Här ligger snön tjock på marken så vi for i god tid och kom fram bara pyttelite försenade. Fick komma in på förlossningen och så kollade en BM med UL hur bebisen låg och den låg ju precis som jag sagt - med huvudet upp och rumpen ner.
Vi fick komma in på ett förlossningsrum och det kändes ju otroligt märkligt för jag hade ju inte ont, ingen bebis var på väg. Men vi kände oss väldigt välkomna och väl omhändertagna. Det blev en venflon i armvecket och sen fick jag ligga med CTG:n för att kolla så bebisen mådde bra och det gjorde den ju.
När läkaren kom in blev vi riktigt, riktigt glada för det var han som gjorde KUB-UL på bebisen och han var så helt underbar, informerade, var saklig, empatisk, rolig och väldigt kunnig. Kunde inte bli bättre. Efter en dos Bricanyl, som gjorde att jag fick en puls på 120 men ändå inte kände av någon hjärtklappning
, var livmodern så avslappnad så doktorn masserade runt bebisen på ett kick. Det gick hur lätt som helst vilket fick oss alla att undra om den tänkte vända tillbaka lika lätt. Men se det gjorde den inte alls utan blev kvar med huvudet nedåt även om det sprattlades ganska vilt. Det var så skönt när bebisen var vänd och jag äntligen kunde slippa ha ett litet huvud intryckt i min ena lunga. Betydligt lättare att andas blev det och så kändes det ju lite mer normalt att bli sparkad upp i revbenen än att ha någon som dansade Riverdans på urinblåsan.
Efter ett par till CTG-kontroller och en koll med UL som bekräftade att huvudet låg nedåt fick jag frukost. Det var i grevens tid kan jag avslöja för jag höll på att dö av hunger, svälta ihjäl mitt framför ögonen på Pappan och sjukhuspersonalen. Det hade blivit fina löpsedlar; HAVANDE KVINNA SVALT IHJÄL PÅ FÖRLOSSNINGEN!!! Nu slapp vi ju det, jag överlevde och sällan har väl en "sjukhus"-frukost smakat så gott.
Glada och lite trötta lämnade vi sjukhuset och återvände till familjen där mormor hållt ställningarna. Mika sov gott efter en pannkakslunch och grabbarna blev helvilda och Emil berättade att han varit lite orolig för att doktorn skulle ha skärt hål på mig och tagit ut bebisen. Han blev väldigt glad när han förstod att så inte var fallet. Sigge hade mest saknat sin pappa som den äkta pappa-grisen han är.
Nu har Pappan åkt iväg på sin bridgekurs, barnen sover,hundarna likaså och jag tänker bara plocka upp lite lego, diska och hänga en tvätt sen tänker jag ta en kudde och ett täcke, lägga mig på soffan och titta på tv.
Kram Susan
Suss gott i soffan 
