Varför skaffar man barn?

[Ellen S]

Att vara hemma med sitt barn, en av livets största å viktigaste uppgifter, är i samhällets ögon inte värt speciellt mycket eftersom normen är att barn, vare sig de har föräldrar som går hemma pga diverse orsaker eller om de jobbar, så ska barnet vara på dagis.
Jag har fått frågan många gånger hittills när jag ska skola in min Prinsessa på dagis, hon är nu 1 år 3 månader å då är det tydligen dax.
Det är jobbigt att behöva försvara sig, att behöva förklara att jag vill vara hemma med min Prinsessa så länge det går.

[Fjällfolket]

Varmt välkommen hit då, Ellen S!

Här är vi många som väljer att vara hemma längre..



/Fjällmor

[lillys]

Jag både håller med och inte. jag älskar mina barn, och naturligtvis så är de det viktigaste för mig och fadern. MEN! Jag är inte bara MOR, jag är ju faktiskt lillys också. Jag anser att man kan älska sina barn vansinnigt mycket men ändå vilja ha egna intressen och ibland vilja göra något på egen hand, så är det väl alltid i livet att det är roligt med ett avbrott för att vidga sina vyer.

Sen håller jag självklart med att det är under all kritik att lämna en ettåring på förskolan, men jag vill poängtera att anvaret för barnen är PAPPANS OCH MAMMANS. Jag tycker att man ofta i dagisdiskussioner verkar tro att det bara finns en förälder, och det är mamma.

Jag och min sambo (som annars är ganska knäpp vi ska ju skiljas) har vad jag tycker hittat en bra balans. Jag ska börja jobba nu i augusti och vi har helt enkelt sett till att kordinera våra scheman så att vi jobbar omlott-på så vis finns alltid någon hemma!

Och båda tjänar pengar. Idag är jag glad att jag inte är beroende av min sambo-för då hade jag varit tvungen att stanna hos en notoriskt otrogen man och det vore att kasta bort hela mitt liv, och det skulle påverka barnen (och jag anser att det redan gör det) för att leva så här gör mig olycklig.

För mig är det en självklarhet att vara oberoende, att en dag ha en pension, OCH vara med mina barn. Man kan faktiskt göra både och, iallafall när man jobbar som jag och sambon.

För det är inte rätt att jag skulle behöva leva med en skitstövel till karl i åratal och sedan leva som en fattigelapp som gammal.

Jag njuter av mina barn mer när jag också kan odla mina egna intressen. För mig är det att träffa ngn väninnan ochgå ut och äta och gå på bio tillsammans 2-3 gånger i månaden, ta långpromenader själv då och då på EGEN hand, och ja, jag säger skamlöst att jag njuter av att vara helt själv!

Nu kommer jag inte att jobba heltid, men ungufär fyra kvällar i veckan (då är sambon hemma) men vara hemma dagtid alltid. För mig är det perfekt!

jag ser både fram mot att jobba och tycker att det är lite vemogigt, men jag behöver det faktisk, och när jag vet att barnen inte behöver komma i kläm utan alltid har tillgång till vårt hem och till antingen mamma eller pappa så känns det toppen!

Därför är det naturligtvis så tragiskt att vi måste skiljas för att vi har ju hittat så fina lösningar för hela familjen (men det är en annan historia), men det dröjer lite tills jag flyttar.

Jag älskar att vara mor men älskar också att bara var lillys med allt vad det innebär.

Jag tror att det är farligt att uppoffra sig, utplåna sig-det har jag sett i min närhet när jag var barn-och det gjorde varken barn eller vuxna lyckliga!

Vore jag mångmiljonär skulle jag inte gå och jobba, men intressen skulle jag se till att ibland ägna mig till på egen hand-absolut!

Jag kan känna mig lyrisk efter en kväll på stan och det ger mig energi för flera dagar-jag blir gladare!

Jag tror det finns många olika sätt att vara förälder och det är nog bra att väga in fler aspekter när man lägger upp familjelivet. De som vill vara hemma i åratal bör göra det-de som vill ut och jobba ska göra det-och det går om föräldrarna tar sitt ansvar tillsammans.

[marie-d]

Nu tillhör jag också dem som tror det är bra att bägge föräldrarna har varit föräldralediga, inte nödvändigtvis lika mkt men att bägge ändå har varit hemma.
Det behöver inte vara en motsättning att ha barnen hemma och att inte ha den ekonomiska förutsättningen att skiljas. Det är både och det där man kan ju inte heller leva utifrån att man ska separerar.
Hur som helst kan man faktiskt ha barnet hemma utan att förlora jobb, sgi och inte särskilt mkt i pension heller(tror jag). Systemet fungerar faktiskt då. Fast under de tre åren blir det såklart tuffare.
Jag har varit hemma mer än mannen så han har fört över pension på mig. Kan också vara en ide för andra som inte delar lika.
Trots att jag sammanlagt med bägge barnen kommer att ha varit hemma i drygt 3 år har jag en så länge både sgi, jobb och pension kvar.
Skulle vi skiljas tjänar mannen bättre men det handlar mest om att vi valt olika branscher. Jag hade inte tjänat särskilt mkt mer på att arbeta dessa år rent lönemässigt. Skiljer vi oss klarar jag att försörja mig på min lön.
Hus har vi att sälja, så bostad borde ordna sig också.
Ser man bara någorlunda om sitt hus, så kan man faktiskt vara hemma utan att riskera allt.

[Ellen S]

För mig är Prinsessan det viktigaste å eftersom vi fixar ekonomin trots jag valt vara hemma känns det självklart att jag ska vara hemma eftersom jag verkligen vill det.
Dagis är inte ett dåligt alternativ, det är bra att barnomsorg finns när man som förälder behöver det.

[sprellelina]

Här tycker jag att det var lite väl trångsynt. Barn är olika, och har olika behov. Det har jag verkligen erfarenhet av. Min äldsta son som nu har börjat i skolan började på dagis som 3-åring. Vi älskade att gå hemma tillsammans och när han väl började dagis var det för att jag insåg att det inte längre räckte med mig. Han gick deltid vilket var perfekt. Nu har jag en på 1,5 år som börjat på dagis för 4 veckor sen. Det är inte för att jag måste ut och jobba, eller för att jag inte vill ha honom hemma, men - han behöver dagis. Han är en jätteaktiv och supersocial liten kille som skiner som en sol när vi närmar oss dagis. Han vinkar faktiskt glatt hej då till oss när jag och storebror lämnar. På lördagsmorgonen sitter han i hallen och försöker ta på sig skorna och vill iväg. Nu har jag turen som kan lämna honom 9 då storebrors skola börjar 9:30 och jag hämtar honom mellan 13-15. Jag har kvaliteter som ingen annan kan ersätta men dagis har saker jag aldrig kan ge. Man får inte döma de som inte har ekonomisk möjlighet för att gå hemma, dom älskar nog sina barn minst lika mycket som vi andra. Jag har turen att kunna ta ett val, och valde att se till mina barns behov.

[marie-d]

Jag har också en supersocial liten 1,5åring.
Jag har även en 3-åring som nyligen börjat förskolan men trivs sådär. Han tycker det är alldeles för mkt barn, 3-4 andra barn vore lagom för honom.
Men visst kan man stimulera en social 1,5åring hemma om man vill.
Vi går till Öppna förskolan några gånger i veckan, åker och handlar, fixar hemma, går till lekparken, åker och tittar på djur, promenerar etc.
Jag tror inte det är så att en 1,5 åring behöver förskola sen är det klart att man ibland måste ha det ändå.
Det är på ett sätt roligare att vara hemma med en social liten unge eftersom det blir många intressanta möten hela tiden. Min äldsta vill ha mkt lugn och ro och ville helst bara vara hemma vid den åldern.