Förtrots/trotsbarn och sömnfnurror!

Här hamnar favoriter från samtliga forum till erinran, inspiration, nyskapande
Skriv svar
miar70
Inlägg: 9795
Blev medlem: tis 31 jan 2006, 10:59
Ort: Alby, Ånge i Västernorrland
Kontakt:

Förtrots/trotsbarn och sömnfnurror!

Inlägg av miar70 »

Ett förtrots- eller trotsbarn kan plötsligt bli struligt på kvällar och nätter, samma barn som tidigare somnat nöjt och sovit hela natten kan börja gråta, skrika, vara ledset... Som förälder står man där, undrar vad man gjort för fel, och inga av verktygen fungerar som de tidigare gjort. Att ta upp och trösta, börja ändra på saker och ting, testa nya saker förvirrar lilla trotsbarnet ännu mer, och frågorna blir bara större och större!

Så här skrev en mamma om just det här problemet:

"Hon börjar gallskrika direkt hon märker att det är bus på gång före läggningen och INGET vi gör kan få henne att skratta. Hon skriker, slår ifrån sig och blir helt ohanterbar. Ramsan ter sig fullständigt verkningslös, trots att jag jobbar med den i upp till en timme. Men vad ska jag göra då? Jag står inte UUUUT med gnället och skriket, men hon lugnar sig inte med ramsan och jag kan ju inte gärna gå ut och låta henne skrika à la 5 mm. Någon vargrädsla tror jag dock inte att det är frågan om, utan snarare trots och det att hon helt enkelt aldrig blir färdig att gå och lägga sig, hur trött hon än är."

Och här är Anna Wahlgrens svar:

"Det kan hjälpa dig att läsa på i trotskapitlet, även om hon inte är där än. Detta är en försmak. Det gäller ju att åtminstone intellektuellt försöka förstå vad barnet håller på med och varför.

Beteendet du beskriver är direkt avvisande. Hon tycker inte hon får någon hjälp av er, i alla fall inte den som vore nöjaktig för henne och skulle framkalla lättnad. Du får försöka se de här utbrotten som frågor. Barn frågar i påståendets form, och detta påstående tar sig uttryck i handling. 'Du tycker inte om mig, för jag tycker inte om mig själv, och då kan ingen annan göra det heller' kan vara en 'fråga'. Man (barnet) tar i allt man kan för att 'bevisa' att man är oälskad, vilket betyder att man riskerar att bli övergiven och därmed dödsdömd, eftersom man inte kan klara sig på egen hand, vilket man vet om.

Det är här sakligheten kommer in i bilden. Bara med saklighet kan man övertyga en liten unge om att det är beteendet man underkänner, inte personen, inte människan barnet, och att man inte har några som helst planer på att fimpa ungen känslomässigt (och därmed överge barnet) men att detta inte ger barnet frisedel att bete sig på ett socialt icke acceptabelt sätt.

Du kan inte förklara för barnet i ord att det är beteendet du vägrar, inte barnet; du är tvungen att visa det i handling.

Och då ska hon inte tröstas eller duttas med alls!

Situationen är sannerligen inte upplagd för tröst och dutt; fakta i målet är att barnet avvisar dig, därför att hon för närvarande avvisar sig själv och inte alls tycker om sitt otrevliga / upprörda beteende - alla människor vill ha lugn och ro och må bra i livet - och du å din sida, som fått för mycket av vad du inte kan hantera och inte står ut med längre, avvisar också henne. Medvetet eller ej, 'uttryckt' eller ej, men i hela din vanmäktiga, uppgivna attityd.

Ty något av det svartaste man kan känna här i världen är ju detta: 'Jag står inte ut med mitt barn.' Negativa förväntningar staplas på varandra - man vet vilket helvete som väntar, i kväll, i morgon bitti, nästa kväll... Du kan möjligen använda detta till att förstå hur svart det känns också för ditt barn att avvisa sina ömma på det sätt hon gör nu, kväll efter kväll, därför att hon känner er hjälplöshet.

Nu är situationen låst, dvs har hamnat i ett negativt mönster som måste brytas, om ni ska kunna komma vidare. Barnet är snart 'färdigförtrotsat' och du kommer att få tillbaka din lilla flicka, och du kommer att få tillbaka din egen glädje över saker och ting och därmed också din självkänsla, hoppas jag innerligt - och tror jag - men som det är nu, är saklighet att anbefalla och väldigt tydliga budskap från din / er sida om att det är just beteendet du inte vill ha. Hon får naturligtvis känna vad hon 'vill' och skrika och gapa och ha sig, men hon får göra det för sig själv. Du måste studsa tillbaka bollen till henne.

Hon har ju med all önskvärd tydlighet visat det som alla trotsbarn förr eller senare kommer fram till - att problemet är hennes. Ingen annan kan lösa det åt henne. Och det är klart hon blir förb-d och också ledsen över den insikten, men den 'tröskeln' är nödvändig att forcera för att hon, lilla människan, ska kunna vända på steken och sluta bestraffa dig för att du inte 'räcker' med din kärlek utan måste leda, visa, hjälpa, lära också.

Det är det hon ber om.

Det är aldrig roligt att vara otrevlig mot den man håller av, men ibland är det nödvändigt. Bär ett litet barn sig socialt oacceptabelt åt, hjälper man det inte genom att trösta, förstå och tycka synd om. Man hjälper mer genom att finkänsligt betacka sig och hänvisa barnet till avskildhet, tills bättre tider stundar.

Hon är nästan två år och alls inget kurbarn och ingen bebis heller. Nu pratar vi inte 'sömnmetoder' och du behöver inte rädas 5mm, eller att ramsan inte 'tar'. Du ska inte jobba med någon ramsa i en timme - no way. Du ska bara säga godnatt åt henne när du går, och du ska gå direkt, stänga dörren om hennes gapande och inte göra ett dugg mer, utom andra ljud i huset. Här skulle faktiskt musik vara bra, så hon får något annat att lyssna på än tystnaden, som är så 'osaklig' - om du förstår vad jag menar! Så uppgiven, trött och negativ.

Gallskriker hon så fort det är bus på gång blir det naturligtvis inget bus. 'Oj då', och direkt i säng bara. 'Godnatt, godnatt, vi ses i morgon.' (Till och med 'sov så gott' kan utlösa utmanande protester här... Men ses i morgon gör ni ju onekligen.)

Inget ni gör kan få henne att skratta - så låt bli att försöka! Hon är uppenbarligen inte glad och tänker inte vara det heller. Då får hon ta hand om sitt dåliga humör på kammaren.

Skriker hon och slår ifrån sig och blir 'helt ohanterbar' - så hantera henne inte. Sluta försöka kramas. Bär henne raskt och målmedvetet utåtvänd, så att hon inte kommer åt att slåss, och lägg henne i sängen utan kommentarer. Skriket 'hör' ni inte. Överlåt det åt henne själv.

Och jo, du kan visst gå ut och låta henne skrika. Hon är ingen bebis längre. Stäng som sagt dörren och sluta stå till pass. Det är så du i handling kan tala om för henne det du säger här och nu: Du står inte UUUT. Genom att framhärda i saklighet och cool förvisning lär du henne - inte på en enda gång men på 3-4 - att det inte är HENNE du inte står ut med, utan just hennes mindre trevliga beteende, och där får du se dig som en saklig respresentant för samhället. 'Så där kan man inte bära sig åt.' Man kan göra det för sig själv, men inte med andra.

Lägg henne en halvtimme tidigare på kvällarna nu, tycker jag. Det ger henne tid och påverkar förmodligen morgnarna positivt mycket snart.

För säkerhets skull : utmana inte ödet genom att bekräftelseramsa heller. Hon vet vad som gäller och VILL sova, även om det inte blir så förtjusande lugnt de första kvällarna, innan hon vet att du verkligen står pall (se trotskapitlet). Gå in innan du lägger dig och titta till, men skulle hon vakna så ut med dig som ett rött streck på en gång! Du var inte där för att träffa henne. Du var där för att (sakligt) kolla att allt stod rätt till.

På dagarna har ni naturligtvis åtskilliga ljuspunkter, och det är dem du ska utnyttja till positiv förstärkning med uppskattning, glädje, beröm när det är läge, trevligt utmanande social delaktighet med tack för hjälpen, etc (helst ska hon också anstränga sig en smula och lockas att gå lite längre än till första bästa motstånd, dvs övervinna det).

Livet är inte alltid bara trevlig underhållning. Livet är också krav ibland och - faktiskt - en smula ansträngning, även för små barn. Trotsåldern syftar till en social mognad och kompetens som den lilla förtrotsaren inte alls besitter, och inte hinner tillägna sig heller - än. Men här är en försmak, för er båda. Se det som en spännande utmaning (jag vet, lätt att säga) och förberedelse för just trotsåldern, och dumpa alla svarta, sårade känslor i garderoben under den dock korta tid förtrotsen varar (ca 2 mån). Fram för saklighet, neutralitet, vänlighet som är upphöjt, lagom opersonligt bestämd!"
:heart: :heart: :heart: 6 barn :heart: :heart: :heart: (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) :heart: två barnbarn :heart: (-1309, -1505)
Trollet1969
Inlägg: 114
Blev medlem: mån 13 aug 2007, 21:34
Ort: Göteborg

Inlägg av Trollet1969 »

Hej Miar och tack för ditt svar! :D
Dock får jag inte riktigt kläm på hur vi ska göra på morgonen när han vaknar?
Ska vi låta honom skrika för ramsan skulle vi ju inte ta till om jag fattar det hela rätt?

Kram Lena
Mamma till :heart: Anton född maj 06 och :heart: :heart: Simon född juli 08 :heart:
hanna-raori
Inlägg: 104
Blev medlem: tis 13 jan 2009, 04:59
Ort: Belgien

Inlägg av hanna-raori »

Underbart, tack!! Detta är precis vad vi går igenom just nu, jag känner igen varenda ord.

Hopp ur sängen i kombination med detta är en superknepig situation att ta tag i... Hur kan vi göra ovanstående när hon inte stannar i sängen? Vi gjorde Tråkiga pallen med bra resultat, men när hon hamnat i en skrik och gråtattack klockan ett på natten gör en pall som alternativ till sovandet, bara saken värre... (pinsamt erkänner jag att jag satte henne på pallen mitt i gråtattacken, forcerade ner henne i säng så mjukt jag kunde, masserade henne liggande tills jag kunde solfjädra, men så snart hon var lugn och jag gick så hoppade hon ju ur skrikande och gråtande igen...)

hur löser vi detta?

Tipsa gärna om fler trådar i samma ämne, jag letar så länge.
mamma till tre små BB troll (flicka) 2008-06-24, (pojke) född hemma 2010-06-26 och (bebis-tjej) född hemma 2014-07-12.

http://www.raori.be
Skriv svar

Återgå till "Klistrade favorittrådar"