Förvarning först. Det här blev LÅNGT!
Snön har vräkt ned överallt och så även här i Uppsala. Emil har tjatat hela dagen om att få gå ut. Efter lunchen har jag svarat varje gång...
Tiden efter lunchen kom och jag tog fram hans ytterkläder, hjälpte honom med de llite svårare plaggen och presenterade sedan overallen för honom (den tar han alltid på själv). Helt plötsligt så var allt annat runt omkring jätteintressant, han rullade omkring på golvet och verkade inte det minsta intresserad av att gå ut.
Jag påminde honom ett par gånger om att vi skulle gå ut så fort han hade tagit på sig kläderna och under tiden så klädde jag på mig och lillebror. När vi nästan var klara (och han snarare hade tagit av sig kläder än tagit på sig) så sa jag att: när lillebror och jag är klara så går vi ut och skottar om du vill följa med så måste du ta på dig overallen nu. Ingen reaktion mer än att han vrålade att han också ville följa med. Ja visst svarade jag, så fort du tagit på dig overallen.
När vi var klara hade han inte ens påbörjat sin overallpåtagning. Då vinkade jag hejdå och gick ut (innan någon nu börjar rasa för att jag lämnade honom inne... jag gick ut på andra sidan dörren bara och skottade uppfarten, hade uppsikt över honom hela tiden). Illvrål blev det naturligtvis och jag fortsatte att uppmana honom att han kunde komma ut till oss så fort han hade tagit på sig overallen. Inget resultat.
Efter ett litet litet tag bestämde jag mig för att vi var klara ute och gick in. Mötte nytt illvrål för att jag kom in. Det bemötte jag beklagande, åh vad synd att du inte följde med ut för det var jätteroligt ute.
Vanligtvis går vi bara ut en gång per dag men idag bestämde jag mig för att det skulle bli två pass för att ge Emil "en chans till". Det passet skulle han få gå ut själv på baksidan och leka i sin stora snöhög som han och pappa skottade ihop igår. Det pratade vi om hela mellanmålet och han var jätteglad. Efter mellis och läggning av lillebror påbörjade vi påklädningen på samma sätt som förra gången (och på samma sätt som det alltid går till). Jag tog på fuskolle och stickad tröja och lade fram overallen och talade om att han skulle få gå ut så fort han hade tagit på sig den. Jaa! var svaret jag fick och sen började samma procedur som förra gången. Han hittade mängder av saker att göra... Jag ägnade mig åt mitt och påminde då och då att så fort du är klar med overallen så ska du får gå ut. Jaa! svarade han glatt! Men inget hände...Efter 45 min när jag gick förbi honom i hallen sittandes lekandes med några träbitar så sa jag beklagande. Nehej vill du inte gå ut men du då tar vi av den varma tröjan, och så gjorde jag det (fick samtidigt genomgå en mild brottningsmatch). Behöver jag säga att han blev stortokig... Han skrek så att lillebror vaknade. Hans ilska bemötte jag med att säga att: Nej vi han inte gå ut idag, vi får gå ut och leka imorgon istället. Det komer att bli jättekul. SKRIK!!! var det enda jag fick till svar varje gång. Efter 45 min surande så slocknade han i fåtöljen i vardagsrummet.
Jag känner mig alldeles tom.
Var jag för tuff eller gjorde jag rätt. Synpunkter tack.
Du gjorde rätt. Kul är det inte 
Gossen är i trotsåldern och frågar i handling på motsägande vis. Trist 
men - beklagande konsekvens är det enda raka. Och glöm inte det magiska OJ DÅ! "Oj då, vad tråkigt, har du inte fått på dig overallen, nehej, vad synd, då får jag gå ut alldeles själv. Hej då! Kommer du sedan?" Paus och ajöss och plats för eftertanke. 
och försökte att handla efter idag... Skönt att höra att jag gjorde rätt.
!