Genustråden

[Fd Medlem]

K-ina: om kläder, ja, det börjar bli mer genusneutralt på barnklädsavdelningarna. PoP tog ställning härom året och även Lindex och Åhlens tycker jag verkar försöka anstränga sig.
Illa tycker jag - tyvärr - att det är på H&M. det är så sjukt uppdelat där. Handlade pyjamas där häromdagen. Fick frågan om det var till en pojke eller flicka. Hallå, PYJAMAS!!!

Så skulle jag ha strumpor och frågade var strumpor för 2-åringar (jag hittar ingenting, jag är värdelös i shoppingsammanhang) och fick förevisat var "POJK-hyllan" fanns (blandade storlekar från baby till junior). Helt sjukt. 2009!!

Jag hade egentligen ingen poäng med mitt förra inlägg om balettkjolen, det var mer en betraktelse av ett oförstört gossebarn som bejakar lite av varje. Men nu har jag insett en viktig poäng i det sammanhanget (för den som är intresserad).

Det börjar ju med att vi talar om för pojkar, som vill klä sig i rosa, att rosa är en tjejfärg. Att kjol och klänning och kalasbyxor är tjejgrejer. Och vilket tonfall brukar då användas? Är attityden att "rosa är reserverat för tjejer, respekt för det, låt dem ha det i fred, grabben." Eller är det mer "näää, det är ju en tjeeeeeej-färg juh, det kan ju inte DU ha, du är ju KIIIILLE! Inte ska väl du se ut som en TJEEEEJ!"

Jag skulle snarare säga det senare. Redan där proppar vi på små gossar att tjejer är lite--- löjligare. Att de har rosa och kjol och är lite mesiga. Att tuffa killar inte beskaffar sig med sånt.

Halloj, det är väl en onödig signal??

Någon som hört en flicka upplysas på liknande vis när hon vill ha blått?
"Nääääh! Det är ju en killfärg, juh! Inte ska väl DU ha killfärg, va? Man kan ju tro att du är lite... pojkig."

Det ligger en värdering i upplysningen om att rosa är en tjejfärg, klänning är en tjejgrej, helt klart. Och den är inte positiv.

Är jag ute och cyklar här?

Hormonteorierna och hjärnskillnaderna håller jag mig nog ifrån. Det börjar bara ryka ur öron och näsa på mig. Läs gärna "Under det rosa täcket", om ni inte gjort det.

Kram(p)
Ulrika

[Solglimt]

Avsikten med mitt förra inlägg var inte att reta någon, utan att poängtera att all forskning måste tas med en nypa salt. Man kan alltid hitta något som bevisar det man vill man bevisa, och ibland är man så angelägen att bevisa något att forskningen inte blir objektiv.

Jag vet inte hur mycket strukturer i hjärnan och hormoner styr oss, och faktum är att jag tycker det är ganska ointressant. Jag skulle önska att individen var fri att utformas efter egen önskan och läggning utan att hindras av samhällets förväntningar på det kön man råkar tillhöra. Obs att jag INTE önskar att kvinnor blir män eller tvärtom, jag önskar bara att vi var fria och det är vi inte idag.

Jag tycker också att det traditionellt kvinnliga måste uppvärderas i samhället. Hur ser jobbannonserna ut? Man ska vara effektiv, stresstålig, ha skinn på näsan osv. Vart försvann värderingar som empati, lyhördhet etc? Varför är det så många arbetstimmar som möjligt per vecka som är det bejublade, och inte deltidsarbete för att ha gott om tid med sina barn?

Nya mamman: Jag tyckte historien om balettkjolen var helt underbar!

[K-ina]

Jag tycker också att det traditionellt kvinnliga måste uppvärderas i samhället. Hur ser jobbannonserna ut? Man ska vara effektiv, stresstålig, ha skinn på näsan osv. Vart försvann värderingar som empati, lyhördhet etc? Varför är det så många arbetstimmar som möjligt per vecka som är det bejublade, och inte deltidsarbete för att ha gott om tid med sina barn?

Ska man ha nån som är effektiv, stresstålig eller har skinn på näsan så tror jag att man ska leta efter en mamma! Och empatisk och lyhörd... Tja... en sån som min man kanske? Det är inte lätt det här... Jag har varit med och utformat ett par platsannonser det senaste året och saken är ju faktiskt den att vi behövde nån som var effektiv, stresstålig och med en del skinn på näsan. Vi anställde en - mamma... Däremot är jag ledsen över att hon inte fick heltid!!!! Jag tycker nämligen att alla - män som kvinnor - ska ha rätt till heltidsarbete. Och utifrån det läget ska man kunna välja hur mycket man vill arbeta... Nu fanns inga pengar till en heltid och jag blir ganska sur när jag hör äldre kvinnliga kollegor som tycker att det blir skönt för henne att bara jobba 60% för familjens skull... Hennes karl då??? Hon har varit arbetslös en längre tid och skött familjen på heltid... En annan sak hade det varit om hon hade fått VÄLJA sin deltid... By the way... Jag går ner några timmar i veckan från och med i morgon - för familjens skull! :thumbsup:

[Solglimt]

Jovisst. Det är få som är så effektiva och stresståliga som mammor. Men jag tror du förstår min poäng iallafall. Det "kvinnliga" ÄR undervärderat! Sedan kan både kvinnor och män ha dessa "kvinnliga" egenskaper. Min man tex är helt otroligt ömsint och omhändertagande. Alla småbarn och bebisar älskar honom! Självklart är det optimalt om alla själva får välja om de vill jobba hel-eller deltid. Vad jag vänder mig emot är att det är finare och mer bejakat att jobba heltid, än att jobba deltid eller vara hemarbetande.

[/LO]

Det börjar ju med att vi talar om för pojkar, som vill klä sig i rosa, att rosa är en tjejfärg. Att kjol och klänning och kalasbyxor är tjejgrejer. Och vilket tonfall brukar då användas? Är attityden att "rosa är reserverat för tjejer, respekt för det, låt dem ha det i fred, grabben." Eller är det mer "näää, det är ju en tjeeeeeej-färg juh, det kan ju inte DU ha, du är ju KIIIILLE! Inte ska väl du se ut som en TJEEEEJ!"

Jag skulle snarare säga det senare. Redan där proppar vi på små gossar att tjejer är lite--- löjligare. Att de har rosa och kjol och är lite mesiga. Att tuffa killar inte beskaffar sig med sånt.

Halloj, det är väl en onödig signal??

Någon som hört en flicka upplysas på liknande vis när hon vill ha blått?
"Nääääh! Det är ju en killfärg, juh! Inte ska väl DU ha killfärg, va? Man kan ju tro att du är lite... pojkig."

Det ligger en värdering i upplysningen om att rosa är en tjejfärg, klänning är en tjejgrej, helt klart. Och den är inte positiv.

Är jag ute och cyklar här?

Här är huvet på spiken! Rakt på! Och vi tänker inte ens på det. Detta kan jag tänka mig att använda i något sammanhang (har ingen aning om vilket - än...). Är det ok?

Vera hade en kompis här häromdagen. En kille som tidigare gått hos dagmamman, men som började nollan, skolan, i höstas. Han är alltså två år äldre än Vera, men det var han som ringde och ville leka med Vera.
Han kom hit och de var nästan lite blyga för varandra. Har ju inte träffats på nästan ett halvår.
Vera förslog att de skulle leka "mamma, pappa, barn" men det ville inte han. Så de spelade lite spel ett tag (såna fysiska, riktiga bordsspel), byggde med lego och trätågbana.
Men så helt plötsligt hörde jag att de tog fram dockorna i alla fall och pysslade, bytte blöja och lagade mat och så.
Det var på hans initiativ. Han kom väl på att det var rätt mysigt. Och hemma hos en tjej var det ju ingen som såg...
Fast bara det att han ringer och vill leka med en två år yngre tjej visar väl att han inte är totalt "förstörd"

/LO

[K-ina]

Jovisst. Det är få som är så effektiva och stresståliga som mammor. Men jag tror du förstår min poäng iallafall. Det "kvinnliga" ÄR undervärderat! Sedan kan både kvinnor och män ha dessa "kvinnliga" egenskaper. Min man tex är helt otroligt ömsint och omhändertagande. Alla småbarn och bebisar älskar honom! Självklart är det optimalt om alla själva får välja om de vill jobba hel-eller deltid. Vad jag vänder mig emot är att det är finare och mer bejakat att jobba heltid, än att jobba deltid eller vara hemarbetande.

Visst förstår jag din poäng men jag kan iallafall inte låta bli... Jag blir litet provocerad på nått underligt vis eftersom att jag inte själv vill välja det "kvinnliga"... Jag vill känna att det är OK att vara en bra mamma OCH en duktig yrkeskvinna. Jag vill verkligen helst beskrivas som effektiv och med-skinn-på-näsan än empatisk och lyhörd! Men jag vet att jag är empatisk och lyhörd - jag behöver inte MER av det som kvinna... Svår att förklara känner jag... Är det verkligen så att vi tjejer skulle känna att en jobbannons talar till oss om man söker nån vars främsta egenskaper är empati och lyhördhet? Jag skulle känna mig fast i en könsroll. Jag vill att man behöver mina kunskaper och MIG en jävel på att arbeta (om det gäller... ) Inte nån som nöjer sig med deltid och är empatisk! Förstår du min poäng trots min luddighet?

Apprå på pojkar och flickor som leker tillsammans:
Min bästa vän i barndomen var en ett år yngre kille. När jag började på lekis fick han också börja - ett år tidigare - eftersom att vi var så nära vänner och han riskerade att bli alldeles ensam där hemma... Vad hände? Vi slutade prata med varandra! Ganska omgående hade vi förstått hur fel vi var! Vi började hälsa på varann igen på gymnasiet...
Jag tycker att det där verkar litet mer uppluckrat idag. Axel leker med tjejer på skolan och det är han inte ensam om. Man leker ofta i ganska stora grupper med både tjejer och killar. Ända tills nyss har han också lekt med tjejer på fritiden men nu i tvåan har nått skett... Han är KILLE och erkänner INTE att han har tjejkompisar. Fast de leker ändå... Logiskt eller hur?

[Fd Medlem]

/LO, använd på du, om du kan, absolut!
Det kan ju tyckas så futtigt att reagera på kläder och färger, när kvinnor stenas till döds för att de blivit våldtagna i vissa länder, men jag reagerar ändå.

Intressant med lekens vändning hemma hos er. Vi har ju inte kommit så långt i den världen ännu, men Hugo tycker mest om att leka med tjejer, helt klart. Kanske för att de har dockor, Barbie (!), rosa skor, lackskor (snor han alltid om han kan)... Ska bli spännande och lite pirrigt att se vad som händer när han blir större. Om han fortsätter och står för det, eller om han faller för normerna.

[blomman]

Tycker som /LO, det var väldigt bra formulerat och ett enormt bra argument, som jag också vill använda vid tillfälle om jag får?

Hormonteorierna och hjärnskillnaderna håller jag mig nog ifrån. Det börjar bara ryka ur öron och näsa på mig.

Varför det?
Jag tycker allt med hjärnan och fysiken är intressant, och bara för att man forskar i hur olika hormoner påverkar oss och hur olika hjärnor ser ut behöver det inte betyda att forskningen håller med om könsrollerna.
Det är inte så att man kan ta en hjärna från en död person och könsbestämma den med hjälp av det. Men däremot kan man se olika aktivitet i olika områden´vid tester.
MEN det kan alldeles utmärkt vara så att det är en produkt av det inlärda beteendet också..
Blir ett område understimulerat resp. överstimulerat minskar eller ökar det ju i storlek.

Jag tycker all forskning när det gäller sånt här är intressant, både den rent sociala och psykologiska, och den rent fysiska och kemibaserade hjärnforskningen.
Att vi har varierande nivåer av t.ex textosteron är inget konstigt, men det varierar också INOM könet, inte bara mellan könen. Det finns ju forskare som hävdar att det syns på lång och ringfingrets längd i förhållande till varandra..

Men det är fortfarande så att man ska ha SAMMA möjligheter att vara den INDIVID man är. Människans hjärna är mycket mer komplex än att bara kunna delas upp i kön. Det finns ju inte en enda människa med samma hjärna och samma egenskaper..

En kompis till mig ska tydligen sälja Blingo, och deras hemsida var väldigt bra när det gällde klädernas uppdelning, eller avsaknaden av den. Inga specifika färger. T.ex finns "Lukas pantalonger -rosa"! Sen finns det kjolar och klänningar men inte ett "tjej" eller "kill"register i sikte!
http://www.blingo.se/

Kram

[Solglimt]

Men jag vet att jag är empatisk och lyhörd - jag behöver inte MER av det som kvinna... Svår att förklara känner jag...

Jag förstår PRECIS!!! Och håller med dig till viss del. Vi tjejer har ju tränats automatiskt till empati och lyhördhet under hela vår uppväxt. Om jag säger så här då: Vore det inte bra att män/pojkar ibland fick höra : Du måste lära dig att vara mer empatisk/lyhörd/omvårdande...etc, etc, istället för att det alltid är flickor/kvinnor som måste lära sig att "stå på sig"? Det känns tyvärr som att det jämt är kvinnor/flickor som måste foga sig efter mäns/pojkars villkor och lära sig spela med deras regler. De mjukare värdena är så undervärderade och nästan föraktade idag. Tid för barn och gamla, tid att lyssna, tid att hjälpa till....Tänk om dessa värden uppgraderades? Tänk om dessa värden inte sågs som typiskt kvinnliga? Kanske vi då skulle få ett samhälle där fler fick tid för varandra. Och kanske skulle då fler män vara hemmaföräldrar/deltidsarbetande - helt enkelt den (eller båda) av föräldrarna som var mest lämpad till det oavsett kön.

[blomman]

Precis så tänker jag Solglimt!

[Fd Medlem]

Blomman, ja, forskning kring hjärnan är intressent. Mitt problem med resonemang kring hjärna och hormoner och vad det har för inverkan på våra könsroller beror på fler saker.
Dels för att det ofta används som svepande bortförklaringar på saker som kan ha en annan förklaring. (Hörde en kompis, mor till tre barn under 4, säga häromdagen: "Här hemma sprutar testosteronet mellan väggarna!!!" Det har jag svårt att tro. Jag tror att en 4-åring, en 2-åring och en nyfödd kan göra sig hörda av HELT andra orsaker. Vad hade hon sagt om det var tjejer det rörde sig om...? Och hon är inte ensam om att bortförklara saker med hormoner. Pissirriterande och lite hopplöst.)
Dels för att jag retar mig så förbannat på forskare som Annica Dahlström. Som säger att män sliter axlarna ur led på sina barn för att de inte fattar att barn är ömtåliga. Att de inte hör när barnen skriker, för att deras inneröron har någon specialkonstruktion som gör att de sållar bort bebisskrik (vilket inte kvinnor har, då...) Att de orsakar skador i kärlen i hjärnan. För att de är just män. Att barnflickor är bättre lämpade att ta hand om barnen än fäderna. Vad tjänar den typ av forskning för syfte? För mig är det lika kränkande påståenden och lika illa underbyggd forskning som om någon skulle säga att "neger är lata, men de har rytmen i blodet!". Typ.
Hon skulle kunna vinna någon form av respekt hos mig om hon visade att allt detta hemska faktiskt SKER och att det sker på grund av männens biologi. Inte bara att det skulle kunna ske, på grund av att männens hjärnor är som dom är.

Men jag skulle ju hålla mig ifrån det här. Så nu gör jag det och tar kväll. Har en dockälskande trasselunge där uppe som leker klättermus på nätterna. Hormoner, kanske...?!

Leva olikheterna!

Kram

[K-ina]

Om jag säger så här då: Vore det inte bra att män/pojkar ibland fick höra : Du måste lära dig att vara mer empatisk/lyhörd/omvårdande...etc, etc, istället för att det alltid är flickor/kvinnor som måste lära sig att "stå på sig"? Det känns tyvärr som att det jämt är kvinnor/flickor som måste foga sig efter mäns/pojkars villkor och lära sig spela med deras regler. De mjukare värdena är så undervärderade och nästan föraktade idag. Tid för barn och gamla, tid att lyssna, tid att hjälpa till....Tänk om dessa värden uppgraderades? Tänk om dessa värden inte sågs som typiskt kvinnliga? Kanske vi då skulle få ett samhälle där fler fick tid för varandra. Och kanske skulle då fler män vara hemmaföräldrar/deltidsarbetande - helt enkelt den (eller båda) av föräldrarna som var mest lämpad till det oavsett kön.

Vi är 100% överens!
Den som är mest lämpad - till hemarbete, lönearbete eller vad 17 det nu må vara - ovasett kön!
AMEN!
Och det är genom att fostra våra ungar som vi kan påverka framtiden!!! Och jag som är en obotlig optimist tror att varje generation faktiskt förändrar till det bättre... (Jag sticker huvet i sanden jag vet...)

Vilken bra tråd det här är! Tack Blomman för den!

[Fjällfolket]

läser, hummar, håller med och inte... vilken härlig tråd!

Tipsar om min kultbok:

"Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte"



/Fjällmor

[Jannika]

Det finns ju forskare som hävdar att det syns på lång och ringfingrets längd i förhållande till varandra..

Hur då?

[miniz]

läser, hummar, håller med och inte... vilken härlig tråd!

Jag haller med! Tack för den!

I gar diskuterade vi detta hemma ocksa. Vi har tva flickor och en pojke. Flickorna kom först och är väldigt olika, en lugn och en vilde.

Flickorna (och pojken, men han är ännu sa liten 11mndr) far leka med det de vill, ocksa my little pony, barbie och prinsess-saker. Pojken följer med och har ofta bebisrollen pa pick-nic i vardagsrummet med sina storesystrar. Flickorna far ocksa forska ute i naturen och bli smutsiga och hoppa pa stenar och ha äventyr om valar (!) som tar dem och de har sina promenader med pappan var de diskuterar alltmöjligt om naturen och världen. 5 aring brukar ofta välja sina kläder själv och det blir lite rutigt med blommigt och sa, jag vill säga att det kanske är finare med den tröjan eller sa, men jag gör det aldri. Hon tycker det är fint och da är det bra sa!

Efter att ha läst här kom jag pa att jag kallar pojken lille man. Som ni pa svenska brukar säga lilla gubben... Och vi tror att han gör pojk-grejer, bara for att vi har tva flickor som inte gjorde som han gör, sa tror vi det är pojkigt . Som att älska hjul, däck och allt som rullar. Och att kasta, allt, som rullar eller later kult eller som är tungt eller vad som helst. En vännina med tre pojkar sa at hennes alla tre ocksa var tokiga efter hjul och däck, sa da blev jag ännu mer säker i min sak Men jag har ju bara tva flickor, sa finns det nagra hjultokiga flickor där ute

När pojken kom var det manga som sa att nu kunde vi lägga av för nu hade jag fatt min pojk... Det är klart han är min pojke, kan ju inte neka för det, men vet inte om jag vil lägga av bara för det... Vi var i Marocko i höstas och där är det annorlunda med pojkar och flickor, för där behöver mamman sin pojk. Flickorna gifts bort och försvinner fran hemmet, medan pojken stannar hemma (med sin fru...) och tar hand om sin mamma och pappa. Vi bor i Spanien och det är mycket mer macho här än i nord, sa kanske det är starkare mamma-son realtioner här. Jag menar att kanske sonen har större betydning i familjen än flickorna här.

Nu maste jag fixa mellanmal!
Kram Maria