Han sover på mage...med andningslarm

men utomhus på rygg, i dag på sida, försökte lägga över honom på mage en stund också, men han skrek, och så upptäckte jag att bayliften blivit för trång nu, för att han ska kunna ligga på mage och samtidigt kunna ha armarna uppsträckta brevid sig, och möjligen kunna stoppa in ett finger

Så den måste bort nu.
Tack alla, som så tålmodigt försöker hjälpa till här, även om det inte lyckas så bra, så vet man att man inte är helt ensam i alla fall.

Kramar till er alla
Nu sista passet, blev inte bra, han sov en halvtimme mellan 16.00-16.30 vagnade sen till 17.10 då han sov igen,och tog då upp för att mata. Han åt bra ett tag, sen skrek han bara

sen bad,och gnöligt umgänge, bjöd på en 20 minutare, sov en kvart bara då

och så fick han på fyllningen inför natten, åt bra i en minut ungefär, sen skrik, bara skrik. Inget hjälpte alls.
Jag känner bara vanmakt nu, jag vet inte nått, det känns som jag bävar inör varje matning, och inför varje sömnpass, dessa hör ju som i hop.
Jag kommer nu att skriva ganska personligt, och det kommer kasnke att bli långt, så ni kanske inte orkar läsa men det handlar om att min bebis evetuellt skulle ha starkare överlevnadsågest än andra

Jag skulle vilja höra vad ni tror
Innan jag blev gravid med honom, hade jag två missfall på varandra. Ett var tvillingar, en slutade växa tidigt, den andre fortsatte ett par veckor till, men efter flera ultraljud konstaterades att den slutat växa och inget hjärta slog. Kroppen stötte inte bort det av sig självt, blev skrapad, fick infektion och blev skrapad igen, blev gravid igen och samma procedur, missfall, som inte kom ut av sig själv, blev skrapad, men hade återigen rester, medicinsk skrapning igen.
så tillslut blev jag gravid igen, med små små blödningar, gravidteten tydde på missfall, allt tydde på ett till missfall, jag hade inget hopp. I vecka 11, fick jag dock veta, vid kontroll på kk, att den lille levde, han växte och var lite större än vad som var normalt till och med, blev framflyttad alltså. J
Likafullt vågade jag inte hoppas att han skulle överleva, gråtandes gick jag till barnmorskan som skickade mig på ultraljud för småblödningarna
Ja hur som helst forlöpte graviditen med oro dagligen

stora ultraljudet så att moderkakan satt lite dåligt till, och att det antagligen förorsakat blödningarna.
Så för att inte förlänga historien mer än nödvändigt, så när jag var i vecka 25 (alltså 24+3) fick jag en störtblödning

in på bb, för kontroll, allts såg enligt dom bra ut, blödde i 2 veckor, jag led av svår ångest efter detta, kunde inte sova, vissa nätter sov jag inte alls, jag vågade inte, var rädd att det skulle börja blöda, och att jag inte skulle hinna in på bb...i vecka 25, gjordes ett viktbedömmning av fostret, och han skulle då ha vägt 900 gram, vilket är rätt mycket för den tiden...gravidten fortsatte så, med konstiga små blödningar, och någon gång extra kontroller,pga hjärtlud som var kring 190 slag per minut

den fortsatt trots allt,gravidten, men jag sov knappt, låg på helspänn om nätterna, var så rädd att förlora detta barn, sov inte heller på dagarna. Jag levde i ångest. Efter ett antal veckor, började min kurva på mvc att plana ut, det steg inte mer efter vecka 28, jag fick ett nytt ultraljud i vecka 32, allt såg bra ut, skulle hålla utkik om jag misstänkte att jag läkte fostervatten, eftersom kurvan inte såg bra ut, moderkakan hade flyttat sig, och jag skulle int oroa mig enligt doM !!! En viktuppskattning gjordes, och bebis skulle väga nära 4000 gram vid födseln, ungefär som bror sin.
En till störtblödning i vecka 34, in på bb, kontroll, allt såg bra ut, de kunde inte mäta moderkakans funktion dock, de sa att något var fel på apparaten...
Min bm fixade en tid för igångsättningssamtal i vecka 36, jag var rädd, att moderkakan höll på att lossna...de sa även då att allt såg bra ut, jag skull inte bli i gångsatt, jag skulle höra av mig igen om att sättas i gång om något mer inträffade, blödningarna förklarades inte, men moderkakan satt bättre till...
Jag trodde inte att bebis skulle överleva, varje dag och natt var bara ångest. Så i vecka 39+4 så kom nästa stora blödning, den var enorm, ingen binda i världen fick den att stoppa blödningen, bilen, kläder ja allt blev nerblodat, in på bb, kontroll, och piller för att stoppa blödningen, de misstänker att det är för lite fostervatten också på ultraljudet som de gör, och jag skulle bli igångsatt nästa dag...äntligen. Får stanna kvar över natten, sover inte alls, jag får sömntabletter men somnar inte ändå, nästa dag vill de likafult avvakta eget värkarbete, och jag får fara hem, bor bara 10 minuter bort, får sömntabletter, med mig hem. För nästa dag ska de sätta i gång mig, då är det tydlige bra om jag är utvilad...sömntabletterna tar inte, jag somnar i två timmar...(ni kanske förstår vilken ångest det var...)
Nästa dag på eftermiddagen får jag piller för att starta upp förlossningen, och allt går bra
Han föds, han väger bara strax över 3000 gram, han är torr, torr som ett överburet barn, och en del av moderkakan har lossnat och sitter vid öppningen, hans händer är stora, fötterna likaså, smal och lång...52 cm, vilket enligt mig indikerar på att han borde ha varit större, alltså att händerna skulle ha passat i hop med resten av kroppen...vilket även alla tidgare ultraljud indikerade..
Jag vet att han borde ha varit större, nått var fel, och jag vet att, antagligen försörjde inte moderkakan honom ordentligt, han skulle ha varit större

och jag mer eller mindre visste att moderkakan höll på att lossna

Biten som hade lossnat var orsaken till mina blödningar...Första dygnet ville han aldrig ammas, han låg bara, andra dygnet tvingade jag mig på honom, jag tror att även han var beredd på att dö...
Jag undrar således om detta kan ha gett honom mer överlevnadsångest...än andra barn
