Sorg och samvete

Gäst · Inlägg av **Gäst** » mån 05 feb 2007, 20:27

För ett år sedan var jag jättegravid. Frid och fröjd. Men lite orolig var jag allt, för det mesta. Har jag ju ärvt från halva släkten, ni kan läsa mer om det i tips o teori-tråden...

För ett år sedan hade min favoritkusin precis fått barn. Min mormor har mest kill-barnbarn, så min fem år äldre tjejkusin var alltid min idol. Tyvärr slutade vi skicka brev när jag var runt 12. Jag förstår det nu, hon var 17 och hade inte tid med brevvänner som var små mesiga 12-åringar. Vi har setts på några släkttillställningar sedan dess, men inte mkt mer.

Kusinen har inte alltid haft det lätt, med sitt psykiska välbefinnande. Av olika anledningar. Jag hade varit så orolig för henne när hon var gravid, för jag visste ju hur hormoner kan ställa till det. Dum som jag är frågade jag genom mamma hur hon mådde. Aldrig att det blev att jag tog kontakt direkt med henne. Hon mådde bra, fick jag veta. Jättebra

Men efter förlossningen gick det inget vidare. Depressionen blev djup, och riktigt plågsam. Fick jag höra genom mamma. Hon blev inlagd. Som några gånger tidigare. Bebisen hade det bra hos sin pappa, och de hälsade på mest jämt på sjukhuset. Det verkade ändå funka fint, min kusin blev på bättringsvägen. Fortfarande inlagd dock. Jag hörde aldrig av mig. Dum som jag är. Utan förhörde mig genom mamma.

En dag när jag frågade mamma hur det var med dom (jag var ju höggravid, och tyckte det var så roligt att vi fick barn samtdigt, men jag tog aldrig kontakt...), så lät mamma så konstig. Tills hon började gråta. Hon ville inte berätta för mig, gravid som jag var med några veckor till bf. Bebisen hade legat död i sängen på morgonen

. Ett par veckor gammal. PSD. Nu är det snart ett år sedan. Och jag har fortfarande inte hört av mig till min kusin. Jag fick ju ett barn. Han lever. Det gör inte hennes. Hon hämtade sig från förlossningsdepressionen. Och fick något mycket värre.

Jag har så dåligt samvete, för att jag har ett friskt och fint barn, för att jag inte hört av mig trots att jag tänker henne på jämt, för att jag inte vet vad jag ska säga om jag hör av mig. Jag vet, det är bara att skriva ett brev (har till och med köpt kort och kuvert) eller ringa. Har adressen i min almanacka. Men jag skriver inte. Så dumt.

Ewa · Inlägg av **Ewa** » mån 05 feb 2007, 21:41

Hej JennyH!

Ja, lite dumt är det allt. Men inte så svårt att förstå. För du fick den underbaraste gåva man kan få. Och din kusin berövades sin

.

Jag känner också så väl igen mig i din berättelse, så jag väljer att dela med mig av min. Min kusin är 8 år yngre än mig, men vi är ändå nästan som småsyskon. Hon är guddotter till min äldsta. Eftersom jag inte längre har mitt syskon kvar i livet blev det, när jag fick barn, oerhört viktigt att förbinda mitt barn med min sida släkten, som bara min kusin kunde representera. Och så glädje över all glädje, blir hon gravid, bara någon månad före mig. Och vi ska få barn nästan samtidigt. Vilken lycka! Våra små ska bli de bästa vänner - och springa hemma i Vimseby om somrarna när vi ska träffas hos faster och farbror. Alla drömmar vi hade. Och hur kul det var att jämföra... Och så föds hennes lilla dotter. Några veckor för tidigt. Och svårt sjuk. Och det var det svåraste svåra, både för henne och för mig, att prata med varandra. Men också nödvändigt. I nästan 3 månader fick de ha sin älskade lilla tös innan den lilla kroppen inte klarade mer. Och sorgen är outsägligt svår. Och då är det svårt med kontakten. För jag har ju min älskade gåva kvar. Medans alla deras drömmar, förhoppningar och livsglädje har ryckts bort. Det är svårt för henne att prata på telefon. Så jag skriver. Och då orkar hon skriva tillbaka. Och vi kan vara nära och jag kan vara ett stöd, som jag vill vara.

Det kan du också vara, men inte förrän du är redo för det.

Gäst · Inlägg av **Gäst** » tor 08 feb 2007, 00:06

Tack Ewa. Ja, du har rätt. Jag ska skriva. Så vet hon att jag tänker på henne och att jag finns. Orkar hon och vill, så finns jag där. Jag vill ju finnas där.

Ewa · Inlägg av **Ewa** » tor 08 feb 2007, 13:38

K-ina · Inlägg av **K-ina** » tor 08 feb 2007, 14:45

JennyH!

Det är inte säkert att du kan säga eller göra ågot ör din kusin - i det läge som hon befinner sig i nu. Det är kanske inte ens säkert att hon vill ha ditt stöd - hon kanske inte ens kommer att höra av sig till dig... Om hon gör det så kan det tom. hända att hon säger saker som sårar dig. MEN den risken MÅSTE du ta! För hennes skull, för din skull och för er framtida relations skull! Vänta nu inte en dag till - skicka ett kort! Och varför inte vara helt ärlig!? Skriv på kortet att det har varit så svårt för dig att våga höra av dig...

När första steget är taget så är allt plötsligt inte så svårt längre! Minns hur jag våndades innan jag kunde ringa en vän som fick ett dödssjukt barn. Men så fort vi fick varandra på tråden så insåg jag ju att det var samma människa - min vän - som innan barnet kom.

Det här fixar du!