Jo! 8)miar70 skrev:
Man KAN vara självständig, lycklig, hemmamamma och feminist på en gång
/Fjällmor (som önskar hon hade mindre ont så hon kunde skriva sitt hjärtas mening här i tråden...)
Elise Claeson på Expressen Debatt i dag
-
Fjällfolket
Nu får vi faktiskt inte glömma att sverige nästan är unikt med alla föräldradagarna man har att ta ut.Till skillnad från tex USA.Det är få länder som har så många.Anledningen till att att det knapras mediciner är kanske att man inte trivs med sitt arbete med att vara just hemma.Trivs man med vad man gör så börjar man nog inte ta lugnande.Och jag tror mig säkert veta att min mamma inte hadde en tanke i dom banorna heller.
Ska man börja tänka så är det skrämmande antal som ökar med att gå in i väggen nu för tiden oxå av den enkla anledningen att man inte helt enkelt räcker till längre.Det gäller både kvinnor och män.Man får inte glömma att svenska män idag har det ganska stressigt dom oxå.Dom ska vara mjuka-hårda,laga mat-fixa bilen,arbeta-hemmapappa precis som vi kvinnor.
Det är just det här jag känner att det är få som fårstår att man verkligen vill vara hemma .Varför kan man inte vara feminist och ändå vara hemma med sina barn?Jag är nöjd och glad och jag älskar mitt liv genom att just vara hemma.Jag syltar och saftar,bakar bullar mm.Vad är det för fel i det och varför måste det ifrågasättas hur man väljer att leva sitt liv.Jag avslutar därför här.
(ps just nu håller sambon på att damsuga nedervåningen)
/ulrika
Ska man börja tänka så är det skrämmande antal som ökar med att gå in i väggen nu för tiden oxå av den enkla anledningen att man inte helt enkelt räcker till längre.Det gäller både kvinnor och män.Man får inte glömma att svenska män idag har det ganska stressigt dom oxå.Dom ska vara mjuka-hårda,laga mat-fixa bilen,arbeta-hemmapappa precis som vi kvinnor.
Det är just det här jag känner att det är få som fårstår att man verkligen vill vara hemma .Varför kan man inte vara feminist och ändå vara hemma med sina barn?Jag är nöjd och glad och jag älskar mitt liv genom att just vara hemma.Jag syltar och saftar,bakar bullar mm.Vad är det för fel i det och varför måste det ifrågasättas hur man väljer att leva sitt liv.Jag avslutar därför här.
(ps just nu håller sambon på att damsuga nedervåningen)
/ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 
och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 -
Fd Medlem
ulrikaj, det är tråkigt att du blir ifrågasatt, men som jag tidigare skrivit, jag tycker inte att detär särskilt konstigt att det väcker frågor när någon går mot strömmen, om de så är genom att överlåta det inkomstbringande arbetet på mannen och själv stanna hemma anno 2007, eller om det är att yrkesarbeta hemma, med barnen hemma. (Och tro mig eller ej, det finns en och annan som höjer ögonbrynen när jag säger att Henrik är hemma lika mycket som jag, men de är få och mestadels personer i den äldre generationen och vänner i andra länder.)
Du skriver i ett tidigare inlägg att det är något sjukt med ett samhälle där man förlorar ekonomiskt på att vara hemma med sina barn. Jag förstår inte riktigt, menar du att samhället skulle betala full lön i flera år till den förälder som väljer att inte arbeta? Att samhället bekostar barnomsorg är ju för att det ger en transaktion åt två håll: den som arbetar drar in ungefär lika mycket pengar till samhället i form av skatt och arbetsgivaravgifter som en dagis/dagmammeplats kostar varje år. Det blir ändå "minus" i de offentiga medlen, eftersom man som medborgare för vård, vägar, utbildning osv. Vinsten den politiken åstadkommer är att göra arbetsmarknaden tillgänglig för båda könen.
Men om du verkligen tycker att politikerna borde se över fördelningen, så tycker jag att du ska ge dig ut och bedriva lite opinionsbildning utanför detta forum (tyvärr hittar nog få av dina kommunala politiker till den här tråden). För det kan vi ju faktiskt göra här i Sverige!
Och som både du och jag påtalat, Sverige är unikt, som genom ekonomisk ersättning och lagar gör det fullt möjligt att ansvarsfullt och jämställt kombinera jobb och familj. Norge är ikapp oss, men annars finns inga länder som kan mäta sig, vad jag vet.
Nu har ni, och flera av er andra som skriver i den här tråden, kommit fram till att det är bäst att kvinnan tar hand om husarbetet. Det trista med det, tycker jag, är att par årtionde efter årtionde verkar komma fram till att det är svårast för mannen att stanna hemma från yrkesarbetet. Jag hör ibland män säga att de inte kan vara hemma, eftersom de har eget företag eller ett viktigt arbete. Så tråkigt. Då säger man indirekt att kvinnor som har egna företag/viktiga jobb inte kan skaffa barn. Alternativt inte kan driva företag eller ta "viktiga" jobb", eftersom de har/kan skaffa barn. Och där får vi ett problem i samhället som är jättestort: Det ger arbetsgivare ett argument att utesluta kvinnor från vissa jobb, det ger dem ett argument att hålla kvinnors löner nere. Och det är sjukt.
Och till sist en fråga som säkert låter väldigt provocerande, men jag menar inte att vara det. Det är bara en helt ärlig undran: Hur är man självständig utan egen inkomst? Vad gör ni den dag ni eventuellt vill lämna er man?
Vi fortsätter väl diskussionen??
Kram!
Du skriver i ett tidigare inlägg att det är något sjukt med ett samhälle där man förlorar ekonomiskt på att vara hemma med sina barn. Jag förstår inte riktigt, menar du att samhället skulle betala full lön i flera år till den förälder som väljer att inte arbeta? Att samhället bekostar barnomsorg är ju för att det ger en transaktion åt två håll: den som arbetar drar in ungefär lika mycket pengar till samhället i form av skatt och arbetsgivaravgifter som en dagis/dagmammeplats kostar varje år. Det blir ändå "minus" i de offentiga medlen, eftersom man som medborgare för vård, vägar, utbildning osv. Vinsten den politiken åstadkommer är att göra arbetsmarknaden tillgänglig för båda könen.
Men om du verkligen tycker att politikerna borde se över fördelningen, så tycker jag att du ska ge dig ut och bedriva lite opinionsbildning utanför detta forum (tyvärr hittar nog få av dina kommunala politiker till den här tråden). För det kan vi ju faktiskt göra här i Sverige!
Och som både du och jag påtalat, Sverige är unikt, som genom ekonomisk ersättning och lagar gör det fullt möjligt att ansvarsfullt och jämställt kombinera jobb och familj. Norge är ikapp oss, men annars finns inga länder som kan mäta sig, vad jag vet.
Nu har ni, och flera av er andra som skriver i den här tråden, kommit fram till att det är bäst att kvinnan tar hand om husarbetet. Det trista med det, tycker jag, är att par årtionde efter årtionde verkar komma fram till att det är svårast för mannen att stanna hemma från yrkesarbetet. Jag hör ibland män säga att de inte kan vara hemma, eftersom de har eget företag eller ett viktigt arbete. Så tråkigt. Då säger man indirekt att kvinnor som har egna företag/viktiga jobb inte kan skaffa barn. Alternativt inte kan driva företag eller ta "viktiga" jobb", eftersom de har/kan skaffa barn. Och där får vi ett problem i samhället som är jättestort: Det ger arbetsgivare ett argument att utesluta kvinnor från vissa jobb, det ger dem ett argument att hålla kvinnors löner nere. Och det är sjukt.
Och till sist en fråga som säkert låter väldigt provocerande, men jag menar inte att vara det. Det är bara en helt ärlig undran: Hur är man självständig utan egen inkomst? Vad gör ni den dag ni eventuellt vill lämna er man?
Vi fortsätter väl diskussionen??
Kram!
Självständigheten för mig ligger inte bara i vad man tjänar. Har man en sund relation så känns det lite avigt att tänka på vad som skulle hända om man skulle lämna sin man eller tvärtom. Jag skulle inte klara mig så bra ekonomiskt om jag blev ensamstående - däremot vet jag att jag lever med en man som skulle se till att mamman till hans barn klarar sig även om vi skulle gå skilda världar. Självständigheten ligger i att vara trygg som individ - ekonomiskt och socialt.
I vår relation skulle det vara lika svårt att vara ensamstående för min man som för mig. Han är helt beroende av att jag backar upp honom och familjen för att han ska klara av det arbete som han just nu har. Det skulle t ex vara omöjligt för honom med hans jobbresor om han skulle vara ensamstående. Det är alltså tveksamt till att han skulle kunna ha det arbete han har om han vore ensamstående. Vi är alltså ganska ömsesidigt beroende av varandra. Tror inte han är mer självständig än mig eftersom jag socialt har ett större nätverk att falla tillbaka på. Vem som skulle klara sig bäst som ensamstående känns ovisst. Ekonomiskt är det ganska uppenbart men det är ju bara en del av självständigheten, eller?
I vår relation skulle det vara lika svårt att vara ensamstående för min man som för mig. Han är helt beroende av att jag backar upp honom och familjen för att han ska klara av det arbete som han just nu har. Det skulle t ex vara omöjligt för honom med hans jobbresor om han skulle vara ensamstående. Det är alltså tveksamt till att han skulle kunna ha det arbete han har om han vore ensamstående. Vi är alltså ganska ömsesidigt beroende av varandra. Tror inte han är mer självständig än mig eftersom jag socialt har ett större nätverk att falla tillbaka på. Vem som skulle klara sig bäst som ensamstående känns ovisst. Ekonomiskt är det ganska uppenbart men det är ju bara en del av självständigheten, eller?
Maria - mamma till underhållaren Adrian (juni -04) och professorn Edvin (juni -06). Förstfödde sonen kurad. Yngste sonen standardmodellbebis i Gastsjön -06 och grundaren till verktyget "skogspromenad".
Hej igen
Till din sista fråga, nya mamman, jag ska försöka förklara hur JAG tänker
Min sambo jobbar, tjänar bra. Om jag får min "lön" från honom (eller företaget han jobbar åt) eller om jag fåpr lönen från nån annan människa/företag spelar liksom ingen roll för mig
Jag vägrar tänka att nån av oss ska lämna förhållandet, lika som jag vägrar tänka andra negativa tankar (tänkom barnen blir sjuka, tänk om huset brinner ner, tänk om jag får cancer...)!
Kanske är det naivt av mig att faktiskt planera för att vi ska leva ihop resten av våra liv?
Jag vet bara att jag är trygg med mitt val, och att gå ut och jobba för att tjäna pengar för att min sambo ev en dag kommera tt lämna mig, känns som HELT fel anledning! Vi klarar oss, och det jobb vi gör, gör vi tillsammans, för flocken!
Att det är han som drar in livsnödvändig kosing, har att göra med att han tjänar bra och att han har ett jobb som han trivs med! Och det har jag med! Båda (alla, barnen också) är nöjda, jag känner mig fri (vilket jag inte skulle ha gjort om jag tvingats gå och jobba nånstans när jag inte vill det) och vi har tid, ork och lust att leva!
Hoppas du förstår hur jag menar, fast det blir lite "surrigt"!
Hade varit lättare att ta den här diskussionen live, tycker jag
Kram!
Till din sista fråga, nya mamman, jag ska försöka förklara hur JAG tänker
Min sambo jobbar, tjänar bra. Om jag får min "lön" från honom (eller företaget han jobbar åt) eller om jag fåpr lönen från nån annan människa/företag spelar liksom ingen roll för mig
Jag vägrar tänka att nån av oss ska lämna förhållandet, lika som jag vägrar tänka andra negativa tankar (tänkom barnen blir sjuka, tänk om huset brinner ner, tänk om jag får cancer...)!
Kanske är det naivt av mig att faktiskt planera för att vi ska leva ihop resten av våra liv?
Jag vet bara att jag är trygg med mitt val, och att gå ut och jobba för att tjäna pengar för att min sambo ev en dag kommera tt lämna mig, känns som HELT fel anledning! Vi klarar oss, och det jobb vi gör, gör vi tillsammans, för flocken!
Att det är han som drar in livsnödvändig kosing, har att göra med att han tjänar bra och att han har ett jobb som han trivs med! Och det har jag med! Båda (alla, barnen också) är nöjda, jag känner mig fri (vilket jag inte skulle ha gjort om jag tvingats gå och jobba nånstans när jag inte vill det) och vi har tid, ork och lust att leva!
Hoppas du förstår hur jag menar, fast det blir lite "surrigt"!
Hade varit lättare att ta den här diskussionen live, tycker jag
Kram!
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
Fjällfolket
hmmm... Är du säker...?Nya mamman skrev:
Nu har ni, och flera av er andra som skriver i den här tråden, kommit fram till att det är bäst att kvinnan tar hand om husarbetet.
Många gånger misstolkas vårt sätt att leva som om det är jag som utför allt hushållsarbete. Och så är inte fallet. I vanliga fall delar vi lika på sysslorna - även barna gör sin del. Nu när mina fogar spökar gör de alla betydligt mer än mig
Vi lever inte ett traditionellt "hemmafruliv", vi lever mer som i äldre tider. Där alla måste hjälpa till för att det ska gå ihop. Visst har Fjällfar fotojobbet vid sidan av - men det ger inga stora pengar. Resten kämpar vi ihop tillsammans.. Dock ej med vanligt lönearbete.
Varför tas det för givet att jag som hemarbetande är bakåtsträvare..?
Feminism för mig är att vi alla, män och kvinnor, ska ha lika stor makt och möjlighet att VÄLJA - vad man sen väljer är upp till var och en
Vi har valt BÅDA att komma bort från lönearbete, att hitta andra vägar till försörjning, för att få TID att vara tillsammans...
Allihop!
Hu så svårt att beskriva så kortfattat, men jag hoppas ni förstår... Jag kan inte sitta längre
för det gör ont. Min poäng är:
Debatten blir väldigt "trång" om det bara handlar om hemmafruarnas vara eller inte vara.
/Fjällmor
Jag håller med fjällmor - inte är det väl nån som skrivit att det är bäst att just KVINNAN tar han om hushållsarbetet???
Just i vår familj är det jag som gör mest hushållsjobb, förutom lagar maten då, som min sambo alltid gör annars blir det såklart så att jag och barnen som är hemma, gör det mesta hemmajobbet!
Men det är ju inte för att jag är kvinna, utan för att jag är här
Konstigare än så är det inte
Just i vår familj är det jag som gör mest hushållsjobb, förutom lagar maten då, som min sambo alltid gör
annars blir det såklart så att jag och barnen som är hemma, gör det mesta hemmajobbet! Men det är ju inte för att jag är kvinna, utan för att jag är här
Konstigare än så är det inte
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)Hej igen
Ja eftersom jag har svårt att hålla mig ifrån forumet så måste jag bara svara Nya mamman
Det jag menade att man förlorar ekonomiskt är ev sjukersättning,pension mm.Men jag förstår ju att har man ingen inkomst så är det lite svårt.Samtidigt är det fel att bara för att man uppfostrar sina egna bärn så anses det inte som man gör något.Det jag tycker är fel är att jag idag betalar exakt lika mycket i fackavgift tex som min högavlönade sambo.Och nej jag menar inte att samhället skulle betala full lön till mig som är hemma utan ev tex ersättning vad det kostar en dagisplats eller liknande.Jag tror då att fler skulle välja att vara hemma längre med sina barn,både mammor och pappor.Och det skulle i sin tur bli mindre barngrupper,kortare dagisköer mm.För som det är nu så uppmuntraas man att ge sig ut i arbetslivet kort efter att ens barn är fött.Ett barn i byn går dagis 8-17 varje dag och det tycker jag är fel att han tvingats ha längre dagar än sina föräldrar.
Min sambos ena kund har eget företag och när hon fick barn så var hennes man hemma och var pappaledig istället för henne.Jag tror att det är svårt som egen företagare att vara hemma länge om man ska kunna fortsätta att driva företaget kvinna som man.
Och sedan till sist hur jag kan vara självständig utan inkomst.Jag kan bara prata för mig själv men som jag skrivit innan är att jag har ett arbete att återgå till när jag vill.Jag ska nu till hösten börja arbeta helger och när min sambo är hemma så jag är inte helt utanför arbetslivet om man säger.Det gör jag endast för att kunna vara hemma längre+att sambon får vara hemma själv och sköta hemmet.Och så länge det är han som drar in pengarna så delar vi 50/50.Jag har alltså ingen veckopeng eller liknande.Men som sagt jag tycker att det spelar ingen roll vad man gör,huvudsaken att man trivs och sover gott om nätterna.För när man ligger där och ska dö som dom säger så är det ingen som ångrar hur mycket pengar man tjänat utan hur mycket man varit med familjen.
Och som jag skrev innan så när tomas är hemma så delar vi på sysslorna och det vi är bra på.Han har byggt en utealtan i somras som skulle varit en omöjlighet för mig.Jag ligger i landet och rensar ogräs i stället något som för mig är väldigt avkopplande.
Ulrika
Ja eftersom jag har svårt att hålla mig ifrån forumet så måste jag bara svara Nya mamman
Det jag menade att man förlorar ekonomiskt är ev sjukersättning,pension mm.Men jag förstår ju att har man ingen inkomst så är det lite svårt.Samtidigt är det fel att bara för att man uppfostrar sina egna bärn så anses det inte som man gör något.Det jag tycker är fel är att jag idag betalar exakt lika mycket i fackavgift tex som min högavlönade sambo.Och nej jag menar inte att samhället skulle betala full lön till mig som är hemma utan ev tex ersättning vad det kostar en dagisplats eller liknande.Jag tror då att fler skulle välja att vara hemma längre med sina barn,både mammor och pappor.Och det skulle i sin tur bli mindre barngrupper,kortare dagisköer mm.För som det är nu så uppmuntraas man att ge sig ut i arbetslivet kort efter att ens barn är fött.Ett barn i byn går dagis 8-17 varje dag och det tycker jag är fel att han tvingats ha längre dagar än sina föräldrar.
Min sambos ena kund har eget företag och när hon fick barn så var hennes man hemma och var pappaledig istället för henne.Jag tror att det är svårt som egen företagare att vara hemma länge om man ska kunna fortsätta att driva företaget kvinna som man.
Och sedan till sist hur jag kan vara självständig utan inkomst.Jag kan bara prata för mig själv men som jag skrivit innan är att jag har ett arbete att återgå till när jag vill.Jag ska nu till hösten börja arbeta helger och när min sambo är hemma så jag är inte helt utanför arbetslivet om man säger.Det gör jag endast för att kunna vara hemma längre+att sambon får vara hemma själv och sköta hemmet.Och så länge det är han som drar in pengarna så delar vi 50/50.Jag har alltså ingen veckopeng eller liknande.Men som sagt jag tycker att det spelar ingen roll vad man gör,huvudsaken att man trivs och sover gott om nätterna.För när man ligger där och ska dö som dom säger så är det ingen som ångrar hur mycket pengar man tjänat utan hur mycket man varit med familjen.
Och som jag skrev innan så när tomas är hemma så delar vi på sysslorna och det vi är bra på.Han har byggt en utealtan i somras som skulle varit en omöjlighet för mig.Jag ligger i landet och rensar ogräs i stället något som för mig är väldigt avkopplande.
Ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 -
Fd Medlem
Kokos och Miar, jag fattar ungefär hur ni menar, men kanske inte riktigt ändå... Vad jag menar, är bara det att OM någon av er skulle lämna relationen, står kvinnan utan inkomst i en mycket svårare situation än mannen med inkomst. Jag tycker naturligtvis att livet har massor att erbjuda vid sidan av stålar, och för mig är det ändå viktigt att vi "offrar" lika stor del av vår inkomst. (Och FÅR lika stor tillgång till livet hemma.) Det ger mig en ekonomisk frihet och självständighet som gör att vi skulle falla lika hårt - eller mjukt - om vi skulle vilja fortsätta våra liv på annat håll, gud förbjude. Emotionellt ser jag ju den här familjen happy, happy ever after. Rationellt vet jag att risken för separation alltid finns. Och skulle det hända oss vill jag kunna vara självständig även då.
NU ska jag sticka och tvätta bilen
(Och Miar, visst är vi alla färgade av vår uppväxt. I mitt fall anställde pappa en dam i sin lilla bilverkstad, så att han kunde vara hemma med mig. Och lära mig köra traktor, rida, snickra med mera. 70-talet... Och jag var SÅ mallig, INGEN av mina kompisar hade det som jag! )
NU ska jag sticka och tvätta bilen
(Och Miar, visst är vi alla färgade av vår uppväxt. I mitt fall anställde pappa en dam i sin lilla bilverkstad, så att han kunde vara hemma med mig. Och lära mig köra traktor, rida, snickra med mera. 70-talet... Och jag var SÅ mallig, INGEN av mina kompisar hade det som jag!
)Måste bara miar70 - med all respekt:miar70 skrev:Min sambo jobbar, tjänar bra. Om jag får min "lön" från honom (eller företaget han jobbar åt) eller om jag fåpr lönen från nån annan människa/företag spelar liksom ingen roll för mig
Jag vägrar tänka att nån av oss ska lämna förhållandet, lika som jag vägrar tänka andra negativa tankar (tänkom barnen blir sjuka, tänk om huset brinner ner, tänk om jag får cancer...)!
Kanske är det naivt av mig att faktiskt planera för att vi ska leva ihop resten av våra liv?
Jag tänker inte heller negativa tankar om skilsmässor, sjukdomar och eldsvådor. Men jag har hemförsäkring, barnförsäkring och pensionsförsäkring... Det handlar inte om att måla f-n på väggen, det handlar om att vara realistisk tycker jag.
För mig vore det omöjligt att känna mig självständig utan egen inkomst. Men jag förstår att vi alla resonerar olika! Detta är en väldigt intressant diskussion som jag läser med högsta nöje!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Jag vill ge en eloge till alla för att stämningen i tråden är så trevlig - har varit med i flera liknande diskussioner på Familjeliv där det tyvärr spårat ur...Här verkar det som om alla inser att vi alla vill barnens och familjens bästa, men att vi har lite olika åsikter om hur detta uppnås.
Detta trodde jag inte var möjligt idag! HUR bär ni er åt? Snälla berätta!!!Vi har valt BÅDA att komma bort från lönearbete, att hitta andra vägar till försörjning, för att få TID att vara tillsammans...
Allihop!
Lycklig mamma till tvillingar födda i april -06
Hej alla
Håller med solglimt, de är verkligen toppen när man kan hålla en diskussion saklig och utan att det ska bli ordbajseri och elakheter, som det nästan undantagsvis blir på andra ställen
Att vi väljer i vår familj så som vi har gjort, att jag är hemmamamma, beror inte på att jag är kvinna - eller att jag inte vill släppa taget! Det beror på att OM vi skulle ha delat rakt av, så skulle vi inte ekonomiskt kunna klara det! Då hade vi varit tvungna att jobba båda mycket tidigare, och barnen hade fått sättas på dagis. Vårt mål har hela tiden varit att hålla barnen hemma första åren (gärna till skolstarten för minsta!) och då måste vi helt enkelt göra så här!
Och att jag tjänar sämre beror helt enkelt på de val vi gjort, min sambo har jobbat på samma ställe sen han började yrkesarbeta, han har vidarutbildat sig, jobbat upp sig, medan jag hattat runt både här och där, studerat och inte vetat vad jag vill bli när jag blir stor
Min karriär gör jag här hemma, och det svider i hjärtat när jag tänker hur dåligt uppskattad den karrären verkar... att det bara är arbete utanför hemmet som räknas, att det t ex ska vara bättre att fostra och ta hand om ANDRAS barn än sina egna
Jo, K-ina, jag har också alla möjliga försäkringar och larm och gud vet vad, men det skyddar ju inte ändå, om något händer, mer än ekonomiskt! Nu finns det ju ingen "om-mannen-hittar-ny"-försäkring att ta, så det går ju inte
Jag är helt 100% övertygad om att OM!!! jag en dag, på något vis, är tvungen att lämna vårt förhållande, så skulle jag fixa det! Det sista som skulle hålla MIG kvar vore pengar, eller brist på pengar! Som sagt, jag HAR gått från mitt tidigare förhållande, med tre barn, jag jobbade 50% i affär för att kunna vara med kidsen, och nog 17 var det knapert, men det GICK!
Och än en gång, jag kan inte tycka att anledningen att jag ska ut och jobba, är för att säkra mig OM!!! jag blir ensam!
Puh, det blir så långt och mycket det här, jag hoppas ni förstår hur jag menar
Kram!!!
Håller med solglimt, de är verkligen toppen när man kan hålla en diskussion saklig och utan att det ska bli ordbajseri och elakheter, som det nästan undantagsvis blir på andra ställen
Att vi väljer i vår familj så som vi har gjort, att jag är hemmamamma, beror inte på att jag är kvinna - eller att jag inte vill släppa taget! Det beror på att OM vi skulle ha delat rakt av, så skulle vi inte ekonomiskt kunna klara det! Då hade vi varit tvungna att jobba båda mycket tidigare, och barnen hade fått sättas på dagis. Vårt mål har hela tiden varit att hålla barnen hemma första åren (gärna till skolstarten för minsta!) och då måste vi helt enkelt göra så här!
Och att jag tjänar sämre beror helt enkelt på de val vi gjort, min sambo har jobbat på samma ställe sen han började yrkesarbeta, han har vidarutbildat sig, jobbat upp sig, medan jag hattat runt både här och där, studerat och inte vetat vad jag vill bli när jag blir stor
Min karriär gör jag här hemma, och det svider i hjärtat när jag tänker hur dåligt uppskattad den karrären verkar... att det bara är arbete utanför hemmet som räknas, att det t ex ska vara bättre att fostra och ta hand om ANDRAS barn än sina egna
K-ina skrev:Måste bara miar70 - med all respekt:
Jag tänker inte heller negativa tankar om skilsmässor, sjukdomar och eldsvådor. Men jag har hemförsäkring, barnförsäkring och pensionsförsäkring... Det handlar inte om att måla f-n på väggen, det handlar om att vara realistisk tycker jag.
Jo, K-ina, jag har också alla möjliga försäkringar och larm och gud vet vad, men det skyddar ju inte ändå, om något händer, mer än ekonomiskt! Nu finns det ju ingen "om-mannen-hittar-ny"-försäkring att ta, så det går ju inte Jag är helt 100% övertygad om att OM!!! jag en dag, på något vis, är tvungen att lämna vårt förhållande, så skulle jag fixa det! Det sista som skulle hålla MIG kvar vore pengar, eller brist på pengar! Som sagt, jag HAR gått från mitt tidigare förhållande, med tre barn, jag jobbade 50% i affär för att kunna vara med kidsen, och nog 17 var det knapert, men det GICK!
Och än en gång, jag kan inte tycka att anledningen att jag ska ut och jobba, är för att säkra mig OM!!! jag blir ensam!
Puh, det blir så långt och mycket det här, jag hoppas ni förstår hur jag menar
Kram!!!
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
kattklo
Den historiska återblicken kommer tillbaka, jag kan bara inte låta bli!
Vi har aldrig haft lättare att vara hemma än vad vi har nu. Vi har egentligen aldrig haft en större valfrihet.
Om vi bara sänker vår levnadsstandard som egentligen är absurd!
(Det är bara att göra tycker jag, men det är så få som vill.
Om man gör det kan mannen vara hemma eller jobba mindre, man kan jobba lika mycket eller lite utanför hemmet.
Jobba lika mycket eller lite ihop med barnen.
Mindre pengar, sämre levnadsstandard men en vinst i längden, tycker jag.)
Fjällmor skriver att ni lever mer som i det gamla bondesamhället.
Och det gör ni ju. Men med den stora skillnaden att ni förmodligen tar emot barnbidrag, flerbarnstillägg, föräldrapenning (även lägsta-dar räkanas...) och kanske andra bidrag om ni är berättigade till det?!
Om en torparhustru från 1907 hade fått mer än 10000 kr (givetvis dåtidens motsvarande summa) i månaden för sina 8 barn och till exempel en sjukpenning när hon inte orkade jobba i skogen fram till förlossningen hade hon nog trott att hon var i himmelriket.
Och hon hade haft råd att köpa kaffe och socker mer än till jul.
Samhället är ju inte bara en fet ko som det går att mjölka ur i all evighet, det går att leva på de allra flesta sätt idag, och TVÅ vuxna i en familj är en särskild lyckad förutsättning för det. Om man bara... prioriterar!
ulrikaj skrev:Och nej jag menar inte att samhället skulle betala full lön till mig som är hemma utan ev tex ersättning vad det kostar en dagisplats eller liknande.Jag tror då att fler skulle välja att vara hemma längre med sina barn,både mammor och pappor.
Vi har aldrig haft lättare att vara hemma än vad vi har nu. Vi har egentligen aldrig haft en större valfrihet.
Om vi bara sänker vår levnadsstandard som egentligen är absurd!
(Det är bara att göra tycker jag, men det är så få som vill.
Om man gör det kan mannen vara hemma eller jobba mindre, man kan jobba lika mycket eller lite utanför hemmet.
Jobba lika mycket eller lite ihop med barnen.
Mindre pengar, sämre levnadsstandard men en vinst i längden, tycker jag.)
Fjällmor skriver att ni lever mer som i det gamla bondesamhället.
Och det gör ni ju. Men med den stora skillnaden att ni förmodligen tar emot barnbidrag, flerbarnstillägg, föräldrapenning (även lägsta-dar räkanas...) och kanske andra bidrag om ni är berättigade till det?!
Om en torparhustru från 1907 hade fått mer än 10000 kr (givetvis dåtidens motsvarande summa) i månaden för sina 8 barn och till exempel en sjukpenning när hon inte orkade jobba i skogen fram till förlossningen hade hon nog trott att hon var i himmelriket.
Och hon hade haft råd att köpa kaffe och socker mer än till jul.
Samhället är ju inte bara en fet ko som det går att mjölka ur i all evighet, det går att leva på de allra flesta sätt idag, och TVÅ vuxna i en familj är en särskild lyckad förutsättning för det. Om man bara... prioriterar!
Kattklo:Det var inte mig som jag skrev om för vi klarar oss ändå utan jag tror att fler skulle välja att vara hemma med sina barn om det fanns en typ av ersättning.
Tex kds var väll inne på det inför valet.Jag vet inte hur det gick sedan.Men så tror jag iallafall.
Sen kan man kalla det historisk återblick eller vilket som,men jag har inget problem med att vara lite "gammalmodig" av mig.
Tex kds var väll inne på det inför valet.Jag vet inte hur det gick sedan.Men så tror jag iallafall.
Sen kan man kalla det historisk återblick eller vilket som,men jag har inget problem med att vara lite "gammalmodig" av mig.
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07