blev ihjälkörd - där ute rullar världen på precis som vanligt och man förväntas hänga på, precis som vanlig... Men i min hjärna är det någon som dragit i den stora nödbromsen. Jag varken kan eller vill ta ett steg till, utan bara sitta och låta tiden måla över alla sår och tårar...
Tack för att ni lyssnar och stöttar! Era ord betyder så mycket!!
Kram!
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
Alexandra
Inlägg: 185
Blev medlem: ons 06 apr 2005, 07:03
Ort: Öglunda
Kontakt:

Inlägg av Alexandra »

Nu har jag varit och kollat på det lilla paketet igen. Söker svar... vill förstå varför... Det är två pyren men så vitt jag kan se bara en navelsträng som de båda tycks vara kopplade till. De ligger väldigt mycket mage mot mage, men jag ser att det är lite mellanrum mellan kropparna. Armar och ben är bara små stumpar och "svansen" är fortfarande kvar. Jag undrar när de kan ha slutat växa?? Runt v 9 kan jag tänka, det var då illamåendet försvann över natt...
Usch vad jag tänker... Små pyren...
ja ja... dax att fixa lunch till familjen...
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
Alexandra
Inlägg: 185
Blev medlem: ons 06 apr 2005, 07:03
Ort: Öglunda
Kontakt:

Inlägg av Alexandra »

Gud så dramatiskt det här blev. Klockan tre på lördagseftermiddagen kände jag helt plötsligt hur det började blöda tämligen okontrollerat. Eftersom jag inte hade några bindor hemma hade jag använt grabbens blöjor... Det gick igenom på nolltid. Virve lilla skorpan ville hjälpa mig när jag satt i badkaret och försökte duscha undan och få koll på hur mycket som kom. Jag fick schasa ut henne att hämta Patrik för jag ville inte hon skulle se allt blod... Sen kom jag upp och blev liggandes på golvet i vardagsrummet. Ringde mina föräldrar och chockade dem, stackarna, men de fann sig fort och gav sig iväg för att hjälpa till med barnen. Men jag kände att jag kunde inte vänta den timmen det tog för dem att komma till oss, så det blev ambulans... Försökte förklara lite för Virve &Wilhelm, att mamma måste in och göra rent i magen och vet ni så spännande! Mamma ska få åka ambulans! De tog det väldigt bra även om de blev lite ledsna framåt läggdax...
Jag kände mig relativt lugn, det var inte förrän jag var på plats på akuten som jag antagligen släppte allt och nästan svimmade. Det blev ett himla pådrag och gud vad omhändertagen jag blev. Varma täcken, strumpor, mössa, vätska i dropp, syrgas, åsså fort som katten in till operation.
På uppvaket var jag lite kaxig och skulle upp å kissa, då blev det snurrig i huvudet när jag la mig i sängen igen... Blodvärdet låg på 94 så det är väl hyfsat... äter järntabletter nu och försöker ta det lungt... Maken har tagit ledigt i veckan så det känns skönt.
Men fy vad jobbigt det var att ligga på sjukhuset. Jag har varit inlagd på sjukhus (BB) tre gånger och varje gång har jag fått ett litet pyre med mig hem... Så usch vad jag saknade den där lilla plastbyttan att skjuva omkring på!
Men här hemma går livet vidare. Barna stojar på, och idag kommer snickaren för att sätta in nya fönster på övervåningen och bygga min hett efterlängtade balkong!!
Det är bara om jag stannar upp och tänker på vad det var som egentligen hände som det klumpar sig i halsen, och det ska det väl göra antar jag... Får se tiden an... En dag i taget!
Tack för att jag får skriva av mig....
Kram!
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
TorpSara

Inlägg av TorpSara »

Oj, vilken eländig historia! Men att du inte tog kontakt med vården efter missfallet? Det ska man alltid göra just av den anledning du blivit varse... Det är vanligt med både rester och blödningar. skäll skäll...

Om att söka skäl: Det är väldigt vanligt med missfall, och faktiskt i veckan nio som du just misstänker. Då bildas mycket, bland annat hjärnan. Man vet inte vad som händer, men ofta är det antingen kromosomfel eller så är det bara så att det saknas signalsubstanser för att saker och ting ska utvecklas som det ska. ALLA däggdjur har missfall, och människans frekvens är 30%. Det är naturens sätt att avbryta en utveckling som inte går som den ska. Det är sorgligt och ledsamt, men det hör till livets gång, på samma sätt som födslar och annan död. Solen går upp igen, det lovar jag.

Growingpeople har en bra artikel. Även om sorgen. http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=3402

Varma kramar till dig!

/Sara
Alexandra
Inlägg: 185
Blev medlem: ons 06 apr 2005, 07:03
Ort: Öglunda
Kontakt:

Inlägg av Alexandra »

Tack Päivi! Ja, jag är så otroligt tacksam för den här tryggheten som AW har gett mig. Att barn går med på vad som helst bara det sker i ett sken av självklarhet :wink: . Även att mamma ligger på golvet och blöder :shock: Även att mamma ska bli hämtad av ambulans och ligga på sjukhus över natten :shock: Älskade ungar!! Och tack Anna!!! Virve frågar en hel del om vad som hände på sjukhuset och tycker det är jättespännande att höra vad jag berättar. Att hon tar det så lugnt och är så intresserad/nyfiken är faschinerande!
Och visst är det så, vissa miljöer ger så starka minnen. Själv är jag väldigt känslig för olika lukter och förknippar ofta händelser med olika dofter. Fick en gråtattack när jag skar upp ingefära till middagen i eftermiddags, drack ju ingefära med hett vatten och socker för att dämpa illamåendet i början...Det blev jobbigt...

TorpSara, jodå, jag ringde sjukvårdsupplysningen direkt efter missfallet, men de sa åt mig att ta det lugnt och vänta lite (det var ju helg...). Skulle återkomma om jag fick feber eller svår blödning, annars kunde jag ringa på måndag... Å jag fogar mig, de vet ju bäst??
Vad skönt ändå att höra dina ord om skäl till missfallet.
Så gott att få höra att det sannorlikt inte var något jag gjorde, att jag på sätt och vis ändå ska vara tacksam att kroppen känner av när saker och ting går galet och gör något åt det i tid! Det tröstar!

Å så ska jag oxå berätta att jag har dem inte längre kvar i en sopsäck i badrummet... Jag tänkte igenom det hela när jag låg på sjukhuset och att spola ner i toaletten kändes inte så kul, eftersom vi har egen brunn - ville inte ha dem ligga där ute i slammet tills nästa tömmning. Inte heller ville jag ha dem liggandes i en soppåse på tippen... Så det blev faktiskt en liten minikremering hemma i kaminen. Askan strödde jag bakom min magnoliabuske. Kändes skönt att få ett avslut på det i alla fall.
Det känns så konstigt att jag har gått miste om de här tvillingarna, även om jag inser att de inte hade klarat sig i livet. De kommer alltid finnas där och vara mina små ofödda barn... Undrar om jag någonsin kommer kunna se annorlunda på den saken. De var ju så små, inga "barn" i ordets rätta bemärkelse... men de hade kunnat bli... om inte...
Intressant är det, denna vandring längs stigen Livet...

Kram!
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
TorpSara

Inlägg av TorpSara »

Meh, vilka slarvrar på Sjukvårdsrådgivningen. Ett så pass sent missfall trodde jag att man alltid ska kolla upp. :shock:
Undrar om jag någonsin kommer kunna se annorlunda på den saken. De var ju så små, inga "barn" i ordets rätta bemärkelse... men de hade kunnat bli... om inte...
Jag tror inte det. Jag har två barn som "hade kunnat bli". Det första hade fyllt två nu i februari och Isak skulle ha fötts nu i maj. De kommer ju alltid att finnas som "tänk om". Om vi inte hade fått ett missfall i vår första graviditet så hade inte Edvard funnits, men vi hade haft en helt annan. Och om Isak hade varit frisk hade Edvard haft en bror nära i ålder. Nu kommer det förhoppningsvis en annan underbar människa till oss en dag, men de kommer alltid att vara våra ofödda som "hade kunnat bli".
Gäst

Inlägg av Gäst »

Alexandra hur går det, hur mår du..?

:heart:
Alexandra
Inlägg: 185
Blev medlem: ons 06 apr 2005, 07:03
Ort: Öglunda
Kontakt:

Inlägg av Alexandra »

Jo tack Päivi... Jag mår ganska bra. Vad rörd jag blir att du frågar! :heart:

Det känns lite knepigt... blandade känslor... Å ena sidan sörjer jag att jag inte längre är gravid, att jag har gått miste om två små liv som hade varit mer än innerligt välkomna! Men å andra sidan är jag tacksam att kroppen förstod att dessa små inte hade blivit levnadsdugliga och såg till att avbryta i tid. Att jag själv slapp fatta beslut om att ev avsluta graviditeten, eller få svåra besked längre fram i graviditeten.

Men ändå, jag hade så hemsk gärna fått fortsätta vara gravid! Men, men "it wasn´t ment to be"...

Lite jobbigt är det oxå att fundera på huruvida vi ska försöka igen. Jag har blivit lite rädd... Jag är 36år och har 3 underbara barn, Min kropp kanske inte orkar mer, samtidigt som jag har en stark längtan att få avsluta den här graviditeten som så plötsligt togs ifrån mig (om du fattar hur jag menar :-k )
Rent ekonomiskt så hade vi väl kunnat "klara oss" (gud så dumt det lät!) med två barn, men jag har låtit hjärtat styra helt och fullt och jag vill ha fyra barn! Trodde jag för ett par veckor sedan i alla fall.. nu är jag inte lika säker längre. Min man har ingen direkt åsikt om det hela, så honom är det tämligen meningslöst att diskutera med. "gör som du vill" brukar han säga, å sen är den diskussionen över...

Så jag går här och ältar mina tankar, försöker ta det lugnt, förvissad om att allting löser sig på bästa sätt med tiden... om jag bara kan se tiden an... har så svårt för ovisshet :roll:

Tack snälla för att du frågade! :heart: Och som du märker (och jag med) så hade jag visst en del kvar att skriva av mig :roll: :lol: 8-[

Kram!
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
Skriv svar

Återgå till "Barnasorg"