Ja vad ska man säga...

[/LO]

Hur går det till?
Vem är ansvarig? Kan man skydda sig mot sådana hemskheter?

Jag pratar om den 8-årige pojke som igår brutalt blev knivmördad i vår lilla ort utanför Jönköping. Till synes oprovocerat eftersom de inte kände varandra offer och gärningsman.
När vi körde hem från jobbet igår stod det 8 polisbilar på infarten och stora delar av norra delen av Norrahammar var avspärrat.
På radion hörde vi vad som hänt.

Veras dagmamma visste vem pojken var och en av hennes kolleger har haft henne som dagbarn för inte alltför många år sedan.

Jag tänker på familjen, på alla barn i skolan, på vittnen som har behövt se händelsen. Alla som någon gång mist barn och som blir påminda i sådana här sammanhang.



/LO

[Mindy]

Ja, jag tänkte direkt på dig. Så förfärligt och ofattbart.

[annawahlgren]

Det finns inga ord Vilken fruktansvärd tragedi.

Och även om det vore "provocerat" - om den här lille nyfyllda åttaåringen hade gjort ja, Gud vet vad - så ger man sig bara inte till att knivmörda ett litet barn.

Jag fattar inte vad det som ska föreställa psykvård tjänar till, längre, i det här landet.

Ska dårarna gå lösa kan inte barnen göra det.

[LindaVega]

Tänkte också på dig LO när jag hörde detta igår. Fruktansvärt

Linda

[inger]

Och inte ett enda barn ska gå åt på det här sättet.
Inga ord finns.
Men det som är hemskt är att nu drar människor alla möjliga slutsatser av hur psykiskt sjuka människor är.
Jag arbetar själv som behandlingsassistent (numer på räddningsmissionen). Jag vill säga att de flesta psykiskt sjuka inte är våldsamma alls.
Jag skulle också vilja ha bort skamstämpeln kring psykisk sjukdom. Det blir så mycket svårare att hjälpa så länge den är kvar.
Självbilden hos psykiskt sjuka som inte alls är våldsamma skadas av massmedia.

[miar70]

Usch - det går bara inte att ta in riktigt, sånt här ska inte hända ju

Det värsta är att sånt här brukar trigga igång andra sjuka människor...

Livet är skört

[Gäst]

Jag kommer ihåg när Lillhagen stängdes. Jag var omkring 18 år, och hade precis flyttat hemifrån. Bodde ett stenkast från gamla Lillhagen. Helt plötsligt skulle alla dessa människor bara ut, och klara sig bäst de kunde.

Följande episoder var jag med om:

En man, som vandrar omkring i mitt bostadsområde, helt förtvivlad, frågar artigt alla förbipasserande:

"ursäkta, känner du igen mig? Vet DU var jag bor? Alla husen ser likadana ut, jag kan inte komma ihåg adressen, jag kan inte sånt..."

På min busshållplats fanns plötsligt tre nya passagerare, som åkte alltid på lördagförmiddag:

mannen, som gick omkring och visade bilder på en ung man, och skrek till alla på bussen: HAN ÄR INTE MIN SON!!!

kvinnan, som satt skyggt för sig själv allra längst bak, och virade en bordsduk omkring huvudet...

mannen, som grät högt för det amerikanerna hade gjort med indianerna...

Alla de här människorna skulle klara sig själva, sina matinköp, betala hyran, etc.etc. sedan Lillhagen stängdes.

Och allra bäst kommer jag ihåg mannen, som satt en hel bussresa bredvid mig och pratade med mig - han hade fortfarande sjukhusets "band" om handleden, och han förklarade väldigt ingående för mig att han hade en dotter i precis samma ålder, han hade inte sett henne på flera år - och ville så gärna bara prata...

... och så den gamla farbrorn, en gammal herre, som kom och satte sig bredvid mig:

Hej tösa, får man sitta här?

- Det får man.

- Jag tycker jag känner igen dig, vem är din pappa, var jobbar han?

- Min pappa har tyvärr redan gått bort, men han jobbade på universitetet.

- Död? Hur gammal är du?

- 18.

- 18?! DET är ingen ålder att vara utan pappa!

...

- Men du... då kanske jag kan vara din pappa då..?

Den här herren på 80-någonting visste inte riktigt vad han hette, han förklarade att han hade "bott" på Lillhagen väldigt länge, men nu visste han inte riktigt var han bodde (han heller) "här någonstans är det" - och förslaget om att få vara min pappa - ja, det kom lite småbekymrat, men från hjärtat...

Jag glömmer inte dessa människor.

Och inte heller vad samhället gjorde dem.

[/LO]

Ja det är lätt att ta till sig sådana historier som din Päivi och jag tycker också att det borde finnas någon möjlighet att ta hand om dessa personer som inte riktigt klarar sig själva. Som känner sig vilsna i samhället och inte har någon stans att ta vägen - innan de hamnar i missbruk, gör någon illa eller tar livet av sig.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på Anna och hennes syster. Jag vet ju inte hur sjuk din syster var, Anna, men jag vet att du åtskilliga gånger har talat om att dina föräldrar ville ha dig omyndigförklarad och inspärrad. Hur många tämligen friska människor hamnade fel?
Vem har ansvaret för att någon bedöms frisk eller sjuk? Och vem bedömmer hur sjuk man måste vara för att inte kunna klara sig själv.
Vilket stöd behöver man? När? Hur frisk är man efter att ha varit sjukförklarad och förvarad i större delen av sitt liv.

Det pratades igår om att de som dömts till grova brott och bedömts som psykiskt sjuka skulle få avtjäna fängelsestraff efter att de blivit friskförklarade. Det kanske är självklart, men då lär dessa människor definitivt fortsätta på inslaget spår när de väl kommer ut igen.

Svaren är inte helt enkla eller självklara.

/LO

[annawahlgren]

Det finns förstås inga enkla svar. Det finns möjligen inga svar alls. Men man kan inte bara kasta ut en sinnesförvirrad person på gatan och förvänta sig att allt ska gå bra, lika lite som man kan kasta ut en långvarig fängelsekund på gatan, frigiven, som varken har jobb eller bostad.

Och lika lite som man kan kasta ut en liten femåring eller åttaåring eller som i mitt fall nioåring och tro att det inte gör någonting, utan att ungen ska kunna klara sig själv. Visst, det kan gå "bra". I regel gör det det inte.

Vad jag talar om är våldsverkarna. Sjuka eller inte så måste de ha visat våldstendenser tidigare, innan de togs in för (obefintlig) vård. Våldsverkare behöver inte vara dårar, det räcker med att ha dåligt ölsinne. Och jag kan inte fatta att detta ska vara så svårt att konstatera - när de nu ju faktiskt, som Anna Lindhs mördare och som den dåren som samma dag gav sig på lilla femåriga Sabina utanför dagiset och dödade henne, "inspirerad" av Mihajlovic, har ett dokumenterat våldsamt förflutet. Man kan bara inte släppa ut dem i frihet hur som helst

De måste ha det här som kallas vård först. Och det får de inte

[anna]

Det finns verkligen inga ord

kram anna

[Sarika]

Så fruktansvärt

Håller med dig Anna, har man ett våldsamt förflutet så kan man inte bara släppas ut.

[/LO]

Självklart håller jag med om det också!

/LO

[Sarika]

Ja inte är det lätta frågor, det är som du säger LO, "Svaren är inte helt enkla eller självklara". Men någon slags ändring måste ju till med tanke på vad som händer.....




Sara