USCH, VILKEN MISSLYCKAD DAG! (TROTS)

Här hamnar favoriter från samtliga forum till erinran, inspiration, nyskapande
Mindy
Inlägg: 1190
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 18:13
Ort: Umeå

USCH, VILKEN MISSLYCKAD DAG! (TROTS)

Inlägg av Mindy »

Simon har värsta trotsutbrotten och jag misströstar över effekterna av mitt ledarskap. :( Och hur ska jag kunna sammanfatta den här GRÄSLIGA dagen så att det inte blir hur långt som helst och ändå begripligt?
Det är andra gången som en liknande dag inträffar på en måndag och om jag granskar oss kritiskt så tror jag att det k-a-n ha att göra med att det fuskas med den sociala delaktigheten på helgen när vi alla är hemma. Ska absolut stramas upp! :evil:

I flera veckors tid har det varit mycket NEJ, NEJ och INTE. T o m om saker som redan hänt som jag läste om någon liten tjej här som ångrade sig i efterhand och ville ha det ogjort. :wink: I flera veckors tid har det också varit ett :evil: liv på morgonen när vi ska gå ut. "NEJ, NEJ STANNA HEMMA". Jag har bara sagt "Vad glad mamma är för att du tycker om att vara hemma, vi får vara hemma hela dagen sen, men nu ska vi gå ut och...." och klätt på honom och det har oftast gett sig med det när vi väl är ute. (Och då vill han förstås inte gå hem sen).

UPPTRÄDE 1:
I morse var det först bråk när han skulle prova att kissa (nyss slutat med blöja dagtid). Och när han är så arg så kissar han förstås inte vilket gjorde att han kissade på sig ute. När han hade sagt nej 25 gånger på toaletten och sparkat med benen så la jag mig på golvet och sa "nej, nej" och sprattlade med benen. (Gjorde det en gång i förtrotsen med avsedd effekt) men det blev alldeles galet. :shock: :( Han blev rädd, och har efter det sagt "mamma ramlade bredvid tvättmaskinen" två gånger. :( :( Jag avbröt förstås direkt när jag såg att han blev rädd men usch så fel och onödigt DET blev. :cry: Å andra sidan är det inte mycket som har gått rätt denna dag. :roll:

UPPTRÄDE 2:
Samma "obligatoriska" bråk innan påklädningen men med lite humor så blev han på gott humör till dess att vi kom ut. Det hade snöat och jag gjorde snabbt bedömningen att det lämpade sig bäst med bob (eftersom jag skjuter en vagn också) till Simon för MIN ryggs skull. Det tyckte dock inte han som ville stå på ståbrädan.
Jag beklagade: "Tyvärr, det går inte med brädan när det är så mycket snö. Mamma orkar inte då. Vi får ta brädan en annan dag! Nu får du åka Boben, det blir väl kul!"
NOT :roll: :evil: Han gnäller och gnyr ett tag, säger 5 gånger att han vill till dagis (Öppna Förskolan) och jag säger "Ja, dit ska vi i morgon x 5" men traskar hurtigt på till ett ärende och pratar om DET och han ger sig. Börjar gnöla kort senare över att det blåser och snöar, jag paktar kring det och försöker gå framför honom så att det ska blåsa mindre och säger att det blir bättre när vi svänger. Går an.

UPPTRÄDE 3:
Vi stannar vid vår första anhalt och ska passa på att kolla om han vill kissa, men han blir alldeles vansinnig, vrålar och skriker och ska INTE kissa. (Vilket han redan hade gjort i overallen - utan blöja). Sätter honom på toan och säger "vi kollar om kisset vill komma innan vi byter kläder". ARG ARG. Klädbyte. Går iväg (har lugnat sig något efter lite humor vid påklädningen igen). Nu vill han absolut gå till "dagis", vilket vi aldrig brukar GÅ till och blir jättearg när jag, enligt honom går fel väg och säger: "Dagis är tvyärr stängt idag gubben och mamma har ingen nyckel (påtalar han annars), men I MORGON ska vi fara på dagis! Vad kul det ska bli!"
:arrow: VAD ska jag säga här :?: :!: ](*,) Att säga att IKEA är stängt för att köpa ny nalle/kudde är ju fel, men det här är ju ingen SAK. :? Hur ska jag få honom att köpa att ÖF faktiskt ÄR stängt med mer än att gå i pakt och säga att jag också gärna skulle vilja fara dit idag men att det inte går?
Min upplevelse är att han inte alls tog mitt paktande och min väg ut "ja i morgon!" som just en väg ut. Allt han upplevde var frustration och vanmakt. :( Trots att jag framhärdat och svarat alla gånger (men svarat fel?) han frågat.

Så märker han att vi är på väg hemåt. Och då inträffar STORA UTBROTTET, en harang x 150 ungefär, omväxlande: NEJ, NEJ, NEJ INTE HEM och GÅ HEM INTE skrikande och gastande för full hals så att jag verkligen skäms för omgivningen. Denna gång satt han kvar på boben. Förra måndagen klev han av. Då gav jag två alternativ (enligt nedan), nu försökte jag bara ta mig hem fortast möjligt, gick "utan att höra":
Ska du åka på boben eller sitta på vagnen (lillebrors, går i nödfall)? Och fick svaret: STANNA :!: :?
En sån gång önskar jag verkligen att lillebror inte skulle behöva sitta och vänta i vagnen och dessutom behöva mat inom den närmaste halvtimmen. Hade det inte varit för det hade jag GÄRNA anammat Barnaboksexemplet och satt mig och läst en bok i evigheter om det hade behövts, men det fixar inte lillebror och att mata ute i -10 grader är ingen hit. Så jag känner att jag inte riktigt "törs" förbjuda honom att gå eftersom jag inte är säker på att kunna stå för det.
Förra gången väntade jag nog på honom i 10 minuter innan jag frågade honom för tredje gången (då hade han inte visat någon ansats att komma) och gav de två alternativen. STANNA var fortfarande hans svar och mitt blev "det var inget alternativ tyvärr" och det hela slutade med att jag hivade honom över barnvagnen framför handtaget och han låg och skrek för full hals medan jag drog en tom bob bakom mig. Kändes inte ett dugg roligt och inte reagerade han med någon märkbar lättnad heller. Utbrottet fortsatte när vi väl var hemma.
:arrow: Hur skulle ni ha gjort istället i denna situation :?: (När det INTE GÅR att vänta) Vi har denna potentiella risksituation vid samma tid varje dag :!:

UPPTRÄDE 3-4:
När han hade skrikit och gastat för full hals i åtminstone 10 minuter under promenaden och vi var nästan hemma så var mitt tålamod tärt. Jag stannade och sa:
"Varsågod och gå så kanske du glömmer av att skrika. Jag har ingen lust att dra någon på boben som skriker"
Jag satte boben på vagnen och naturligtvis blev inget ett dugg bättre. Bara värre. Nu kände han sig inte alls förstådd.
"Åka boben" sa han hulkande.
"Du kan åka på boben om du slutar skrika, annars får du gå för jag har ingen lust att dra dig på boben när du skriker" blev mitt opedagogiska svar.
"Åka boben"
"Kan du prata vanligt då?"
Jag tolkade hans hulkande som ett ja och så satte han sig och åkte utan att vråla i alla fall, men nu var han sååå förtvivlad. :cry:
:arrow: För att jag bara oresonligt promenerat under tiden när han skrikit eller för att jag förhandlade om bobåkandet :?:

När vi så kom utanför vår dörr så skulle han inte in och det blev ett uppträde kring DET. Vid det här laget hade han nästan ingen röst kvar. :( Jag bar in honom, klädde av honom i ilfart och dumpade honom i sängen och sa "kom när du har skrikit färdigt och kan uppföra dig med oss". Han vrålade och vrålade där inne medan jag klädde av lillebror. :( När han tystnade och jag frågade om han var klar så skrek han bara "NEJ, NEJ" så han fick vara en stund till.
När han lugnat sig och började gråta/hulka så gick jag in och tog upp honom och då sa han "sova, sova". (AJ, AJ har han sagt en hel del idag också)Jag tog honom och bara satt med honom i soffan och satte på en cd med barnvisor. Jag vet inte om det var fel, men han satt så och höll om mig och snyftade och hulkade i säkert 10 minuter medan jag strök honom på ryggen. Det kändes som om han behövde det när ilskan var över. Han ville inte ha någon ögonkontakt men verkade tycka att det var skönt att bara sitta så och att ingen av oss sa något. (Tyckte jag också)
Sen gjorde vi lunch och åt lunch och han var dämpad men i alla fall inte arg fram till middagsluren och reagerade lättat när han hängde tvätt och fixade och kände sig som sitt vanliga jag.

Efter middagsluren började det dock om igen (med pappa då) om en massa småsaker. Inte ha frukt - ha frukt, vrål, vrål. :evil:
Han har kort sagt varit som en tidsinställd bomb hela dagen. Minsta lilla snedsteg har fått honom att explodera. Ibland känns det hopplöst, det går inte att göra/säga rätt. :roll: (Jag vet ju att trotsen är så men ändå) Och jag känner att vad jag tror är vägar ut inte fullt ut tas emot som så, vilket är det värsta. Jag tror dock inte att känner att jag sviker honom genom att släppa ledningen, om jag ska försöka mig på en analys.

:arrow: Att förbjuda honom frukten funkar.
:arrow: Vi "förvisar" honom när han vrålar så att han inte går att ha omkring sig, men inte alltid ner i sängen utan bara att han kan gå in på rummet och skrika till dess att han är färdig och komma sen. Sängen dumpar vi i när det är dags för ömsesidig mental time-out.
:arrow: Den här time-outen som går att ta hemma när man inte kan uppföra sig som man bör bland folk funkar oftast mycket bra. Men hur gör man UTE :?: Mycket viktig fråga för oss :!: Där är ju i allra högsta grad folk. (Förra veckan låg han på golvet i affären...)
:arrow: Bäst funkar social delaktighet förstås :wink: när han väl lugnat sig så pass att det går att kommunicera. Lättnad!

Jag kan ärligt säga att jag inte alls har lyckats att vara lugn och saklig idag. Det har krävts all behärskning jag äger för att klara det så pass som jag har gjort och jag vet att det inte är tillräckligt. För jag tror att även tapeterna har kunnat känna att jag egentligen har varit ursinnig bakom min roll. :roll: :oops:
Jag skäms för att jag blir så arg :oops: , trots att jag har redskapen/verktygen och trots att jag ser att det är så otroligt jobbigt för honom. :cry: Jag måste bättra mig.
Min konsekvens är det inget fel på. Har jag sagt en sak så håller jag det/genomför jag det med honom men kan det vara så enkelt att han inte har tagit mitt paktande på allvar och mina vägar ut som vägar ut för att jag inte har genomsyrats av den äkta känslan? Hjälp! Vad ser ni i mina exempel :?:

Till mitt försvar så tänker jag att jag ändå på något vis borde hantera detta "bättre än medel-Svensson" :roll: och ändå blir det såna kolossala utbrott och HELA dagar....
---------------------------------------------
Ett bekymmer är det här med kisseriet/blöja/inte blöja UTE. När han är så här arg som han varit varje morgon när han inte vill gå ut så vägrar han att kissa innan vi klär på oss. (Han är klockren om han är hemma med rumpan bar, men överhuvudtaget så har han lite svårare med kalsonger/byxor för då tror han att han har blöjan och glömmer sig då och då). Att han inte har kissat gör förstås att han kissar ute i overallen med allt vad det innebär för humör, klädbyten och trassel (ibland är det inte närmast till inomhus).
:arrow: Blöja borta på dagtid - alltid borta :?: Även vintertid :?: Blir det väldigt ambivalent för honom att ha blöjan utomhus :?:
Eller på ÖF t ex (1 dag/v). Där är det jättesvårt för honom, när han är så upptagen med annat. Och han blir lite bekymrad när han inte hinner till toan. Ingen blöja då heller :?:

Han vill inte heller ha blöja på natten men är långt ifrån torr då så vi har bara sagt "att kisset glömmer sig lite på natten, men SNART behövs ingen blöja då heller".
-----------------------------------------------
Hoppas någon har något att komma med! [-o< Jag har läst Trotskapitlet ikväll, men ser jag inte skogen för alla träden, eller? Och hur långt som helst blev det här! :oops: :(
Senast redigerad av Mindy den tis 17 jul 2007, 16:09, redigerad totalt 2 gång.
Mamma till två Barnaboksbröder (d v s standardmodellade): födda 2004 och 2006. :heart:
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Kära nån - det är sent och sängen kallar, men låt mig åtminstone ta dig i min famn :roll: :heart:

Du skötte dig så bra man någonsin kan begära, och du har all min beundran för att du inte exploderade, ströp barnet, rev huset och sålde lillebror till någon bättre behövande, som kunde ta hand om honom när du dränkt dig i sjön 8-[

Vissa dagar är kanonhopplösa och det finns inga möjligheter att undkomma stunder då vansinnet brister fram som en tussilago om våren. (Var inte det en snygg omskrivning?) Till det skulle tarvas att man vore antingen helgon eller dum.

Akut är trösten att du får andas ut ett par, tre dagar nu.

Återkommer, om ingen annan gör det :wink: :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Gäst

Inlägg av Gäst »

:o Jösses! Så levande du beskriver livet med ett trotsbarn - tack för det :wink: ! Jag blev helt svettig :lol:

:idea: Vad jag känner direkt när jag läser det du skriver är att jag blir vansinnigt tussilagolik 8) och det brukar vara ett tecken på att det bästa är att göra INGENTING :o ! Japp - man tror det inte men min erfarenhet säger mig att så är fallet :wink: .

:idea: Grejen är den att han får en väldans massa uppmärksamhet när han kröker på läppen. Det gör att dina jättebra försök till att "vägleda/fostra/stoppa utbrotten" bli som att kasta bensin på hans eld. Så snåla med bensinen så ska du se att det blir bättre!

:idea: När du märker att haveriet kommer så säg lite "avmätt" -"Oj då - jag märker att du blev "ditt eller datt" nu. Ja, det kan man verkligen bli över det här. Absolut. Så säg till när du är färdig med gapet och skriket - så fortsätter vi sedan :D ." GÅ sedan därifrån :!: Låt honom få ha sitt sammanbrott ifred. Man vinner mycket på det:

:arrow: Barnet lär sig att underhållningen/bensinen uteblir och hittar bättre sätt att umgås med sin mamma :wink: .
:arrow: Man själv taggar ner på "prestationskraven" och får en stund för sig själv medan man vet att man gör nytta åt barnet i alla fall :thumbsup: !
:arrow: Barnet får tilltro till sina känslor, vet att de är ok, får leva ut dem och barnet får även skaffa sig erfarenheten att "efter regn kommer sol". Att man kan haverera fullständigt för att ta sig ur det själv och därefter bli som en ny liten människa. Kanske har du känt den känslan själv :roll: :wink: och då vet du hur skönt det faktiskt kan vara. Om du inte vet så kan du fråga mig mer om den saken :roll: :oops: :lol:

:idea: När han är klar, för det blir han på ca 15 minuter, så möt honom med stor glädje! "Så bra att du var färdig nu - jag hörde minsann gapet och skriket och det lät rätt skönt :wink: ! Men det är tur att det slutar, eller hur?! Så hur var det nu? Vad var det vi skulle göra? Var det ditten eller datten?"

:idea: Jag hoppas att detta nya verktyg "INGENTING" kan vara ett sätt för dig att tagga ner på ambitionerna. Ibland är vi föräldrar som bäst när vi gör just ingenting :wink: .

:!: Kom ihåg att det är verkligen "ingenting" som du ska göra. För du ska inte "ignorera" - då gör man faktiskt något :shock: :lol: . Nej, du ska göra ingenting (som rör honom) och ha samma attityd som du har när han leker förnöjt för sig själv och du vet att du har en lugn stund! Avslappnad och sysslar med ditt. Och han med sitt :wink: !

:D Lycka till!
Gäst

Inlägg av Gäst »

:D Jo! Ja, man kan även tillämpa detta in public så att säga!

:idea: I affären hade jag tagit ett steg åt sidan och sagt "Oj då - nu blev du arg igen. Det kan man absolut bli. Säg till när du är färdig!" Sedan står man där och botaniserar i hyllorna och är avslappnad och gör ingenting :P ! JA, det GÅR! Jag har gjort det att antal gånger och om folk tittar så ser de en lite leende och igännkänningsnickande hyllbotaniserande moder som uppvisar ett väldigt tålamod 8) . Jag kan till och med säga "visst önskar man att man vore barn ibland så att man kunde göra likadant :D " Det avväpnar även den mest gloende människa :lol: Och när man som minst tror det och leendet stelnat - då är barnet färdigt och så möter man upp så som ovan beskrivet! Och det är en härlig känsla när man har gjort det - man gav tilltro till barnet och sig själv och båda kom ut med hedern i behåll :wink: !

:idea: En regel jag har för mig själv är att om barnet havererar så stör det mindre än om jag gör det också! Så ju mer havererande unge desto lugnare moder är universalmedlet för mig :wink: !
Gäst

Inlägg av Gäst »

:roll: Glömde en sak....

:idea: Jo, när det inte går att vänta (typ när ni var ute och lillebror var hungrig) så vet du ju att det är så. Då får man göra det situationen kräver. Och då hade jag sagt att "ska du åka på boben eller ska jag du åka på vagnen"? Om det nu är den sista utvägen - det är den som ska nämnas. När han då väljer ett tredje alternativ så hade jag gjort scenen kort och sagt "jag hör att du vill ditten och datten men det går inte för lillebror är hungrig. Därför lyfter jag upp dig på vagnen nu." Sedan hade jag genomfört helt enklelt!

:idea: Att göra det så här kort brukar innebära mindre protester från barnet och själv har man inte hunnit elda upp sig heller. Så hemfärden kan bli riktigt trevlig när man tar udden av det hela genom snabba ryck :wink: !
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Ja, det fuskas lätt med den sociala delaktigheten när man är fler som hjälps åt och inte har samma tidspress, kanske, som annars. Därför är det så viktigt att man aldrig någonsin ifrågasätter eller underlåter att ta barnet i bruk. Och därför i sin tur är det så bra att ha åtminstone två ca 20-minuterspass / dag schemalagda i stor stil, så man inte glömmer :wink:

Du måste ha ett ord för sedan - folk har olika; en mamma körde konsekvent med "i morgon", och det gällde allt från julaftnar och födelsedagar - "i morgon, älskling!" - till sådant som skulle inträffa senare på dagen (som att STANNA HEMMA). En annan körde lika konsekvent med "en annan gång". En klassiker är ju SNAAAAART. Det där med tidsbegreppet är ju högst vingligt. Så i stället för att ge sig in på resonemang, hur rara de än är ("Vad glad mamma är för att du tycker om att vara hemma, vi får vara hemma hela dagen sen, men nu ska vi gå ut och...." ) kan man - särskilt om man ser vartåt det barkar, om man säger - spara på orden, lysa upp som om barnet hade kommit med en jättebra idé och med instämmande, inte förklarande / invändande, tonfall jubla: "Ja! SNAAAART ska vi vara hemma!" Och fortsätta klä på.

Vill diskret varna dig för just det rara här: "Vad glad mamma är för att du tycker om att vara hemma". Där bjuder du på ett ifrägasättande som han inte behöver :!: Det är alltså inte självklart att tycka om att vara hemma? Att vilja vara hemma? Att vara hemma överhuvudtaget? Sådana små idéer vill vi inte plantera. Det kallas (orättvist) att ge trotsbarnet ett vapen. I själva verket sätter man världen (ytterligare) i gungning. Och om du tänker efter - vad i fridens dar skulle du ta till om och när han verkligen på värsta trotsallvar deklarerade att han inte ville vara hemma :?: :!: Där är det j-t svårt att visa på en väg ut :roll: :!:

Uppträde 1:
Här är du ute på hal is. Kissandet har också blivit ett "vapen". Förnuftet säger att det är bra, eller nödvändigt, att han kissar innan ni går. Men det förnuftet har inte han. Han känner bara ett krav på sig som han inte tycker är snällt. Han kan inte kissa bara för att du säger det. Just för att du säger det måste han, eftersom han nu ska ifrågasätta allting, vägra efterkomma denna din begäran liksom de flesta andra. Så med din kärleksfulla uppmaning gör du det alltså omöjligt för honom att kissa :shock: om och när han nu är på trotshumör (också en orättvis beskrivning) dvs ur balans. Som Hamlet stönar: "Ur led är världen. Ve att jag föddes att vrida den rätt igen."

Trotsbarnet klarar inte att "vrida den rätt igen" utan den uppgiften är din, vilket du ju verkligen också insett, och här måste du tänka om, menar jag. De facto försvårar du för honom att kissa genom att alls lägga dig i det: "när han är så arg så kissar han förstås inte".

Går han med lilla rumpan bar hemma, skulle jag nog sätta på honom blöja när vi gick ut, och betrakta det som ett klädesplagg bland alla andra. Men ögonblickligen ta av den så fort vi kom in någonstans där andra kläder ska av.

Jag vet att jag har sagt att man inte ska återgå till blöjan när man väl tagit bort den, men med ovanstående attityd kan man möjligen kringgå den principen ett par månader till.

Alternativet är att skippa overallen. Jag måste säga (vilket jag sagt förut) att jag är en klar overallmotståndare. Jag förstår ingen annan poäng med overallen än att den snart blir för liten, eftersom den inte är flexibel, och måste bytas mot en ny för dyra pengar. Men hur ofta rullar sig ett barn i snön :?: Den är opraktisk, rörelsehämmande, går inte att sova på mage i, jobbig att få på, besvärlig att ta av, barnet kan inte klä på eller av sig själv, det är svettigt och tjatigt och bökigt. Så vad är fördelarna :?: Tål regn och snö, ja. Fint. Finns annat som gör också. Jag har undantagslöst använt tvådelad klädsel med byxor som helt banalt går att dra ner, när det ska kissas. Hellre har jag stannat mitt ute i det fria (eller för all del bakom hörnet på en trottoar!), och hållit barnet att kissa med rumpan bar, än att utmana ödet genom att beställa toalettbesök hemma (eller borta) innan vi går.

Som jag ser det kan du helt enkelt inte ha overall så länge kissproblemet kvarstår. Han har ju inte en chans att hinna kissa i tid :!: Eller också ska du som sagt lägga lök på laxen genom att bylta på honom blöja också.

Och så lyckades du skrämma slag på honom genom att "ramla bredvid tvättmaskinen" :oops: Du skulle gått därifrån och haft ditt såkallade sammanbrott på "neutral" plats. Av två skäl. Jag ska förklara:

1. Tvättmaskinen är en farlig historia. Det är alla stora maskiner, ja, allt som är större än barnet och som låter. Spännande (som bilen) men farliga (och i bilen spänns man ju också fast, där ska man sitta stilla, det ska vara "säkert"). Faran kittlar men trotsbarnet har, om man säger, inte alltid någon större lust att känna av den kittlingen. Världen är hotfull nog ändå.

2. Inne i badrummet var det meningen att han skulle kissa. Nu blandade du dig i med din närvaro, kopplad till prestationskrav, hur rar du än var. Du ska inte följa med in när herrar kissar :!: Därför fungerade det inte att du spelade teater därinne. Det kolliderade med hans lilla integritet OCH syftade till att få honom på bättre humör, men det kunde han inte ta till sig, eftersom det övergripande syftet var att han skulle kissa, vilket han förväntades göra om han bara blev glad igen... :shock: En soppa :!: Det blev för mycket, han kunde inte frikoppla prestationskravet från ett budskap om - vadå :?: Han blev rädd för att vargen skulle ta dig också :cry: Du som skulle skydda honom från hans :!:

Hade du lämnat honom i fred, arg och icke-kissande, och gått ut i rummet och brutit samman där, då hade han kunnat lämna kissandet bakom sig - bokstavligen :!: - och låtit nyfikenheten ta över. Men vad skulle du då ha haft för förklaring? "Mamma är så arg! Mamma kan inte kissa!" Du ser - det var helt enkelt fel vald situation.

Det är ju ett universaltips: att själv gå sin väg. Om inte annat så för att räkna till tio och hämta andan. Det är som ett lite förlängt "oj då". Man ger sig respit. Och man ger framför allt barnet respit. Ofta nog visar det sig att lilla barnet som får vara i fred med vad-det-nu-är, löser problemet själv, när problemet så att säga blir renodlat och inte kopplat till mamma / person, alltså till känslomässig inblandning utifrån.

Hade du gått någon annanstans och brutit samman och det hade fungerat, så att han drog på mun, är det inte bara möjligt utan troligt att han också hade gått och kissat, om nu andan dvs behovet fallit på, vid närmare (egen) prövning.

Men det är en konst att låta små barn vara i fred - att invänta den Tomma Tiden, efter vilken barnet självt sätter sig i rörelse. Du är ambitiös som få och vill kanske, kanske lite för snabbt ta ledningen och visa på vägen ut. Men den springer inte bort, om man säger :wink:

Uppträde 2: "Tyvärr, det går inte med brädan när det är så mycket snö. Mamma orkar inte då." Där var det kört, även om du vände på steken i positiv riktning alldeles strax. Det hörde han inte. Han hörde bara DET GÅR INTE, dvs NEJ. Och det räcker och blir över när man redan innan är impregnerad med vanmakt :roll: I det läget låter man barnet konstatera faktum. Visst, varsågod. Han får stå på brädan. Det är bara det att sedan kan du inte rubba vagnen. KAAAN inte :!: :evil: Stånk, stånk, rejält överdrivet förstås. Vagnen flyttar sig inte en tum. Och är det något små barn tycker hjärtligt illa om och inser är fel, är det att man inte kan röra sig. Alltså måste man gemensamt luska ut vad det är som gör att vagnen inte rör sig. Själv begriper man ingenting. "Det GÅÅÅR inte! Varför går det inte?" Och grubblar och tänker högt (åt barnet): "Men VARFÖR går det inte :?: Kan det vara för att det är för mycket snö :?: Är vagnen för TUNG :?: " osv à la kusinen från landet. Helst ska ju lilla älsklingen då slutligen komma på den geniala lösningen: "Jag kan åka bob i stället!"

Öppna förskolan - om den verkligen är stängd och du misstänker (eller HÖR) att han kommer att tjata om att gå dit, är bästa lösningen densamma som ovan, nämligen att låta honom upptäcka själv att där inte finns en käft. Deb sortens erfarenhet behöver han tillskansa sig, i praktiken, åtminstone en gång. Han kan inte tro dig på orden bara sådär rakt av. Eftersom allt måste ifrågasättas, kan han inte köpa att förskolan är stängd bara för att du säger det. Han måste se med egna ögon. Och själv "välja" att ge upp den idén. Vilket han också helst själv ska komma på: "Då får vi gå hit en annan gång. När barnen är här." Och då är det ju verkligen läge att både pakta och glädjas.

Uppträde 3:
..."ska passa på att kolla om han vill kissa". Ska du inte alls :!: Det måste han få sköta själv, åtminstone initiera själv. Du kan inte kissa åt honom. Du kan bara göra det möjligt för honom att kissa. Se ovan :wink: "vi kollar om kisset vill komma innan vi byter kläder" - den strategin måste du överge nu, i trotsåldern. Tyvärr :cry: Funkar inte längre.

Går du ut med honom utan blöja men med lätt avtagbara kläder kan det ju hända en olycka ändå, och därför har man lämpligen med sig ombyteskalsonger och dito mjuka byxor under galonbyxan eller vad man nu har, som tål väder och vind. (Jag misstänker att vi snart får reklamuppmaningar att införskaffa en "ombytesoverall" också för ytterligare dyra pengar :roll: :lol: ) Och då lägger man bara de torra plaggen i badrummet / toaletten på det nya stället och tar sig barnets uppmärksamhet: "HÄR lägger jag de torra kläderna, älskling. Kom till mig med de blöta kläderna sedan, så lägger jag dem i en plastpåse." Varpå man GÅR. (Skulle han be om hjälp, får han naturligtvis det, men minsta möjliga. Hjälp till självhjälp, typ :wink: )

Stora utbrottet:
"Ska du åka på boben eller sitta på vagnen (lillebrors, går i nödfall)? Och fick svaret: STANNA :!: :? " Här tycks han välja ett tredje alternativ (och jag som påstår att trotsbarn inte kan välja mellan fler alternativ än två :shock: ). Men han hör inte dina alternativ. Han kan inte ta dem till sig, eftersom han inte kan ta till sig någonting alls just då. Han vill - måste - verkligen bara precis STANNA, helst att världen ska stanna helt och hållet: stanna upp. Han är inte klar med eländet som stormat i honom kring kissandet, förskolan, valmöjligheterna, "alternativen" som han inte kan / kunde hantera. Att gå hem och lämna alltsammans bakom sig är han bara inte i stånd till. HAn menar verkligen det han säger: STANNA. "Stoppa världen, jag vill hoppa av" som Jan Malmsjö sjöng :-({|=

Återigen dags för den Tomma Tiden, alltså, om så bara någon minut. Stanna. Vad gör han :?: Bryter samman på marken? Går åt andra hållet? Ta reda på vart det barkar; avvakta. ("Oj då!") Förmodligen får du acceptera att du helt enkelt inte kan få honom med på noterna, just där och då (medan folk glor), och då är det bara att radikalt forsla hem honom med enklare våld. Här är det ju också lillebror som måste hem och inte så mycket - eller ingenting - att be för, så du kan inte vänta ut honom i den evighet som krävs för det mycket effektiva knepet: "Då stannar vi här. Vi BLIR här. Bra, jag har en bok jag tänkte läsa." Helt rätt att du handlade som du gjorde och inte "förbjöd" eftersom du inte kunde följa upp det. Sist gjorde du också rätt som drog en gräns för tålamodet och tog hem honom skrikandes.

Man får inse att reaktionen av lättnad inte kommer som ett brev på posten så fort man handlar eller visar en väg ut i varje enskild situation - jfr lille Björn i Barnaboken som ställde sig i rabatten :shock: För oss, för dig, är tiden evighetslång därför att situation på situation inträffar som tycks - eller rentav är - olöslig just där och då, men trotsutbrottet pågår tills det inte pågår längre och hinner med mycket under tiden, om du förstår vad jag menar. Mycket som ser olika ut men som handlar om samma sak: tvånget att ifrågasätta.

Reaktionen av lättnad kommer till slut (måste komma, annars skulle barnet gå sönder), men den kan inte forceras. Den kan bara hjälpas att få sista ordet, om man säger. Precis som ramsan för ett kurbarn. De första ramsorna kanske inte alls ger önskat resultat - de "tar" inte. Spelar ingen roll; ramsan ska ha sista ordet ändå, om det så tar hela natten. Förstår du :?: Lättnaden ska ha sista ordet, och då, men först då, kan man se som vuxen att man gjort rätt - att det var rätt att fortsätta "ramsa", även om det tycktes meningslöst.

Och nu möter man lättnaden tillsammans, precis som du gjorde i soffan. Ingenting var farligt eller fel. Det var vansinnigt otrevligt, alltihop, men inte fel.

Observera att han inte ville ha ögonkontakt då - han orkade inte med mera "värld", kommunikation, påverkan. Han ville vila i den äntliga lättnaden. Därför ska man göra precis som du gjorde: inte prata, inte tränga sig på, sannerligen inte komma med en massa frågor och förklaringar och resonemang och psykologisk sörja på temat: "Varför blev du så arg när vi var ute?" eller ännu värre: "Du förstår att mamma blir LESSEN när du inte gör som mamma säger" och blablabla. Ingen risk att du hemfaller åt sådant, det vet jag :!:

"Varsågod och gå så kanske du glömmer av att skrika. Jag har ingen lust att dra någon på boben som skriker". Här blev du arg, och det var rätt. Det är inte förbjudet att bli arg på ett barn som trotsar och visa det. (Men det är ett krisverktyg, om man säger - verkligen ingenting man ska gödsla med utan sätta in först efter verkligt tålmodigt avvaktande och inte förrän barnet verkligen stängt alla andra utvägar.) Tvärtom är det inte sällan precis det lilla trotsbarnet far efter att man ska bli. Ens rena skära ilska drar nämligen en gräns för vad man går med på, och det är till - och stundom över :shock: - den gränsen trotsbarnet förr eller senare driver sina ömma. (Jfr den krävande mannen i fyrtioårskris i trotskapitlet som inte ger sig förrän hustrun slår bakut.)

Vreden ska naturligtvis vara kontrollerad, så att man aldrig blir elak, tar till våld, hotar eller hatar. Det var inte heller din. Men den var äkta, tålamodet var slut, du fick nog och slog bakut. Och vad gör han? "Åka boben." Då ställer du ett rättmätgt krav men dock krav på honom: "Kan du prata vanligt då?" och det var att utmana ödet, men det gick vägen därför att din vrede redan hade börjat förlösa honom. För det är det trotsbarn i vanmakt "använder" ens framprovocerade ilska till. Den förlöser dem. Den fungerar som katalysator. Den gör lättnaden möjlig, om och när ingenting annat gjort det.

"Han var sååå förtvivlad", ynkar du och tror att du gjorde fel. Men du gjorde inte fel. Det var lättnaden som började komma, förlösningen ur vanmakten.

Men inte heller den landar i en handvändning efter all hopplös anspänning som varit. Också den arbetar sig fram i etapper. Trotsutbrottet låg i dödsryckningar. Lite till arbetade sig fram, när ni kom hem. "Vid det här laget hade han nästan ingen röst kvar" - och inte mycket krafter heller. Inte mycket trots kvar 8-[

De sista resterna rann av honom i soffan, hos dig, i din famn - du fångade bokstavligen upp honom, fanns för honom och "stagade" honom - bekräftade att allt var som det skulle vara - men du styrde och ställde inte med honom. Du lät honom vila, nu när det var över. Du vände dig inte ifrån honom, övergav honom inte, lät honom inte sitta ensam i sandlådan och frenetiskt försöka gräva sig till ro, själv (lille Björn). Tillsammans, utan att störa varandra, väntade ni in lättnadens balans. Nu men först nu var den möjlig.

Vilket som vi såg inte varade för evigt... När det gäller trotsutbrott som dessa (detta) borde man egentligen inte tala i termer av utbrott utan just dagar. Trotsdagar :!: Och sådana rejäla trotsdagar brukar följas av ett par, tre lugna. För han trotsar rejält. (En man av antingen-eller, skulle jag tro :wink: )

Vad gäller dina tankar, analysen, det ni gör därhemma - håller med om allt och hoppas ovanstående hjälper dig att se att du inte alls ska skämmas, att det inte alls är hopplöst (även om det verkar så, när ramsan inte tar, om man säger - den bygger upp :!: ) :!:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Mindy
Inlägg: 1190
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 18:13
Ort: Umeå

Inlägg av Mindy »

:cry: Åhh, nu sitter jag här och gråter för ni är ju så....FANTASTISKA.
:heart: Vilka fullkomligt sanslöst underbart givande och konstruktiva svar. :heart:
Inte konstigt att det blev en sån dag :roll: :oops: Även om lättnaden inte behöver komma omg så kände jag i maggropen att jag på något sätt hällde bränsle på elden - och nu har ni ju identifierat det! =D>

Precis som du förutspådde Anna, så har han varit en sol idag och Öppna Förskolan var öppen :roll: :wink: Nästa gång ska jag faktiskt ta en "tom tur" dit och låta honom se att det är STÄNGT :!:

Det HÄR är jag inte bra på:
Kom ihåg att det är verkligen "ingenting" som du ska göra. För du ska inte "ignorera" - då gör man faktiskt något
...men jag ska ÖVA Mammut! :wink: :D :thumbsup:

Återigen, jag är så oändligt oändligt tacksam! :heart: För att inte tala om vad Simon är utan att veta om det. :wink:
Mamma till två Barnaboksbröder (d v s standardmodellade): födda 2004 och 2006. :heart:
Gäst

Inlägg av Gäst »

Ojoj! Den här tråden borde väl nästan klistras? Så full av fantastiskt konkreta illustrationer till de eviga frågorna: NÄR och HUR gränser dras med trotsbarn.
:D
Fridolin
Inlägg: 98
Blev medlem: ons 02 mar 2005, 13:00
Ort: Stockholm

Inlägg av Fridolin »

Håller med!! Fantastiskt bra tråd :heart:

Jag har en kille i samma ålder och ser inte riktigt att han trotsar än eller så fattar jag inte... :oops: Storasyster som är fyra snart tycker jag däremot trotsar fortfarande. Hur som helst så är nog mitt bekymmer att jag klumpar ihop de båda just nu. Orättvist så det skriker kan jag förstå, men de är ju JÄMT på samma plats och i samma situation och jag förmår inte skilja dem åt. De dras över samma kam i alltför många fall. Det blir ju som ni förstår halvdant för de båda och ingen blir rättvist behandlad. :roll:

Jag ska i alla fall läsa den här tråden fler gånger och ta till mig allt jag kan! Tack :thumbsup:
Stolt mamma till fyra flickor och en pojke. 03, 04, 06, 08 och 10
Gäst

Inlägg av Gäst »

Mindy skrev:
Kom ihåg att det är verkligen "ingenting" som du ska göra. För du ska inte "ignorera" - då gör man faktiskt något
...men jag ska ÖVA Mammut! :wink: :D :thumbsup:
:idea: If you can´t make it - fake it! :lol:

:D Alltså, jag tyckte att JAG skrev mycket... Men Anna :o :shock: :heart: Den kvinna, den kvinnan..... :heart:

:D Stort lycka till och det är inte bara du som ska vara tacksam utan även din son som har en sådan underbar mamma som gör sitt bästa! PUNKT :!: :heart:
Sarika
Inlägg: 670
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 13:45
Ort: Stockholm

Inlägg av Sarika »

Tack snälla Mindy, Mammut Maria och Anna för denna tråd. :D Helt fantastisk!


Känner så väl igen mig i det du skriver Mindy. Här trotsas det och jag trodde att jag hade grepp om situationerna men sedan några veckor tillbaka verkar det ha exploderat i trots, utbrotten blir inte flera men större! :(

Tycker ibland att det är så svårt att veta hur man ska bemöta. Rent resonemangsmässigt vet jag men när man sen väl är mitt uppe i det så är det ibland svårt att se om man gjort rätt. Så den här tråden har fått mig att fundera ännu mera och se saker och ting klarare.

TACK!
Sara
Mamma till Vilma född 040503 :heart: och Viggo född 060328 :heart:
VilmaochViggo
Mindy
Inlägg: 1190
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 18:13
Ort: Umeå

Inlägg av Mindy »

Tack, alla ni gulliga. :D
Lycklig och salig över detta forum klistrar jag nu denna tråd på andras och Annas önskan. :D
Mamma till två Barnaboksbröder (d v s standardmodellade): födda 2004 och 2006. :heart:
Fjällfolket

Inlägg av Fjällfolket »

[-o< [-o< [-o<

/Fjällmor
Gablex
Inlägg: 777
Blev medlem: mån 08 maj 2006, 11:46
Ort: Skåne

Inlägg av Gablex »

Hallelujah! TACK - kommer att skriva ut hela tråden och slänga under näsan på gubben i kväll!
Anna, stolt mamma till Storprins född -98, Sessa född -00 och Pojkpiraya, född -04!
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

Fridolin skrev: de är ju JÄMT på samma plats och i samma situation och jag förmår inte skilja dem åt. De dras över samma kam
:D Inte fel alls, skulle jag säga :!: Här talar vi inte "rättvist" utan social samvaro, och strunt samma om den ena eller den andra är "oskyldig" eller den andra eller den ena "började" och bla bla. Jag skulle gladeligen dra dem över samma kam, när de nu ägnar sig åt samma kam, om man säger :roll:

Ofta, ofta sa jag till mina små svin, ursäkta :oops: älsklingar: "Det intressanta är inte vem som började. Det intressanta är vem som SLUTAR."

Och ofta, ofta gick jag därifrån med deras HAT (nåja) i ryggen, och jag log för mig själv, ty hellre fick de "hata" mig och hålla ihop inbördes, än att en av dem kände sig gunstling hos mamma och svartögt fimpad av de andra :wink: :!:

Förstår du?

(Vill påpeka att de än i dag håller ihop som ler och långhalm. Alla. Klart medelålders. )

:lol: :lol:

Det individuella är en sak. Det kollektiva en annan.
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Klistrade favorittrådar"