Jag har en liten "ål" som lätt glider runt utan att höra mitt tjat. Och jag förstår henne! Tjat är ju det mest meningslösa man kan ägna sig åt
så: häromdan tänkte jag att det funkar inte att jag fyra gånger varje morgon säger nu ska du borsta tänderna, har du nu borstat tänderna, ryggsäcken älskling! osvosvosvosvblablabla... ungen är ju för 17 sju år och inte det minsta bakom flötet eller döv! 
Så kom jag på att på mitt arbete med funktionshindrade barn sätter vi ofta upp scheman för enkla skeenden som barnen då kan läsa av själv, bilder om de inte kan läsa. eller foton.
Alltså satte jag mig ner och skrev upp precis vad hon ska göra varje morgon i en viss ordning, även hennes morgonsyssla (som denna vecka är att ta bort från bordet och torka av) och så visade jag schemat för henne och sa att om hon klarar detta varje morgon i en vecka UTAN ATT JAG TJATAR så ska vi göra något kul på lördag som hon får bestämma.
Tösen blev jätteglad, färglade glatt det fina schemat och satte upp det på sin dörr - badhusbesöket hägrade... 8)
Första morgonen gick galant, dock blev det stressigt på slutet, hon han inte riktigt med sin syssla helt innan vi skulle gå. Lite oroad över detta frågade hon om vi kunde gå i förväg till skolan. (två kilometer bort)
-Nej sa jag, men det är lugnt. Att man inte alltid hinner med allt, det händer alla. Huvudsaken är att jag slipper tjata! Och DET det fixade du galant!
Så nu har vi kört så här hela veckan, om jag tycker att hon sölar vilket händer när man är en drömmare säger jag bara : vad ska du göra nu? och så vet hon precis. Det är underbart. Att slippa vara den där hackiga grammofonen.
Eget ansvar lyser upp stora som små 