Vad spännande! Snart snart får ni snosa bebis!! 
Väntar med spänning på rapport.
Kramar från Mari
GlennMelody is alive! (förhoppningsvis)
-
Lingontuva
- Inlägg: 682
- Blev medlem: ons 21 mar 2007, 10:33
Hej!
Jodå, vi har en liten kille hemma. En liten Gustav, lutar det åt (tack K-ina, för att du delar med dig av ett jättefint namn!).
En halvtimme efter att jag postat vaknade Henrik av att hans gravida kvinna kräktes på toaletten. "Hm, magsjuk?" var hans första tanke, innan han fattade. Och då var det verkligen igång. Inte så regelbundna värkar, men oj, så intensiva. Jag andades och andades och trodde att jag skulle dö varenda gång, för de tog aldrig slut och ibland släppte de inte riktigt heller. Smärtan gick ut i ländryggen också, så jag hade svårt att vila alls. Nåväl, mannen kom upp och ringde Waldemars mormor, som 45 minuter senare klev innanför dörren. Då hade jag fastnat i en värk i hallen och trodde aldrig att jag skulle komma därifrån! Men det gjorde jag ju och placerade mig strategiskt i soffan, där jag försökte vara lite social mellan värkarna, som fortsatte att vara intensiva, men inte direkt regelbundna. Fast min älskade mamma tyckte nog att de såg "riktiga" ut. Walle vaknade och var väldigt fundersam. Att mormor var där var väldigt trevligt, men vad var det med mamma? Så fort jag hade en chans försökte jag ändå prata med honom, som satt vid min sida, mycket förbryllad. Mitt hjärta blödde och jag gjorde vad jag kunde för att få honom att slappna av.
Vid sju kände jag att vi ändå skulle ringa och be att få komma på kontroll åtminstone, för mer än någon centimeter öppen var jag väl inte, misstänkte jag. Vis av erfarenheten från när Walle kom till världen. Då trodde jag att jag skulle föda när som helst - och var en centimeter öppen... Kanske.
Nåväl, vi var hjärtligt välkomna och projekt "Avfärd" tog sin början. Innan jag kommit in i bilen hade det gått en halvtimme och fostervattnet rann ur mig i samma takt som kräket. Mysigt värre. Ville väl mest bara dö i det läget, faktiskt. Kul var det i allafall inte.
Väl i bilen lade jag mig regelvidrigt i baksätet utan bälte och insåg efter två minuter att vi direkt fastnade i värsta morgontrafiken. Hurra hurra. Pappa H var bra stressad, men tack och lov har vi inte långt till Östra, så det skulle ju gå fort ändå. Vilket det också gjorde - tack och lov, för halvvägs fick jag en krystvärk. "Aj fan" tänkte jag och undrade om det verkligen var så. Kanske var det bara det att jag halvlåg illamående i baksätet? Men en stund senare kom nästa och därefter en igen. Mannen körde fel (hur man nu kan göra det på DEN vägen!
) och jag flåsade och bestämde mig för att inte stressa mer än nödvändigt, så jag sade inget. Till slut kom vi i allafall fram och jag beordrade honom att hämta någon, för jag kunde inte gå själv. Värkarna kom och var intensiva. Trycket var starkt och jag började till och med stöna högt (är den extremt tysta sorten annars). När Henrik sprang till porten och ringde på kom ett par barnmorskor på väg på utbildning förbi och såg att här var det bråttom. De rusade fram till bilen och frågade om jag skulle ha barn NU och jag nickade. De stannade hos mig tills någon dök upp och jag försökte kommunicera med dem, vilket inte var det lättaste. Satt med slutna ögon och tittade någon gång ner i marken och det enda jag vet om mina BM-änglar som hjälpte mig där, var att en av dem hade ruskigt snygga stövlar!
Så småningom kom det någon springande med en rullstol och så var det rally in på KK! Henrik fick flytta bilen och jag tänkte att honom ser jag inte förrän det är klart, men han lyckades hitta oss några minuter senare. Vilket hade kunnat vara spännande, för rummen var fulla och mig körde de in i badrummet! Var jag en hårsmån från att föda i korridoren, måhända???
En halvtimme senare ungefär låg mitt lille knytt på mitt bröst. En liten liten fågelunge. 2,8 kg bara! 48 cm lång. Att jämföra med storebrollans 3.6 kg och imponerande 54 cm lång! Jag tog ingen smärtlindring och sprack faktiskt inte mycket heller, trots att jag är klippt sedan tidigare och fick då en liten svinterruptur (sprack ytligt i mellangården). Fast det såg bra ut hela vägen och då har lillkillen ändå bara marginellt mindre huvud än storebrorsan!
Han är ljuvlig. Sover mest hela tiden, men äter som en häst. Fast han har en höftled som inte är helt ok, den ligger knappt rätt alls, så vi har varit på ortopeden idag och fått lagt honom i en Von Rosen-sele, eller vad den nu hette. Det är som ett vadderat H, som han har på ryggen och som man sedan böjer fram över axlar, midja och så lägger man ut benen så att höfterna ligger rätt. Han kan alltså bara ligga som en groda och vi får akta noga så att inte selen rubbas eller att han blir fuktig under. En gång i veckan i sex veckor skall vi tillbaka för kontroll och bad utan sele, sedan är det sex veckor med en sk Freja-kudde, som skall ligga utanpå kläderna, om jag har förstått saken rätt. Det är inte så roligt, men inget som skall ge bestående men, enligt vad de säger. Gustav verkar inte lida av det, men kan inte ligga hur som helst. Fast jag har ändå lagt honom på mage, så klart. Men med lite extra vaddering under magen, så att inget skaver.
Storebror är fantastisk. Jätteintresserad, nyfiken och har skött sig exemplariskt. Pussar sin bror och klättrar på vagnen, som han ligger i. Kanske inte så käckt, så vi får ju hålla koll. Walle blir väldigt bekymrad när lillen gråter och drar sig undan, men hjälper hjärna till att komma med blöjor och kläder. Krama sin bror vill han också mycket.
Amning - usch. Henrik har lagt en förmögenhet på amningsmojänger för att underlätta, så nu ser jag ut som en 50-tals-bimbo, för jag har på någon sorts svindyra plastmojänger, som låter bröstvårtorna andas och torka och som trots allt är jättesköna. Jag slipper såriga vårtor som fastnar i kläder - men jävlars, rent ut sagt, vad ont det gör när killen tar tag! Men samtidigt kommer det mjölk (misstänker utspädd minimjölk, typ), så jag skall inte klaga. Men åh, så skönt och käckt med NAN! Och Gustav gillar det och slukar stödflaskan i några få slurpar.
Tack alla som tänkt på oss! Tiden har rusat iväg, så jag har inte haft tid eller ork att starta datorn förrän nu, tyvärr. Vi har fotograferat massor, men jag har inte orkat ta itu med hemsidan ännu. Säger till när det finns bilder på senaste tillskottet att tillgå.
Nu skall jag sova! Varje sekund är viktig just nu. Batterierna är inte så fulladdade som de borde, så det gäller att passa på!
Kramar!!! // Åsa
Jodå, vi har en liten kille hemma. En liten Gustav, lutar det åt (tack K-ina, för att du delar med dig av ett jättefint namn!).
En halvtimme efter att jag postat vaknade Henrik av att hans gravida kvinna kräktes på toaletten. "Hm, magsjuk?" var hans första tanke, innan han fattade. Och då var det verkligen igång. Inte så regelbundna värkar, men oj, så intensiva. Jag andades och andades och trodde att jag skulle dö varenda gång, för de tog aldrig slut och ibland släppte de inte riktigt heller. Smärtan gick ut i ländryggen också, så jag hade svårt att vila alls. Nåväl, mannen kom upp och ringde Waldemars mormor, som 45 minuter senare klev innanför dörren. Då hade jag fastnat i en värk i hallen och trodde aldrig att jag skulle komma därifrån! Men det gjorde jag ju och placerade mig strategiskt i soffan, där jag försökte vara lite social mellan värkarna, som fortsatte att vara intensiva, men inte direkt regelbundna. Fast min älskade mamma tyckte nog att de såg "riktiga" ut. Walle vaknade och var väldigt fundersam. Att mormor var där var väldigt trevligt, men vad var det med mamma? Så fort jag hade en chans försökte jag ändå prata med honom, som satt vid min sida, mycket förbryllad. Mitt hjärta blödde och jag gjorde vad jag kunde för att få honom att slappna av.
Vid sju kände jag att vi ändå skulle ringa och be att få komma på kontroll åtminstone, för mer än någon centimeter öppen var jag väl inte, misstänkte jag. Vis av erfarenheten från när Walle kom till världen. Då trodde jag att jag skulle föda när som helst - och var en centimeter öppen... Kanske.
Nåväl, vi var hjärtligt välkomna och projekt "Avfärd" tog sin början. Innan jag kommit in i bilen hade det gått en halvtimme och fostervattnet rann ur mig i samma takt som kräket. Mysigt värre. Ville väl mest bara dö i det läget, faktiskt. Kul var det i allafall inte.
Väl i bilen lade jag mig regelvidrigt i baksätet utan bälte och insåg efter två minuter att vi direkt fastnade i värsta morgontrafiken. Hurra hurra. Pappa H var bra stressad, men tack och lov har vi inte långt till Östra, så det skulle ju gå fort ändå. Vilket det också gjorde - tack och lov, för halvvägs fick jag en krystvärk. "Aj fan" tänkte jag och undrade om det verkligen var så. Kanske var det bara det att jag halvlåg illamående i baksätet? Men en stund senare kom nästa och därefter en igen. Mannen körde fel (hur man nu kan göra det på DEN vägen!
) och jag flåsade och bestämde mig för att inte stressa mer än nödvändigt, så jag sade inget. Till slut kom vi i allafall fram och jag beordrade honom att hämta någon, för jag kunde inte gå själv. Värkarna kom och var intensiva. Trycket var starkt och jag började till och med stöna högt (är den extremt tysta sorten annars). När Henrik sprang till porten och ringde på kom ett par barnmorskor på väg på utbildning förbi och såg att här var det bråttom. De rusade fram till bilen och frågade om jag skulle ha barn NU och jag nickade. De stannade hos mig tills någon dök upp och jag försökte kommunicera med dem, vilket inte var det lättaste. Satt med slutna ögon och tittade någon gång ner i marken och det enda jag vet om mina BM-änglar som hjälpte mig där, var att en av dem hade ruskigt snygga stövlar! Så småningom kom det någon springande med en rullstol och så var det rally in på KK! Henrik fick flytta bilen och jag tänkte att honom ser jag inte förrän det är klart, men han lyckades hitta oss några minuter senare. Vilket hade kunnat vara spännande, för rummen var fulla och mig körde de in i badrummet! Var jag en hårsmån från att föda i korridoren, måhända???
En halvtimme senare ungefär låg mitt lille knytt på mitt bröst. En liten liten fågelunge. 2,8 kg bara! 48 cm lång. Att jämföra med storebrollans 3.6 kg och imponerande 54 cm lång! Jag tog ingen smärtlindring och sprack faktiskt inte mycket heller, trots att jag är klippt sedan tidigare och fick då en liten svinterruptur (sprack ytligt i mellangården). Fast det såg bra ut hela vägen och då har lillkillen ändå bara marginellt mindre huvud än storebrorsan!
Han är ljuvlig.
Sover mest hela tiden, men äter som en häst. Fast han har en höftled som inte är helt ok, den ligger knappt rätt alls, så vi har varit på ortopeden idag och fått lagt honom i en Von Rosen-sele, eller vad den nu hette. Det är som ett vadderat H, som han har på ryggen och som man sedan böjer fram över axlar, midja och så lägger man ut benen så att höfterna ligger rätt. Han kan alltså bara ligga som en groda och vi får akta noga så att inte selen rubbas eller att han blir fuktig under. En gång i veckan i sex veckor skall vi tillbaka för kontroll och bad utan sele, sedan är det sex veckor med en sk Freja-kudde, som skall ligga utanpå kläderna, om jag har förstått saken rätt. Det är inte så roligt, men inget som skall ge bestående men, enligt vad de säger. Gustav verkar inte lida av det, men kan inte ligga hur som helst. Fast jag har ändå lagt honom på mage, så klart. Men med lite extra vaddering under magen, så att inget skaver. Storebror är fantastisk. Jätteintresserad, nyfiken och har skött sig exemplariskt. Pussar sin bror och klättrar på vagnen, som han ligger i. Kanske inte så käckt, så vi får ju hålla koll. Walle blir väldigt bekymrad när lillen gråter och drar sig undan, men hjälper hjärna till att komma med blöjor och kläder. Krama sin bror vill han också mycket.
Amning - usch. Henrik har lagt en förmögenhet på amningsmojänger för att underlätta, så nu ser jag ut som en 50-tals-bimbo, för jag har på någon sorts svindyra plastmojänger, som låter bröstvårtorna andas och torka och som trots allt är jättesköna. Jag slipper såriga vårtor som fastnar i kläder - men jävlars, rent ut sagt, vad ont det gör när killen tar tag! Men samtidigt kommer det mjölk (misstänker utspädd minimjölk, typ), så jag skall inte klaga. Men åh, så skönt och käckt med NAN! Och Gustav gillar det och slukar stödflaskan i några få slurpar.
Tack alla som tänkt på oss! Tiden har rusat iväg, så jag har inte haft tid eller ork att starta datorn förrän nu, tyvärr. Vi har fotograferat massor, men jag har inte orkat ta itu med hemsidan ännu. Säger till när det finns bilder på senaste tillskottet att tillgå.
Nu skall jag sova! Varje sekund är viktig just nu. Batterierna är inte så fulladdade som de borde, så det gäller att passa på!
Kramar!!! // Åsa
Waldemar (Walle) 07-01-08
Kurad maj -07. Finslipad i Gastsjön 2007.
Gustav 08-11-12 (39+4)
www.backjohan.se - uppdaterad 8 jan till Walle
Syblogg: www.backjohan.blogspot.com
Kurad maj -07. Finslipad i Gastsjön 2007.
Gustav 08-11-12
(39+4)www.backjohan.se - uppdaterad 8 jan till Walle
Syblogg: www.backjohan.blogspot.com
-
Lingontuva
- Inlägg: 682
- Blev medlem: ons 21 mar 2007, 10:33
Men Åsa Vilka alldeles underbara fredagsnyheter!
En liten
Gustav och liten på riktigt!Vilken förlossning! Du verkar vara gjord för det här du
ÅsaB skrev: Satt med slutna ögon och tittade någon gång ner i marken och det enda jag vet om mina BM-änglar som hjälpte mig där, var att en av dem hade ruskigt snygga stövlar!
Tack för kvällens skratt! Du är för go!
Åh, vad mysigt ni verkar ha det hela lilla familjen. Hoppas tuttondat försvinner (hu!) och att höften på killen blir bra snabbt!
Tusen grattiskramar
Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
Fjällfolket
-
jennymaria
- Inlägg: 164
- Blev medlem: tor 07 sep 2006, 09:42
- Ort: Stockholm
-
Lua
Tack för berättelsen, det var "nästan" som webb-cam, känslan fick jag iallafall Väldigt vad ni Göteborgare verkar ha bråttom, tur att stan är liten så det går fort att ta sig dit man ska.
Grattis till Gustav
Kristina
Väldigt vad ni Göteborgare verkar ha bråttom, tur att stan är liten så det går fort att ta sig dit man ska.Grattis till Gustav
Kristina
Mamma till Felix född januari 92, och Mio augusti 06
Social delaktighet
http://www.facebook.com/home.php?ref=ho ... 1060030067
Social delaktighet
http://www.facebook.com/home.php?ref=ho ... 1060030067
-
blivandemamma
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
Men ojoj Åsa, vilken förlossning!
Och Gustav är ju ett jättefint namn! (Heter Arvid i andranamn )
Så härligt att ni nu är alla fyra, njuuuut!
Du har ju varit fantastiskt duktig!
Jag skrattade och snyftade jag med!
GRATTIS!!!
Stora kramar
Anna
Och Gustav är ju ett jättefint namn! (Heter Arvid i andranamn
)Så härligt att ni nu är alla fyra, njuuuut!
Du har ju varit fantastiskt duktig!
Jag skrattade och snyftade jag med!
GRATTIS!!!
Stora kramar
Anna
Gammalt barnaboksbarn och mamma till
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12