Någon som har erfarenhet av missed abortion?

En ängel kom - och vände om. Barnasorgens alla ansikten
Ann-Marie
Inlägg: 11
Blev medlem: lör 18 aug 2007, 12:16
Ort: Bergabo

Någon som har erfarenhet av missed abortion?

Inlägg av Ann-Marie »

Vårt barn har dött i magen och allt känns så kaotiskt och jag är jätteledsen! :cry:
Vi som hade sett fram emot det här barnet så mkt och längtat så även om omgivningen inte alltid uppskattat det. Jag är i vecka 16 men barnet dog nog för ca 2 veckor sedan och har inte stötts ut. Doktorn (efter 4 h väntan på gynakuten) hade redan kategoriserat mig till skengravid och då han började ifrågasätta min graviditet samtidigt som han berättade att deras två gravtester på mig var minsann negativa var det som marken rämnade. Då förstod jag att bebisen var död samtidigt som jag satt där och blev kränkt som inbillningsgravid. "Det är ju inte konstig att mensen försvinner tidvis då man har så små barn och ammar", "Upplevde DU att din mage växte?", "Men du har alltså BARA gjort ETT graviditetstest som då visade positivt resultat".
Som om jag efter tre graviditeter innan skulle missa alla tecken, jag har ju kännt bebisen röra sig och simma runt massa gånger redan! Men efter ultraljudet då vi alla så bebisen jättetydligt var det ju fastställt! Jag var gravid.
Men nu till min fråga! Har ngn av er haft missed abortion och vad gjorde ni då? Han sa att de hade så många semesterlediga doktorer nu så jag kanske får komma in på skrapning om en ca 2 v. Finns det någon chans att barnet kommer ut själv, eller möjlighet att stimulera kroppen att föda fram det själv. Vad gjorde ni med ert barn, de är ju så stort redan, kan man få hem barnet och begrava det?
Jag har knappt blött ngt, men jag hade sådan värk i ryggslutet och kände mig så illamående och att ngt var så fel med magen den var så tyst och stilla-därför sökte jag akut gyn på natten. Vi fick väcka alla tre barnen, grannfrun tog de två äldsta (hon har själv en 3 åring och en rel nyfödd bebis) och minstingen tog vi med.
Får ta minstingen nu men tacksam för svar!
Mammarie
Mamma till tre goa flickor och två små änglar i himlen.
Gäst

Inlägg av Gäst »

Jo jag har erfarenhet tyvärr får man säga. Jag beklagar verklien din förlust, jag vet att det känns hemskt.

Hade missed abortion i vecka 14 och vecka 10.
Men fostrena hade dött mycket tidigare, så det fanns nog inte så mycket kvar av själva barnet i mitt fall då. Men jag har för mig att vid en viss ålder på fostret så begravs de i en minneslund (är inte hundra säker på detta)

Mina ma, inträffade också under semsetertider, och jag gick i 5 veckor och väntade. De var osäkra om det var tvillingar, om en hade dött, och den andre skulle fortsätta att växa, vilket den hade gjort vid ett tillfälle.
Men efter 5 veckor togs tillsist beslutet om skrapning.
Och först då kunde jag börja sörja, så det var en lättnad.

Det andra ma, så behövde jag bara vänta 1 vecka, och fick då sen skrapas.
Jag vet faktiskt inte om man kan skynda på processen själv,

Men vilken kränkande behandling sen, jag blir ilsken känner jag. Hur kan de sitta och insinuera att du är inbillningsgravid.
Lua

Inlägg av Lua »

Jag har också erfarenhet. I vecka 14 fick jag en yttepytteliten blödning och man konstaterade vid ultraljud att fostret dött redan i vecka 8. Jag fick göra en skrapning dagen därpå. Först ville de ge mig en tid två veckor senare men jag blev så ledsen över att gå omkring med det döda fostret i magen och då kunde de ändra tiden.

Vilket trist behandling du utsatts för, kära Ann-Marie :cry: :heart:

Stärkande, stabil norrbottenskram från Lua. :heart:
Ann-Marie
Inlägg: 11
Blev medlem: lör 18 aug 2007, 12:16
Ort: Bergabo

Tack!

Inlägg av Ann-Marie »

Tack, behövde veta lite hur andra gjort/rekommenderats göra. Jag hade en tid imorgon för skrapning (en vecka efter konstaterad missed abortion) men har beslutat att inte ta den (till min sambos fasa som tycker det känns märkligt att jag skall gå omkring med ett "lik" i min mage..han har börjat vänja sig dock.)
Fick hjälp av min dotters akupunktör (en underbar kvinna som är barnmorska och som får lov att göra akupunktur på kolikbarn, det funkar jättebra!) att träffa en bra och empatisk privatgynekolog för ytterligare ett UL. Hon ringde runt och peppade mig till att det var självklart att jag skulle ta ett UL till med en annan gynekolog då bemötandet på sjukhuset hade varit så jobbigt. (De antog att jag var skengravid först och dessutom ville dr. inte säga vad han såg på UL och ville inte ens säga foster utan kallade vårt barn för strukturen i ngn slags missriktad vänlighet.. :evil: )
Hon sa att ingen bestämde över mig, det var min kropp och jag behöver inte göra skrapningen direkt om jag var osäker pch självklart skulle jag göra ett UL till och få ett fint kort på barnet om jag ville det. Fick med hennes hjälp tid direkt till en naturlig och empatisk privatgynekolog som inte hade ngt problem att empatiskt och nyktert visa mha UL barnet i magen och printa ut ett fint kort till mig som minne. Han tyckte jag kunde vänta med skrapningen, kroppen var på väg trodde han och han sa att det är inga problem att vänta in kroppen även om det kan ta sin tid. Får se hur det känns, just nu känns det overkligt och jag känner att jag fortfarande är i chocktillståndet. Jag har ju inte blött massor och just nu blöder jag inte alls. Men hur mkt jag än vill känna så känner jag inga fosterrörelser och magen har börjat säcka ihop...
Får ta minstingen som vaknat nu!
Mammarie
Mamma till tre goa flickor och två små änglar i himlen.
TorpSara

Inlägg av TorpSara »

Jag hade som du. MA i vecka 16. Och helt sakligt så var jag väldigt glad över skrapningen. Det är inte direkt som att få en mens när kroppen ska göra sig av med det själv. Det är mer, blodigare och smärtsammare, och om man gör en medicinsk abort så är det oftast mycket smärtsamt, och det finns en risk för infektion när man är så långt gången. Vid en skrapning reagerar kroppen som vid mens, och hormonerna är snart tillbaka till normal-läge, vilket för mig var skönt. Graviditetshormonerna hjälper ju inte vid sorgebearbetningen, direkt.

Jag tänker på dig och jag vet vad du går igenom. Varm kram!

Jag har också läst din tråd om att ha fyra barn. Vi lever också i en akademikervärld, och de flesta jag känner tycker att man ska ha minst tre! Precis som jag, men hinner jag med en fyra så blir det nog så också... 8) Hur känner ni nu? Vill ni arbeta på en fyra igen?
elinmats
Inlägg: 114
Blev medlem: ons 16 feb 2005, 11:48
Ort: Stockholm

jag har erfarenhet av missed abortion

Inlägg av elinmats »

Hej!
Jag har precis varit med om samma helvete som du. Jag var i vecka 22 när vi upptäckte att barnet var död. Jag hade inte känt rörelser på en vecka men trott att det kanske var en stillsam period och inte tänkt så jättemycket på det. Sedan ringde jag barnmorskan som konstaterade faktum genom ultraljud. Vi fick åka till sjukhuset och jag fick en tablett som skulle mjuka upp livmodertappen, sedan fick vi åka hem igen. DAgen efter kom vi till sjukhuset mitt på dagen och många tabletter, smärtstillande och timmar senare födde jag fram den lilla flickan. Jag hade gruvat mig så inför förlossningen så när hon kom kände jag mig lättad, nästan lite glad medan min man grät. Det här var för tre dagar sedan. Nu är jag hemma och gråter och sörjer. Tack och lov har jag mina barn sedan tidgare och min man som hjälp, stöd och tröst. Jag hade flickan hos mig inne på rummet länge och det är jag så glad för nu, jag vet precis hur hon såg ut.
Kram
Pojke, 7 maj 2002 och en flicka, 7 feb 2005, en flicka 29 mars 2009-39+6. En flicka i himlen som blev 5 månader i magen.
Fjällfolket

Inlägg av Fjällfolket »

:heart: :cry: :heart:

/Fjällmor
Gäst

Inlägg av Gäst »

Det finns inga ord tillräckligt trösterika.
Men jag tänker på er, och förstår lite av den sorg ni känner.
fjällström
Inlägg: 487
Blev medlem: lör 25 mar 2006, 20:26
Kontakt:

samma här

Inlägg av fjällström »

Hej :(
Jag har upplevt precis vad du beskriver. Jag fick en ordentlig blödning i vecka 16 och då konstaterades det att fostret dött. Vid skrapningen visade det sig att fostret dött redan vid vecka 9-10. Jag hade alltså gått omkring, lyckligt ovetande, i flera veckor med ett dött foster i magen :?
Glädjen blev till sorg :( Att det tagit två år för mig att bli gravid gjorde inte saken lättare. Det fortsatte strula efter skrapningen. Tydligen hade man inte fått ut allt så det blev ännu en skrapning veckan därpå. Det var skönt att få det gjort rent fysiskt, men då blev det istället så tungt psykiskt...

Idag har jag två underbara flickor :heart: Kämpa på, du är inte ensam :!:
Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig... Men då får man ta nya tag :wink:
Mamma till två underbara, underbart envisa flickor :heart:
Sara 0507 och Elin 0702
elinmats
Inlägg: 114
Blev medlem: ons 16 feb 2005, 11:48
Ort: Stockholm

Ann-Marie! Hur har det gått för dig?

Inlägg av elinmats »

Hej!
När jag läste ditt inlägg och svarade hade jag själv precis upplevt en missed abortion och kunde inte ta till mig det du skrev. Nu har jag läst ditt brev igen och ser att du hade en massa funderingar kring hur du skulle göra. Vad har hänt sedan dess? Hur gjorde du med din lilla ängel? Hur mår du?
Skriv och berätta!
Pojke, 7 maj 2002 och en flicka, 7 feb 2005, en flicka 29 mars 2009-39+6. En flicka i himlen som blev 5 månader i magen.
Ann-Marie
Inlägg: 11
Blev medlem: lör 18 aug 2007, 12:16
Ort: Bergabo

tack alla

Inlägg av Ann-Marie »

Tack alla för era svar :) , har läst dem men inte orkat svara.
Har gått och väntat utan att ngt hänt, eller hänt har det gjort:magen har gått ned och bebisen har brutits ned delvis men inget har kommit ut. Hade bara knappt tre dagar med småblödning sen inget, overkligt.
Tur att jag gick till privatgynekologen och fick den fina ultraljudsbilden på den stora bebisen, mitt enda "bevis" att jag varit gravid.
Efter fyra veckor var jag på återbesök på sjukhuset resp privatgynekologen, då såg man till allas förvåning på UL att bebisen delvis brutits ned men moderkakan satt kvar och jag så gravid ut (bla livida, blålila, slemhinnor som man bara har som gravid). Jag tyckte att det kanske var bara min kropp som inte ville inse att det blivit missfall men de sa de att det kunde det inte vara utan man måste ha ngt som producerar hormon kvar. Sjukhusläkaren funderade ifall en graviditet utvecklats till ngt carcinom medan privatgynekologen undrade ifall jag var gravid med ytterligare ett barn som var yngre och de missat. Alla tre gynekologer resp 1 barnmorska som tittat har ju sätt 2 hinnsäckar så det har ju varit två graviditeter men att förut trodde de att en tillbakabildats tidigt. Hur som helst bägge rek skrapning efter ytterligare en vecka men ett extra ultraljud precis innan. Inte för att hon tittade egentligen, gjorde det mest för syns skull..
Hade massa ångest natten innan, sov enbart 3 h grät hela natten så ögonen var igengrodda, min sambo var jättearg för att jag inte släppte det och började tro på att ngt levde där kvar, han var ju inte med på dessa besöken, borde väl själv hört läkarna. Hur som helst personalen var fina speciellt min ssk på operation och skrapningen gjordes. De de fick fram hade jag kollat innan kremeras alltid i denna grav. veckan och sprids i minneslund vilket kändes bra. Efter att ha ätit en smörgås efteråt så skulle jag bara kissa en gång innan de skrev ut mig men då kom hela moderkakan ut i ett nästan helt stycke! Personalen blev jätteförvånade då de kom och titta och sen blödde jag mängder och fick stora koagel.
De gav syntocinon injektion men det hjälpte inte så de fick rulla in mig akut igen på operation och kolla med UL+gynundersökning. Fast nu hade jag inte ätit så de kunde inte söva mig..det gjorde så ont så tillslut sövde de mig i alla fall..innan gav de mig massa adrenalininjektioner för fullt så mitt hjärta trodde det skulle slå sönder. Tydligen hade en tång gjort ett stort sår som blödde. Sen efteråt fick jag ta 2h mer syntocinondropp med tillhörande värkarbete.
Men på ett sätt var det skönt att jag fick se moderkakan och ha lont, lite mer verkligt då, men jag saknar så att jag åtminstone inte fick se det stora barnet. Oj detta blir ett långt inlägg..
Mammarie
Mamma till tre goa flickor och två små änglar i himlen.
miar70
Inlägg: 9795
Blev medlem: tis 31 jan 2006, 10:59
Ort: Alby, Ånge i Västernorrland
Kontakt:

Inlägg av miar70 »

Men det där lät bara för sorgligt :( :( :(
Vilken hemsk upplevelse, och all denna oro och väntan...
Skickar en varm, varm stärkande kram genom cyberrymden :heart:

Mia
:heart: :heart: :heart: 6 barn :heart: :heart: :heart: (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) :heart: två barnbarn :heart: (-1309, -1505)
Gäst

Inlägg av Gäst »

Åh vad jag känner med dig :!: Jag har ju varit där du är, allt den där väntan, alla undersökningar, konfunderade läkare som undersöker,
det var ju faktiskt exakt lika för mig:
De började ana två foster, och ville avvakta, och avvakta och avvakta :shock:
Det ena tycktes fortsätta växa, och inte alls stämma med beräkningen på sista mens.
Men så tillsist så, var det över efter ett antal skrapningar.

Jag vet hur det känns. och jag lider så med dig.
Kram och åter kram :!:
Ann-Marie
Inlägg: 11
Blev medlem: lör 18 aug 2007, 12:16
Ort: Bergabo

Skönt att kunna prata med er

Inlägg av Ann-Marie »

Jag har läst om allas berättelser och blir så rörd över att ni som gått igenom så jobbiga saker ni med tar er tiden och orken att svara och skicka några tröstande ord! Ni skall veta att det gör så mycket för mig, känner mig så ensam i min sorg då de flesta inte förstår att jag sörjer drömmen om ett eller snarare två små barn som inte blev till. Ta hand om er alla jag skickar så mkt cybervärme jag kan till er också! Tänker på er andra som står mitt i kaoset och undrar hur det går för er? :heart:
Tyvärr har min sambo en mer pragmatisk läggning och stressad som han är med stor affär på gång i egna företaget och van att jag fixar allt hemma och med barn så blir han bara arg och irriterad.. :shock: Efter att ha känt honom i så många år så blir jag uppriktigt sagt jätteförvånad och besviken, hade aldrig trott att han skulle reagera så här. Men kanske det är hans chockreaktion? Hur som helst undrar han hur länge jag skall hålla på och älta detta och vara så hysterisk? Vi har ju tre barn (ja, jag är så oerhört tacksam för det och ja det måste verkligen vara ännu värre att inte ha några andra barn i en sådan här situation att glädjas åt då sörjer man ju även för det). Han kan faktiskt inte hålla på och ta hand om 4 barn utan måste jobba.
Varför kan jag inte vara som alla andra kvinnor, det är ju så vanligt med missfall, för de blir ju inte så ledsna utan går bara vidare...Jag säger att det tror jag inte de flesta gör men att det kanske är olika hur mycket man ser graviditeten som ett barn, vilket bemötande och stöd man får från sjukvården och omgivningen och framför allt hur man är som person. Han tyckte även att om man ger sig in i leken så får man tåla detta eftersom 15-20% av graviditeterna slutar så och det stämmer ju logiskt. Men jag sörjer även att vi inte kommer ha ngr fler barn, vilket jag hade velat, men han opererat sig under denna graviditet. Men det vet inte folk utan alla bara säger att det är bara att "skaffa" ett barn till snabbt så glömmer du nog detta missfall. :roll:
Mammarie
Mamma till tre goa flickor och två små änglar i himlen.
Gäst

Inlägg av Gäst »

Jag tyckte även min sambo ställde sig oförstående inför min sorg, han liksom orkade inte med den,
han tyckte att jag fastnade i det, men samtidigt så fastnade jag i det för att jag inte kunde få dela sorgen med honom.
Jag hade ju ett ytterligare ett missfall senare, så jag satt verkligen fast i sorgen.
Kom liksom inte vidare, och ältade...

Värre blev det när han sa att han inte ville prova få fler barn, det kändes bara ännu värre.
Men ett tag efter att såren börjat läka så visade det sig att han inte ville försöka igen, för att han var så otroligt rädd att det skulle hända igen. Han ville inte se mig ledsen mer. Men tillslut beslöt vi oss för att försöka igen i alla fall.

Jag tror att många sörjer sina missfall, jag tog det som sagt väldigt hårt, och kunde inte prata med folk om saken utan att brista i gråt.
Jag hade ju förståelse för att det är så otroligt mycket värre att förlora någon som redan finns och lever och som man lärt känna.
Men ett missfall handlar mer om en sorg, om hur något förändrar en, graviditeten ändrar ju hela ens person, alla förändringar, hela kroppen talar ju om att nu är något annorlunda. Man hinner fantisera, planera, drömma.
Man sörjer ju något som skulle bli, men inte blev.
Det blir bara ett tomrum kvar.
Jag har ett halsband med en liten ängel, det halsbandet symboliserar det att jag inte kommer att glömma det som inte fick bli.

Alla kanske inte blir så berörda av missfall, men väldigt många blir nog det. Och nog tror jag faktiskt som dig att det kanske också beror lite på bemötandet man får i sjukvården också.

Kram.
Skriv svar

Återgå till "Barnasorg"