OTREVLIGHETER OCH BETEENDEFOSTRAN

Här hamnar favoriter från samtliga forum till erinran, inspiration, nyskapande
Skriv svar
Ebbab
Inlägg: 474
Blev medlem: mån 13 mar 2006, 14:50
Ort: Gävle

OTREVLIGHETER OCH BETEENDEFOSTRAN

Inlägg av Ebbab »

Hejsan
Vår 4-åring har under en period betett sig mycket otrevligt mot sina farföräldrar och jag behöver råd hur jag ska hantera det.

Exempel:
:arrow: Telefonen ringer och sonen svarar beredvilligt. Farmor är i luren och sonen säger mycket surt: "Jag vill inte prata med dig!"
Jag har tränat lite med honom hur man ska svara i telefonen och om det är någon han inte vill prata med så säger man bara att "du får prata med mamma/pappa". Det ledde till att han svarade (om farmor/farfar) i luren "jag vill inte prata med dig. Du får prata med mamma/pappa" lika surt som tidigare. Ingen förbättring alltså!

:arrow: Farfar o farmor hälsar på. Sonen sur och tänker inte prata, vilket jag inte heller tycker att han måste. MEN, man skriker inte att man vill vara ifred om man sitter i vardagsrummet och dom kommer in. Man berättar INTE vilka otrevliga saker man tänker hitta på om farmor el farfar råkar fråga något (Han berättar att han tänker gräva en djup grop och slänga ner dom i den, eller ta sina legoraketer och skjuta på dom osv).

Jag erkänner att jag går i taket av beteendet och blir jättearg! Han bärs till sitt rum. Kan han inte bete sig ska han inte heller vara med. Men jag får ingen förbättring av beteendet så jag hanterar det fel!

Kan också lägga till några saker. Farmor och farmor har inte gjort något särskilt för att utlösa detta otrevliga sätt, vad gäller att de har varit dum mot sonen eller liknande. Tvärtom så är de alltid måna om att alla ska ha det bra. Däremot (om det har med saken att göra) är att farmor har ett ganska stort bekräftelsebehov och har man lite känsliga spröt så kan det upplevas som krav på en. Hoppas att ni förstår vad jag menar för det är ganska svårt att sätta ord på det, det är mer en känsla man får.

Dessutom har vi svårt att minimera umgänget med svärföräldrarna. Dels för att vi behöver dom för att få tillvaron att gå ihop med jobb och så, för att barnen ska kunna vara hemma längre. Dels för att svärföräldrarna också behöver vår hjälp en del för att sköta hus och trädgård.

Hur ska vi göra?
Stora Skrattungen 021126
Lilla Skrattungen 050731
fjällström
Inlägg: 487
Blev medlem: lör 25 mar 2006, 20:26
Kontakt:

inga goda råd..

Inlägg av fjällström »

Hej :)
Har inga goda råd, men hoppas att någon annan har det! Har ingen erfarenhet om större barn :?
En sån påhittig pojke du har :roll:
Han berättar att han tänker gräva en djup grop och slänga ner dom i den, eller ta sina legoraketer och skjuta på dom
Snart har du en hel drös med goda råd!
Kämpa på!
Mamma till två underbara, underbart envisa flickor :heart:
Sara 0507 och Elin 0702
nilam
Inlägg: 1098
Blev medlem: ons 02 nov 2005, 21:40
Ort: Göteborg

Inlägg av nilam »

Hej

Det här känner jag igen :roll: Min stora har i olika perioder gjort liknande saker mot mormor och morfar.

Jag tror (eller vet) att barnet ifrågasätter det självklara, Farmor och farfar har alltid funnits där och din son måste verkligen försäkra sig om detta . Hans söker svar på frågor han har.

Till min mamma har jag sagt att hon ska nolla min dotters beteende, när hon kommer så ska hon vara glad och småprata med A även om hon får ett oönskat välkomnande, alltså man fokuserar inte på det negativa och ger negativ uppmärksamhet utan när man får ett litet leende någongång, så ska man UPPMÄRKSAMMA det.

Sign Päivi har berättat att hon har spelat upp ett mantra för sin son "åh vad snäll du är mot lillasyster" 1000ggr varje dag, för att fokusera på det positiva istället för förmaningar och tillrättavisande, du skulle kunna säga "idag kommer farmor och farfar åh vad roligt det ska bli", "vad farfar har längtat efter dig" eller liknande

Hur reagerar farmor och farfar mot sonen??

Här hemma kan jag känna att svärmor ibland kan förvärra sådana här saker med sitt osmidiga bemötande, du vet om man nu skulle ha en sämre dag så skulle hon lätt kunna säga "vaknat på fel sida idag" :twisted: och sådant kan jag gå igång på :oops:

Ett tag räckte A ut tungan mot mormor och morfar, varje gång de träffades och hon fick negativ uppmärksamhet varje gång, tills mamma nollade hennes beteende, det var inte många gånger till som A räckte ut tungan

Lite tankar från mig

//N
:heart: Storasyster sep 02
:heart: Lillasyster aug 04, kurade vid 4 månader.
:heart: Lillebror jan 07, standardmodell

Storasyster omkurad vid 2,5 år då vi hade tagit bort spjälsängen alldeles för tidigt.
Ebbab
Inlägg: 474
Blev medlem: mån 13 mar 2006, 14:50
Ort: Gävle

Inlägg av Ebbab »

Tack nilam!

Hur reagerar farmor och farfar?
Jo, jag tycker att de tar det bra. Aldrig några förmaningar eller sura miner över hans olater. Snarare att de frågar glatt och trevligt om något annat. Ev beklagande sker till oss utom hörhåll från sonen.
Och ändå fortsätter de sura minerna!!!??? :shock:

Det har pågått så pass länge att farmor och farfar så sällan få se den goa, glada kille han normalt är. Och det känns jättetråkigt.

Men jag ska köra med den positiva förstärkningen, även om jag tycker att vi har gjort så tidigare...men jag måste nog erkänna att det har varit dåligt med det den senaste tiden, jag har nog undvikit att prata om farfar och farmor eftersom jag "vet" att det kommer negativ respons.
Stora Skrattungen 021126
Lilla Skrattungen 050731
Ebbab
Inlägg: 474
Blev medlem: mån 13 mar 2006, 14:50
Ort: Gävle

Inlägg av Ebbab »

Fjällström: Påhittig jovisst! Det finns ingen ände på fantasin hos den grabben :D .
Fast ibland blir det ju mindre roligt förståss :?
Stora Skrattungen 021126
Lilla Skrattungen 050731
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Den här lilla råttan :oops: ber om att få bli uppfostrad, om man säger.

Positiv uppmärksamhet är ett uttalat förhållningssätt som förstås är välgörande för vilken människa som helst. Man ser t ex att en liten unge som fått lära sig att lägga tillbaka godiset i affären, har god lust att ta det i alla fall, men avstår - då är det fint på sin plats med ett uppskattande: "Jag såg nog att du tänkte ta, men så gjorde du inte det. Det är jättebra, du kan så bra, du vet så bra hur det ska vara :wink: "

Ett litet barn som inte får någon positiv uppmärksamhet utan bara blir förebrådd och förmanad och nejad och fyad och mästrad, reagerar ju inte roligare än en nyanställd på en arbetsplats som inte får minsta ledning utan bara höra stup i kvarten hur fel han / hon gör och hur galet det blev, TITTA NU VAD DU STÄLLT TILL :evil: Den personen känner sig snart både mobbad och förtvivlad och blir nog inte gammal på stället. Men små barn kan inte byta jobb :cry: :shock:

Som jag ser det har du låtit saker och ting gå lite väl långt här och underlåtit att besvara hans frågor direkt han ställde dem. Små barn ställer som bekant sina frågor i påståendets form. "Vad händer om jag räcker ut tungan åt mormor? Vad händer om jag kastar smörgåsen på golvet?" (Om smörgåsen har jag skrivit utförligt på ett annat ställe här :roll: )

I missriktad välvilja och mån om att få honom att känna sig förstådd och sympatiserad med, förklarade du t ex att han inte alls måste prata i telefonen med den som ringer utan kan hämta mamma eller pappa. Det var fel, för vill / kan han inte prata som folk, då ska han heller inte svara i telefonen. Så enkelt är det, om du förstår. Du skulle sett det som ren beteendefostran, inte som att han ska sitta hos pyskologen och få stöd i sin motvilja mot att prata med just vem det nu är som inte passar, medan mamma förstår precis och vill "skona" honom från att göra något han inte vill.

Första gången det hände var alltså läge för en liten lektion på temat hur man svarar i telefonen (om man nu alls ska svara). Den lektionen är lätt att iscensätta - du "ringer" och han svarar - och kan bli en mycket rolig liten lek :lol: Som du sedan kan referera till som en överenskommelse, om och när han glömmer sig (frågar igen): "Hur var det nu man gjorde när man svarar i telefon?" Och den påminnelsen kan man ge mitt under brinnande telefonsamtal; det skulle farmor och farfar säkert både ha tålamod med och uppskatta.

Att han svarar som folk är då förutsättningen för att han ska få svara alls. Annars KAN han inte prata i telefon än, konstaterar du (vilket han i rena manliga prestigen kommer att känna sig nödd att bevisa att han visst kan). Och ge syn för sägen :lol:

Praktik måste följa på varje lektion :wink: Det är som att lära sig köra bil, vet du - det kan man inte låta sig pratas och förklaras till. Det måste man öva och öva igen, under ledning länge.

Förvisningen har du också väntat med för länge. Han envisas och upprepar därför att du tyvärr :cry: ger honom fel svar. Av en förvising ska man lära sig någonting, dvs att man tyvärr sluts ut ur den sociala gemenskapen om man inte kan uppföra sig som folk. Uppföra sig illa får man visst göra, men ingen behöver lyssna, ingen behöver ha med det att göra. Folk har viktigare saker för sig, t ex att prata vänligt med varandra och umgås på ett cilviserat sätt. Förvisningen fungerar som lektion därför att man ju själv, alla människor, går undan när det blir för jobbigt, vad det nu är. Man vill inte utsätta andra för ens usla humör. Man behöver lugna ner sig. Och / eller ge andra uttryck åt sina överhettade känslor än att spy galla över sina medmänniskor, som inte bett om att få stryk. Man kanske skriver en dikt, drämmer näven i pianot, spyr på toaletten eller rymmer hemifrån och låser in sig i garaget :?: 8) :lol:

När du förvisar så ilsken, som du låter honom driva dig, därför att du väntar för länge, blir förvisningen dessvärre mer till en bestraffning - du står inte ut med HONOM, i stället för att lugnt, t o m beklagande, underkänna hans icke acceptabla beteende. Och det är inte det rätta "svaret". Därför ställer han samma "fråga" om och om igen. "Vad händer om...?" Jo, det händer att mamma blir jättearg, vilket visar att jag har makten att försätta henne i ett sinnestillstånd hon inte kan kontrollera, inte behärska, inte ta makten över (från mig). Och det är inget nöjaktigt besked för honom utan tvärtom skrämmande. Om inte mamma vet vad hon gör och varför, säkert som amen i kyrkan, hon som är ens överlevnadsgaranti och bokstavliga, faktiska trygghet här i världen, hon som är ens ledare och beskyddare och fostrare dessutom, hon som är ens tillvaros ryggrad - om inte hon kan ta hand om / leda / ta makten över sig själv, hur ska hon då kunna vara MIN pålitliga ryggrad i livet här tills min egen blivit stark och säker nog så att jag kan klara mig själv och vet hur JAG ska göra här i världen, och varför :?: :!:

Du ifrågasätter inte bara att han ska behöva prata alls med farmor och farfar i telefon utan förklarar rentav för oss varför det inte går att "skona" honom från dem helt och hållet :roll: Det är verkligen missriktad "hänsyn". Han hör ihop med farmor och farfar och de med honom. Detta får naturligtvis inte du också ifrågasätta, medan du ondgör dig över att han tycks göra det :roll: Jag förstår att du vill att han ska älska dem lika mycket som de honom, och visa det, och visst kan man fröjda sig på den imaginära barnpsykologsoffan åt att han ju känner sig så "trygg" med deras kärlek och hyser ett sådant "förtroende" för dem att han verkligen "vågar" bete sig hur f-n som helst - men om och när den dagen kommer att han sätter kniven i farmor och farfar är hans "förtroende" kanske inte lika gulligt längre :x

Förstår du vad jag menar? Oavsett vad han känner eller inte känner, oavsett om han "älskar" eller "hatar" (och vad det ena betyder vet han inte mer om än det andra ännu, tro mig :!: ) så ska han lära sig uppträda mot dem så som de uppträder mot honom, dvs anständigt, vänligt, artigt, trevligt; allt det där som en i ordets rätta bemärkelse vuxen människa lägger i dagen bland andra människor, hur hon än känner och inte känner själv, personligen och så att säga privat. Det är sant att det bara är med dem som står oss närmast vi fullt ut vågar visa mindre ädla känslor och ge uttryck för dem i mindre tjusiga former - det är inte busschauffören vi skriker åt, om vi nu ska skrika, utan den äkta hälften eller våra egna föräldrar, kanhända - folk som rimligen inte kan överge oss hur som helst förrän döden skiljer oss åt. Men den "tryggheten" som ligger i att veta att även om jag som våldsbenägen karl slår halvt ihjäl min fru (medan jag är älskvärdheten själv på jobbet) så lämnar hon mig inte för det törs / får / KAN hon inte; hon skulle aldrig klara sig utan mig; jag ÄGER henne till kropp och psyke - den "tryggheten" är inte mycket att ha. Den är snarare livsfarlig. Den är i varje fall klart destruktiv. För båda parter.

Här broderar jag ut mig och det är, som jag hoppas du förstår, för att jag vill visa på de sannerligen inte ovanliga konsekvenserna av den (obefintliga) fostran som kallas laissez-faire.

Jag vill rekommendera blocket Fostran i slutet av Barnaboken. Det är inte så många som läser det :cry: därför att folk tror att det bara handlar om stora barn, och i och med dagis och skola tror man att då tar väl farbror Staten hand om fostran (se Herman Lindqvists krönika under "I stället för dagis - tankar och idéer :idea: ) och så slutar man titta i Barnaboken :shock: Men beteendefostran tar sin början redan hos krypbarnet, som får lära sig lukta och klappa på blomman i stället för att riva omkull vasen, klappa och smeka katten i stället för att dra den i svansen etc. I "Fostran" förklarar jag mycket noga, tycker jag, hur man måste lära sig se sig själv och "flocken" dit barnet fötts som representerande en första samhällsgemenskap.

:arrow: Metoderna är tre, kan man säga.

:!: 1. Teater. Funkar underbart förebyggande. Men kan också tas till som "ögonöppnare" för lilla barnet, som då i studiesyfte blir föremål för sina egna mindre trevliga beteenden. I förebyggande syfte spelar man bara upp en scen, så lik den som förväntas inträffa som möjligt. En främmande människa ska komma på besök - man är den, och barnet är man själv som tar emot. Och så tvärtom :wink: Barnet ska gå och handla själv första gången - man repeterar hemma, följer barnet till affären men väntar osedd utanför. Osv. Det finns hur många "pjäser" som helst att lära in, repetera och spela upp :-({|=

Är skadan redan skedd, så att säga, kan mamma och pappa spela teater som barnet tror är på allvar och överträffa varandra i fula ord, hemska hot, otäcka tillmälen - här måste man vara skicklig och balansera exakt på den hårfina gräns där barnet börjar bli riktigt obehagligt berört, för att inte säga ledsen och / eller rädd. Oeniga föräldrar som dessutom är riktigt hemskt elaka mot varandra är en fasa för alla små barn, därför att krig och splittring hotar "flockens" sammanhållning och därmed deras eget liv. För att få ett mildare hum om den såkallade teatern, såväl förebyggande som mera drivande, läs "Hjälp! Ada vägrar klä på sig!" i Barnaboken (2004, sid 526 ff).

Att arbeta förebyggande med hjälp av lite teater är så väldigt tacksamt. I det kan man både gå i pakt med lilla barnet och verkligen framstå som det man ju vill vara och är - barnets allra bästa vän i hela världen :heart: En vän som arbetar i BARNETS intresse. Allt under den övergripande uppgift man har som förälder: att på bästa sätt förbereda barnet för ett liv utan föräldrar :idea:

:!: 2. Man uppfattar ögonblickligen barnets första otrevlighet som en fråga ("vad händer om...?") och svarar därefter utifrån förhållningssättet ren beteendefostran. Det gör man som om en liten olyckshändelse inträffat. Barnet råkade göra / säga fel. "Oj då, så där säger man ju inte till farmor och farfar, eller till mamma eller till någon här i världen, det VET du ju (förbindligt). Så där kan ju inte mamma säga till dig heller, nehej, hur skulle det se ut, ojoj! Så hur är det man säger, ungefär?" Barnet visar och säger rätt - och bemöts av jubel. "JAAAA! Precis så säger man!" Och så spinner man vidare på den trevliga tonen i samvaron. "Nu får vi nästan ta och bjuda farmor och farfar på lite kaffe, tycker du inte det? Ska vi höra om det skulle smaka med lite kaffe? Du frågar (förbindligt)." Och så vidare. Samma sak varje gång en otrevlighet råkar halka in i pratet. (Grodor ur munnen, kallas det, men det behöver man ju inte tala om för lilla barnet :oops: :lol: )

:!: 3. Envisas han med sitt frågande i saken och gör verkliga ifrågasättanden av det hela - trotsar, med andra ord - är det förvisning som gäller. Varning först (på tu man hand, ta undan honom utom hörhåll för andra), sedan påminnelse, alltså varning igen, och tredje gången förvisning med artigt men orubbligt beklagande. "Tyvärr, du kan inte få vara med, om du säger sådana saker till folk, det får man säga för sig själv när ingen hör eller till nallen eller väggen eller vad som helst, men inte till människor. Du får komma när du kan prata vanligt och vänligt igen. Och då vill jag se det, på en gång!" Då ska han alltså visa att han både vill och kan. Annars blir det ögonblicklig förvisning igen: "Du var visst inte färdig riktigt med de där otrevligheterna. Då får du ta hand om dem själv. Du får komma..." etc (upprepas exakt som första gången). Förvisningen ska genomföras noga, tills "utbrottet" är över och barnet reaerar med lättnad, vilket betyder att svaret, i handling, var nöjaktigt; för barnet tillfredsställande.

Den gången :roll:

Förvisningen ska genomföras noga, så som jag på olika sätt beskrivit förloppet i trotskapitlet i Barnaboken, från början till slut.

Förvisningen av ett trotsbarn är och ska vara rena pedagogiken :!: (Alltså inte detsamma som tvätthögsstjälpningen för små förtrotsare, där det mest är man själv som behöver räkna till tio, lugna ner sig och hämta andan, SAMT bedriva den ädla konsten att låta lilla barnet vara i fred och på ren svenska slippa en, en stund.)

Kokar man, därför att barnet har provocerat en så långt och så grovt att man känner att man verkligen håller på att tappa koncepterna, både kan och bör man visa sin heliga vrede. Observera dock uttrycket. Helig vrede är inte skrik och skrämskott, hot och hat. Helig vrede är behärskad ända fram till kokpunkten. Helig vrede har fått nog. "DETTA GÅR JAG INTE MED PÅ. Det där får du hålla på med för dig själv. Jag vill inte se dig förrän du kan uppföra dig som folk. SÅ GÖR MAN INTE!" Typ :evil: och med rejält stora bokstäver. Som fortfarande är totalt under kontroll, även om hjärtat dunkar av raseri.

Förvisning alltså, uppföljd utanför den stängda dörren. Här kan man inte överlåta åt barnet självt att komma. Här ska ungen hämtas och "förhöras" först. "Vill du komma nu? Kan du uppföra dig nu? Då får du visa hur man gör!" Barskt och krävande. Det ska framgå att man menar allvar.

Och barnet ska visa. Barnet ska göra rätt och riktigt, i motsats till det som var oriktigt och fel. Har lilla ungen exempelvis slagit en blomkruka i ansiktet på mamma så att blodet rinner, blir det mycket visande :!: :!: Allra först av god beröring i motsats till ond. Nogsamt och idogt. Sedan gottgörelse av både blodvite och krukskärvor också. I handling. Barnets.

Ren beteendefostran, alltså. Och ska den ha effekt, vilket den verkligen har eftersom det ligger i alla människors absolut primära intresse att få ingå i den mänskliga gemenskapen, utan vilken ingen av oss överlever - krävs att man glömmer allt vad skuld och skam heter och bara precis ser till just beteendet, det som är nyckeln till gemenskapen, inte låset mot den.

Och därför anser jag förstås att påfundet att avkräva barnet detta evinnerliga FÖRLÅT (som ska "menas", dvs tyngas av skuld och skam och gärna pyntas med förtvivlans tårar - som en barnpsykolog och författare till en bok om just trots, brukar säga: "utbrottet är inte över förrän barnet börjar gråta" - är vettlöst och befängt). Vi talar inte känslor här, än mindre kärleksförhållanden. Vi talar socialt acceptabelt beteende - fostran, med andra ord :wink:

:arrow: Budskapet är att man får tycka och tänka och känna precis vad som helst, men man får inte bete sig hur som helst. Och det gäller oss alla.
Senast redigerad av annawahlgren den tis 24 apr 2007, 19:30, redigerad totalt 6 gång.
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Susanne*
Inlägg: 2027
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 15:11
Ort: Ny Skåning

Inlägg av Susanne* »

Lysande och upplysande Anna =D> :D :heart:

Kan man få denna i sticky tråden om trots :?: Sådana här situationer tror jag ofta kan missförstås och tolkas som annat än just "rent trots" och tankarna och metoderna kan användas på så mycket :idea:
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Linnéa med två barn
Inlägg: 60
Blev medlem: mån 09 apr 2007, 13:25

här med!

Inlägg av Linnéa med två barn »

Hej!Jag vill bara säga att vi har precis sammahär! Mindtr har tom kastat ett fint armband hon fick av sin f & f. Man kan ju bli galen! Jag har sagt till dem att just nu är det ingen´idé att köpa henne saker. Menprecis som i ert fall umgås vi mycket med barnens farföräldrar och det är väl eg en kärleksförklaring till enpersonnärett barn vågar trotsa honom/ henne. De trotsar ju dem som de känner sig trygga med och älskar. Försök säga detta till era farföräldrar som kanske inte tar det lika hårt då.Lycka till, bara att kämpa på..... :P
Kramar!
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

Susanne* skrev: Kan man få denna i sticky tråden om trots :?: Sådana här situationer tror jag ofta kan missförstås och tolkas som annat än just "rent trots"
:D Tack, Susanne* - nu har jag emellertid arbetat ut det hela ännu lite mer, så att det inte "bara" handlar om rent trots utan också förklarar - och visar vägen fram och ut, förhoppningsvis - vad som menas med det jag skrev inledningsvis:

:arrow: "Den här lilla råttan :oops: ber om att få bli uppfostrad." :!:

Jag ber Mindy klistra tråden under rubriken Otrevligheter och beteendefostran :mrgreen:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Ebbab
Inlägg: 474
Blev medlem: mån 13 mar 2006, 14:50
Ort: Gävle

Inlägg av Ebbab »

Jo,jo, nu har jag fått en hel del att läsa och begrunda! :oops: :?
annawahlgren skrev:Förvisningen har du också väntat med för länge. Han envisas och upprepar därför att du tyvärr ger honom fel svar.
Jo, jag har ju känt det, att jag inte alls fick det att fungera. Ibland ser man inte skogen för alla träd så att säga, så det var bra att du kom med storsläggan och röjde en rejäl brandgata åt mig så att jag se klart :wink:. Det är konstigt att man fast man känner att man gör fel ändå så lätt fortsätter?! Inte heller konstigt att sonen inte ändrar sitt beteende, när han nu inte har haft någon som faktiskt visar honom hur han ska göra. När inte ens morsan vet hur man beter sig, hur ska han?
annawahlgren skrev:Du ifrågasätter inte bara att han ska behöva prata alls med farmor och farfar i telefon utan förklarar rentav för oss varför det inte går att "skona" honom från dem helt och hållet
Hmhm :oops: - här har jag nog låtit min egen tveksamhet i umgänget med svärmor gå ut över sonens ev tyckande om umgänge med farmor. Svärmor framkallar egentligen massor av känslor i mig, många mindre nobla sådana utan att jag egentligen kan förklara varför. Även om jag aldrig har uttalat dessa inför sonen kan han ha avläst mig ändå - om man vill psykologisera. Spelar heller ingen roll, för bete sig som folk ska man ju ändå göra :roll:

Jag ska ta till mig dina tre råd och jobba på dom. Och jag ska ta och läsa Barnaboken igen, inte bara trotskapitlet (jag hade faktiskt trott att sonen hade lämnat trotsen - så fel!) utan hela!
annawahlgren skrev:visar vägen fram och ut, förhoppningsvis
Jo, det var precis vad du gjorde! Och precis faktiskt vad jag ville! Även om det svider lite...men det kan jag ta.
Stora Skrattungen 021126
Lilla Skrattungen 050731
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Tack för dina varma ord :lol: :heart: :lol:

Ska bara lite tisslande oss emellan skvallra om min mamma.

Jag ansåg att barnen skulle "ha" sin mormor. Hon kom inte precis störtande hem till oss, men jag var ambitiös och ombesörjde barnens sammanträffande med henne en gång om året eller två.

Och hon tog snällt emot dem, dukade barnbord åt dem och serverade gott att äta. Och, antar jag, konverserade dem och tyckte saker och ting och kanske la ett pussel med dem också, vad vet jag.

Jag var nämligen inte där. Jag lämnade dem vid dörren och hämtade dem vid utsatt tid :oops: :shock: :roll:

För jag stod inte ut med kärringen. Fick ångest, svettningar, astma, allergi och hjärtsnörp. Jag kunde bostavligen inte vistas i samma rum som hon.

Och kan man inte uppföra sig som folk, då ska man inte vara där, om man säger :wink: :lol: :lol: :lol:

Men det fick mina barn lära sig. Vi spelade teater inför besöket. Själv hade jag ju förstås Viktiga Ärenden att uträtta just den stunden de var hos mormor :wink: :roll:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Ebbab
Inlägg: 474
Blev medlem: mån 13 mar 2006, 14:50
Ort: Gävle

Inlägg av Ebbab »

annawahlgren skrev:För jag stod inte ut med kärringen. Fick ångest, svettningar, astma, allergi och hjärtsnörp. Jag kunde bostavligen inte vistas i samma rum som hon.
Fast du hade ju all anledning till att känna så! :shock: Jag har läst Mommo.

Min svärmor är alls icke så...fast ändå drabbas man av ett rejält overload emellanåt. Det är känslan av att man alltid blir bedömd men inte alltid till sin fördel! Kryddat med lite martyrskapsattityd så blir man alldeles knollrig ibland! Det är nog detta som har gjort att jag så lätt har blivit arg mot sonen när han har betett sig illa mot farmor och farfar... :oops: Det är nog jag som har varit rädd för att inte anses vara någon god mor enligt svärmor...

Men det är jag som behöver jobba med min attityd mot henne mest. Hon är ju omtänksam och vill att alla ska ha det bra så det är jag som är orättvis mot henne. Och för det mesta går det bra.

Jag ska nog också ta och läsa Kaj Pollacks bok "Att växa genom möten" igen. Faktiskt en bok som min man rådde sin mor att läsa...han är faktiskt den enda som inte låter henne fastna i sitt martyrskap! :heart:

Tänk vad en "liten" fråga kan leda till :D :D :D Det ÄR nyttigt att skakas om lite ibland!
Stora Skrattungen 021126
Lilla Skrattungen 050731
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:lol: :heart: :lol: :thumbsup:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Klistrade favorittrådar"