USCH, VILKEN MISSLYCKAD DAG! (TROTS)

Här hamnar favoriter från samtliga forum till erinran, inspiration, nyskapande
Susanne*
Inlägg: 2027
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 15:11
Ort: Ny Skåning

Inlägg av Susanne* »

Hej alla :D
Jag fortsätter här lite på samma ämne - verkar vara populärt i dessa dagar. :wink:

Lilla skatan här hemma är ju snart 3 1/2 och det känns som hon nu slutspurtar på trotsen. Året innan har varit ganska coolt och jag tycker jag har ganska bra koll på hur jag ska hantera en liten trotsande skönhet. Energikrävande visst, men inte svårt.

Ett par veckor innan den lille mannen kom, i samband med att vi började vara hemma på annat sätt, så startade dock operation trots på en helt annan nivå. Det handlar inte som saker som måste göras utan mer om detaljer i vardagen som egentligen inte är viktiga för någon utan kanske bara för stunden. Dessutom är trotset på en annan nivå - mer som en verbal tonnåring (eller mamma med PMS). Rent provokativ. :twisted: Känner igen mig ruskigt väl från hur jag var som tonnåring. Men det är ju lite tidigt. :wink: :shock:

Vi har aldrig gått den verbala vägen med henne och aldrig haft onödiga diskussioner men i samband med detta blir det på annat sätt. Hon retar oss till vansinne ibland och är ruskigt nöjd med det. :wink: Speciellt pappan och storasystern. Kan tilläggas att hon är rent ljuvlig med lillebror och överhuvud taget inte hadt en negativ kommentar typ "jag vill också sitta knät".

Ett problem också är ju att när vi inte blir arga så har vi ruskigt svårt att hålla oss för skratt. Hennes uppfinningsrikedom är ju enastående.

Om hon förvisas så kommer hon ut snart med ett leende på läpparna. Ibland med förändrat beteende och ibland med samma. Aldrig gap och skrik. Har märkt att man ibland måste ta till stora bokstäver "a la den starke" och säga "så här är det" för han hon ska vara nöjd.

Det är ju fortfarande trots och ska hanteras på samma sätt, vilket vi gör. Känner dock att jag behöver lite fler verktyg då detta är en ny situation för oss.

Några tips :?: Fler som är i samma situation :?:

Kram :D
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

Susanne* skrev:Ett problem också är ju att när vi inte blir arga så har vi ruskigt svårt att hålla oss för skratt. - -

Om hon förvisas så kommer hon ut snart med ett leende på läpparna. - -

Har märkt att man ibland måste ta till stora bokstäver "a la den starke" och säga "så här är det" för att hon ska vara nöjd.
:D Har du några konkreta situationer / exempel :?:

Hålla sig för skratt måste man göra - annars får vi en liten showare. Och trots är ju fortfarande trots och måste tas på allvar. Skratta sinsemellan får man göra just sinsemellan :wink:

Det jag tyckte var riktigt jobbigt, och faktiskt det enda riktigt jobbiga, när det gällde att uppfostra de små barnen - och fostran KRÄVS ju faktiskt i trotsåldern av barnet självt (liksom i de följande "trotsåldrarna" vid elva och fjorton) var just att bli arg, tala med stora bokstäver, säga ifrån, sätta stopp, visa att jag menade allvar - när jag inte var ett dugg arg egentligen utan mest hade velat gapskratta åt hela saken. Eller glömma den :!:

Minns när ett litet barnbarn, tre år, haft en trotsorgie för sig och hans mamma - min dotter - berättade om det för mig vid köksbordet, som en rolig historia (och det var det ju). Problemet var bara att han kom till hennes sida under tiden och hörde alltsammans. Hon höll om honom, som man ju gör lite mer eller mindre automatiskt, men fortsatte berätta för mig, och jag kunde inte med ögonkontakt hejda henne. Hon gjorde sig lustig över honom och han blev generad. Hans trotsålder förlöpte inte väl. Han kände sig sviken.

Trotsåldern är en mycket svår process för lilla barnet. Din lilla är kanhända duktig på att camouflera sina ifrågasättanden, sin oro och sin förvirring, så att det blir "roligt" (troll spricker ju i solsken) men hennes provokationer är fortfarande uttryck för de svårigheter hon genomgår och ställer starka krav på er. De måste tas seriöst.

Så du är helt rätt ute i din tanke i slutet av citatet :wink:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Susanne*
Inlägg: 2027
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 15:11
Ort: Ny Skåning

Inlägg av Susanne* »

Tack Kära Anna :heart:

Givetvis sätter du direkt fingret på vad som är problemet. Jag har mycket svårt att bli arg och tycker inte heller om det. Har i princip aldrig behövt att tala till mina barn på det sätter så det känns svårt. Humorn är stor här hemma och det som förgyller vår vardag. Dessutom så är de saker hon nu då "trotsar" på så vardagliga ting som egentligen inte betyder något för mig. Det är inte av vikt och därför har jag säkert ingen tyngd bakom - samt vacklar själv. Rutiner och viktiga saker har vi inga diskussioner kring egentligen.

Egentligen så är det inget problem och samtidigt är det det. Jag känner starkt att det är något jag "missar" i det hela och borde hantera annorlunda. Kan bara inte sätta fingret på det konkret. Vill ju bara hjälpa henne igenom detta så bra som möjligt. Känner ofta att jag "hamnar" i en diskussion fast mitt mål är att inte göra det och heller inte tror på den vägen.

På något sätt sker "trotset" (om jag nu kan kalla det det) mer löpande och rätt var det är så inser jag att jag borde agerat annorlunda. Hon är enormt duktig på problemlösning. Ber sällan om hjälp utan kämpar själv för att lösa det mest komplicerade. Det är verkligen helt imponerande och fascinerande. :shock: Hon ser inte problem eller svårigheter överhuvud taget – allt kan lösas. (Hennes mamma är också sådan så jag vet...). Därav också att hon kan då tjaja så man blir alldeles matt och komma med argument som är fullkomligt övertygande. Vi ger inte vika för tjat utan brukar säga med stora bokstäver ”nu är det så här”. Hon kommer dock ofta runt det på något annat sätt som vi inte direkt förebyggt.

Några små exempel:

:arrow: Klassiskt trots med humor:
Hon har längtat efter blodpudding i flera dagar och bett väldigt vänligt att få det. Så är det då inhandlat och finns hemma. Middag ska ätas och jag är själv med barnen. Frågar om hon vill ha blodpudding fast vi ska äta annat. Det vill hon ju då förstås men ber också att få ett par köttbullar som vi äter. Så blodpudding med köttbullar serverat. Köttbullar uppätna och blodpuddingen inte rörd. Ber att få fler köttbullar och mamman säger nej – ät din blodpudding. Tjat och tjat, samma svar. Till slut sitter hon tyst en stund, äter inte och säger med pillemarisk blick ”jag älskar inte blodpudding”. 8) Storasyster bryter helt ihop och skrattar så hon trillar av stolen medan mamman försöker styra upp del hela (och förbanna storasystern :wink: ). Ridå givetvis. :shock:

:arrow: Tydlig trots med konsekvens – eller?
Förra veckan hittade jag henne sittandes på pottan med händerna nerkörda i blomkrukan bredvid. :shock: När jag då kommer och tittar på henne säger hon lugnt "jag vill gärna vara ifjed (ifred) (tro fanken det :wink: ) Säger då att det där inte är ok och att hon får sluta med det. Upprepning senare samma dag och då säger jag att då kan tyvärr inte hennes potta stå där utan får stå i tvättstugan bredvid. Händer inget vidare förrän igår. Hittar henne igen med händerna nerkörda i blomkrukan och jord på hela golvet och känner att de stora boksträverna kommer fram. Flyttar in allt i tvättstugan. Hon blir inte ens upprörd utan går glatt iväg. Sedan när hon ska kissa igen och vi alla finns i området så säger hon glatt och med en finurlig blick "nu ska jag gå på min egna toalett - fin den är". 8)

:arrow: Verbalt
Kan säga under dagen eller på kvällen. Har det varit en bråkig dag idag :?: Och det ska sägas att det är inget uttryck jag eller vi använder Tja, säger jag. Vad tycker du :?: Ett av alla svar som kan komma då är ”ja – jag tycker du varit bråkig idag”. Jaha – säger mamman. Du var dum när du blev arg på mig. Och varför blev jag arg säger mamman. Jo för jag gjorde det och det säger hon då.

:arrow: Mamma förstår ingeting
Igår hade vi en underlig händelse som jag fortfarande inte förstår och inte egentligen vet hur jag skulle gjort annorlunda. Mormor hade köpt en fin packe princesstrosor till henne och hon var så glad för dem. De var dock i fel storlek och jag packade ihop för att byta till mindre. De nådde upp till armhålan på henne. Hon tar fram dem igen och tjatar och bönar och ber om att få behålla dem. Jag svarar att nej, vi ska byta till mindre - passar din lilla rumpa bättre etc. Hon argumenterar – jo men de passar – provar och visar – titta här. Jag lovar mamma att jag ska använda dem – jag lovar. Snälla. Blir mycket tjat och jag vet att jag helt och hållet hanterade detta fel. Lät mig dras in i en diskussion för att jag inte själv var övertygad om vad jag skulle göra med trosorna. Till slut blev jag bara alldeles trött och arg och gick därifrån. Hanterade det inte alls bra :oops: När jag sedan kom tillbaka så kommer hon mycket vänt fram till mig, ler och ger mig en kram och säger på ett så himla vuxet sätt ”det går bra, vi byter till en mindre storlek som passar min rumpa bättre”.

Så – fel hanterat av mig att argumentera och diskutera. Fel att bli arg och gå. Varför ändrade hon så sig – lade jag skuld på henne när jag blev arg eller varför? Hur skulle jag hanterat det annorlunda utan att fastna i diskussion och argumentation? Kan ju inte ignorerar allt hon säger för det känns respektlöst att inte lyssna – även om hon råkar vara liten?

Hu - nu blev det långt och kanske inte särskilt konkret. Är ju bara att jobba på men det känns som sagt som jag missar något vesäntligt.

Nu "frågar" den lille mannen efter mer mat.

Tusen tack igen alla och kära Anna :heart:

Kram
Susanne :D
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

Susanne* skrev: Egentligen så är det inget problem och samtidigt är det det. Jag känner starkt att det är något jag "missar" i det hela och borde hantera annorlunda. Kan bara inte sätta fingret på det konkret. Vill ju bara hjälpa henne igenom detta så bra som möjligt.
:D Men vad är det då du vill hjälpa henne igenom :?: Finns något i detta som tyder på att hon verkligen har det svårt :?: Vi måste försöka definiera problemet här - jag ser det inte riktigt :cry: :shock:

Lite vädrar jag däremot Vän av Ordning, men det är ju ditt problem, inte lilla älsklingens :roll:

:arrow: Varför kompllicera blodpuddingen? Den skulle jag serverat henne antingen separat, till ett eget mål, eller också ätit alla tillsammans. Nu dök köttbullar upp och livet blev svårt. Det kan jag uppleva varenda gång på krogen. Jag beställer Fina Fiskgrytan, för jag längtar efter fisk, men alla andra tar Tournedos Rossini. Och så sitter jag där och undrar om jag borde ångra mig :roll:

:arrow: Varför "titta" när hon sitter på pottan? Antingen (om hon behöver hjälp) ska hon ropa dig till sig eller (när hon är klar) komma. Blomkrukan kanske hon då förtiger men förr eller senare får du ju syn på förödelsen och då ska hon städa upp efter sig. Det behöver man inte vara arg för och inte prata en massa om; det är bara en sjlvklarhet. Även en vuxen kan ju råka ha ner eller sönder eller omkull en blomkruka vid ett badrumsbesök och får då åtgärda probelemet. Det är det hon ska lära sig. Talar vi sedan trots, vägrar hon städa, och då får man genomföra, med handen om handen, och inte ge sig en centimeter. Varvid det kan bli sammanbrott, varvid i sin tur de stora bokstävernas Attityd kan behöva komma in i bilden. Jag skulle inte ha flyttat ut henne att kissa någon annanstans. Då flyttar du barnet, inte Saken. (Och i det här fallet ska Saken alltså inte behöva flyttas heller utan läras rätt hantering.) Det du möjligen visade här att du inte behärskade var helt enkelt hur du skulle göra, och det du gjorde lutade åt bestraffning i stället för ledning. Hon "blir inte ens uppröd utan går glatt iväg" dvs tog emot "straffet" med lättnad, därför att hon visste att hon gjort fel som öst ut jord över golvet. Men det lär henne ingenting och hon gjorde ju också om det igen.

:arrow: "Verbalt" - här ser jag inget trots alls (heller) och förstår inte riktigt. Här är det ju verkligen läge att dra på mun :lol: Och kanske för lite teater, om det känns jobbigt för dig med den sortens prat. Då kan man dra ut det lite längre och exempelvis utlysa en tävling om vem som kan vara dummast, säga dummast saker, komma ihåg värsta dummaste sakerna - och överdriva lagom kolossalt, med glimten i ögat.

Som öm vuxen ska man då förstås rikta in sig på de egna "dumheterna", inte barnets. Den här lilla flickan vet med sig att hon gör mindre lyckade saker ibland, och i stället för skuld och samvete behöver hon förstå att alla människor begår misstag och gör tokigheter, till och med perfekta mamma :idea: Den sorterns teater kan verkligen befria henne, om och när nu allting bara slutar i skratt.

:arrow: Varför inte låta henne behålla trosorna, som hon blev så glad för :?: Här får vi jaga Vän av Ordning på porten, tycker jag. Hon ser inte med vuxna ögon: "Oj, de är visst alldeles för stora för mig." Hon ser hur fina de är, hon ser själva presenten, hon gläds åt att de är många, hon gläds åt att de är hennes och kan bekymra sig om var de ska "bo" mycket hellre än om de passar eller inte. Jag skulle ha delat hennes glädje där och låtit henne upptäcka själv att de kanske inte satt så bra, ramlade ner längs benen eller vad som helst... vilket hon då skulle kommit till mig och förundrat sig över, när hon nu tagit på sig ett par, och jag skulle då, men inte förrän hon upptäckt det själv, ha visat en väg ut, via förståelse (på temat att det där har man ju varit med om, ja): "Oj då, älskling. Vad stora de var! Då får de ligga i lådan tills du har blivit lagom stor själv." Konstigare behöver det inte vara.

Nu kom hon till dig och kramade dig och "säger på ett så himla vuxet sätt 'det går bra, vi byter till en mindre storlek som passar min rumpa bättre'. " Och det tycker jag egentligen inte om. Det visar att hon vill vara dig till lags - på ett insmickrande sätt, inte utifrån att hon känner sig förstådd. Vi vill inte ha en liten ögontjänare här.

Så ut med den ambitiösa, missriktat välmenande VaO, lär dig lyssna genom att iaktta och stå tillbaka, ge henne tid - och tänk ENKELHET, om du förstår vad jag menar :wink: :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Susanne*
Inlägg: 2027
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 15:11
Ort: Ny Skåning

Inlägg av Susanne* »

Tack Kära Anna :heart:

I några veckor nu så har det känts konstigt och min magkänsla har sagt mig att något varit fel. Egentligen har det mest bottnat i en känsla - och min intuition har jag verkligen lärt mig att ta på allvar - och jag har ju inte ens kunnat komma med exempel som rör detta. Hennes trots har tagit konstiga former och hon har förändrats. :?

Trodde jag. :wink: Efter ett mamma-sammanbrott och en spark i baken om varför jag psykologiserar så faller äntligen bitarna på plats. Det är ju inte ungen som har förändrats (givetvis :wink: ) - det är mamman. :shock:

Kring det nya lille skräpets ankomst ser jag nu tydligt att jag hade övergett min raka enkla linje och istället övergått till en vädjande approach med missriktad välvilja. Vill ju så gärna att alla ska må bra och att alla barn ska komma varandra nära och tassade då lite på tå.

Ja jisses vilken skillnad. Nu är vi tillbaka till ordningen igen och alla är nöjda och glada. Trotset finns förstås kvar men hanteras utan problem och med lättnad för den lilla.

Jag hoppas att jag inte har förstört denna eminenta trots-tråd men kanske kan min insikt hjälpa någon annan.

Kram och tack :D :heart:
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:lol: :heart: :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

--------------------------------------------------------------------------------
:D Sign. Rica skriver den 11 april 2007 på Barnafostran under trådrubriken "Vi har kört fast med vår trotsande älsakling":

:arrow: "Hej alla kloka...........vi har kört fast!!!!!!!!!!!! Med vår trotsande ljuvliga treåring. Vi kan inte - trots att vi läst BB och här på forumet- komma på ett bra bemötande.

Hur göra när han har en 'sån där trotsdag' när han liksom är lite taggig och jag känner i luften - vad det nu är. Största trotset nu är att slåss och sparkas och att bli en skrattande hög spagetti VARJE gång vi ska klä av eller på.

:?: EX 1: Han gör nån manöver mot lillebror, exvis knuffar honom, och jag säger till att man slåss inte, man klappar fint. Det triggar igång en harang av såna manövrer och det blir en massa knuffar och sparkar mot lillebror och mej, och sen tittar han på mej och ser odrägligt utmanande ut. Jag blir arg såklart och tar handen om handen och visar hur man gör i stället, varpå han skrattar och blir som en mask, vrider sej och är omöjlig att få att krama eller klappa även om jag tar i. Efter ett par såna episoder och en gråtande lillebror blir det rummet med stängd dörr (efter varning). Jag står (oftast) utanför (och kokar av ilska) och frågar om han är klar. JAA hojtar han glad i hågen för att omedelbart göra samma sak igen med lillebror och skratta när han kommit ut. Hur göra !?

Det känns som om effekten uteblir av förvisningen. Han vet att han bara kan säga att han är klar, så får han komma ut igen. Börjar det här så kan det hålla på länge. jag får hålla koll på honom hela tiden. Han gallskriker till rätt var det är för att skrämma lillebror etc. Ju mer jag säger till desto mer gör han. Social delaktighet, avledning funkar ofta men inte alltid.

:?: Ex 2: VARJE påklädningtillfälle är en mara och jag bävar för att gå ut. Han springer iväg och gömmer sej så fort det blir tal om kläder. Kommer om man sätter sej och väntar in honom men hjälper inte till ett dugg utan skrattar, stretar, spjärnar emot, och jag är både svettig och irriterad innan kläderna är på. Ibland blir jag arg och säger ifrån med arg röst, men det bryr han sej inte om utan larvar vidare. Säger man att "OK, då blir vi hemma då" gastar han att han vill gå ut, men så fort påklädningen börjar igen börjar han med sitt krånglande. Ibland har man ju bråttom och har inte tid med en sån scen varje gång, och stackars lillebror får vänta och vänta..........

Vill inte ha det så här. Vill inte bli trött, irriterad, höja rösten och bli arg flera gånger om dagen. Vi vill bemöta på ett sätt som ger honom den berömda lättnaden, eller kan man inte för vänta sej den i trotsåldern? Alla dagar är inte så här såklart, och ofta så är han underbar med lillebror och en riktig hjälpreda här hemma. Han går inte på dagis och han har sysslor här hemma som är hans. Vi vill vara tydliga utan att bli arga men han är så provocerande just nu..."

--------------------------------------------------------------------------------

Mitt svar 11 april 2007:

:arrow: "Här behövs en coolare attityd, om man säger!

Ditt ilskekok hjälper inte, som synes; han måste flabba och flina och löjla sig för att han inte kan ta på allvar att du verkligen är arg på honom. Om du är arg på honom betyder det nämligen att du avvisar honom (han kan verkligen inte skilja på sak och person) och det kan han ju inte leva med. Alltså bestämmer han sig för att du är en skämtare där, höhöhö. (Se treåringen i Barnaboken - pajasen, hm, jag kallade honom visst Humoristen, ja!)

Så samla ihop koncepterna och rannsaka dina njurar. Funkar inte datorn eller "hänger" sig, måste man ju starta om, om man säger, och / eller gå en annan väg. Detsamma gäller små trotsdårar.

:arrow: Ge motkrut genom att ställa krav.

:!: 1.: Prata inte. Kosta möjligen på dig ett bistert "Hoppsan, det där var ingen bra idé." Och fråga, högt och tydligt, retoriskt: "Hur är det man gör?" Hugg lilla optimisten omedelbart och lås honom under ena armen och ha honom att klappa lillebror med handen om hans med den andra. Du är fortfarande betydligt starkare än han. Var glad för det! Det är du inte när han är fjorton.

Håll ett hököga. Upprepas det mindre älskvärda beteendet behöver du inte varna alls (längre) och ska inte låta det gå hälften så långt som att du börjar koka av ilska.

Beklaga lugnt (coooolt ) à la "Sorry pal. Ajöss med dig. Du får inte vara med. Du får vara med när du kan uppföra dig som folk. Säg bara till." Och så in med honom i rummet med enklare handkraft och med dig utanför, MOT den stängda dörren. Du behöver inte öppna och fråga om han är färdig / vill komma. Han vet så väl vad som gäller nu, och det bör han få visa.

"Jag vill komma nu! Jag är snäll nu!" - "Jaha, vad trevligt! VISA DET, tack."

Och då ska han gå raka vägen till lillebror och klappa, själv. Med dina hökögon i ryggen. Om och när han gör detta, lagom lismande, så ska han inte alls ha översvallande beröm utan bara ett korthugget men tydligt "BRA." (I en attityd av självklarhet. Att klappa och vara trevlig mot lillebror är nämligen just självklart - rätt och riktigt. Det är ingen stor bragd och jobbig prestation som han ska ha storstilat beröm för. Bara enkel bekräftelse. Säger Attityden!) Följt av "Och nu är det dags för det och det. Nu gör vi det HÄR tillsammans, du och jag." Med en röst som lätt vibrerar av uppfordran.

Han får vara med i det sociala livet på villkor att han uppför sig som folk, är budskapet. I det ingår att samarbeta med dig och "flocken" i livets (och diskens, lillebrors etc) alla skeden. Punkt.

Genomför detta, och du ska se att lättnaden kommer. Ytterst handlar det faktiskt om gottgörelse. Han vet att han har burit sig illa åt, när han gjort lillebror ledsen och dig förbannad. Han vill inte det - innerst inne. Han vill ha frid och fred som alla andra människor, men han är i trotsåldern och måste utmana tingens ordning på alla vis och sätt. Ja, om trotsåldern kan du ju läsa i BB och då ska man inte bara hänga upp sig på exempel och situationer utan framför allt försöka förstå vad det hela handlar om. Gottgörelse är oerhört mycket mera välgörande för alla inblandade än en massa gräl och ilska och tårar och skuld och skam, som garanterat leder till eskalerat elände, eftersom barnet inte kan acceptera den sortens felaktiga "svar" som inte gör någon människa glad.

LiIlebror ska få vara i fred, när det uppenbarligen behövs. Han ska beskyddas. Ibland är det lillebror som får vara Saken, när man tillämpar regeln FLYTTA SAKEN, INTE BARNET. Storebror ska så sakteliga lära sig att det inte är en självklarhet att lillebror är tillgänglig för honom på vilka (hans stundom knäppa) villkor som helst. Storebror ska fatta att det är en favör att överhuvudtaget ha en lillebror.

:!: 2: Klä på och av? Sluta med det. Ställ krav. Hala ålar behöver vi inte (det är tricksarmetoder och betjänar ingen). Han utmanar dig och ditt tålamod och vinner beklämda segrar, som han måste flina åt för att han inte står ut med ditt underläge.

Så svara med krav. "Nu tänker jag gå ut. Ska du följa med? Då klär du på dig själv." Vänta inte på svar. Lägg bara fram på golvet byxor, jacka och skor som han verkligen kan ta på sig själv, utan kommentarer. Vacklar du så betänk Maria Montessoris ord: "All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling."

Håll tyst. Se vad som händer. Klä lillebror. Gå. "Kommer du?" Protester och gnäll och "kan inte" och "du måste hjälpa mig" etc etc "hör" du inte. Veckla inte in dig i en massa resonemang och förlora inte humöret. Gör ditt. "Hej då!"

Du lyssnar först när han verkligen och uppriktigt ber om hjälp. Och då är det slut på flabbandet och slingrandet. Då tar han också emot din hjälp och kan stå still. Och då ska han varje gång tacka för hjälpen efteråt - gör det åt honom - precis som du tackar för hjälpen varje gång han hjälpt dig

Börjar han ändå larva sig (vilket han säkert gör en hundra gånger till för att få reda på om du verkligen står för vad du sagt) så beklagar du - coolt - och säger "Hoppsan, det där gick visst inte så bra. Du kan säkert bättre själv." Och så koncentrerar du dig på annat, igen.

Driver han saker till sin spets, vilket han säkerligen gör, så passa på när han drar efter andan, se glad ut och säg, typ: "Då går jag ut en liten stund själv!" och gör det. Ta med lillebror men dra inte in lillebror verbalt. Och var ute en pytteliten stund, bara tillräckligt för storebror att känna sig snöpligt ensam i klädhögen.

Och möjligen börja träna på att klä sig själv! Vilket verkligen är dags, som sagt.

Han är en ganska gammal man. Han ska inte curlas. Han ska inte heller förmanas, klandras och skrikas åt. Han ska i lugn och ro (coooooolt !) få de enklaste instruktioner i världen om vad som gäller, och tid i lugn och ro att smälta dessa simpelt konstruktiva budskap.

Att du bara ska vara ute en pytteliten stund med lillebror, om nu store herrn inte behagat klä på sig själv (med minsta lilla hjälp till självhjälp), är inte för att det skulle vara synd om honom Det är för att han inte ska hinna riva huset...

Se det som en minikur. Det kommer inte att vara så för evigt, om du bara är konsekvent nu. Och cooool. För denna lilla minikur krävs förstås att du bryter mönstret när det inte alls är nödvändigt att ni går ut och han måste klä sig för att han måste följa med, utan du bedriver undervisning här. Du lägger upp en strategi som fungerar, till skillnad från det tröstlösa eländet förut.

Kom tillbaka glad och hälsa på honom som om han vore en trevlig överraskning!

Och - för Guds och båda små barnens skull - sluta PRATA en massa; förmana och klandra aldrig, varken före eller efter! Lär dig vänta, lyssna med nacken, avvakta, räkna till tio och - tänka efter före.

:lol: :heart: :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

--------------------------------------------------------------------------------
:D Sign. Rica skriver den 11 april 2007 på Barnafostran under trådrubriken "Vi har kört fast med vår trotsande älskling":

:arrow: "Hej alla kloka...........vi har kört fast!!!!!!!!!!!! Med vår trotsande ljuvliga treåring. Vi kan inte - trots att vi läst BB och här på forumet - komma på ett bra bemötande.

Hur göra när han har en 'sån där trotsdag', när han liksom är lite taggig och jag känner i luften - vad det nu är. Största trotset nu är att slåss och sparkas och att bli en skrattande hög spagetti VARJE gång vi ska klä av eller på.

:?: EX 1: Han gör nån manöver mot lillebror, exempelvis knuffar honom, och jag säger till att man slåss inte, man klappar fint. Det triggar igång en harang av såna manövrer, och det blir en massa knuffar och sparkar mot lillebror och mej, och sen tittar han på mej och ser odrägligt utmanande ut. Jag blir arg såklart och tar handen om handen och visar hur man gör i stället, varpå han skrattar och blir som en mask, vrider sej och är omöjlig att få att krama eller klappa även om jag tar i. Efter ett par såna episoder och en gråtande lillebror blir det rummet med stängd dörr (efter varning). Jag står (oftast) utanför (och kokar av ilska) och frågar om han är klar. JAA! hojtar han glad i hågen för att omedelbart göra samma sak igen med lillebror och skratta när han kommit ut. Hur göra !?

Det känns som om effekten uteblir av förvisningen. Han vet att han bara kan säga att han är klar, så får han komma ut igen. Börjar det här så kan det hålla på länge. Jag får hålla koll på honom hela tiden. Han gallskriker till, rätt var det är, för att skrämma lillebror etc. Ju mer jag säger till desto mer gör han. Social delaktighet, avledning funkar ofta men inte alltid.

:?: Ex 2: VARJE påklädningtillfälle är en mara, och jag bävar för att gå ut. Han springer iväg och gömmer sej så fort det blir tal om kläder. Kommer om man sätter sej och väntar in honom men hjälper inte till ett dugg utan skrattar, stretar, spjärnar emot, och jag är både svettig och irriterad innan kläderna är på. Ibland blir jag arg och säger ifrån med arg röst, men det bryr han sej inte om utan larvar vidare. Säger man att "OK, då blir vi hemma då" gastar han att han vill gå ut, men så fort påklädningen börjar igen, börjar han med sitt krånglande. Ibland har man ju bråttom och har inte tid med en sån scen varje gång, och stackars lillebror får vänta och vänta...

Vill inte ha det så här. Vill inte bli trött, irriterad, höja rösten och bli arg flera gånger om dagen. Vi vill bemöta på ett sätt som ger honom den berömda lättnaden, eller kan man inte för vänta sej den i trotsåldern? Alla dagar är inte så här såklart, och ofta så är han underbar med lillebror och en riktig hjälpreda här hemma. Han går inte på dagis och han har sysslor här hemma som är hans. Vi vill vara tydliga utan att bli arga men han är så provocerande just nu..."

--------------------------------------------------------------------------------

Mitt svar 11 april 2007:

:arrow: "Här behövs en coolare attityd, om man säger!

Ditt ilskekok hjälper inte, som synes; han måste flabba och flina och löjla sig för att han inte kan ta på allvar att du verkligen är arg på honom. Om du är arg på honom betyder det nämligen att du avvisar honom (han kan verkligen inte skilja på sak och person) och det kan han ju inte leva med. Alltså bestämmer han sig för att du är en skämtare där, höhöhö. (Se treåringen i Barnaboken - pajasen, hm, jag kallade honom visst Humoristen, ja!)

Så samla ihop koncepterna och rannsaka dina njurar. Funkar inte datorn eller "hänger" sig, måste man ju starta om, om man säger, och / eller gå en annan väg. Detsamma gäller små trotsdårar.

:arrow: Ge motkrut genom att ställa krav.

:!: 1.: Prata inte. Kosta möjligen på dig ett bistert "Hoppsan, det där var ingen bra idé." Och fråga, högt och tydligt, retoriskt: "Hur är det man gör?" Hugg lilla optimisten omedelbart och lås honom under ena armen och ha honom att klappa lillebror med handen om hans med den andra. Du är fortfarande betydligt starkare än han. Var glad för det! Det är du inte när han är fjorton.

Håll ett hököga. Upprepas det mindre älskvärda beteendet behöver du inte varna alls (längre) och ska inte låta det gå hälften så långt som att du börjar koka av ilska.

Beklaga lugnt (coooolt ) à la "Sorry pal. Ajöss med dig. Du får inte vara med. Du får vara med när du kan uppföra dig som folk. Säg bara till." Och så in med honom i rummet med enklare handkraft och med dig utanför, MOT den stängda dörren. Du behöver inte öppna och fråga om han är färdig / vill komma. Han vet så väl vad som gäller nu, och det bör han få visa.

"Jag vill komma nu! Jag är snäll nu!" - "Jaha, vad trevligt! VISA DET, tack."

Och då ska han gå raka vägen till lillebror och klappa, själv. Med dina hökögon i ryggen. Om och när han gör detta, lagom lismande, så ska han inte alls ha översvallande beröm utan bara ett korthugget men tydligt "BRA." (I en attityd av självklarhet. Att klappa och vara trevlig mot lillebror är nämligen just självklart - rätt och riktigt. Det är ingen stor bragd och jobbig prestation som han ska ha storstilat beröm för. Bara enkel bekräftelse. Säger Attityden!) Följt av "Och nu är det dags för det och det. Nu gör vi det HÄR tillsammans, du och jag." Med en röst som lätt vibrerar av uppfordran.

Han får vara med i det sociala livet på villkor att han uppför sig som folk, är budskapet. I det ingår att samarbeta med dig och "flocken" i livets (och diskens, lillebrors etc) alla skeden. Punkt.

Genomför detta, och du ska se att lättnaden kommer. Ytterst handlar det faktiskt om gottgörelse. Han vet att han har burit sig illa åt, när han gjort lillebror ledsen och dig förbannad. Han vill inte det - innerst inne. Han vill ha frid och fred som alla andra människor, men han är i trotsåldern och måste utmana tingens ordning på alla vis och sätt. Ja, om trotsåldern kan du ju läsa i BB och då ska man inte bara hänga upp sig på exempel och situationer utan framför allt försöka förstå vad det hela handlar om. Gottgörelse är oerhört mycket mera välgörande för alla inblandade än en massa gräl och ilska och tårar och skuld och skam, som garanterat leder till eskalerat elände, eftersom barnet inte kan acceptera den sortens felaktiga "svar" som inte gör någon människa glad.

LiIlebror ska få vara i fred, när det uppenbarligen behövs. Han ska beskyddas. Ibland är det lillebror som får vara Saken, när man tillämpar regeln FLYTTA SAKEN, INTE BARNET. Storebror ska så sakteliga lära sig att det inte är en självklarhet att lillebror är tillgänglig för honom på vilka (hans stundom knäppa) villkor som helst. Storebror ska fatta att det är en favör att överhuvudtaget ha en lillebror.

:!: 2: Klä på och av? Sluta med det. Ställ krav. Hala ålar behöver vi inte (det är tricksarmetoder och betjänar ingen). Han utmanar dig och ditt tålamod och vinner beklämda segrar, som han måste flina åt för att han inte står ut med ditt underläge.

Så svara med krav. "Nu tänker jag gå ut. Ska du följa med? Då klär du på dig själv." Vänta inte på svar. Lägg bara fram på golvet byxor, jacka och skor som han verkligen kan ta på sig själv, utan kommentarer. Vacklar du så betänk Maria Montessoris ord: "All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling."

Håll tyst. Se vad som händer. Klä lillebror. Gå. "Kommer du?" Protester och gnäll och "kan inte" och "du måste hjälpa mig" etc etc "hör" du inte. Veckla inte in dig i en massa resonemang och förlora inte humöret. Gör ditt. "Hej då!"

Du lyssnar först när han verkligen och uppriktigt ber om hjälp. Och då är det slut på flabbandet och slingrandet. Då tar han också emot din hjälp och kan stå still. Och då ska han varje gång tacka för hjälpen efteråt - gör det åt honom - precis som du tackar för hjälpen varje gång han hjälpt dig

Börjar han ändå larva sig (vilket han säkert gör en hundra gånger till för att få reda på om du verkligen står för vad du sagt) så beklagar du - coolt - och säger "Hoppsan, det där gick visst inte så bra. Du kan säkert bättre själv." Och så koncentrerar du dig på annat, igen.

Driver han saker till sin spets, vilket han säkerligen gör, så passa på när han drar efter andan, se glad ut och säg, typ: "Då går jag ut en liten stund själv!" och gör det. Ta med lillebror men dra inte in lillebror verbalt. Och var ute en pytteliten stund, bara tillräckligt för storebror att känna sig snöpligt ensam i klädhögen.

Och möjligen börja träna på att klä sig själv! Vilket verkligen är dags, som sagt.

Han är en ganska gammal man. Han ska inte curlas. Han ska inte heller förmanas, klandras och skrikas åt. Han ska i lugn och ro (coooooolt !) få de enklaste instruktioner i världen om vad som gäller, och tid i lugn och ro att smälta dessa simpelt konstruktiva budskap.

Att du bara ska vara ute en pytteliten stund med lillebror, om nu store herrn inte behagat klä på sig själv (med minsta lilla hjälp till självhjälp), är inte för att det skulle vara synd om honom Det är för att han inte ska hinna riva huset...

Se det som en minikur. Det kommer inte att vara så för evigt, om du bara är konsekvent nu. Och cooool. För denna lilla minikur krävs förstås att du bryter mönstret när det inte alls är nödvändigt att ni går ut och han måste klä sig för att han måste följa med, utan du bedriver undervisning här. Du lägger upp en strategi som fungerar, till skillnad från det tröstlösa eländet förut.

Kom tillbaka glad och hälsa på honom som om han vore en trevlig överraskning!

Och - för Guds och båda små barnens skull - sluta PRATA en massa; förmana och klandra aldrig, varken före eller efter! Lär dig vänta, lyssna med nacken, avvakta, räkna till tio och - tänka efter före.

:lol: :heart: :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Jag ber, ödmjukast [-o< , om att få dryfta mitt sviktande ledarskap under denna eminenta tråd, jag också:!:

Vi har nyligen inträtt i fas 2, och precis som nämnts tidigare av somliga här på forumet, togs det hela till en annan nivå då. Envisare frågor i första hand. Och det mesta hanteras till lättnad för alla parter - så småningom, om än inte alltid på direkten :roll: :wink:.

MEN - på ett plan har det helt låst sig ](*,) . Vi har kommit till en återvändsgränd och det har fastnat här. Lille sötnosen "KAN INTE" väldigt mycket för tillfället. Och jag förstår förstås att det är liten kris vad gäller allt man faktiskt inser att man inte kan, men också en liten kris om det här med att det vore synnerligen skönt att få vara lite bebis igen, och faktiskt inte KUNNA ALLT, som man faktiskt kan :roll: . Man kan t.ex. inte längre klä på sig själv, vilket man kunnat väldigt länge, eller gå på toaletten själv, vilket man också kunnat väldigt länge...

1) Här har spelats teater - liksom tidigare vid vägran att gå ut (vilket det INTE handlar om nu, utan JUST det att man inte vill kunna klara någonting själv, just) och det har tidigare haft lyckat resultat.
2) Det har gåtts ut ändå, efter meddelande om att så sker (och småningom har sötnosen hulkandes kommit efter - men efter ett lååååångt och mycket ledset totalsammanbrott i hallen, medan mamma och lillasyster pular i trädgården och försöker, efter bästa förmåga, pågå som självklaraste sak i världen. Inte mycket framgång, måste jag skamset erkänna.
3) Det har gjorts INGENTING - a la Mammut - och lästs tidning eller varit väldigt upptaget med andra sysslor, vilket ofelbart har lett till totalt sammanbrott.
4) Det har tagits fasta på Päivis mantra om att förekomma och affirmera. Så från arla morgonstund har mycken aktningsvärd beundran utgått över hur fantastiskt sötnosen klarar så mycket, så alldeles fantastiskt bra. "TÄNK vad BRA du kan klä på dig minsann. Och vad BRA det är att kunna så mycket!"

Men jag misströstar. Ingen lättnadens suck trots att det gått snart två veckor. Och här dyker upp bett på lillasyster som vi inte haft tillstymmelse till bekymmer med innan - eller nja, men "man klappar fiint, man pussas har utan tvekan gått in väldigt snabbt tidigare. Och annat tjafs, som - i mina ögon - tyder på att jag INTE förmår ge nöjaktigt besked - ALLS :?. Tämligen bristande ledarskap mao. Och jag ser inte skogen... Fantasin räcker inte till för att bemöta denne lille känslige, hulkande, totalt sammanbrytande "KAN INTE"-kille i just dessa KAN INTE-situationer. Hur i all världen ska vi bryta detta mönster :shock: :?:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Oj då :cry: :shock: :roll: :cry:

Jag vill verkligen inte förenkla saker eller än värre göra mig lustig över saker, och jag tycker du är fantastisk. Det hoppas jag du vet :heart:

Men faktum är att i en sådan här KAN INTE-låsning, eget hjälplöshetsförklarande - strunt samma vilka djuppsykologiska orsaker som kan ligga bakom - kan man inte göra mer än du / ni har gjort. Och det har du gjort med den äran.

Det som återstår är ingenting.

Dvs det som återstår är OJ DÅ.

Och sedan ingenting.

Jag skulle bokstavligen vänta ut barnet. Ge detta OJ DÅ och sätta mig ner på golvet. Och vänta. Och vänta. Och vänta. Och se lagom bekymrad ut. Och inte ha några lösningar eller förslag eller avledningsförsök eller resonemangsambitioner alls - kvar. Slut :!: Butta :!: (Borta!) Jag skulle ingenting säga alls mer än detta bekymrade OJ DÅ och vänta. Och jag skulle vara mycket intresserad av hur barnet skulle lösa problemet till slut. Jag skulle sitta kvar där jag satt och göra ingenting i denna intresserade väntan.

För ingen människa orkar, eller vill, förhålla sig passiv och hjälplös hur länge som helst. Det är, om inte annat, på ren svenska förb-t tråkigt.

Så lite "teater" är det - du är lika passiv. Lika hjälplös. Lika komplett "kan inte" som lilla älsklingen som fastnat. Du fastnar också.

Lite till. Lite mer. Lite längre.

Testa :wink: Låt världen stanna och detta genombrott ta den tid det tar. Första gången kan det ta allt mellan 20 minuter och 3 timmar :roll: men det blir ett genombrott - vågar jag svära på :lol:

:heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Tack :heart:. Då ska här VERKLIGEN göras INGENTING imorgon. Spännande! Tur att det är så pissigt väder, för då kan man lika gärna sitta i hallen och glo på blåsten och regnet inifrån, så att säga :D. Återkommer med rapport vad det lider :heart:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

annawahlgren skrev::jag skulle vara mycket intresserad av hur barnet skulle lösa problemet till slut.
:D Vill bara förtydliga - det handlar INTE om "ignorans" (som ju är på det barnpsykologiska modet nu, direktimporterat från USA) utan om just intresserad väntan, där man alltså tittar på barnet, lagom förväntansfullt, koncentrerat, uppmärksamt, utan att rubba sig en tum (förrän barnet tagit ledningen), utan att styra och ställa ett dugg, annat än så att säga med blicken :roll: Ungefär som om man satt på bio och väntade på att filmen skulle börja \:D/

:heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Rapport utlovade jag :!: Och den kommer här - när friden lägrat sig över vårt lilla hörn av världen och sonen KAN ALLTING igen 8) :thumbsup: . Och är alldeles tillfreds med sakernas tillstånd :D :heart: . Så nu har lugnet lägrat sig. Och solen skiner - bokstavligen - här nu, efter ett par veckors ihållande regn.

Men vägen dit var mer "bumpy" än jag hittills varit med om. Just Fostran är det absolut svåraste för mig. Vän av ordning är portad för gott. Och jag har genom BB och Forumet hittat ett förhållningssätt som jag TROR på och LEVER efter, men det faller sig inte ALLS så där naturligt som jag skulle önska. Och jag fastnar stundom. Och vet varken ut eller in. Särskilt när jag befinner mig I själva situationen. Jag förstår det så bra när jag läser i BB eller här på Forumet, men i situationerna är det - ibland - väldigt svårt att se hur - exakt - jag ska gå tillväga. Och det stör mig :evil: . Jag vill kunna vara en självklar ledare som instinktivt VET hur man når fram, hur man undviker vanmakt - för det är där - eller någonstans där i närheten - vi till slut hamnar när jag INTE kan hantera den uppkomna situationen på ett konstruktivt sätt. Nu ska jag inte ägna mig åt någon självömkan här, för den som drabbas är förstås inte JAG i första hand, utan SONEN. Och i 9 fall av 10 så VET jag ju faktiskt hur jag ska handla. Men när jag den där 10:e gången INTE gör det, så är det så vansinnigt frustrerande när jag inte når fram hur jag än gör.

I fredags, innan ditt tillägg Anna, strävade jag så efter att verkligen inte göra någonting. Men med en lillasyster som efter 15 minuters solig väntan tyckte att det väl ändå måste bli dags att gå ut snart, för böveln :x :roll: , förmådde jag inte behålla den koncentration som skulle till. Och då BLEV det där ingentinget mer ignorans, och inte förlöstes någonting det allra minstaste. Förstås :roll:. MammutMaria nämde ju också ingenting som verktyg tidigare i tråden - och konsten att göra just ingenting UTAN att ignorera. Men jag behövde ditt tillägg, särskilt följande rader:
Ungefär som om man satt på bio och väntade på att filmen skulle börja
för att förstå HUR!

Och det var förlösningen det :thumbsup: :D . Fast han nått för långt i "inte kunnandet" vid det här tillfället (jag borde avbrutit annan aktivitet tidigare, kan jag i efterhand se) och därför var mer nära sammanbrott än vad som var bra, så såg även HAN på MIG hela tiden och BAD om hjälp UR sin kris. Och då var det så oändligt mycket lättare att vara ledare och glatt och förväntansfullt kunna följa hur han både fick av och på sig byxor, spolade och tvättade händer allt under "KAN INTEEEEEE" "DUUUUUU GÖRA". Men se, sen var det klart :shock: :D \:D/ . Älsklingen var nöjd därefter och har sedan dess kunnat precis ALLT han tar sig för, bäst i världen - och är en solstråle utan dess like :D! Jag tror och hoppas nu också att jag på djupet dragit lärdom och insikt av dessa två veckor och din handledning :heart:!
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Underbart. Vad glad jag blir :lol:

:thumbsup: :heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Klistrade favorittrådar"