{|= =D> 
. Jag har ju helt missat 
(hänger inte på Barnaväntan så mycket, om man säger 
). Särskilt stort grattis till Hugo som får bli storebror Kram Ewa
Erfarenheter av hinnsvepning
-
Fd Medlem
Här kommer min långa berättelse om en underbar upplevelse:
Efter mycket otålighet, rastlöshet och en ovälkommen bihåleinflammation – blev det trots allt barnafödande i tisdags.
På måndagen var jag hos husläkaren som bara konstaterade att jodå, visst var det ”varigt och läskigt där inne i bihålorna”, men det dröjer flera dagar innan en antibiotikakur verkar, så det bästa vore om jag födde barnet och gravidtäppan släppte. Då skulle självläkningen komma igång och bihålorna bli bättre.
Moment 22, alltså.
Nässköljningar och sparsamt med nässprej rekommenderades under tiden.
Nedstämd gick jag hem och kunde inte tänka på annat än att för varje dag som gick med värkande bihålor och medföljande sömnsvårigheter, minskade förutsättningarna att föda harmoniskt. Andningen var min livlina när jag födde Hugo, och jag klarade mig fint med den i kombination med akupunktur och sterila kvaddlar. Men då var jag frisk och utvilad. Det var jag inte den här gången.
Vid lunch höll skallen på att sprängas och jag fick snilleblixten att ringa förlossningen och diskutera möjligheterna att bli igångsatt. Jag visste ju att jag var ”öppen och mogen”, enligt min BM på MVC.
Efter visst slentrianmässigt motstånd (antar att de får flera tusen otåliga blivande mammor i luren varje dag) så ringde läkaren tillbaka och sa att de hade bokat en tid för undersökning och eventuell igångsättning redan dagen efter.
Farfar kom hem till oss på morgonen för att vara tillsammans med Hugo och jag och käresten åkte iväg till Danderyd.
”Inga barn i toaletten, tack!”
Klockan 9 tog de hål på hinnorna, vi läste tidningar och väntade på värkar i en timme. Då inget hände satte de in dropp kl 10 och det kom igång så smått.
Hugos förlossning var enormt seg, så jag var inställd på att det skulle ta tid.
Men nu var det ju andra gången och stackars undersköterskan blev alldeles nervös varje gång jag gick på toa (för det har jag hört att man ska göra ofta!).
”Sitt inte där för länge! Tänk på att du är omföderska och vi vill INTE ha några barn i toaletten!!!” hojtade hon lite skärrat.
Jag tog det med en hel näve salt och tänkte att ”du skulle bara veta hur seg den här kroppen är”. Men det skulle snart visa sig att den inte alls är så seg längre…
Magen blev en nåldyna
Vid 12-tiden var värkarna rejäla, men ganska korta. Jag bad om akupunktur och fick hela magen full av nålar. Bara någon halvtimme senare tappade jag dock modet en aning. Jag kunde inte andas som jag ville och värkarna började bli rejäla, om än rätt korta. Jag hade önskat sterila kvaddlar som nästa smärtlindring och mer eller mindre förbjudit epidural och lustgas.
Jag tappar modet
Så när jag började pipa ”kanske skulle man ha en så där epidural i alla fall…” och se ynklig ut, sa den i övrigt något orutinerade barnmorskan bestämt: ”Men Ulrika, nu vet ju jag att du inte vill ha en epidural. Vi kör kvaddlar istället!”
Men kvaddlarna gör sjukt ont att lägga och det görs under en värk, så att smärtan liksom ”försvinner” i värken. Nu var mina rätt så korta och jag kände mig sjuk och smärtkänslig och inte alls stursk och sugen på kvaddlar. (Värsta fegisen…) I efterhand fattar jag inte vad som hände, det går ju över på ett nafs, men jag ville helt enkelt inte ha de där bålgetingsticken i magen, där smärtan var värst.
Då föreslog barnmorskan PCB, lokalbedövning i livmodertappen, tror jag.
Det gjorde också ont att lägga, men det gav precis lagom smärtlindring. Det tog toppen av värken och jag kunde fortfarande känna precis vad som hände och när det började trycka på. PCB kan tydligen verka i upp till två timmar, men redan efter mindre än en timme släppte den och jag ville ha mer. Men just då skulle BM lämna över till nästa team, så hon lämnade oss för att rapportera till nästa BM och en BM-praktikant.
Då började det trycka på och vi fick ringa på klockan.
”Eh… jag vill ha mer PCB!! Gå inte!!”
”Jag ska bara rapportera över, så kommer nästa team in sen!” sa barnmorskan och gick igen.
Jag säger hej och bajsar en smula
Vi ringde en gång till, och hela gänget kom in.
”Hej, ursäkta mig, men jag tror att jag måste bajsa lite och krysta nu”, sa jag och kände mig en lätt generad inför de tre främmande ansiktena.
De hälsade fint, alla tre i nya teamet, samtidigt som den före BM rapporterade förloppet so far.
Och visst var det dags att krysta – och alltså för sent för mer bedövning.
Praktikanten förlöste mig och coachade mig galant mellan värkarna så att det gick i lagom takt. Det gick betydligt snabbare än jag trodde att det skulle gå, vet inte hur många krystvärkar jag hade, men jag råkade ut för samma fenomen som fjällmor gjorde för ett par veckor sedan: Först en riktig värk, sen en ”lillasyster”, vilket gjorde det lite förvirrande. Småvärkarna kunde jag inte krysta på, dem fick jag flåsa mig igenom.
Jag är ju en otålig typ, så det var lite frustrerande.
Inför sista värken innan huvudet kom, fick jag känna lite på hjässan och motivation och humör var på topp. När huvudet kom bestämde vi oss för att klämma ut kroppen på följande mesvärk, och det gick finfint.
Så kom han då, lille Herman.
Karbonkopian
Min första tanke var att han var pytteliten, jag trodde han vägde 2 kilo. Men han vägde 3905 kilo, exakt lika mycket som storebror, som kom 20 månader tidigare. Exakt samma huvudomfång också… Herman visade sig vara en harmonisk, lite nyfiken typ som låg och kikade på oss under varma handdukar, innan han tog för sig av den sega råmjölken.
Några timmar senare bar det av till Hotell-BB, ett underligt ställe där man inte ens fick ha landstingets sköna kläder på sig (”Vi vill undvika sjukhuskänsla på hotellet”). Mat åt man i en trist restaurang tillsammans med sjukhusanställda och byggjobbare. Ingen som pysslade om en, ingen klocka att ringa på för den som behöver hjälp med ”enklare” saker som amning och skötning. En akutknapp fanns, ”om barnet plötsligt blir blått och slutar andas, eller om du börjar störtblöda. Men ring helst inte på den, för vi här i receptionen blir sååå skärrade, speciellt om det är på natten. Ring hellre på barnmorskans mobil!” Kändes tryggt…
Så det var ganska skönt att få checka ut därifrån morgonen efter.
Mormor kastar ut farfar
När jag ringde till min store mor från förlossningssängen för att meddela att hennes andra barnbarn anlänt, fick jag veta att hon har utövat kast med liten farfar.
”Jag åker in i morgon och tar över där hemma!”
Något vi absolut inte ville. Valet av barnvakt medan vi var borta var mycket medvetet, farfar är utmärkt och saklig och en riktig favorit. Han skulle inte ha problem att hålla sig i bakgrunden när vi kom hem med lillebror. Det skulle däremot mormor. Förutom det oförskämda i att kasta ut farfar (stackarn!) så är det ju naturligtvis helt oacceptabelt att bestämma något sådant över våra huvuden. Nu hade jag inte ork att tjafsa med mamma, nyförlöst som jag var, jag blev bara sur på en tonårings vis och kände mig helt jäkla överkörd, i mitt mest sårbara läge. Sa lite trevande:
”Men vi har ju ordnat så att farfar ska vara där…”
”Ja, men jag har ringt honom och ändrat på planerna!” (Klämkäckt.)
Vad säger man? Jag vet vad ni tänker, FINNS det sådana människor i verkliga livet? Ja, min mor är en sådan. Kanske är hon den enda, jag kan bara hoppas.
När vi var på väg hem morgonen efter, hade hon nyss kommit. Jag ringde och sa att hon fick gå ut medan vi kom in med Herman, så att Hugo fick rå om honom själv, tillsammans med oss.
”Men HERREGUUUUD, lugna ner dig nu”, fräste hon. (Ja, hon fräste verkligen! Är inte det gräsligt? Håll med mig. Och hon har bara fött ett barn, jag har fött TVÅ! Så det så!!)
När jag stod på mig, sakligt, så suckade hon:
”Jaha, så jag får inte vara med, då? Jag får inte träffa Herman, menar du? Om jag bara hade vetat det INNAN jag tog ledigt från jobbet och åkte in…”
Suck och stånk och stön.
”Men mamma, vi hade ju löst det så som vi ville ha det. Vi hade ju den barnvakt vi önskade. Det här arrangemanget har du ansvar för helt och hållet själv, du har ju inte rådgjort med oss alls. Nu när vi kommer hem får du respektera vår önskan.” propsade jag.
Oerhört kränkt och oförstående avslutade hon samtalet.
Vi kom hem, hon fick gå ut och köpa semlor och vänta på att vi ringde henne efter Hugos stund med Herman.
Nu gick den väldigt bra, han kontrollerade alla kroppsdelar, klappade fint på huvudet, hämtade sin nalle och kurade ihop sig bakom lillebror och snusade lite på honom, så vi kunde ringa efter parfym-mormor och äta en semla ihop, alla fem, och sen åkte hon hem utan att märkbart hata oss.
Dricker skumpa och tutar
Dagarna som gått sedan dess har varit underbara. Kände mig lite lipsillig i torsdags. Vi fick ett par småflaskor skumpa av farfar (som vågade sig tillbaka när stora mormor åkt) och en lyxig kaka av farmor.
Så jag kunde gå omkring som värsta stolta familjemodern på Alla hjärtans dag och säga saker som:
”Barnen sover och vi Alla hjärtans dag-fikar finfin kaka!”
och (på kvällen):
”Barnen sover och vi dricker lite skumpa i soffan!”
Kan ni föreställa er att man kände sig lite hulkig och rörd?
Anna pussar på näsan
I fredags fick en sovande och påbyltad Herman komma ut i solen för första gången. Färden gick till Vasaparken, där några Stockholms-forumistas hade stämt träff. Dock blev det manfall, men Anna i egen hög person kom och förärade Herman en puss på näsan. Sedan dess har han allt mer börjat visa en utmärkt dygnsrytm, han håller inte riktigt 1,5-2,5-intervaller ännu, han är för trött för att klara flera 1,5 timmars vakenpass, och nattmålen tar lite längre tid än 20 minuter, men jag är full av hopp om att Standardmodellen snart sitter.
Still high…
Jag är supernöjd med min förlossning, och är nog fortfarande lite smårusig av hur bra det hela gick. (Känner mig helt enkelt förbannat bra på att föda barn!!!), men så här i efterhand är det ett par saker jag önskar att jag sluppit uppleva (förutom mammas konstiga manöver):
1) När vi kom in blev jag undersökt av en barnmorska, som skulle vara med oss på förlossningen. Hon skulle dock iväg på kurs halv två, vilket gav en lite tidspress om vi ville slippa vaktbyte. Dumt, speciellt när det var en igångsättning, då kan man väl få en barnmorska som just har gått på sitt pass?? Nu fick jag istället bli undersökt av BM 1, en läkare, få bedövning av BM 2 (eftersom BM 1 varken kunde akupunktur eller PCB, vinka av undersköterska 1 under krystningen, säga hej till undersköterska 2 under den samma, liksom BM 3 och en BM-student. Sen försvann BM 3 när jag skulle inspekteras och få ett par stygn (tyvärr, det pajade en liten, liten smula), men det kunde inte BM-studenten göra själv, så det blev under ledning av BM 4. Pust. Hon stod och glodd i mitt underliv och sa ”Har hon blivit klippt här förut, eller?”, utan att ta notis om mig.
”Nej det har hon inte, men JAG har fött barn en gång tidigare och då sprack det tyvärr lite”, väste jag lite markerande. Fick ingen reaktion på det.
I allt var det alltså 4 barnmorskor, 1 bm-student, en läkare som gjorde något med mitt underliv. Kändes onödigt på en planerad ingångsättning, med en förlossning som tog mindre än 5,5 timmar…
2) Eftersom vi blev utskrivna så tidigt, är den läkarundersökning som gjordes av Herman innan vi åkte, ogiltig. Barnet måste vara 24 timmar för det och nu var han bara 20 timmar. Och nej, vi kunde inte vänta kvar och få det gjort när vi ändå var där. Inte heller kunde man göra hörseltestet inom det första dygnet, så nu har vi dels varit tillbaka för läkarundersökningen (i fredags), då vi också bett att få göra hörseltestet. Men det visade sig omöjligt av okänd anledning, så nu måste vi dit igen. Allt sånt är irriterande. Hade vi bara fått vara kvar fem timmar till, så hade vi sluppit åka fram och tillbaka och irra runt på olika avdelningar på DS.
Läst ända hit??
Många kramar i så fall och TACK, alla som hejat på, gratulerat, stöttat, tipsat och engagerat sig. Nu vill jag föda barn bums bas igen!
Efter mycket otålighet, rastlöshet och en ovälkommen bihåleinflammation – blev det trots allt barnafödande i tisdags.
På måndagen var jag hos husläkaren som bara konstaterade att jodå, visst var det ”varigt och läskigt där inne i bihålorna”, men det dröjer flera dagar innan en antibiotikakur verkar, så det bästa vore om jag födde barnet och gravidtäppan släppte. Då skulle självläkningen komma igång och bihålorna bli bättre.
Moment 22, alltså.
Nässköljningar och sparsamt med nässprej rekommenderades under tiden.
Nedstämd gick jag hem och kunde inte tänka på annat än att för varje dag som gick med värkande bihålor och medföljande sömnsvårigheter, minskade förutsättningarna att föda harmoniskt. Andningen var min livlina när jag födde Hugo, och jag klarade mig fint med den i kombination med akupunktur och sterila kvaddlar. Men då var jag frisk och utvilad. Det var jag inte den här gången.
Vid lunch höll skallen på att sprängas och jag fick snilleblixten att ringa förlossningen och diskutera möjligheterna att bli igångsatt. Jag visste ju att jag var ”öppen och mogen”, enligt min BM på MVC.
Efter visst slentrianmässigt motstånd (antar att de får flera tusen otåliga blivande mammor i luren varje dag) så ringde läkaren tillbaka och sa att de hade bokat en tid för undersökning och eventuell igångsättning redan dagen efter.
Farfar kom hem till oss på morgonen för att vara tillsammans med Hugo och jag och käresten åkte iväg till Danderyd.
”Inga barn i toaletten, tack!”
Klockan 9 tog de hål på hinnorna, vi läste tidningar och väntade på värkar i en timme. Då inget hände satte de in dropp kl 10 och det kom igång så smått.
Hugos förlossning var enormt seg, så jag var inställd på att det skulle ta tid.
Men nu var det ju andra gången och stackars undersköterskan blev alldeles nervös varje gång jag gick på toa (för det har jag hört att man ska göra ofta!).
”Sitt inte där för länge! Tänk på att du är omföderska och vi vill INTE ha några barn i toaletten!!!” hojtade hon lite skärrat.
Jag tog det med en hel näve salt och tänkte att ”du skulle bara veta hur seg den här kroppen är”. Men det skulle snart visa sig att den inte alls är så seg längre…
Magen blev en nåldyna
Vid 12-tiden var värkarna rejäla, men ganska korta. Jag bad om akupunktur och fick hela magen full av nålar. Bara någon halvtimme senare tappade jag dock modet en aning. Jag kunde inte andas som jag ville och värkarna började bli rejäla, om än rätt korta. Jag hade önskat sterila kvaddlar som nästa smärtlindring och mer eller mindre förbjudit epidural och lustgas.
Jag tappar modet
Så när jag började pipa ”kanske skulle man ha en så där epidural i alla fall…” och se ynklig ut, sa den i övrigt något orutinerade barnmorskan bestämt: ”Men Ulrika, nu vet ju jag att du inte vill ha en epidural. Vi kör kvaddlar istället!”
Men kvaddlarna gör sjukt ont att lägga och det görs under en värk, så att smärtan liksom ”försvinner” i värken. Nu var mina rätt så korta och jag kände mig sjuk och smärtkänslig och inte alls stursk och sugen på kvaddlar. (Värsta fegisen…) I efterhand fattar jag inte vad som hände, det går ju över på ett nafs, men jag ville helt enkelt inte ha de där bålgetingsticken i magen, där smärtan var värst.
Då föreslog barnmorskan PCB, lokalbedövning i livmodertappen, tror jag.
Det gjorde också ont att lägga, men det gav precis lagom smärtlindring. Det tog toppen av värken och jag kunde fortfarande känna precis vad som hände och när det började trycka på. PCB kan tydligen verka i upp till två timmar, men redan efter mindre än en timme släppte den och jag ville ha mer. Men just då skulle BM lämna över till nästa team, så hon lämnade oss för att rapportera till nästa BM och en BM-praktikant.
Då började det trycka på och vi fick ringa på klockan.
”Eh… jag vill ha mer PCB!! Gå inte!!”
”Jag ska bara rapportera över, så kommer nästa team in sen!” sa barnmorskan och gick igen.
Jag säger hej och bajsar en smula
Vi ringde en gång till, och hela gänget kom in.
”Hej, ursäkta mig, men jag tror att jag måste bajsa lite och krysta nu”, sa jag och kände mig en lätt generad inför de tre främmande ansiktena.
De hälsade fint, alla tre i nya teamet, samtidigt som den före BM rapporterade förloppet so far.
Och visst var det dags att krysta – och alltså för sent för mer bedövning.
Praktikanten förlöste mig och coachade mig galant mellan värkarna så att det gick i lagom takt. Det gick betydligt snabbare än jag trodde att det skulle gå, vet inte hur många krystvärkar jag hade, men jag råkade ut för samma fenomen som fjällmor gjorde för ett par veckor sedan: Först en riktig värk, sen en ”lillasyster”, vilket gjorde det lite förvirrande. Småvärkarna kunde jag inte krysta på, dem fick jag flåsa mig igenom.
Jag är ju en otålig typ, så det var lite frustrerande.
Inför sista värken innan huvudet kom, fick jag känna lite på hjässan och motivation och humör var på topp. När huvudet kom bestämde vi oss för att klämma ut kroppen på följande mesvärk, och det gick finfint.
Så kom han då, lille Herman.
Karbonkopian
Min första tanke var att han var pytteliten, jag trodde han vägde 2 kilo. Men han vägde 3905 kilo, exakt lika mycket som storebror, som kom 20 månader tidigare. Exakt samma huvudomfång också… Herman visade sig vara en harmonisk, lite nyfiken typ som låg och kikade på oss under varma handdukar, innan han tog för sig av den sega råmjölken.
Några timmar senare bar det av till Hotell-BB, ett underligt ställe där man inte ens fick ha landstingets sköna kläder på sig (”Vi vill undvika sjukhuskänsla på hotellet”). Mat åt man i en trist restaurang tillsammans med sjukhusanställda och byggjobbare. Ingen som pysslade om en, ingen klocka att ringa på för den som behöver hjälp med ”enklare” saker som amning och skötning. En akutknapp fanns, ”om barnet plötsligt blir blått och slutar andas, eller om du börjar störtblöda. Men ring helst inte på den, för vi här i receptionen blir sååå skärrade, speciellt om det är på natten. Ring hellre på barnmorskans mobil!” Kändes tryggt…
Så det var ganska skönt att få checka ut därifrån morgonen efter.
Mormor kastar ut farfar
När jag ringde till min store mor från förlossningssängen för att meddela att hennes andra barnbarn anlänt, fick jag veta att hon har utövat kast med liten farfar.
”Jag åker in i morgon och tar över där hemma!”
Något vi absolut inte ville. Valet av barnvakt medan vi var borta var mycket medvetet, farfar är utmärkt och saklig och en riktig favorit. Han skulle inte ha problem att hålla sig i bakgrunden när vi kom hem med lillebror. Det skulle däremot mormor. Förutom det oförskämda i att kasta ut farfar (stackarn!) så är det ju naturligtvis helt oacceptabelt att bestämma något sådant över våra huvuden. Nu hade jag inte ork att tjafsa med mamma, nyförlöst som jag var, jag blev bara sur på en tonårings vis och kände mig helt jäkla överkörd, i mitt mest sårbara läge. Sa lite trevande:
”Men vi har ju ordnat så att farfar ska vara där…”
”Ja, men jag har ringt honom och ändrat på planerna!” (Klämkäckt.)
Vad säger man? Jag vet vad ni tänker, FINNS det sådana människor i verkliga livet? Ja, min mor är en sådan. Kanske är hon den enda, jag kan bara hoppas.
När vi var på väg hem morgonen efter, hade hon nyss kommit. Jag ringde och sa att hon fick gå ut medan vi kom in med Herman, så att Hugo fick rå om honom själv, tillsammans med oss.
”Men HERREGUUUUD, lugna ner dig nu”, fräste hon. (Ja, hon fräste verkligen! Är inte det gräsligt? Håll med mig. Och hon har bara fött ett barn, jag har fött TVÅ! Så det så!!)
När jag stod på mig, sakligt, så suckade hon:
”Jaha, så jag får inte vara med, då? Jag får inte träffa Herman, menar du? Om jag bara hade vetat det INNAN jag tog ledigt från jobbet och åkte in…”
Suck och stånk och stön.
”Men mamma, vi hade ju löst det så som vi ville ha det. Vi hade ju den barnvakt vi önskade. Det här arrangemanget har du ansvar för helt och hållet själv, du har ju inte rådgjort med oss alls. Nu när vi kommer hem får du respektera vår önskan.” propsade jag.
Oerhört kränkt och oförstående avslutade hon samtalet.
Vi kom hem, hon fick gå ut och köpa semlor och vänta på att vi ringde henne efter Hugos stund med Herman.
Nu gick den väldigt bra, han kontrollerade alla kroppsdelar, klappade fint på huvudet, hämtade sin nalle och kurade ihop sig bakom lillebror och snusade lite på honom, så vi kunde ringa efter parfym-mormor och äta en semla ihop, alla fem, och sen åkte hon hem utan att märkbart hata oss.
Dricker skumpa och tutar
Dagarna som gått sedan dess har varit underbara. Kände mig lite lipsillig i torsdags. Vi fick ett par småflaskor skumpa av farfar (som vågade sig tillbaka när stora mormor åkt) och en lyxig kaka av farmor.
Så jag kunde gå omkring som värsta stolta familjemodern på Alla hjärtans dag och säga saker som:
”Barnen sover och vi Alla hjärtans dag-fikar finfin kaka!”
och (på kvällen):
”Barnen sover och vi dricker lite skumpa i soffan!”
Kan ni föreställa er att man kände sig lite hulkig och rörd?
Anna pussar på näsan
I fredags fick en sovande och påbyltad Herman komma ut i solen för första gången. Färden gick till Vasaparken, där några Stockholms-forumistas hade stämt träff. Dock blev det manfall, men Anna i egen hög person kom och förärade Herman en puss på näsan. Sedan dess har han allt mer börjat visa en utmärkt dygnsrytm, han håller inte riktigt 1,5-2,5-intervaller ännu, han är för trött för att klara flera 1,5 timmars vakenpass, och nattmålen tar lite längre tid än 20 minuter, men jag är full av hopp om att Standardmodellen snart sitter.
Still high…
Jag är supernöjd med min förlossning, och är nog fortfarande lite smårusig av hur bra det hela gick. (Känner mig helt enkelt förbannat bra på att föda barn!!!), men så här i efterhand är det ett par saker jag önskar att jag sluppit uppleva (förutom mammas konstiga manöver):
1) När vi kom in blev jag undersökt av en barnmorska, som skulle vara med oss på förlossningen. Hon skulle dock iväg på kurs halv två, vilket gav en lite tidspress om vi ville slippa vaktbyte. Dumt, speciellt när det var en igångsättning, då kan man väl få en barnmorska som just har gått på sitt pass?? Nu fick jag istället bli undersökt av BM 1, en läkare, få bedövning av BM 2 (eftersom BM 1 varken kunde akupunktur eller PCB, vinka av undersköterska 1 under krystningen, säga hej till undersköterska 2 under den samma, liksom BM 3 och en BM-student. Sen försvann BM 3 när jag skulle inspekteras och få ett par stygn (tyvärr, det pajade en liten, liten smula), men det kunde inte BM-studenten göra själv, så det blev under ledning av BM 4. Pust. Hon stod och glodd i mitt underliv och sa ”Har hon blivit klippt här förut, eller?”, utan att ta notis om mig.
”Nej det har hon inte, men JAG har fött barn en gång tidigare och då sprack det tyvärr lite”, väste jag lite markerande. Fick ingen reaktion på det.
I allt var det alltså 4 barnmorskor, 1 bm-student, en läkare som gjorde något med mitt underliv. Kändes onödigt på en planerad ingångsättning, med en förlossning som tog mindre än 5,5 timmar…
2) Eftersom vi blev utskrivna så tidigt, är den läkarundersökning som gjordes av Herman innan vi åkte, ogiltig. Barnet måste vara 24 timmar för det och nu var han bara 20 timmar. Och nej, vi kunde inte vänta kvar och få det gjort när vi ändå var där. Inte heller kunde man göra hörseltestet inom det första dygnet, så nu har vi dels varit tillbaka för läkarundersökningen (i fredags), då vi också bett att få göra hörseltestet. Men det visade sig omöjligt av okänd anledning, så nu måste vi dit igen. Allt sånt är irriterande. Hade vi bara fått vara kvar fem timmar till, så hade vi sluppit åka fram och tillbaka och irra runt på olika avdelningar på DS.
Läst ända hit??
Många kramar i så fall och TACK, alla som hejat på, gratulerat, stöttat, tipsat och engagerat sig. Nu vill jag föda barn bums bas igen!
-
kattklo
Jättegrattis till en fin förlossning, trots att det blev så många olika inblandade (men så har jag haft det jag med, varje gång 
om det nu är till nån tröst ) och vad härligt att annekteringen gick så fint, och mormor överlevde och allt 
!
All lycka till med fina killarna, såklart du ska gå omkring och känna dig som värsta mamman 
KRAMAR från Mia
om det nu är till nån tröst ) och vad härligt att annekteringen gick så fint, och mormor överlevde och allt !All lycka till med fina
killarna, såklart du ska gå omkring och känna dig som värsta mamman KRAMAR från Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
Fd Medlem
Tack alla gulliga!
Fjällmor, nej, mina dubbelvärkar kom först vid krystningen, när man är som mest otålig...
Och det var lite förvirrande att hålla reda på vilken typ som skulle komma nästa gång, men det var inget tryck alls i dem, bara lite irriterande.
Du lät ganska charmad av dina dubbelvärkar i din förlossningsberättelse. Jag vet inte vad jag ska tycka... Skumt, liksom.
kattklo, den här killen är lik som far! (Och far är glad för det!) Till utseendet, men även i sättet. Mycket mer försiktig, allvarsam och sovglad än Hugo. Hugo var ju lite speedad (som jag) i början, innan han fick ett schema. Han åt konstant, glupskt och mycket (som jag...) Den här vill hellre sova än äta. Medan Hugo har integritet som få och aldrig vill tula eller kramas eller sitta i knät, är den här en riktig liten myskille som verkar tänka: "Suck, okej, jag kan väl äta lite till då, om det är vad som krävs för att få ligga här hos dig."
Vi får se om det håller i sig...
Kramar till er alla!
Fjällmor, nej, mina dubbelvärkar kom först vid krystningen, när man är som mest otålig...
Och det var lite förvirrande att hålla reda på vilken typ som skulle komma nästa gång, men det var inget tryck alls i dem, bara lite irriterande.
Du lät ganska charmad av dina dubbelvärkar i din förlossningsberättelse. Jag vet inte vad jag ska tycka... Skumt, liksom.
kattklo, den här killen är lik som far! (Och far är glad för det!) Till utseendet, men även i sättet. Mycket mer försiktig, allvarsam och sovglad än Hugo. Hugo var ju lite speedad (som jag) i början, innan han fick ett schema. Han åt konstant, glupskt och mycket (som jag...) Den här vill hellre sova än äta. Medan Hugo har integritet som få och aldrig vill tula eller kramas eller sitta i knät, är den här en riktig liten myskille som verkar tänka: "Suck, okej, jag kan väl äta lite till då, om det är vad som krävs för att få ligga här hos dig."
Vi får se om det håller i sig...
Kramar till er alla!
-
Fjällfolket
Aha, men då var det nog lite skillnad ändå... Mina var "dubbla" all the way, och följdes åt även i styrka! Alltså när den första blev kraftigare vart även "lillasyster" det, om du förstår. Så jag hade tryck i båda, lite som ljudet när man åker tågNya mamman skrev: Fjällmor, nej, mina dubbelvärkar kom först vid krystningen, när man är som mest otålig...
Och det var lite förvirrande att hålla reda på vilken typ som skulle komma nästa gång, men det var inget tryck alls i dem, bara lite irriterande.
Du lät ganska charmad av dina dubbelvärkar i din förlossningsberättelse. Jag vet inte vad jag ska tycka... Skumt, liksom.
/Fjällmor
-
TorpSara
-
Fd Medlem
Heeeeej gulliga allra nygamlaste mamman!
Jag såg det här redan igår men ville läsa i lugn och ro så jag sparade till idag.
MEN VAD DU ÄR DUKTIG! Jag är HELT imponerad! Tänk allt du fixat så som DU/ni vill ha det på den här resan. In för igångsättning, bedövningen, läxa upp bm 4 (inte ditt fel att hon inte fattade), läxa upp morsan. Jo tack! DET är den svåraste sorten att läxa upp. Stackars farfar, tur att han fick komma tilbaka sen. Imponerad.
Och du skriver ju så roligt att jag fnissar hela tiden!
All lycka åt dig och nya familjen.
Tack för att vi fick vara med på resan, nu börjar en ny...
Kram Jannika
Jag såg det här redan igår men ville läsa i lugn och ro så jag sparade till idag.
MEN VAD DU ÄR DUKTIG! Jag är HELT imponerad! Tänk allt du fixat så som DU/ni vill ha det på den här resan. In för igångsättning, bedövningen, läxa upp bm 4 (inte ditt fel att hon inte fattade), läxa upp morsan. Jo tack! DET är den svåraste sorten att läxa upp. Stackars farfar, tur att han fick komma tilbaka sen.
Imponerad.Och du skriver ju så roligt att jag fnissar hela tiden!
All lycka åt dig och nya familjen.
Tack för att vi fick vara med på resan, nu börjar en ny...
Kram Jannika